Har gått omkring de senaste dagarna och känt mig helt orolig i själen, har börjat skriva lite trevande på något som kanske eller kanske inte blir en bok så småningom, och någonstans i bakhuvudet ligger det en vardagsdramatisk skolscen och gnager, men den vägrar liksom visa sitt rätta jag, jag blir inte klok på den. Vad är det som händer i den, egentligen? Va? Va? Va?Jag har varit inne på träslöjd och skador.
Jag har varit inne på matsal och kräk.
Jag har varit inne på idrott och svimningar.
På overheadapparater som börjar brinna (been there, done that).
Och på mattelektioner som i sin totala avsaknad av dramatik ändå leder till Plötslig Insikt.
Men nej, får inget grepp, blir snart galen, sliter mitt hår.
Nu får ni faktiskt hjälpa till.
Schyssta då, berätta lite snabbt om ett dramatiskt ögonblick från er/någon annans gymnasietid, som utspelade sig i skolmiljö. Antingen i kommentarsfältet eller på mejl: onekligenblogg@yahoo.se.
Bästa scenen vinner bok, autograf och snyggaste tygkassen there is. På lördag klockan 12.00 utser jag en vinnare!
42 kommentarer:
Måste det vara från gymnasietiden? Kan inte vara från högstadiet?
Jo, okej, högstadiet funkar också.
Haha! Min kille, på gympan. De leker någon lek som går ut på att hoppa/kasta sig på olika sätt på en gigantisk skumgummimadrass. Min kille glider iväg längs madrassen men inte hans shorts och kalsonger, de fastnade och stannade kvar vid fotknölarna. Pinsamt läge! Min kille vill snabbt dra upp kalsongerna/shortsen för by now har ALLA sett rumpan. Men hur ska han lyckas utan att alla får se snoppen också? Han gjorde någon fosterställningsvariant under sina klasskompisars gapskratt.
HAHAHA!
första dagen i gymnasiet: jag blev inlåst på toaletten. Låset bara slutade att fungera, gick i baklås, kaputt, förstört. Jag lider av klaustrofobi, bankade på dörren, hörde pojke 1 säga till pojke 2 "höhöhöööö, hon har visst låst in sig, höhöhöööö" varefter de...gör INGENTING utan försvinner.
Jag bankar lite mera och lite mera och ännu mera till sist kommer studiehandledaren förbi, inser vad det är på gång. Pratar lugnt med mig genom dörren, ringer efter vaktis och de bryter upp dörren.
Behöver jag nämna att jag älskade studiehandledaren från den dagen?
Behöver jag nämna att jag aldrig gick på toaletten mera i gymnasiet?
Behöver jag också nämna att jag var sur på pojke 1 och pojke 2 hela gymnasietiden...och är det ännu?
Behöver jag nämna att jag helt kallt tackade NEJ till att bli deras kompisar på facebook?
puuuust, det var en jobbig inledning på min gymnasiekarriär ;)
På min gymnasieskola fanns det en ganska stor rasthall. Den låg mitt i huvudbyggnaden och var egentligen bara ett stort, stort fyrkantigt rum med bänkar längst väggarna och mängder av bord samlade i en fyrkant i mitten. På ena kortsidan var stora ingången och lite längre till vänster ingången till Aulan och bänkarna där alla tuffa satt. Jag var en sådär tonårsosäker nästansextonåring och hade börjat gymnasiet nån vecka tidigare. Första dagen eller så fick vi välja en kreativ kurs som målning eller foto eller teater och lapparna med vem som fick vilket ämne satt den här dagen uppe på fasthäftade lappar. Lapparna satt på brungråa brösthöga vikväggar nära ingången till Aulan. Precis vid tuffbänken. Givetvis lyckades jag välta vikväggarna när jag lutade mig fram för att läsa vilket ämne jag fick. En först. Sen en till av luftdraget. Det small ganska högt. Så generad som jag var då, den där första veckan på gymnasiet, har jag nog inte varit sedan dess.
Grundskoledramatik: Jag har jobbat som hemkunskapslärare på en högstadieskola. En dag när jag och mellanstadiebarnen stod och stekte pannkaka hörde vi ett svagt, svagt pipande. "Vad är det?" frågade 11åringarna, "Äh, det är bara en lastbil som backar!" sa jag. Hemkunskapssalen låg ju nämligen nära matsalen, så det var säkert nån lastbil som backade för att lasta av varor.
...men det slutade aldrig pipa. Och man kan ju inte backa hur länge som helst. Så jag öppnar dörren ut i korridoren. Där visar det sig att SAMTLIGA skolans elever RUSAR mot utgångarna i panik.
Det brann i kemisalen. En bunsenbrännare hade gått sönder (de hade vikarie den dan dessutom) och det brann... rätt duktigt. Hade inte jag tittat ut hade vi kunnat bli rätt duktigt rökskadade, jag och 11åringarna. Brandlarmet hördes nämligen inte i hemkunskapssalen, annat än som ett svagt, svagt pip.
Dramatik deluxe.
PS: Vi klarade oss. Som tur var. Efter det installerades det nya brandvarnare överallt.
Detta var under högstadiet men jag ser att du hae okejat det.
Jag gick i åttan och tyckte som alla andra att allt var sååååå pinsamt. Och att behöva gå igenom den korridor som niorna hade sina skåp i var om möjligt ännu pinsammare, man dog en smula varje gång det var ett måste.
En dag var det ett måste. Med bestämda steg och blicken ner i backen rundade jag hörnet och intalade mig att det skulle gå bra. Det gjorde det inte.
SMACK och så låg jag på golvet. Innan jag vågade öppna ögon hörde jag hur hela korridoren bryter ut i ett asgarv som måste hörts över hela bygden. När jag väl kikar fram ser jag hur en minst lika förvånad kille ligger framför mig, handen för näsan och blodet sprutar.
Jag hade lyckats gå in i skolans snyggaste kille (behöver väl inte nämna att jag var överjävligt kär i honom...) och brutit näsan på honom.
Jag gick aldrig igenom den korridoren igen och gick långa omvägar för att inte behöva träffa på honom igen. Jag blev känd som The knock-out men inte riktigt av de anledningar en tonårstjej vill.
Herregud, hörni. Herregud.
Kemiläraren skulle visa varför det var farligt att röka på en bensinmack och gjorde ett käckt experiment som innefattade en bensinindränkt bomullstuss och en tändare. Hela katedern började brinna, brandlarmet gick och jag har definitivt aldrig kommit på tanken att röka på bensinmackar.
Kommer bara på en klasskamrat, minns inte hans namn, som alltid svarade samma sak på frågor i tyskan. Hoffenlich sterben die eisberen nicht auch. (med reservation för stavningen) Den enda fras jag själv lärt mig utantill på tyska och svarar lite random...
Blir lätt påmind om min värsta upplevelse som duktig student på gymnasiet.
Jag var faktiskt duktig på matte och satt i alulan och skrev värsta provet. Varför blev jag klar föra alla andra?? Kanske för att jag var så smart.
Satt sen i uppehållsrummet och väntade på andra svettiga kompisar. Då dök konkurrenten upp, han som var snäppet duktigare än jag. Han hade provet i handen och vi pratade lösingar. Då såg jag till min fasa...DET FANNS EN BAKSIDA PÅ PROVpapperet!! Den hade jag totalt missat, men klarade livhanl
ken ändå
Jag var mycket inne på att testa gränser på den tiden. Både mina egna och omgivningens. I matsalen såg och sågs alla. En dag, som alla torsdagar, var det soppa. Spenatsoppa. Jag fyllde tallriken till bredden och på väg till min plats fylldes jag av ett tvång. Jag måste släppa brickan, och soppan, i golvet. För att se om jag vågar och vad som händer. Skulle någon komma till min undsättning? Kanske han i musikklassen? Jag blundade och gav efter. Grön soppa på mina låga kina-skor. Min tidigare kaxighet gick i kras med porslinet men han i musik-klassen hämtade en skurmopp.
Det här hände tack gode Gud inte mig men eftersom jag stod bredvid och vi var 16 år gamla så varvjag ungefär lika generad. Tänk första dagen i gymnasiet. I det jättestora gymnasiet med jättemånga, jättestora treor. Vi ska äta lunch där den första dagen och är duktigt nervösa för allt med matkort, köer, brickor och skit man ju inte ville göra fel med. När vi utan incidenter lyckats ta mat och ska försöka hitta ett bord på lagom avstånd från treorna (men ändå inom titthåll såklart) så händer det. Min kompis halkar på något oidentifierat på golvet och gliiider liksom fram på mage på golvet med brickan framför sig. Självklart mosandes maten med magen och självklart mitt framför bordet med de snyggaste killarna i trean. Jag stod paralyserad kvar och övervägde om jag skulle hjälpa henne och därmed vara tvungen att dela hennes skam eller om jag skulle smita åt andra hållet. Mitt samvete tog dock förnuftet till fånga och jag hjälpte henne upp, med applådåskorna vinande runt öronen. Kompisen vägrade äta lunch i matsalen ända fram till Lucia ungefär och själv är jag i smyg lite glad att det inte var jag som halkade.
I vintras när snön låg på marken och det var dags för snöbollskrig hade några i min klass (åttan) snöbollskrig, och då kom niorna ut. Några av de yngre kom ut och började slänga snöbollar på niorna som självklart svarade med en attack. Då passade en av mina kompisar på att kasta in en stor, fet snöboll, mitt i högen med nior och sedan stack vi in. Nior är inget man vill ha mot sig. Sedan letade de efter honom ett bra tag (tydligen hade någon sett att de var han, niorna hade haft ryggarna emot honom) och vi hjälpte till att gömma honom.
We had a good time :)
Vår gymnasieskola hade matsal i två våningar och därför lite stolpar på nederplan för att stötta upp. Vi går på rad mot ett bord och en klasskompis får en kommentar som hon ska svara nåt dräpande på och vänder på huvudet. Stunden därefter har hon hela maten på sig efter att ha klämt brickan mellan sig själv och stolpen. (Dock inte lika pinsamt som alla de som tappade hela brickan i trappan, det lät mer och kunde skvätta på de som satt nedanför)
Hade också en kompis som inför ett stort viktigt prov som vi skulle skriva på grannskolan på skämt säger att "kommer jag inte i tid imorgon så irrar jag runt och letar". Morgon därefter är hon inte på plats när provet börjar, men när hon sen kommer dit så visar det sig att hon för första gången hade försovit sig.
Jag minns när jag gick i högstadiet och vi precis hade fått ännu en ny musiklärare. Kanske den sjunde i raden. Den här killen var ett hypernervöst musikgeni från Korea. Under vår kanske tredje lektion med honom så skulle vi se på ett musikprogram på TV. Vi satt hela klassen i en halvcirkel och såg på medan läraren (minns verkligen inte hans namn!) kom in i klassrummet med TV:n som stod på en typ 1,5 meter hög metallställning på hjul. Tilläggas bör väl att förutom att han var extremt nervös av sig, eller kanske just därför, så var han väldigt fumlig och klumpig. Efter att äntligen ha fått TV:n på plats så skulle han sätta kontakten i vägguttaget men så räckte inte sladden. Den hade snort in sig i ena benet på TV-stället. Då gör smart ass-läraren som så att han lyfter på det benet för att rätta till sladden och tror ni inte då att han lyckas välta hela jäkla TV:n? När han lyfter ställningen så att TV:n lutar mer och mer inser vi med fasa vad som håller på att hända. Hela klassen sitter knäpptysta och ser på medan TV:n sakta faller till golvet med rutan före och boom, vilken explosion! Hela rutan kraschar i golvet och det bildas ett stort moln av rök. Hela klassen sitter som sagt knäpptyst. Förutom jag. Precis när TV:n håller på att falla i golvet så hörs ett så högt skrik du kan tänka dig. Ett typiskt tjejskrik. Plötsligt inser jag att det kommer från min mun.
Efter kraschen svär läraren lite på gissningsvis koreanska och mumlar något om att han måste till rektorn och rusar ut genom dörren. Hela klassen gapskrattar åt honom men det dröjer inte länge förrän någon utbrister något om mitt töntiga tjejskrik som jag sedan blev retad för under resten av min tid på den skolan. Jisses, vilken lektion.
Uj! När mitt lucianattlinne tog eld under luciakonserten, alla skrek och sprang efter vatten, medan jag kastade mig ner på golvet, rullade runt några varv (som man sett på instruktionsfilmer att man ska göra :-), för att sedan resa mig upp och fortsätta sjunga som om ingenting hänt. Chocken kom lite senare när jag fick se mitt uppbrända ben. :-)
Vi hade (på högstadiet) en SO-lärare som var... ja som många lärare var då, ganska "let go" i sitt sätt att undervisa. I efterhand bannar jag honom för att han inte undervisade oss i de ämnen han faktiskt skulle. Jag har ingen historiekunskaper inhämtade från hans lektioner tex. Samhällskunskap och sex och samlevnad var hans grej. Inga läroböcker egentligen, mest diskussioner om arbetare och arbetarpartiets betydelse och så sex.
Mitt starkaste minne var när han på ett självklart och helt naurligt sätt tog fram kondomer och skulle demonstrera hur man använde dem. Du kan ju ana hur alla skruvade på sig och ja när han sedan kliniskt och sakligt trädde på den på Overhead-apparaten, ja då hajjar du kanske att jag sedan dess ser på en OH-apparat på ett helt nytt sätt...
Jag bannar honom fortfarande som sagt, men mest för att jag aldrig fick den kunskap jag borde ha fått, även om säkert sex är nog så viktigt.
Lite högstadiedramatik då. Vår hemkunskapslärare (jo man hade det då på den tiden) kom alltid dressad i en knallgul storskjorta. O inte helt avlägset tänkte jag alltid på henne som "kycklingen", vilket jag till mina klasskompisars stora glädje råkade säga högt. En gång. Efter den dagen fick en annan inte vara med o laga mat mer, utan fick stå i ett rum bakom och mangla kökshanddukar. Jag är en jävel på att mangla. Jorå.
Kommer ihåg att vi var grymma mot en lärare. Eller kanske flera lärare...Hursomhelst, så fanns det en liten tramporgel i klassrummet. Detta är alltså många herrans år sen. För att psyka denna läraren enormt, så satte vi ett suddgummi över på bredden över en tangent, sen pumpade vi (jag) upp orgeln när läraren hade vänt ryggen till, sprang tillbaks till min plats och försökte se oskyldig ut när läraren undrade vad det var för oväsen... Jag var inte snäll...
I åttan gjorde jag slut med en kompis som inte var bra för mig. Det resulterade i att hon bytte klass och att jag förlorade samtliga "kompisar" och var ensam typ en termin (innan de andra insåg att jag kanske inte var jävladumihuvet). Men ändå är det nog det modigaste jag gjort, och förmodligen det mest dramatiska som kan hända en tonårstjej.
Det var nog första gången i mitt liv som jag verkligen stod upp för mig själv, den gången var jag en människa. Och ingen liten lort.
Kan inte glömma killen jag var smått (stort) förtjust i på gymnasiet. Jag hade tandställning. Han hade en lusekofta på sig. Så stod jag där och fånlog när han skulle in i klassrumet och hans lurviga tröja fastnar såklart i min tandställning. Fantastiskt. Jobbigt.
En episod väckte den andra och den tredje och fjärde och femte till liv. Så det blev ett mail. :)
Dramatik och dramatik... Men två stycken i min kompis klass krockade på gympan. Och den ena hade tandställning. Vilket resulterade i att den andra fick tandställningsmärket i pannan och den första lite hud fastkilad i tandställningen. Det var lite roligt såhär efteråt...
På tyskan läste vi om Ötzi, han ismannen som är 4000 år gammal och frös fast i en glaciär. "Die Gletshereis funktionierte wie eine riesengrosse Tiefkültruhe." Det gick vi runt och sa till varandra ganska länge, jag hittade t.o.m medingen klottrad på en toalett på min gymnasieskola! Det var visst någon som tyckte att det var riktigt roligt.
Jag har inte så mycket roliga händelser sådär att plocka av. Men jag minns känslor. När vi satt o sjöng med till radion på syslöjdslektionen och nyheterna bryter in och berättar att ett flygplan har kört in i WTC i New York. Det var ju knappt så att vi visste var det var för hus, men stämningen var spänd och stressad.
Sexualkunskapen där ingen tjej vågade säga att de onanerade och killarna pratade runk hit och dit.
Högstadiet är speciellt!
Gymnasiet var också magiskt. Vi skulle på skolfest med absolut nolltolerans mot alkohol. Jag har inte druckit så en tjejkompis kommer på den smarta idén att använda mig som referens för huruvida hon luktar eller inte. Jag var naiv och fattade inte att det var vad hon menade. Hon andades på mig och frågade om det luktade. Jag var förvirrad och frågade om hon ätit vitlök...? Det drog hem ganska många garv.
Höjdhoppstävling i gympasalen. Laddad som som en jäkel och tänker att nu ska jag banne mig sätta personligt rekord.
Svävar som i slow motion över ribban.
Sedan blir allt svart.
Vaknar av att jag ligger i idrottsfrökens knä och har något varmt och kladdigt i ansiktet och inser att jag blöder ymnigt från huvudet.
Är yr ett tag men ser sedan att ribban ligger kvar.
"KLARADE JAG DET???" utbrister jag.
Det visade sig sedan bara att jag hade landat i elementet bakom mattan (Ja, man kan tycka att det hade varit en bra ide att sätta något skydd där), tuppat av och mina klasskamrater har hunnit lägga tillbaks ribban.
Dagen D (dvs då jag ville Dö) i högstadiet:
Jag gick i sjuan och var jättekär i Jonas i åttan. Jag tillhörde väl varken töntarna eller de tuffa, men han var en av de där populära killarna och var way out of my league enligt högstadiehierarkin. Men hur som helst gick jag där och trånade på avstånd. Och efter mycket pepp lyckades mina kompisar övertala mig att det var en bra idé att ringa till honom och bekänna min kärlek.
Så jag ringde. Jättenervös var jag, och mina kompisar satt bredvid och peppade.
"Hallå" (eller nåt sånt), svarade han
"Ja hej, det är X i 7E, jag ville bara ringa och tala om för dig att jag tycker att du är jättesnygg och jag är kär i dig" (något liknande var den inövade harangen jag hasplade ur mig)
Då svarar han till min skräck:
"Eeeh, du kanske vill prata med Jonas?"
"Ja...." svarar jag lite tvekande
"Jag är hans pappa!"
Jag brast ut i gapskratt, mest av ren nervositet, tror jag, och slängde på luren. Sen sjukanmälde jag mig dagen efter. Sen ville jag dö i skolan, för hans pappa hade såklart berättat det för honom, och han hade såklart berättat det för alla sina kompisar.
Ett drygt år senare, när jag gick i åttan och han i nian, och jag trodde att historien var preskriberad, var det alla hjärtans dag, och på min skola hade de infört det där idiotiska påfundet med att man kan skicka rosor till varandra med små hälsningar (du vet när de kommer in i klassrummet och delar ut rosorna till alla som fått och det blir jättetydligt vilka som är populära och får massor, och vilka som inte får en enda ros). Hur som helst. Jag fick en ros, från anonym. Det stod "Du har blivit så snygg, så sensuell". Under var det bortsuddat "Jonas". Jag ville dö en smula igen (för förtydligandets skull: det var helt klart inte allvarligt menat, utan endast ett hån).
Idiot-jag och idiot-Jonas.
Mösspåtagningsfesten i trean... Vill minnas att detta var ca en och en halv månad innan vi faktiskt gick ut. Vi och en annan skola hade sammanslagen fest på en lokal, och coolaste, snyggaste killen från andra skolan, som även brukade hänga i vår skola var givetvis där.
Nåväl, blev min första riktiga fylla, tror jag tömde barens förråd av tequila (än idag lägger jag skuld på mina vänner som borde stoppat mig i tid, då hade man ju verkligen noll koll på tolerans).
Det slutade med att jag gick fram till killen, och på flera olika, riktigt patetiska sätt, BÖNADE och bad att han skulle hångla med mig. "Men schnäääälla rå!"
Dagen därpå var jag fullt och fast övertygad om att det var en dröm, men när jag kom till skolan visade det sig att så var ICKE fallet.
Jag blev utskrattad i cafeterian, och förblev utskrattad ända tills skolan slutade. Vidrigt.
Och apropå att ringa till folk, så gick jag och mina kompisar och trånade efter två tvillingar. De bodde på andra sidan stan, i bostadsområdet som var lite farligt och där det bodde många invandrare och där det bara fanns hyreshus och radhus.
Själva bodde vi i ett sånt där jättesvensson medelklassområde, så de där tvillingarna, som var lite äldre och småkriminella, kändes farligt spännande.
Som tur var fick vi aldrig för oss att berätta för dem vad vi hette, vi bara ringde hem till dem för att lyssna på deras röster och sen lägga på, och kanske någon gång sa vi att vi var "hemliga beundrare". Och som tur var närmade vi oss dem aldrig mer än genom anonyma telefonsamtal.
De hette för övrigt Ricky och Jerry, var enäggstvillingar och bekräftade precis alla fördomar om Y-namn som finns.
Oh himmel, så mycket man minns och så mycket man inte vill minnas...
Nummer1. När jag på högstadiet råkade haspla ur mig att jag inte var döpt. Smart att säga när det var väldigt populärt att "döpa" folk i toastolen. En kille börjar jag mig och jag springer för livet. Tänker att om jag hinner före honom till toan kan jag låsa in mig... det gör jag faktiskt. Jag slänger igen dörren framför näsan på honom, men inser sen att jag inte hann in med hela mig, jag har pekfingret kvar i dörren. Öppnar med ett vrål och möter blicken på killen, han är helt vit i ansiktet, han inser att det är hans fel att mitt finger klämt. Jag hade inte bara klämt det, utan även sliit upp en stor tjock flik. Vi springer tillsammans till skolsyster och där börjar det blöda och göra ont. Killen som inte klarar blod, pyser iväg obemärkt. Mitt finger tog några månader på sig att läka och killen var snäll, så snäll, så snäll.
Nummer 2: Veckan innan gymnasiet börjar är jag på Silverdalen i Älmhult. Spanar in värsta snygga killen. Vrålglor på honom och förföljer honom hela kvällen. Sista dansen fattar jag mod och bjuder upp. Han säger ja med en suck och jag inser att allt är som vanligt, jag spelar inte i samma liga som han. Vi dansar och efteråt försvinner han som en avlöning. När jag sen börjar gymnasiet i Ljungby, gissa vem som visar sig gå i min parallellklass och ha skåpet två meter från mig? Hans polare har väldigt roligt åt detta, de hade ju sett mig på Silverdalen. Tycker det är pinsamt som fan, men det blir ju inte bättre av att det visar sig att min pappa, som undervisar på skolan, blir deras lärare...
Finns ju verkligen hur mycket som helst. Framförallt allt trevande och alla känslor under högstadiet. Men även en hel massa under gymnasiet.
Tycker många av alla lärare man betat av under åren är värda att uppmärksamma.
Vi hade en lärare som liksom ärvts genom generationer. Han var vår klassföreståndare och hade även varit lärare till min klasskompis mamma, pappa och senare även lillebror. Kvar på samma skola som han en gång började på.
Det gick hur som helst riktigt många historier om denna lärare. Han var känd för att vara riktigt förvirrad och oberäknelig. Ibland kunde han få utbrott som sannerligen hette duga medan han andra stunder var riktigt snäll och en bra pedagog.
En av historierna handlar om hur han tog bussen till bilprovningen, en annan om hur han kör in till stan med barnen i baksätet ber dem sitta kvar och sedan tar bussen hem och lämnar bil och familj kvar på parkeringen i stan. Ja, på den förvirringsgraden låg han.
Under gymnasiet fick jag en ny elevhandledare som även han var rätt förvirrad, fast inte riktigt i samma nivå som den tidigare. Jag minns speciellt en dag då klassen var lite väl pratig och han hopplöst utbrister "Jag har också problem! Jag har en deklaration som ska lämnas in och frugan bara gnäller, men inte håller jag på att snacka om det på lektionen!"... ja, stämningen blev rätt tryckt och nog blev det tyst alltid. För fem minuter.
Jag har en kompis som är sjukligt bra på att teckna och måla och sånt, så en dag efter skolan på gymnasiet bad hon mig att följa med henne till bildsalen för hon skulle rama in lite bilder och jag som snäll kompis följde såklart med.
När vi kommer till bildsalen har en annan klass bildlektion, en klass bestående av nästan enbart killar och just de där killarna som man gick och småcrushade lite på också såklart. Sådär stod vi och ramade in hennes bilder medans killarna beter sig sådär... Som 17-åriga killar gör liksom. Brölar.
Plötsligt kommer bildfröken och tar fram en av min kompis bilder, visar upp den för klassen och säger: "Titta vad fint Caroline ritar! Visst är det fantastiskt?" Och det tyckte de ju. Sen vrider bildfröken huvudet lite, tittar på mig och säger med nedlåtande röst: "Pernilla har säkert nåt annat hon är bra på..."
Ah! SKAMMEN! Förnedringen! Sen dess har jag inte ens kunnat måla en strekgubbe utan att få ångest... Men förhoppningsvis har jag ju något annat jag är bra på.
En yngre kille slet under högstadiet av sig ett finger när han fastnade i idrottshallens basketkorg. Dramatik om något!
Ingen dramatik på träslöjden, på syslöjden däremot!! Coola Ante råkade sy lite för fort på symaskinen och satt plötsligt med nål och tråd genom pekfingernageln. Han satt bara och glodde medan Anne gallskrek och Nina svimmade.
Både minnesvärt och dramatiskt värre :-)
I åttan så høll jag och min bästis, som också heter Anna, på med att bära varandra på ryggen. (man kan ju undra varfør, nu i efterhand)
En dag när vi skulle äta lunch gick Anna in i matsalen innan mig och jag gick på toaletten.
När jag kom in såg jag ryggen på henne, där hon stod, rätt vid coola nioarnas bord (utan att prata med dem, väl märkt, så coola var inte vi) Jag tog sats och tänkte att jag skulle också vara lite cool och hoppa upp på hennes rygg. Det jag inte visste, eller såg, var att hon hade tagit mat och stod med en bricka full med spagetti med ketchup och ett glas mjølk. Så klart klarade hon inte min tyngd och pløtsligt låg vi som en spagettimjølkketchup-smoothie på golvet och blev høgt utskrattade.
Jag kommer ihåg att min bästis var sur på mig ganska länge efter det. Jag hade liksom "ocoolat" henne ännu mer....
Ska jag börja med mig själv kan vi ta åk 8 när jag nös mitt i skolfotot och detta var vad skolan valde att ta med i katalogen, för hela staden, cirka 1500 högstadieelever? Man är inte vacker när man nyser. Eller när jag hade kemiprov, skulle tända busenbrännaren och råkade bränna sönder en taklampa och min lärares favorittröja.
Gymnasietiden är mer spännande. Jag har ingen taktkänsla men fick alltid visa med vår idrottslärare inför 200 elever. Brr, det ger mig kalla kårar än.
Eller när vi i årskurs tre skrev centralprov och jag svimmade mitt i aulan. Det tog 10 minuter innan min lärare fattade att jag inte fejkade.
Det här upplevde jag, men det handlar mest om min religionslärare från gymnasiet. Vi var på ett studiebesök i en buddhistisk lokal. Vi satt på golvet och lyssnade på föreläsaren. Min kompis puffar på mig efter en stund och pekar på vår lärare. Jag förstår ingenting men så viskar hon att vår lärare inte har på sig några underkläder, vilket stämde. Mardröm.
Som lärare kan jag berätta om den gången när det var nationellt prov, gymnasiet, en torsdagsmorgon. Alla elever utom fem är i tid. De kommer 25 minuter efter alla andra. De är bakfulla och två av dem har inte nyktrat till än. De sätter sig och försöker skriva, vilket inte går bra. En av tjejerna kommer fram, tar papperskorgen och spyr allt vad hon kan. Sedan ger hon den till mig och går.
Jag hade varit lärare i fem månader när vi hade en temavecka om sex- och samlevnad. Vi såg någon film från 1990-talet tror jag och mitt i filmen som var 50 minuter och seg så somnar jag. Jag vaknar när en av mina elever knuffar till mig. Kvinnan från ungdomsmottagningen var mindre nöjd än mina elever. Ska jag säga att jag aldrig igen är med när de kommer?
Camilla
I min skola kom några finurliga killar på idén att slänga ner några smällare i de rostfria behållarna för corn flakes i matsalen...smällare i metallbehållare resulterar i en sjuhelvetes smäll och adderar man corn flakes till det hela så blir det väldigt effektfullt, nästan som fyrverkeri. Mindre roligt för mattanterna dock som fick lägga många timmar på att sopa corn flakes.
/L
Jag hade en killkompis, som jag hade en komplicerad relation till. Det började med att han var kär i min kompis. Hon behandlade honom rätt illa, så jag tyckte synd om honom. Han var ju schysst.
Vi umgicks alla tre, och han började anförtro sig till mig. Allt eftersom vände han sin olyckliga kärlek mot mig istället. Jag förklarade många gånger att jag bara ville vara vänner, men det var svårt.
Den här killen var väldigt svartsjuk, vilket tog sig många uttryck och föranledde åtskilliga offentliga skrikiga grä, både i korridorer och på Stockholms gator.
En dag i skolmatsalen fick jag nog. Jag minns inte ens vad det var han gjorde som fick bägaren att rinna över, men det gjorde den - bokstavligen! Vi stod mitt emot varandra vid diskinlämningen när jag fick nog och kastade ut innehållet i mitt glas rakt i ansiktet på honom.
Jag vet inte vem av oss som var mest chockad...
Äkta gymnasiedramatik - som i amerikanska serier, fast med vatten istället för en tjusig drink.
Sa jag att jag skulle bli överlycklig om jag vann?
Jag skulle börja 7:an (1997), mamma och jag hade varit på JC veckan innan och handlat nya skolkläder, blommiga jeans och gul lycratröja med orangea armar (jag tyckte jag var smashing!)Jag kände mig urfin men när alla 7:or blivit uppropade i aulan och alla klasser skulle gå genom stora korridoren till sina respektive klassrum stod alla 9:or längs väggarna. När jag gick förbi dom var det en tjej som började sjunga den här Blurlåten "Countryhouse" och sen skrek de bonde efter mig. Oerhört obehaglig upplevelse och jag satte aldrig på mig de där snygga blommiga hippiejeansen ever again.
Min bästa kompis fick ett epileptiskt anfall i matsalen. Hon stod med brickan i händerna när hon helt plötsligt bara trillade ihop (och som pricken över i gick hennes glasögon sönder. Och hon kissade på sig). Jag minns inte riktigt om ambulansen kom eller vad som hände efter, men jag minns att hon inte gick in i matsalen en enda gång till hela gymnasietiden (och hon skaffade linser efter det. Kanske för att inte lika många skulle känna igen henne).
En annan inte lika dramatisk händelse (men den var väl traumatisk) var när jag blev skickad till skolsköterskan med "ont i magen" (för att slippa en lektion) och hon fick för sig att det kunde vara blindtarmen och skickade mig till sjukhuset för en riktig blindtarmsundersökning. Not so nice om vi säger så. Efter den händelsen bytte jag till huvudvärk om jag ville komma ifrån lektionen lite ;)
Skicka en kommentar