”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”Johanna la upp det här citatet på sin blogg häromdagen, och nu lägger jag upp samma, för jag har tänkt på det sen dess. Det är Ola Nilsson, författare, som sagt det i en intervju i SvD.
MUSEUM! Sånt himla mys! Själv har jag alltid tänkt på det som en bubbla. Ni vet en sån med låtsassnö i, som man skakar på för att snön ska falla över den lilla... eh snögubben därinne. En sån. Jag är snögubben, och bubblan är tillståndet jag ibland tycker att jag hamnar i när jag skriver. Rätt mysigt, på sina sätt. Men rätt klaustrofobiskt också? Inne i den där bubblan hörs den riktiga världen bara dovt på avstånd, för väggarna är av tjockt glas, och där inne står jag, fastskruvad i marken, och låter det... eh, snöa känslor, händelser, insikter och tankar över mig. Om man skriver en bok om sorg och depression, till exempel? Då kan man säga att det snöar sorg och depression.
"Kul."
Ett museum känns mycket... luftigare, på något vis. Högt i tak. Stora salar, med montrar. "Kolla, där ligger sorg", kan man till exempel tänka när man spankulerar omkring därinne. "Så ser den ut." Eller: "Se där! Här har vi en depression. Om jag går runt och kollar från andra hållet får jag se hur den ser ut från baksidan. Intressant!" Sen går man bara vidare, och kanske tar man en kaffe, och kanske köper man en snygg anteckningsbok i shopen, och sen går man hem.
Ska så byta min bubbla mot ett museum från och med nu.
Mycket bättre ju.
6 kommentarer:
Fast kanske känner man den där distansen, i texten sen menar jag, om man har gått där på museet i all gemytlighet och spanat på känslor genom glas? Till skillnad från när man låtit känslorna singla ner över en i den däringa bubblan? Läste nyss ut Djupa ro och jag tror att jag är team bubbla ändå! ;-) För damn it så bra 're blir med din nuvarande metod!
Okej, det är liksom mitt i natten. Men måste bara skriva en sak. Alltså din bok. Djupa ro. Jag läste precis ut den, eller snarare, jag tog precis ett steg ut ur ingelstadsvärlden. Så fin, så fin. Och helt sjukt hur mycket jag kan relatera till saker (tack och lov inga sorgliga). Är tjugo och måste bara säga. Din djupa ro-värld, vad fin den är. Det är som med andra riktigt bra böcker, det finns liksom på riktigt i mitt hjärta typ.
Och försover jag mig till Håkanbiljettsläppet imorgon, så vet vi vems fel det är ;) Ditt och din superduperfina bok. Kram!
Jag har inget museum eller bubbla men ett barskåp. Fick den liknelsen presenterad för mig en gång. Det inre barskåpet med flaskor av upplevelser av ditt och datt, som sen blandas ihop till olika resultat. Ibland känns barskåpet tomt och då tänker jag att jag måste gå ut i världen och fylla på.
Nu har inte det här med bubbla vs museum att göra, men jag ville bara säga att jag gillade "Djupa ro". Jättebra bok. Jag läste ut den på två dagar (vilket är jättekort tid, eftersom jag ju egentligen inte har tid att läsa så mycket för tillfället).
Museum låter fint! Kör på det.
Åh, vad glad jag blev av detta. <3!!!
Skicka en kommentar