10 fina pocketböcker söker nytt hem. Vill du vara med och tävla om en? Tänkte väl!
För att det var så väldigt roligt att höra era historier sist, vill jag att ni berättar lite kort om ett gymnasie- eller högstadieminne som etsat sig fast hos er. Liten händelse, stor händelse, rolig händelse, tråkig händelse, livsviktig händelse, totalt oviktig händelse - you decide.
Senast söndag den 27 mars klockan 12.00 vill jag ha ditt minne levererat, antingen direkt i kommentarerna till det här inlägget, eller via mejl: onekligenblogg@yahoo.se.
Då drar jag 10 vinnare som får pocketboken på posten!
23 kommentarer:
Historia från gymnasiet (första året): 1997. Det var nästan vinter. Hade strumpbyxor på mig under mina helt galet tighta byxor (av märket Savann), för långkallingar fick inte plats och var för knövliga. Strumpbyxorna gjorde dock som strumpbyxor gör, nämligen hasade ner. Gick in på en toa i samma korridor som vi hade våra skåp för att dra upp dem och GLÖMMER låsa dörren. Den öppnas såklart av en kille i klassen och där står jag med brallorna vid knäna, strumpbyxor halvvägs upp över låren och rumpan i vädret (hade ju såklart stringtrosor). Ville dö en smula. Men jag överlevde det också.
Tävling/Smart sätt att samla inspiration till dina böcker? Inte mig emot, jag delar gärna med mig och hoppas vinna en bok. :)
En sak som verkligen har etsat sig fast hos mig är skedde i högstadiet, kanske var det i åttan.
Jag är en typisk Duktig Flicka med prestationskrav på mig själv...och redan då hade jag börjat stressa för betygen. En dag var jag särskilt hysterisk, och pratade med min mattelärare om ångesten inför ett prov. Han sa då: "Ta det lite lugnt. Det kommer gå bra. Ta en paus och gör något annat en stund - ta en promenad i snön".
För honom var det verkligen inte en stor grej, han tyckte väl bara att jag var knäpp som jagade upp mig så (jag hade ju ändå nästan alltid alla rätt på proven). Men för mig betydde det massor: det fastnade verkligen.
Fortfarande idag så ringer de där orden i öronen på mig när jag känner stressklumpen i bröstet: dags att ta en promenad i snön! Det funkar nästan alltid.
Det kanske låter löjligt och överdrivet, men jag tycker att den här grejen illustrerar så tydligt hur mycket lärare kan betyda i den åldern. Några ord kan verkligen göra stor skillnad - på gott och ont. Det är verkligen ett ansvar de bär på, de med världens viktigaste jobb.
min historia från gymnasiet: slutet på första året i gymnasiet. jag var sååå cool och skulle ut och festa i lilla staden jag bor med mitt kompisgäng, en blandning av gamla och nya vänner som hittat varandra på den nya skolan. Det var valborg år 2001 och vi flamsade runt som dom fjortisar vi var när min ena kompis presenterar mig för sin bror, Daniel. Snygg var han och vi fastnade och prata med varann resten av kvällen. blev lite småförstjust men jag hade ju kille så det blev inget då, men några månader senare och lite envis uppvaktning från denna Daniel, så erkände jag till sist att jag nog gillade honom rätt mycket och nu tio år senare har vi en liten son på tre månader och på valborg 2011 gifter vi oss! Så det var en ganska livsomvälvande händelse det mötet. :)
Jag var en blyg lite småmobbad, duktig flicka på högstadiet som var övertygad om att jag var jätteful (jag såg/ser ut som folk gör mest). På gymnasiet blev det lite bättre men jag hade noll erfarenhet av det där med killar. När jag på gymnasiet satt i skolbiblioteket vid ett tillfälle var det en ett år yngre kille från samma lilla håla som jag som höll på att fråga mig om jag var släkt med den och den. Jag fattade inte varför han var så störig. En annan gång hälsade han på mig i korridoren (alla visste vem alla var men man hälsade bara på dem man pratade med) och jag trodde att det var någon bakom mig han hejade på. Ett tag senare kommenterade min kompis "det är ju han som stötte på dig". Jag fattade ingenting. Vaddå stötte på mig??? Killar stötte inte på mig. Sedan tänkte jag efter och insåg att det kanske var det han gjort. Jag var inte intresserad av honom och vi blev inte ihop men då insåg jag ändå att det trots allt kanske fanns killar därute som kunde bli intresserade också av mig. Sedan fortsatte jag att alternera mellan att missa och övertolka signaler från killar i ytterligare några år men det är en annan historia.
Jag hade inte pluggat till ett kemiprov, och insåg att jag skulle få typ tre rätt. Längst bak i provet skrev jag ett meddelande till min lärare att jag tyvärr inte hade pluggat för att en anhörig precis hade avlidit. Det var absolut ingen ursäkt, men en förklaring till varför det gick så dåligt på provet. Så skrev jag. När jag fick tillbaks provet hade jag typ fem av 40 rätt, och det fanns en kommentar längst bak. Ett tack för att jag hade berättat.
Lärarens omtanke efteråt kändes INTE bra, men jag fick iallafall tvåa i kemi. Och den tvåan var jag icke värd. Jag skäms lite fortfarande, men jag var fjorton år om det nu kan vara både en ursäkt och en förklaring ;)
Högstadiet. Åttan. Lite tönting knubbig tjej (jag) har inte många kompisar i klassen. Min bästa vän men sen tycker hon att de flesta andra är lite puckade. Speciellt Niklas. Store tjocke Niklas som tycker om att vara taskig och jobbig mot allt han möter.
En dag i klassrummet strax efter att rasten började och läraren flytt in till fikarummet sitter det kvar några stycken. Den töntiga knubbiga tjejen och hennes kompisar sitter och pratar. Niklas går förbi. Säger något riktigt spydigt till en av tjejerna. Något så där riktigt elakt som man blir helt rosenrasande av. Och när Niklas vänder ryggen till och är på väg att gå ut ur klassrummet plockar den töntiga tjejen upp en sopkvast. En sån där vanlig med en sopskyffel som man kan fästa den vid. Fast bara sop-delen. Hon höjder den över huvudet och den flyger rakt genom klassrummet, över alla bänkar och med kirurgisk precision träffar hon tjocke Niklas just som han står i dörröppningen. Fullträff. Den segerkänslan och det makalösa i att ha gjort något som hon aldrig trodde hon skulle kunna göra. Den glömmer jag aldrig.
På högstadiet var det en kille i parallellklassen som jämt kollade på mig och viskade med sina kompisar när jag gick förbi. Jag var väldigt blyg och inte precis populäraste tjejen i klassen om man säger så, så jag vågade aldrig gå fram och fråga varför. Till sist tog jag mod till mig och letade upp hans mailadress och skickade ett mail och frågade varför han alltid höll på som han gjorde.. Svaret kom, och där stod det " Vem är du?". Knäckt blev jag ju kan jag säga, framför allt då jag var säker på att han mycket väl visste vem jag var. Vi bodde på landet inte långt ifrån varandra där alla kände till varandra. Det kändes verkligen som dissarnas diss..
Gymnasiet. Alla hjärtans dag. Musik- och teaterklassen anordnade en konsert med massa lovesongs och där satt jag på ett bord, längst bak i matsalen och grät tysta tårar när de började sjunga "Out of reach" med Gabrielle. Dagen innan hade min första stora kärlek gjort slut med mig. Han försvann ut ur mitt liv, men den där låten har funnits på alla mp3-spelare och playlists sedan dess.
ookej, here it comes
Jag hade två vänner på gymnasiet. Till en början iaf. Den första (K) hade jag gått i hela låg- mellan- och högstadiet med. Den andra (P) hade jag lärt känna genom ett gemensamt intresse. Vi bodde båda söder om stan men inte nära så det var verkligen slumpen som gjorde att vi hamnade i samma klass. Vi blev vänner alla tre. En dag berättade jag för P att jag hört ett rykte om att K ljög lite väl mycket, men att jag inte visste om det stämde. Efter det hade jag inte längre några vänner. Jag försökte på alla sätt nå dem båda, och framför allt K för att be om ursäkt och förklara. Men de vägrade båda att överhuvudtaget tala med mig. De undvek helt i skolan.
Vad har jag lärt mig av detta? Berätta inte något du inte är säker på stämmer och ge alltid människor en chans att förklara och be om ursäkt innan du säger upp bekantskapen med dem.
Jag var antagligen töntigare än alla andra tillsammans. Spelade t o m fiol, haja hur hopplös jag var. Fast jag gick på musikskola, så det borde ha varit mer ok där än någon annanstans. Hur som helst.
Kan ha varit i sjuan. Någon sorts öppet hus i plugget på en lördag, mamma och jag var där och vann tubsockor på lotteri och åt torrt hembakt.
På en anslagstavla satt en lista över elever som blivit antagna till skolans orkester - jag hade inte ens försökt. Men jag (och mamma) upptäckte att någon hade bemödat sig om att plita dit mitt namn med egen penna:
"Sara (efternamn) - KUKFELA"
Nu 25 år senare kan jag tycka att det var lite komiskt. Men då. Skammen. Framför allt gentemot mamma, som jag alltid försökte förvissa om att allt var ok, eftersom vi bara hade varandra och jag inte ville att hon skulle oroa sig.
Jag minns inte hur det avlöpte, vi kunde ju inte få reda på vem som "skojat". Och mamma kanske inte tyckte att det var världens största grej, till skillnad från mig.
Under hela min grundskoletid gick jag i samma klass. Några tillkom och några försvann visserligen, men eftersom vi ändå var många som gick så länge tillsammans var rollerna tydligt utmejslade när vi hade kommit upp i högstadiet. Där fanns (såklart) en kille som ägde hela klassen. Vi var livrädda för honom. Han hade stora problem förstår jag ju i efterhand, men då var jag bara livrädd. En dag i sjuan eller åttan satt vi och kollade på nån urtrist film i ett klassrum. Det var mörklagt och han och hans gäng satt naturligtvis längst bak. Snart började han kasta saker på oss som satt längre fram, samtidigt som han skrattade rått. Ingen gjorde något, såklart. Han fortsatte, små suddbitar, och spänningen steg. Vad läraren gjorde minns jag inte, så förmodligen ingenting (var läraren ens där?). Efter en stund haglade sudd och pennor mot våra huvuden och när jag flera gånger träffats så brast det för mig. Jag slängde mig upp så stolen ramlade, vände mig om och SKREK rakt ut: "Din jävla idiot, SLUTA kasta saker på oss! För i helvete." Typ så. Hamnade i total chock efteråt (det gjorde vi nog alla). Han blev skitarg men slutade. Jag typ dog. Har tänkt på den där händelsen många gånger efteråt och känt mig så stolt. Att jag vågade! Men också ledsen, att det kan få vara så jävligt i skolan för så många.
Hade den där persioden där jag skulle färga håret helt plötsligt (henna var populärt då så det fick det bli), hittade mammas gamla skinnjacka (eller min morbrors kanske det var - svart, ganska tight och kort med muddar), hade pärsat mig igenom att gå in mina svarta Doc Martins (behöver jag säga att jag gillade svart....).
Vi drack the och lyssnade på Depeche Mode och the Dorrs (kanske lite knasig combo...jag var mer DM och min kompis Lina mer rökelse och Doors faktiskt...) MEN jag skulle färga håret. Väljer en hennanyans (ja just det var poppis då OCH väldans billigt på Apoteket just då) som skulle bli lite kastanj sådär men det blev ettrigt morotsfärgat...ja say no more!!! I det mörka rummet hos min kompis var det ok och jag kikade inte på det i dagsljus helt enkelt (bättre så :)).
Väl hemma träffar jag min pappa på uppfarten (min pappa var ganska traditionell och älskade sin flicka precis som hon var...med ljusbrunt lockigt hår)...och han sa "Hur faaen ser du ut" (skitförbannad!!!) du ser ju ut som...du ser ju ut som...du ser ju ut som någon från FOLKHÖGSKOLAN! Jag blev liite sådär för att pappa inte gillade det (men tipset hörru) men jag blev samtidgt ganksa nöjd med att bli Folkhögskole look-alike (det var ju liksom lite looken jag sökte ändå tror jag). Med tiden blev håret faktiskt ganska snyggt - det tyckte faktiskt pappa också :).
Vilket år? 1989 nånting.
Det här hände när jag gick på nians vårtermin i högstadiet, året var 2005. Jag var småkär i en pojke som var två år äldre än mej och gick då i yrkesskolan. Han gick på nian när jag gick på sjuan i samma högstadie och jag var redan då intresserad, men det blev inget för att min dåvarande bästa kompis var ihop med honom.
När jag gick på nian såg jag honom kanske två gånger i högstadiet för att han skulle träffa någon där. Vi småpratade eftersom vi kände varandra från förr och jag kunde inte sluta tänka på hur snygg han var. Några månader senare träffades vi på stan under någon tillställning och rätt som det var såg jag hur han lutade sej mot mej och vi kysstes. Några dagar efter skickade jag ett textmeddelande åt honom men fick inget svar. Jag berättade det för min storasyster som är ett år äldre än mej samt gick i samma skola som honom och därmed färdades med samma buss. Dagen efter ställde hon sej ansikte mot ansikte med honom i skolbussen och frågade varför han inte hade svarat på mitt textmeddelande. Han hade en Motorola som inte pep när inkorgen blev full och därmed hade han inte fått mitt meddelande.
Han tog kontakt med mej och några veckor senare var vi ihop. Han berättade att han hade haft samma känslor för mej som jag hade haft för honom, men ingen av oss hade sagt ett ord. Vi är fortfarande ihop, firar vår sexårsdag nästa månad. :)
Det är mitt bästa minne från högstadiet. Den småmobbade, annorlunda flickan som ingen pojke var intresserad av fick tillsist en pojkvän som älskar mej fortfarande i denna dag. Jag fick vänta i två år, med det var det värt.
Jag gick i sjuan. Mådde skitdåligt för att jag blev mobbad och för att päronen valde att separera.
Till slut orkade jag inte, utan stannade hemma från skolan i över två månader. En psykolog kom på besök med jämna mellanrum, och en snäll lärare var förbi emellanåt med lite böcker och uppgifter så att jag inte skulle hamna efter.
Det som etsat sig fast i mitt minne är att när jag väl orkade ta mig tillbaka till skolan - då var det en klasskompis som sa att hon saknat mig! Jag hade aldrig kunnat tro att någon skulle ha saknat mig.
Jag blir fortfarande lite varm i själen när jag tänker på det.
Jag är idag världens mest omtänksamma person, som alltid tar alla andra i beaktande före mig själv. Tyvärr har jag inte alltid varit sådan. I gymnasiet var vi 5 flickor som hängde ihop, varje rast. Vi hittade varann redan i högstadiet, så vi hade varit ett "gäng" i typ 3 år. Första året i gymnasiet gick jag igenom en egen liten kris (skilda föräldrar, dåligt självförtroende och stor ångest över att aldrig hitta en kille) och tog ut min frustration på mina vänner. En och en frös jag ut dem ur gänget genom att manipulera alla dom andra att tycka som jag, att S var fjantig och barnslig, sen att A var jobbig och gnällig och slutligen att L var stöddig och dryg. Till sist stod jag där med M, den enda som blev kvar. Snart "tröttnade" jag på henne också (jag hade då redan tröttnat på i princip hela mitt liv) och blev otrevlig mot henne också. Ett halvår senare var jag ensam, medan S, A, L och M var ett gäng igen. Vad som gjorde mig till den jag är idag är att dom förlät mig och tog mig tillbaka. Dom lärde mig hänsyn, fast jag verkligen inte var värd det då!
Underbart minne från gymnasieåret i Perth 1995-96, för en halv evighet sedan med andra ord; att tillsammans med 40 bandmedlemmar uppträda inför en fullsatt konsertsal i the Southern Cross International Music Festival i Brisbane. En oförglömlig avslutning på ett oförglömligt år i musikens tecken. Sen blev det ju inte sämre av att min "crush" Nigel var med under hela queenslandsresan, lycka!
Den boken har jag redan hemma, jätte bra! <3
Okej nu ska jag dela med mej av jätte privata saker bara för att vinna en bok..huu va läskigt...men okej kör till..
I högstadiet hade jag min första stora kärlek! Vi va tillsammans ca 2år. Vi bytte små fina halsband, runda med våra namn på jag hade hans namn och han mitt. Åhh va kär jag va. En dag gjorde han sådär "lite slut", jag fattade inte riktigt "hur mkt slut det va." Men en dag när jag öppnade mitt skåp trillade halsbandet med mitt namn ut, han hade skjutit med ett luftgevär på det! kan tro jag blev så ledsen så pappa fick komma och hämta mej. Av pappa fick jag ett fång med rosa busk rosor, och orden: - det går över med tiden.
Väl hemma lyssnade jag på roxette "it must have been love" och grät hela dagen. Jag minns allt som det hände igår, och idag är jag 34 år...
Kan tillägga att jag under åren har lyckats hämnats lite, på just honom, smile!
Åh. Människors högstadieminnen alltså, man vill litegrann krama alla. Jag fick en obetvinglig lust att häva ur mig hela mitt sorgliga högstadie när jag läste inlägget, för att det känns fint att kunna avlasta sig lite såhär bland andra högstadieärrade själar men nej, jag ska inte. Nöjer mig med att ömma med tonåriga versioner, nutida och dåtida, av alla. Och ska i stället berätta något som jag vill minnas som ytterligt pinsamt i sjuan. Alla flickor hade en dag fått gå till skolsyster för att lära sig om mens och så. Jag lyssnade andaktsfullt och viktigt på det där med mensen och kände mig inte så lite oroad över det hela. Med oss från syster fick vi en binda att ha i fickan eller väskan för att vara ständigt förberedda på Mensen som kunde komma över oss vilken dag som helst. Ja herregud vad man väntade på den där mensen. I alla fall. Bokstavstrogen pliktskyldig gick jag förstås omkring med den där bindan i min jeansficka varje dag, förberedd och allt. Javisst! Bara det att den en dag ramlade ut ur fickan i korridoren på golvet framför allas skåp. Jag var extremt orolig över vilka som kunde ha tänkas se detta hända, men inte bara det - sedan låg den ju liksom där och skrek i neonfärgad plast i nästan en vecka. Jag lovar den där bindan var rosa elefanten alla liksom hoppade över (typ hej blod hej vuxenblöja hej hej kroppen vill inte se dig). Ingen vågade ens göra sig lustig över den, den mest låg där och skämdes och jag börjar än i dag rodna när jag tänker på den. Man får tänka på att är det pinsamt i dag är det hundra gånger så pinsamt när man är tretton. Således ändå, ganska mycket jättepinsamt. Dessutom, finner det så rart i efterhand att jag gick och förberedde mig så värst. Man gjorde ju det då, mens-skräcken.
skolavslutning första året i gymnasiet och jag var ute och festade tillsammans med alla andra hundratals gymnasieelever i den obligatoriska parken hemma i min lilla hemstad. Kvällen till ära var jag lätt berusad och gick omkring för mig själv bland allt folk när någon helt plötsligt började kasta saker på mig. Jag vände mig om och fick syn på en av de tjejer som gjort mitt liv till ett helvete sista året i högstadiet, och som nu var fullt upptagen med att kasta glasflaskor på mig, full som ett ägg. Jag fick den där isande klumpen i magen som var lika stor del skräck som ångest och skyndade mig vidare utan att försvara mig, utan istället letade upp killen jag då var kär i för att söka lite tröst. När jag berättade för honom vad som hänt så hör min bästa väns pojkvän detta som i sin tur letar reda på min bästa kompis och berättar vad som hänt, detta utan min vetskap. En kort stund senare hörs ett vrål och jag vände mig om och får syn min bästa kompis + en annan tjej, släpandes på en hel herrgårmanskylt! Dvs skylten, stolpen och en cementklump längst ner. Dom var svinförbannade och vrålade "VAR ÄÄÄR HON?! VI SKA DÖÖÖDA HENNE!!" och var uppenbarligen på jakt efter min gamla demon från högstadiet. Jag hann dock stoppa dom innan dom fick tag på tjejen ifråga, lyckligvis. Men det är en historia som fortfarande får mig att fnissa, samtidigt som den gör mig helt varm i magen för att det var en av de första gångerna någon överhuvudtaget försvarade mig mot den här tjejen.
Gymmnasieminne....gick ekonomi och på vår skola (kanske är så på alla, vem vet) så var ekonomtreorna ALLTID ascoola och flashiga(ända tills vår klass blev ekonomtreor...hmm?) Vi var precis nyintagna små ettor och höll på att lära känna varandra. Jag och mina nyfunna (och gamla) vänner satt i ekonomkorridoren och pratade. En av mina nya vänner sa att jag aldrig skulle få plats i glipan under skåpen...jag har aldrig kunnat motstå en utmaning och pressade mig in...fastnade med huvudet utåt och satt väldigt fast...treorna(de snygga och coola) traskar ut från sin lektion, går mot sina skåp, naturligtvis precis de skåpen där jag ligger och inte kommer loss ifrån...Behöver jag säga att alla visste vem jag var sen??
Redan från första veckorna i sexan hade jag fallit lite väl handlöst för en kille med alldeles för isblå ögon och det läskigaste av allt var att han kände likadant. Han var skolans sportnörd och jag var mest ingen speciell. Vi blev ihop och ingen av oss hade väl direkt haft ett förhållande innan, så det blev en del kriser och pauser och allt möjligt. Vid påsk i sjuan kom "the big break up" (antagligen över ingenting) och vi pratade inte med varandra (kollade knappt på varandra heller) på säkert en månad. Som tradition ska man ju alltid besöka kyrkan med skolan vid påsk, så min klass traskade till en av stadens kyrkor och lyssnade på historien om varför vi firar påsk & fick varsin liten fin påsklilja. De flesta killar hade odräglig högstadieattityd och massakerade de stackars blommorna så fort vi kom ut.
Åter i skolan så gick jag in och satte mig vid min bänk och vid min historiebok skymtade jag något gult - en påsklilja. Under den låg en lapp "från en som saknar, kram".
Behöver jag säga att vi blev ihop igen?
Kära Lisa,
Här är mitt minne. Nian, vårterminen. Jag var så oerhört förälskad i en kille i min klass och jag tolkade såklart varenda blick, varenda ord som att han var kär i mig också... (Vilket jag fått veta i efterhand att han faktiskt var - tänk om jag hade kunnat resa tillbaka i tiden och berättat det för 16 åriga jag!!) Vi hade blivit ganska bra kompisar av någon anledning och började spendera mer och mer tid tillsammans. Och vid ett tillfälle gick vi sida vid sida i korridoren och låtsade liksom som ingenting medan våra händer faktiskt snuddade vid varandra. Gasp! Fysiskt hände aldrig något mer mellan oss, men jag kommer aldrig glömma de där sekunderna av hjärtstillestånd när våra fingrar liksom strök mot varandra. Ååååh hjärtesmärta!
Skicka en kommentar