Måndagsmöte!

Jo, förresten! Idag var jag måndagsmöte på Bokhora! Och ja, jag vet att det inte är korrekt svenska att uttrycka sig så, men nu gjorde jag det i alla fall, för det är så jag tänker det, och det var mitt måndagsmöte, så jag bestämmer. Här kan man läsa!

Veckans vego: Rödbetsbiffar med fetaostkräm

Rödbetor är gott, det är ju sen gammalt. Här i form av biff! Med fetaostkräm!

Du behöver:
600 gram kokta rödbetor
3 kokta potatisar
1 gul lök
1/2 dl polenta (små, små gryn som ser ut som mannagryn, men som är majsgryn.)
2 msk potatismjöl
1 ägg
Salt
Peppar
1,5 paket fetaost
1 burk crème fraîche
1 kruka färsk basilika

Gör så här:
1. Skala och koka rödbetor och potatis om du inte händelsevis råkar ha hela kylen full av kokta rödbetor och potatis redan. (Och ärligt talat, vem har det?)
2. Riv kokta rödbetor, potatis och gul lök på ett rivjärn.
3. Blanda i ägg, polenta, potatismjöl, salt, peppar och ett halvt fetaostpaketet (eller ja, kanske inte paketet då, men själva osten) i rödbetsrivet.
4. Stek biffarna i smör eller olja, några minuter på varje sida. Märker du att de håller ihop dåligt när du steker - ös i lite mer polenta och/eller potatismjöl i smeten.
5. Smula i ett paket fetaosten i crème fraîchen, och hacka/mixa ner basilika i krämen.
6. Ät upp, till exempel med klyftpotatis.

Ses i Sollefteå?

Finns det någon Sollefteåbo som hänger här inne? I så fall skulle vi kunna ses imorgon. Då ska jag nämligen först åka tåg halva dagen och sedan prata böcker och skrivande på bibblan i Sollefteå på kvällen. Öppet för alla! Gratis! Och på torsdag kan man komma på skrivverkstad också, i fyra timmar. Öppet för alla! (I mån av plats.) Gratis!

Jag bara säger.

Tjuvtitt: Eddie får en lillebror

I Eddie får en lillebror har det kommit en ny bebis. Den ska också bo här nu. I samma hus som Eddie, med samma mamma och samma pappa. Det tar ett tag att vänja sig vid för Eddie, det. För hur gör man med ett syskon, egentligen? Hur ska man vara? "Får jag krama lillebror?" frågar Eddie. Det får han gärna. "Får jag mata lillebror?" undrar han. Fast det går tyvärr inte. "Får jag trampa på lillebror, då?" klämmer han i med. Men det får han ABSOLUT inte!

Ganska knivigt för samtliga inblandade, det där.

Finns det inget Eddie och lillebror kan göra ihop utan att det blir knas?

Eddie får en lillebror passar småttingar (såna mellan 1 och 4, typ), och finns att köpa (i alla fall på nätbokhandlarna) nu. Och vill ni köpa en bok direkt av mig, med hälsning i, så klickar ni här och läser om hur det går till.

Hoppas ni kommer att gilla den!

Mmm... inspelning

Ikväll ska Per och jag spela in ett nytt avsnitt av vår podcast, untz, untz, det är ta mig tusan det roligaste jag vet just nu. Så här går det till: Jag packar två silvriga väskor i plåt fulla med mikrofoner och några stativ och ett litet mixerbord, som jag lånat av Gustav. Sedan tar jag väskorna med mig och bygger en liten studio i soffhörnan på mitt frilanskontor. Och när det blivit kväll och de andra frilanskompisarna gått hem, då kommer Per och producent-Karin dit, och så spelar vi in. Vi vet inte så jättenoga innan exakt vad vi ska prata om. Eller jo, vi har ju läst samma bok, och bestämt ett tema. Men vi vet inte vad den andra tycker om boken innan, och inte vad den andra tänker ta upp för grejer kring temat, så det är ändå tämligen spontant. Vi brukar ha mycket kul. Och sen, när Per och jag babblat i 35 minuter eller så börjar Karin göra "skära halsen av sig"-tecknet, och det betyder att vi måste sluta ha mycket kul. Så då gör vi det och avrundar. Och sen tar Karin med sig minneskortet med allt babbel på hem och klipper ihop pratet till en lite kortare version. Och sen publicerar vi den versionen på bloggen/iTunes. Klart!

Just nu kan man tävla om min ena bok inne på vår podcastblogg. Skitlätt tävling! Man ska bara tipsa om en kärleksbok.

Ja, och så kan ni ju givetvis lyssna på själva podcasten också. I senaste avsnittet är temat kärlek, så då pratar vi om om Jellicoe Road, om Gunnar Ardelius, om Gossip girl och gaykärleksböcker, till exempel. Och så avslöjar Vanja, som är gäst, hur dagens ungdom är funtad när det gäller loooove. På ett ungefär.

Slut på insnöat podcastinlägg.

Hej då.

Mellan raderna

Psst! Om man känner sig sugen kan man idag läsa en intervju med mig om populärkultur och sånt på "Mellan raderna" som är Rabén & Sjögrens samlingsplats för ungdomsboksintresserade människor på nätet. Och även om man struntar i själva intervjun så tycker jag man kan gilla Mellan raderna på Facebook eller följa dem på Instagram, pga what's not to like med en "samlingsplats för ungdomsbokälskare" på nätet? Exakt, inget.

Skål för mig! Så länge.

Alldeles nyss skickade jag mitt sista kapitel av Vi måste sluta ses på det här sättet till Johanna. Jag är klar! jag är klar! JAG ÄR KLAAAAR!

(Med första utkastet. Vet naturligtvis redan massor som ska skrivas om innan vi ens skickar in till förlaget för redigering. Men tyst nu.)

Öppet brev till min medförfattare således: Kan du vänligen klämma ur dig dina sista kapitel också, så vi kan fira sen?

Tack på förhand.

/skumpasugen

Vem har råd att vara författare?

Idag tycker jag att ni ska uppmärksamma (på Bokhora, i  den här debattartikeln i DN, eller se det här inslaget på Kulturnyheterna), frågan om biblioteksersättningen som regeringen nu verkar vilja skrota ersätta med bidrag. Viktigt!

Biblioteksersättningen är som en lön för författare, och systemet har funnits sedan 50-talet. Varje gång en författares bok lånas ut på ett bibliotek får författaren en ersättning. Idag är den ersättningen 1,37 kr per utlån (81 öre går direkt till författaren, resten in i en fond och blir stipendier som författare kan söka). Det låter inte som speciellt mycket pengar, men för väldigt många författare är den ihopräknade summan i slutändan ändå en viktig del av försörjningen.

"Vem kommer i framtiden att ha råd att vara författare?" skriver Johanna Lindbäck på Bokhora.
" a) Människor med ett stort arv b) Såna som gift sig rikt c) Såna som skriver framgångsrika deckarserier om 15 mord i skärgårdsmiljö."

Och så här skriver bland annat Gunnar Ardelius från författarförbundet i debattartikeln i DN:

"Det övergripande målet bör vara att alla i Sverige, oavsett bakgrund och förutsättningar, ska ha god läsfärdighet och tillgång till litteratur.
En självklarhet tycker de flesta. Men vi som producerar innehållet – författare, illustratörer, fotografer och översättare – vill inte arbeta i en Florence Nightingale-anda. Att med mössan i hand tacka staten för att den kan tänka sig att ge oss en slant för besväret. Det är den situation vi hamnar i om biblioteksersättningen förändras i den riktning regeringen pekar."

Klicketi klick!

Nytt podcastavsnitt!

Psst! Nu ligger andra avsnittet av vår podcast uppe!

Det handlar om kärlek i ungdomslitteraturen och vi gästas av Vanja Bolme, världens just nu kanske bästa 17-åring.

Klicka och lyssna, klicka och lyssna!

Eddies återkomst

Att mötas av ett tjockt vadderat kuvert när man kliver in på kontoret, och hitta sin nya bok färsk från tryckeriet där i: WOHOO! Det bästa jag vet.

Eddie får en lillebror släpps om en dryg vecka.

Baserad på en sann historia och allt!

Ni ska få se mer, men ni vet. Bra kamera, bla, bla, etc. Återkommer strax!

Slutet är nära

För två år sedan var jag på lunch med Johanna Lindbäck (som jag inte kände mer än på hej hej-basis) och fick frågan om jag inte skulle kunna tänka mig att försöka skriva en bok ihop med henne. Idag har vi planerat epilogen i den boken. OCH SNART ÄR DEN KLAR! Eller ja, epilogen ska ju skrivas också, och sen ska ju manuset skrivas om och redigeras och tryckas och gud vet allt, så Vi måste sluta ses på det här sättet kommer ju inte ut förrän i höst, men ändå. Ändå!

Känns surrealistiskt att vi plötsligt nästan är där.

Lilla boken.

Vad fint det ska få bli att träffa dig i klar kostym om ett litet halvår eller så.

Min startsträcka? Nä, men den är på tre timmar bara, inget konstigt alls!

Vanligtvis när jag har en hel lång arbetsdag framför mig som ska vikas åt att "skriva bok" (vilket är förvånansvärt sällan med tanke på yrkesval ändå) så ägnar jag starten på den arbetsdagen med att söla, läsa hela internet fram och tillbaka några gånger, sucka, samt gruva mig. Sedan är det lunch. Så då äter jag lunch. Och sen är det kaffe. Så då dricker jag kaffe. Och sen! Sen tvingar jag mig själv medelst hot att öppna worddokumentet. Och sen skriver jag.

Och upptäcker (nästan alltid) att det var helt okej, trots allt. Rätt kul, rent av.

Så himla dumt i huvudet.

Jag vet inte vad det är? Jag vet ju att jag (nästan alltid) gillar att skriva när jag väl sitter där? Jag vet ju det? Ändå bara: Oooo! Ska bara kolla lite på twitter. Oooo! Ska bara svara på ett mejl. Oooo! Ska bara skriva ett blogginlägg. Oooo! Ska bara XX och YY och fan och hans moster TILLS JAG DÖR!!!

Hatar det.  

En del av mig vill gärna tro att den där startsträckan på tre timmar måste få finnas där. Att den är nödvändig, rent av. Att jag egentligen jobbar för fullt inuti, det är bara utsidan som sitter och kollar fina grejer på etsy hela förmiddagen. Och om inte utsidan får kolla fina grejer på etsy hela förmiddagarna, så hinner inte insidan jobba klart innan bokuslingen ska skrivas ner sen framåt eftermiddagen. Låter inte det logiskt, ändå? Va?

En annan del av mig tänker: Nej. Det låter inte logiskt, det låter som bullshit. Insidan jobbar inte alls det, för insidan sitter också där och klickar sig runt, runt, runt bland fina planscher och klänningar och brädgolv. Jag bara prokrastinerar.

Igen: Så himla dumt i huvudet.

Ska testa detta nu: Att börja ladda redan när jag går och lägger mig på kvällen innan de där skrivdagarna. Och somna med tanken att "imorgon klockan 9.30 ska jag öppna word och börja skriva." Så kan jag ladda hela natten och morgonen och tunnelbanefärden från förskolan och vara färdigprocessad när jag kommer fram till kontoret klockan 9.20 och redo att börja när jag hämtat min kaffekopp?

Det kan gå.

Lite hur som helst.

För både mig, etsy och böckerna.

Men det skadar väl inte att testa?

Sak jag tänkt på idag

Podcast, alltså. Vem kunde ana att det skulle vara så urbota kul? Idag vi suttit i min soffa och spelat in ett nytt avsnitt (av den här), och känslan just nu är ungefär: Iiii! Roligt.

Vill spela in ett om dagen.

Ska inte spela in ett om dagen, pga är inte galen.

Men ändå.

Ni fattar.

Så himla kul.

ALLA BORDE PROVA!

So long, småland

Jamen, sådär ja! Då var veckan i Oskarshamn helt plötsligt över. Snabbt det gick. Kul det var. Den här gången var det lite blandade arbetsuppgifter. Dels vanliga författarprat (en lektion/klass, där jag håller låda och pratar om skrivande/mina böcker), dels skrivverkstad (tre timmar/klass, där jag babblar lite mindre om mig själv och eleverna får göra en massa skrivövningar istället.)

Verkligen väldigt kul, det där med skrivverkstäder, alltså! Speciellt när övningarna funkar och tjugofem pennor bara rasp, rasp, rasp mot pappret. Då blir jag glad och nöjd.

Och trött, har det visserligen visat sig.

Men det får det väl vara värt.

Min allahjärtansdejt

Idag har jag varit och fikat i tre fina timmar med den här begåvade och (skulle det visa sig) astrevliga människan: Emma Adbåge. Ni vet illustratören, som till exempel gör de fina, fina bilderböckerna om Leni? Hon bor här! I Oskarshamn! Och ville träffas! LYLLO MIG!

Känner mig lite kär nu.

Skitbra valentinesdejt.

(Tre av bilderna ovan har jag skärmdumpat från Emmas hemsida, och de är alla illustrationer/skisser till böckerna om Leni, som är både skrivna och illustrerade av Emma.  En av bilderna har jag fotat själv. Ni kan själva få gissa vilken.)

Veckans vego: Lingon & kikärtsbiffar

Alla dessa misslyckade vegetariska biffar jag gjort, som bara ramlat sönder i stekpannan - var de livet? Jag tenderar att fokusera väldigt mycket på att biffmaterialet ska hålla ihop nu för tiden. Håller biffmaterialet ihop, så att det går att steka biffarna utan att man börjar svära och kasta grejer omkring sig i vredesmod i köket - då är jag nöjd. Själva smaken på biffarna glömmer jag nästan bort att lägga märke till. Men de här vill jag minnas var goda! Kikärtor och lingon i smeten, det låter kanske underligt, men det funkar. Och de höll ihop helt föredömligt bra i stekpannan.

Det här behöver du:
1 gul lök
3 dl hackad vitkål
5 dl kikärtor (jag använder såna på burk, för jag orkar inte stå och koka)
Några matskedar hackad färsk persilja
1/2 dl riven ost
2 dl lingon (jag använder rårörda)
1 tsk spiskummin
Cayennepeppar
Svartpeppar
Salt
1 vitlöksklyfta
5 msk vetemjöl
1 msk potatismjöl
2 ägg
1 msk ströbröd
1 msk olivolja

Så här gör du:
1. Hacka lök och vitkål fint, och stek några minuter i stekpanna.
2. Mixa kikärtorna med stavmixer, eller mosa med gaffel.
3. Blanda den stekta löken/kålen med kikärtorna och resten av ingredienserna i en bunke.
4. Låt smeten stå en liten stund (en kvart, typ) så håller den ihop bättre sen när du steker.
5. Forma till biffar och stek. Jag steker i smör, för det tycker jag är gott.
6. Ät upp dem, till exempel med potatismos och lingon.

Plötsligt händer det

Följande oerhörda grej har nyss utspelat sig på ett hotellrum i Oskarshamn: Jag har - efter en dags skolbesök i fyra olika åttor - tagit mig samman och lyckats, inte gå och lägga mig och döden dö av tröttma som jag brukar, utan... wait for it... skriva ett nytt kapitel på den nya boken!

Vet icke om ni förstår vilken bedrift jag tycker att det här är, men om jag brainstormar lite fritt åt er så kanske ni får en tydligare bild?

FÖRST STÄLLA UPP I IRON MAN OCH SEN SPRINGA GÖTEBORGSVARVET.
FÖRST SKRIVA HÖGSKOLEPROVET OCH SEN SKRIVA HÖGSKOLEPROVET IGEN.
FÖRST TVÄTTA FJORTON MASKINER TVÄTT, OCH SEN VIKA DEN.
FÖRST VARA GRAVID I NIO MÅNADER, OCH SEN FÖDA ETT BARN.
FÖRS... ni fattar?

Är himla nöjd nu.

Podcast, podcast, här vare podcast!

Sådär, ja! Nu är vi redo.

Första avsnittet av min och Per Bengtssons podcast om ungdomslitteratur ligger uppe för allmän beskådan här as we speak. Det handlar om vampyrer. Klicka och lyssna, klicka och lyssna, klicka och lyssna!

Ungefär så här har vi tänkt med den här podcasten: Inför varje avsnitt läser jag och Per samma bok. Sedan pratar vi om den, och om temat i den i ungefär en halvtimme. Och så har vi en gäst också! I det här första avsnittet har vi läst "Själlös" av Gail Carriger, och gästen är författaren Moa Eriksson Sandberg, som är aktuell med en vampyrnovell på Mix förlag.

Himla festligt, allt det här! Tycker åtminstone vi. Håller en tumme för att åtminstone några av er också tycker samma.

Bilderbokstexter och sånt

Igår var jag ledsen pga näthat, idag är jag glad pga roliga bokbesked - det svänger lite sådär, livet. Jag har skrivit en bilderbokstext som jag och min bilderboksförläggare har vänt och vridit på en massa gånger, för att försöka komma på vem som skulle kunna illustrera den. Och nu har vi kommit på det! Och hen sa ja! Och jag är glad!

Ibland undrar folk hur det där går till, om man kan skriva bara en text, fast man tänker sig att texten ska bli till en bilderbok. Eller om man måste rita bilderna också? Eller - om man inte kan rita själv - om man måste fixa en illustratör själv innan man skickar in sitt manus till ett förlag?

Då svarar jag så här: Man kan skriva bara en text och skicka in.
Man måste inte rita bilderna själv, och man måste inte redan ha fixat en annan illustratör.
Det gör förlaget. (I samråd med dig, då.)
Jag tror ta mig tusan nästan hellre de tar bara en text faktiskt, än att du hookat upp med en kompis som illustrerat din berättelse. För vad händer om förlaget bara gillar din text? Eller bara din kompis bilder? Jag tycker spontant det känns som en potentiellt knivig sits.

Förresten kan man skicka bara bilder också, om det är det man är bra på.

Adjö med er.

Veckans vego: Tofuwok med ostronskivling

Trodde ju lite att jag tröttnat på wok för hundra år sedan, men alltså, det här blev faktiskt väldigt gott, jag svär. Kanske lite pilliga/ovanliga ingredienser, men värt. (Ostronskivling hittade jag till exempel på en välsorterad matbutik, som hade fem olika sorters färsk svamp (!!!). Och hoisinsås och teriyakisås brukar finnas på "asienhyllan". Och studier visar att tofu kan finnas lite överallt i butiken, men oftast hittar jag den i anslutning till osten. Kyld. Så kolla där!) När man väl hittat alla grejer är själva tillagningen lätt.

Det här behöver du:
1 paket fast tofu
2 morötter
1 broccolihuvud
1 näve sockerärtor
1 burk böngroddar
2 paprikor
Några ostronskivlingar
3 msk hoisinsås
3 msk teriyakisås
2 vitlöksklyftor
1 msk riven färsk ingefära
Olja att woka i

Så här gör du:
1. Skiva tofun i tärningar eller stavar eller hur du nu vill ha den, och woka den i någon minut på varje sida så den får fin färg. Ta sen upp den och lägg den på en tallrik vid sidan av så länge.
2. Woka svampen i någon minut, och ta upp den och lägg åt sidan också.
3. Hiva i alla grönsaker (som du förslagsvis finfördelat lite. Ett helt broccolihuvud blir så... stort) och woka dem i typ 5 minuter, tillsammans med riven vitlök och riven ingefära.
4. Lägg i tofun och svampen igen, och häll över såserna. (Tycker du det ser torrt ut nu, så häll på lite sås till. Sås är gott.)
5. Pynta med lite sesamfrön om du vill.
6. Ät upp. Till exempel med ris.

Veckans vego: Kikärtsgryta med jordnötssmör och curry

Testade den här grytan för första gången häromdagen, (som jag hittade recept på här!) Tycker den blev god! Och ganska billig. Och lättlagad. Tre bra grejer när det kommer till vardagsmat, faktiskt.

Det här behöver du:
1 gul lök
1 burk konserverade kikärtor
Lite strimlad vitkål (Två nävar? Tre? Inte ett helt vitkålshuvud i alla fall. Snarare en tiondels.)
500 gram krossad tomat
4 matskedar jordnötssmör
1 näve cashewnötter
1 matsked tomatpuré
1-2 dl vatten
Chili (tror det blir godast med färsk hackad, men det hade inte jag hemma, så jag tog chiliflagor. Och jag fegade också, för att barnen inte skulle skrika rakt ut. Men jag tror på chilin! Fega inte.)
1 matsked curry
Salt & peppar

Så här gör du:
1. Hacka löken och fräs den med chili och curry tills den blir mjuk.
2. Strimla vitkål och vänd ner den i löken och fräs lite till.
3. Häll i krossad tomat, tomatpuré, jordnötssmör, vatten, salt och peppar. Låt puttra runt i typ 5 minuter.
4. Skölj kikärtorna, och ös ner dem. Koka i 5 minuter till.
5. Rör i cashewnötterna.
6. Ät upp. Förslagsvis med ris.

Vi måste sluta ses på det här sättet

Nu är det spikat och klart vad boken som jag och Johanna håller på att skriva ihop ska heta! Nämligen: "Vi måste sluta ses på det här sättet". Och därmed har vi flyttat vår gemensamma blogg (där vi skriver om det gemensamma skrivandet) till en ny adress. Klicka här för att komma dit!

Av alla böcker jag skrivit så är det här den som varit minst ångestfylld att skriva. Det är nästan kul (?!?) hela tiden. Vågar knappt säga det, för vill inte jinxa, men det är sant. Är helt förundrad. Och glad! I mars har vi lovat att lämna (ett första utkast) på hela manuset, och i höst ges boken ut.

Mm... höst. Det blir roligt, det.

Skrivkurs i vår

EXTRA! EXTRA! Nu har jag och Johanna Lindbäck spikat nya datum för skrivkurser i vår. Vi slog till på tre olika slags kurser, när vi ändå var igång. Kanske är du sugen på att gå någon av dem?

Här är hela listan:

Nybörjarkurs VUXEN, den 23-24 mars.
Pris: 1800 kr.

Fortsättningskurs VUXEN, den 18-19 maj.
Pris: 1800 kr

Skrivkurs UNGDOM (14-18 år), den 27-28 april.
Pris: 1000 kr.

Här kan du läsa mer om kurserna (info om innehållet på ungdomskursen kommer snart), och om hur du anmäler dig. Gör det, gör det, gör det! Jag svär, det är kul att gå kurs.

Hello vardag, how you doin?

I morse var det någon (har glömt vem) som twittrade så hära:

- Vem är du?
- Jag är måndagden den 7e januari.
- Har du kommit för att hämta mig?
- Jag har redan länge gått vid din sida.

Det tyckte jag var roligt.

Fast min spontana känsla när jag gick från förskolan till kontoret i morse hade ingenting med döden att göra, jag freaking skuttade hit med hoppsasteg. Det kan vara bra att jag tänker på det ibland, tror jag. (Till exempel när jag betalar räkningar eller nervösloggar in på banken och kollar saldot på mitt konto.) Att jag ibland längtar efter att ledigheter ska ta slut så jag kan få gå till kontoret, för att cirka allt jag jobbar med är det roligaste jag vet.

Idag har jag till exempel: Läst två böcker. Skrivit två texter om dem. Klätt om min anslagstavla på kontoret så den blev lite mer orange/rosa. Och nu ska jag skriva hångelscen i nya boken.

*älskar livet*

Ni får väl börja internetmobba mig snart, så vi kan väga upp det här.

Jag kommer ju bli odräglig.

Nästan som jullov

Sådär, ja! Då var årets sista "åka till en skola och prata böcker"-besök gjort. Nu har jag jullov. Eller nej, det har jag egentligen verkligen inte, jag ska jobba heltid en vecka till, men just nu känns "faktiskt sitta på sitt kontor och skriva böcker och sånt där" lite som jullov. 

Under 2012 har jag besökt 72 skolklasser runt om i landet. Det är nästan 2000 elever det. Många, ändå? 

Umeå var en perfekt final på det hela. Så himla fina, intresserade, smarta ungdomar! Gick omkring med ett fånflin i ansiktet i flera timmar efter sista lektionen igår. Det var liksom en tjej som sa "Måste lektionen verkligen vara slut? Kan du inte stanna för evigt?" till mig. FATTA?!? Flyttade typ till Umeå på studs. Älskar dagens ungdom.

Nu ska jag skriva bok i en vecka innan jag tar jullov på riktigt. 

Ska bli mig ett sant nöje, pga bokuslingen är så jefla rolig att skriva.

(Famous last words).

Mvh

peppad person

Rapport från ett hotellrum

Hej från Umeå!

Här är fint. Jag ligger under dubbla täcken på hotellrummet och ska sova åtta timmar i kvarten nu pga trött som en liten räv. Pratet på bibblan var mysigt! Till exempel kom Försök att inte se så snygg ut-Alexandra och Vilken Chula-Hanna dit och lyssnade. Då blev jag glad. Och så fick jag present av en tjej, Zandra, som ritat och målat assnygga rådjur till mig! Då blev jag också väldigt glad. Sen gick jag och tittade på café Schmäck som var stängt och tänkte: där är det, caféet som alla nämner hela tiden. Det såg trevligt ut, men det var rätt kyligt att stå utanför och glo som en fåne, så jag slutade med det rätt snabbt.

Imorgon ska jag till Dragonskolan.

Hej på er!

Om det här med högstadieelever

När jag själv gick i högstadiet (åttan) minns jag att jag tänkte, oh lord, hur jävliga kan vi bli? Uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade, nollställda. Och detta sabla spel mellan alla i klassen. Man hade ju inte tid med något annat?

Alla jag känner var sitt allra värsta jag i åttan. Alla. Till och med jag, som annars satt längst fram i klassrummet med rak rygg och överpresterade mig igenom hela skolgången hade mina moments i åttan. Det ligger väl i sakernas natur, antar jag. Åttan är liksom då man slår i botten. Sedan blir man/allt helt okej igen. (Eller ja, allt är väl relativt. Men många/mycket blir i alla fall lite mer okej än de/det var i åttan.)

HUR SOM HELST.

Jag har tänkt att högstadielärare, det måste absolut vara det värsta, värsta, värsta tänkbara yrket. Alltså verkligen. Värsta tänkbara. Hur är det ens möjligt att det finns folk som frivilligt vågar utsätta sig för att stå inför en hel högstadieklass? Varje dag? År ut och år in? OCH VARFÖR FÅR DE INTE MEDALJ? Så har jag tänkt.

Och när jag fick min första förfrågan om att åka till en högstadieklass och prata böcker? Då blev jag så rädd att jag nästan kissade på mig. För att inte tala om hur rädd jag var när jag väl var på plats, i klassrummet, inför den där allra första åttan. Varför tackade jag ens ja? Hur tog jag mig igenom timmen? OCH VARFÖR FICK JAG INTE MEDALJ?

(Förlåt för det skolbesöket, btw. Det var nog inte så bra.)

Men alltså, nu, jag vet inte.

De börjar verkligen växa på mig, de där åttorna.

De är ju så roliga bakom allt det där läskiga? Och liksom... smarta?

Den här veckan har jag träffat sammanlagt nio åttondeklasser. De har visserligen varit ganska uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade och nollställda de också. Men de har ännu mer varit kluriga och roliga och intensiva och smarta och ärliga. Och nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter, men förutom det: känner mig helt upplyft.

Så himla många fina personer det finns i fjortonårsåldern, trots allt.

Det var mest det jag ville säga.

I Umeå på måndag

Nästa vecka ska jag till Umeå och prata böcker. Är sjukt peppad på detta pga har aldrig varit i Umeå, men gärna velat åka dit, plus att en av grejerna jag ska göra är på Stadsbiblioteket och öppet för allmänheten så VEM SOM HELST FÅR KOMMA! Det är alltid roligt.

18.30 på måndag på stadsbiblioteket är det. En timmes prat om skrivande och böcker och sånt kul. Det står att målgruppen är "ungdomar" men jag lovar och svär att jag/bibblan inte tänker kasta ut er om ni kommer dit och det visar sig att ni är vuxna. Plus: Man får fika!

Kom, vetja!

Ge bort en bok i jul!

Helt ödmjukt och apropå inget vill jag påminna om att man kan köpa böcker (och tjusiga tygkassar) av mig. Som jag har skrivit! Och signerat! Och sen kan man ge bort dem i julklapp om man vill. Vore inte det trevligt?

Bilderboksretroböckerna skulle till exempel kunna passa någon som är född på 50-, 60- eller 70-talet.
Det är så logiskt alla fattar utom du skulle förslagsvis kunna ges bort till en typ trettonåring.
Allt jag säger är sant kanske skulle passa en femtonåring.
Och Het skulle lätt kunna passa en sjuttonåring.
Och Eddie och julen! Den borde ni ge till ett småglin.

Om man vill köpa kollar man pris och tillvägagångssätt här, och sedan mejlar man mig och beställer.

FRIDENS!

Den eviga kampen om skrivtiden

Idag när jag kom till frilanskontoret spärrade min kontorskompis teatraliskt upp ögonen och bara: "Men hej! Du menar inte att du faktiskt ska sitta vid din dator och skriva bok idag?" Och jag bara: "Jo, jag menar det! PRIS SKE LOV!"

Exakt så lite skrivtid har jag nämligen haft på sistone, att det kan klassas som något helt unikt de dagar då jag faktiskt lyckas öppna word.

Spontan reaktion på det: AMEN HUR ÄR DET ENS MÖJLIGT?!?

Trodde i min enfald att det här med "jobba heltid som författare" ändå skulle lösa den eviga kampen om skrivtid på ett rätt effektivt sätt, men, men, nej, nej. Så var det tydligen inte.

Infoga bitter smiley.

Vad jag gör istället: Åker tåg. Besöker skolor. Svarar på mejl. Fixar med fakturor. Förbereder skrivkurser. Håller skrivkurser. Spelar in podcasts. Klipper podcasts. Pillar med bloggar. Fixar med annat administrativt. Packar ner beställda böcker i paket. Skickar dessa paket. Etc, etc, etc. Och missförstå mig inte, jag gillar verkligen att göra samtliga saker på denna lista, jag tycker det är helt och hållet fantastiskt att jag får chansen att göra dem, men ändå: FRUSTRATIONEN JUST NU!!! Hur jefla svårt ska det vara att få till en balans? Skriva bok och hinna med det andra? KAN NÅGON BARA TALA OM HUR MAN GÖÖÖÖR?

(Alternativt bara ge mig massor av pengar, så jag har råd att vika dagar åt att skriva. Det går också bra.)

Och ja, jag känner mig odräglig nu för att jag tillbringar hela dagarna med att göra saker jag verkligen gillar och ändå uppenbarligen inte är nöjd, men hej!

It's my blog and I gnäll if I want to.

Visst?

Veckans vego: Morotssoppa med kokosmjölk

Veckans vego, jag vet inte, namnet får det ju att låta som om det skulle finnas ett recept i veckan här? HA! Ni är några som uppmärksammat mig på att det inte gör det. På långa vägar. Men alltså, ni måste förstå, det krävs dagsljus för att jag ska lyckas knäppa en bild på mat som ser okej ut. Och dagsljus... well. Vinterhalvåret jobbar ju inte så mycket med sådant. Men i alla fall. Här är en soppa. Den är god. Prova!

Du behöver (till fyra personer):
8 stora morötter
0,7 liter vatten
1 grönsaksbuljongtärning
0,5 tsk sambal oelek (eller lite finhackad röd chili)
1-2 vitlöksklyftor
400 gram kokosmjölk
Shitloads av koriander (Om du gillar det. Och det gör du ju? Annars föreslår jag att du hoppar över just koriandern.)

Så här gör du:
1. Riv morötterna och fräs dem lätt i en kastrull.
2. Häll över vatten och släng i buljongtärningen. Låt koka tills morötterna är mjuka.
3. Mixa! Med stavmixer eller så.
4. Blanda i resten av ingredienserna, förutom koriandern. Eller jo förresten, häll i lite hackad koriander i också.
5. Låt koka i ungefär tio minuter till.
6. Klipp färsk koriander och lägg på soppan.
7. Ät med bröd.

Rapport från Twilight zone

Hej bloggen, jag har inte haft tid med dig på sistone, för jag har varit i Växjö och HÄNGT PÅ MIN GAMLA HÖGSTADIESKOLA! Herregud, så märkligt egentligen. Det var sjutton år sedan (!!!) jag slutade nian på Fagrabäck, men ändå sitter hela skolan kvar i kroppen. Som när skoldagen var slut igår och jag märkte hur mina ben liksom av sig själva gick snett över skolgården, runt byggnaden, sneddade över gräset och tog den lilla stigen upp mot vägen, ner mot stan. Eller känslan när jag stod i kön in till matsalen bland hungriga sjuor och åttor och nior, fick liksom påminna mig om en gång i kvarten att jag är vuxen nu, jag är inte femton igen, jag har inte färdats bakåt i tiden, det är bara inbillning, det har gått SJUTTON ÅR!!! Stora delar av mig har, som ni märker, mycket svårt att fatta det här.

Hur som helst så har jag haft hand om en grupp elever som har haft skrivtema den här veckan, och sett dem skriva noveller och göra olika skrivövningar. Det har varit roligt.

Nu är jag hemma igen. Det är också roligt.

Ni kan väl hålla tummarna för att mina barn vaknar snart och inte kan sova så att de "måste" flytta över till vår säng för resten av natten så att jag får sova sked med dem? Eller ja, sova sked och sova sked, förresten. Ha Svantes fötter upptryckta i ansiktet, runttrampandes på min näsa.

Menar jag, så klart.

Inte nu

Idag känns som en mycket festlig och högtidlig dag, för jag har skrivit min autograf på ett bokkontrakt för min och Johanna Lindbäcks gemensamma bok. "Inte nu" som den heter än så länge (titeln är inte spikad riktigt säkert) ska ges ut på det lilla, fina förlaget Gilla Böcker så småningom. Så småningom = nästa höst. Känns himla kul! Vi har visserligen inte skrivit mer än halva än så länge, men den halvan har å andra sidan varit en fest att skriva jämfört med att skriva bok själv, så jag utgår från att andra halvan blir minst lika rolig.

Å! Jag tror ni kommer att gilla Hanna och Jens, som boken handlar om, det tror jag verkligen. Hanna, till exempel. Hon går sista året på gymnasiet och ägnar cirka all sin tid åt att tänka på Paris, dit hon ska flytta med sin kompis Märta efter studenten. Ni vet, drömmen om att "plugga franska", insupa atmosfären, hitta sig själv, dricka vin på hustak och titta på Eiffeltornet. Och Jens, den arme kraken. Som aldrig kom iväg till Paris, eller iväg någonstans, utan fastnade här och är kvar fortfarande, fast det är många år sedan han gick ut gymnasiet. Nyseparerad, ledsen och oklippt. Gu-ud, honom kommer ni verkligen gilla.

Nytt med den här boken är att den riktar sig till en lite äldre målgrupp än jag (och Johanna) har skrivit för tidigare. Kanske 20-åringar? Och sådana som kommer att bli tjugo någon gång inom en rimlig framtid. Och sådana som en gång varit tjugo också, för den delen.

Visst längtar ni lite tills den blir klar, visst gör ni, visst, visst? Jag gör det i alla fall. Vill liksom veta hur det ska gå, fast jag redan vet? Det tror jag är ett ganska bra tecken ändå.

På en kobbe i skärgården

Ni vet hur jag sa att jag skulle flytta till Båstad i förra veckan? Glöm det. Nu ska jag flytta till Svartsö i Stockholms skärgård så att mina barn får gå på Svartsö skola. (Och jag får bo i Stockholms skärgård.)

Idag tog jag nämligen bussen till Boda (Värmdö) och sedan båten vidare till Svartsö, och gjorde författarbesök på skolan där. Den är pytteliten, den gamla skolan. Totalt 24 elever, från förskoleklass till nian, åldersblandade grupper. Sju eller åtta eleverna bodde på Svartsö, resten bodde på andra öar runt omkring och åkte båttaxi. När skolan var slut bara: "Klä på er nu!", och så tog barnen på sig flytväst och gick längs med grusvägen till bryggan där de blev upplockade av båten.

Alltså!

Jag kan se rätt så himla många nackdelar med att bo sådär. Rätt så himla många. Men också: DU KÄRE VÄRLD, VAD FINT! Stämningen på skolan - så sjukt bra, jag blev nästan tårögd. Stora högstadieelever sida vid sida med små sexåringar, alla helt avslappnade och snälla. Och det lilla matrummet, där alla barn och vuxna satt samtidigt och åt jättegod hemlagad vegolasagne (gissningsvis för att jag hade hintat om att jag var vegetarian)? Å!

Åkte därifrån med hjärtan i ögonen och ville bosätta mig på närmsta kobbe.

Så himla bra dag.

Kolla in: Skribentkollektivet

Fick tips om en så himla bra och cool grej som jag önskar att jag hade hittat när jag var sjutton: Skribentkollektivet. Ett gäng unga skribenter (17-20 år) som slagit sig ihop och bildat ett kollektiv, och startat en sajt där de publicerar sina texter. Bara för att få ur sig ord. Och publicera dem någonstans. Texterna handlar om allt möjligt, och är i helt olika stilar.

Kanske finns det någon som är sugen på att gå in och läsa? Eller bidra med en text? Alla som vill får bli gästskribenter!

Bye bye Båstad

Kände mig på riktigt helt sorgsen idag när jag lämnade Skåne och åkte hem mot lägenhet och storstad igen. Okej att lägenheten och storstaden är befolkad med en massa människor jag längtar efter väldigt mycket när jag är borta, men alltså. HAV! Herregud, vilken grej ändå.

Det var himla bra i Båstad. Pålästa och roliga elever, förberedda frågor, engagerade lärare, snälla bibliotekarier, the whole shebang. Kanske ett av mina... topp tre bästa skolbesök genom tiderna?


Tror faktiskt det.

Rapport från ett tornrum

Jag bor på ett pensionat i natt (se bild på huset nedan), och eftersom november inte verkar vara Båstads bästa turistmånad så är jag enda gästen.

"Så du kan få välja rum. Var vill du bo?"

Jag tog tornrummet.

Nu känner jag mig som Anne på Grönkulla.

Oklart egentligen varför, Anne bodde väl inte i något tornrum? Jag antar att det är känslan. Hon skulle ha velat bo i ett tornrum, tro mig. Väldigt poetiskt. Väldigt Anne.

Idag har jag berättat för alla elever jag träffat att jag brukar sätta upp små regler för mig själv när jag ska skriva bok. Typ: Skriv fem sidor, sedan får du se på nya avsnittet av Homeland. Eller kanske snarare: Yo! Slöfock! Skriver du inte fem sidor omedelbart så får du inte så på nya avsnittet av Homeland!!!

Så... elever! Härmed vill jag meddela att "göra tre skolbesök" är ungefär likvärdigt med "skriva fem sidor".

Nu ska jag se på Homeland.

En Bjärbo till Bjäre

Alrighty then, nu ska jag ut och åka igen. Den här gången ska jag till Båstad (Förslöv). Jag verkar ha lite bättre tur med bio den här gången, för i Båstad har jag hittat en biograf som visar film imorgon. Visserligen ingen av de filmerna jag ville se, men ändå. Det tar sig!

Himla synd att suget jag känner inför att se sista Twilightfilmen = 0.

Men, men. Ja, ja.

Det ska i alla fall bli kul att åka till Båstad.

Har aldrig varit där, men mitt efternamn är taget efter Bjärehalvön (där morfars släkt kom ifrån), så det ska nog gå fint det här.

Eddie och julen

Sådär, ja! Nu finns min bilderbok "Eddie och julen" ute i handeln. LÖP OCH KÖP! Eller köp direkt av mig, med en hälsning i. (Vill du göra det så klickar du här, så får du veta mer om hur du beställer.)

Här kan du också läsa mer om boken.

Älska Älmhult!

Förutom att handla pappersgrejer på Ikea i Älmhult så har jag gjort författarbesök också. Sju åttondeklasser på tre olika skolor har jag träffat, och nu ska jag tala om en sak för er: HERREGUD!!! vilken skillnad det är på att göra författarbesök i klasser som förberett sig innan!

Ibland händer det nämligen att jag kommer till en skola där alla (inkl. lärarna) ser ut som frågetecken när de får syn på mig. "Vem är du? Ska du vara här idag? Författarbesök, säger du? NU? Nej, det vet jag ingenting om. Vilken sal ska vi då vara i, hade du tänkt?" På sådana ställen är det sällan eller aldrig någon som läst någon av mina böcker, förberett några frågor, eller ens reflekterat över att det ska komma någon och hålla lektion som de inte träffat innan. Och visst, fine, jodå, det går att ha lektion på sådana skolor också. Det blir nästan alltid helt okej bra ändå.

Men.

Skillnaden är ändå enorm när man kommer till ett ställe som till exempel Älmhult, där lärarna är engagerade, eleverna har läst åtminstone en av mina böcker inför besöket, diskuterat dem i grupper, förberett en lång lista med frågor och liksom... längtat efter att jag ska komma dit och prata. Enorm, I tell you.

Så himla mycket bättre för alla inblandade? Skolan (som betalt för att jag ska komma dit, och sannolikt vill få ut så mycket för pengarna som möjligt). Eleverna (som får ut mycket mer av mötet). Och för mig (som gillar att försvara varför jag skrivit ett alldeles för öppet slut på min första bok.)

Älskar nu Älmhult lite.

Det var bara det.