torsdag, maj 03, 2018

Kära jobbdagbok (9)

Småländskan passerade nålsögat. Igår gjorde jag första passet i ljudstudion för att spela in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Det var så här: Tre timmar instängd i ett pyttelitet, mörkt bås med en mikrofon, en vattenflaska och en ipad med mitt eget manus framför mig, och så instruktionen: "Kör! Du känner din text bäst."

Jag hann 65 sidor.

Blev otroligt trött i rösten.

Har över 200 sidor kvar.

Varje gång jag läser fel eller stakar mig under inspelningen ska jag trycka på en liten klickknapp jag håller i handen, så att klicket tydligt syns på ljudkurvorna hos teknikern. Fick läsa "knappt urskiljbara mot himlen" säkert sju gånger innan jag fick bokstäverna rätt i munnen, klick, klick, klick.

Jag tycker om texten.

Jag var rätt nervös för det – att jag skulle börja läsa högt och bara, men gud, vad är det här, vem har skrivit den här skiten? Jag är inte säker på att den gör sig som bäst i ljud, men jag tycker om den, och det är en lättnad.

Det händer något med en text när man läser den högt. Jag har inte skrivit den här boken med den avsikten. När jag emellanåt skriver böcker som jag vet främst kommer att högläsas så lägger jag mycket kraft på det. Testläser högt för mig själv, ändrar, laborerar med rytm och ordföljd, testläser igen för barnen, provar olika lösningar. Det är ju skitviktigt och inte alls självklart att orden ligger rätt i munnen på den som läser, att det går att högläsa texten. Men när jag skriver längre romaner för äldre läsare tänker jag inte alls så. Då ser jag bokstäver på papper framför mig, att läsarens öga ska följa en text. Jag vill att det ska vara njutbart för ögat. Så jag fifflar med radbrytningar, kommatecken, punkter. Lägger in pauser, kanske kursiver, dialoger som avbryts mitt i ord med tre punkter, sms som trillar in och bara markeras med ett annat typsnitt för att man ska förstå att det är ett sms. En text på ett papper bakar ju in formgivning och typografering i läsupplevelsen, även om man kanske inte tänker på det när man läser. Det är inte alls självklart att det går att ta bort den delen och läsa texten högt istället sen. Eller – det är klart att det går. Men det blir inte samma sak, en läst text på papper är något annat.

Jag är en person som gillar att se saker: Bilder, foton, bokstäver mot papper. Jag antar att man är olika med det? Jag är team visuell. Minns kompositioner, typsnitt, möbleringar i rum, färger som skar sig, hur långa orden var mot pappret, jag visste alltid det, när jag skulle minnas något på ett prov? Det var åtta bokstäver, det där ordet jag famlar efter i minnet, jag kommer ihåg att det stod till höger bredvid bilden, i det korta stycket, att det började med ett M. 

Jag är inte alls lika bra på att lyssna. Mina tankar bara vandrar.

Men jag gör mitt allra bästa för att göra min text så bra som möjligt för team auditiv när jag står där i ljudstudion i alla fall.

3 kommentarer:

DDT sa...

Åh, vad roligt att läsa om. 65 sidor! Det låter ju enormt mycket. Inte undra på att rösten blir trött.
Vad var svårast, förutom "knappt urskiljbara mot himlen" då? Jag inbillar mig att det skulle vara svårt att hitta rätt rytm i början. Att läsa i rätt tempo och inte rusa iväg när man är lite nervös. Fick du någon hjälp?
Jag har inbillat mig att det skulle vara lite grand som en musikstudio, med någon som sitter och lyssnar och vrider på mystiska knappar. Men det är bara i min fantasi, jag har verkligen ingen aning om hur det går till i verkligheten.

Lisa sa...

65 luftiga sidor! Jag hade en ljudtekniker som hjälpte mig i början, och visade hur allt funkade. Men annars gjorde jag allt själv! Sparade ner filerna, döpte dem, satte igång inspelning etc. Det var inte så komplicerat, men jag fick klara mig på egen hand. Lite nervöst ändå? Har faktiskt ingen aning om ifall jag läser i rätt tempo eller så, men... hoppas!

Thérèse Eriksson sa...

Så glad att den kommer som ljudbok, då kan jag läsa så snart den finns tillgänglig! Pepp!

Och: som jag känner igen det sista du skriver. Jag kunde veta att svaret på frågan fanns längst ner till höger i den där faktarutan, men kunde för mitt liv inte minnas VAD som faktiskt stod. Men jag visster VAR och hur sidan såg ut. Synd bara att lärarna aldrig frågade om det...