Nytt avsnitt av podcasten

Den här gången om syskon (åh! Mitt BÄSTA ämne!) och boken "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt (åh! Min typ BÄSTA bok!). Vi pratar om typiska storasystrar, Marit Bergman, Game of Thrones, tvillingar och har intervjuat författaren Christin Ljungqvist, som skriver om syskon nästan jämt.

In och lyssna mer er! Ni klickar här.

Eller letar på iTunes.

Dinokalas!

Sug på den här, då! Lördagen den 28 juni, klockan 14.00, firar jag och Emma Göthner vår första gemensamma bilderbok "Ivar träffar en Stegosaurus" med releasepicknick i Aspuddsparken i Stockholm.

Vi tänker duka upp med kakor och ballonger, och ha högläsning ur boken. Ta med en picknickfilt, lite mat om du känner på dig att du kommer vara hungrig, och titta förbi? Och ta gärna med dig ett barn eller sju!

Det blir inte speciellt storslaget eller spektakulärt eller så, men det blir trevligt.

Och när du tröttnat på oss kan du kolla på gulliga grisar eller plaska i plaskdammen eller köpa glass i Aspuddsparken.

Deal?

Skrivkurs i Lund

TIPS! I sommar håller jag och Johanna Lindbäck en tre dagar lång och härlig skrivkurs för unga på Lunds stadsbibliotek. Det är den 12-14 augusti (mellan tio och fyra på dagarna), man måste vara mellan 14-20 år, och kursen är helt gratis.

Det blir inte läskigt (vi kommer inte stå med pekpinnar och tvinga er att läsa dikter inför de andra kursdeltagarna), bara roligt. Ni kommer få öva på att hitta på karaktärer, skriva dialoger, skapa spänning, få tips på hur man kan göra om man kör fast, och prata böcker och skrivande i tre dagar med folk som gillar ungefär samma grejer som ni.

Jamen, ni hör ju. Det kommer bli fantastiskt.

Om ni vill anmäla er klickar ni er in på bibliotekets hemsida här, och läser om hur ni ska gå till väga.

Hoppas vi ses!

Att skicka till tryck

Två av mina bokbebisar (Mera vego och Ivar träffar en Tyrannosaurus) som släpps i augusti båda två ska skickas till tryck vilken dag som helst nu. Det är lika delar skönt som skitläskigt det där med "skicka till tryck". Så definitivt.

Första, andra, tredje och fjärde bearbetningen (eller vad det nu är, det är lite olika från gång till gång hur många vändor manuset valsar runt mellan förlaget och mig)  är så lugna och behagliga i jämförelse med den sista. Lite mer "äh, det är lugnt, det är ju flera korrvändor kvar, det gör inget om jag inte hittat exakt alla kommatecken som sitter på fel plats, ooodelaaadi!" *skicka in*

Nu, sista vändan, är det mycket värre. Mer "Shit, skärp mig, det är nu det gäller, NU ELLER ALDRIG, allt måste bli rätt nu, ALLT!!!" *får panik* Samtidigt som man ärligt talat är nåt så vansinnigt trött på manushelvetet vid det här laget. Jag menar, man har ju redan läst igenom det sex tusen gånger eller så? DET ÄR JU INTE JÄTTESPÄNNANDE, DIREKT. Att göra det igen, fast noggrannare än någonsin.

En av de vanligaste frågorna jag får på högstadiet är den här: "Du säger att det tar minst ett år för dig att skriva en bok. Orkar du läsa igenom din text sen då, innan du lämnar in den?"

Spontant svar på den frågan: gapande fiskmun –> HAHAHA! –> "Nähä, du skojar inte?" –> lång utläggning om redigeringsarbete och korrläsning och vikten av att "läsa igenom innan man lämnar in" under ackompanjemang av rummets alla lärarhuvuden som entusiastiskt nickar upp och ner och säger saker i stil med "Hör ni nu allihop vad hon säger? Det är jätteviktigt att läsa igenom innan man lämnar in! Tänk på det."

Nåja.

Det kommer kännas skönt i nästa vecka när böckerna väl är ivägskickade.

Och ännu skönare i slutet av sommaren när de dyker upp och är klara.

Såvida man inte hittar en massa korrfel som man missat, dårå.

Men det gör man ju inte, för man har ju skärpt sig vid sista genomläsningen, MAN HAR JU HITTAT ALLT OCH RÄTTAT TILL DET MEDAN TID FANNS.

*får panik*

osv, etc, mvh.

Sajt för läsning på högstadiet

Ett tips, förresten! Förra veckan lanserade Svenska Dagbladet en undersajt som heter "Läs & Skriv" som riktar sig till högstadielärare, högstadieelever och annat löst patrask (läs: föräldrar) i högstadieelevers närhet. Syftet är att "bidra till att öka läs- och skrivförståelsen i den svenska skolan och därigenom stärka ungdomars självkänsla och makt över sin vardag".

På sajten är tanken att man ska hitta massor av boktips och verktyg att använda i undervisningen på högstadiet.

Och jag har skrivit boktipsen! Det finns åtminstone tjugo tips där inne redan, och det kommer fyllas på varje vecka. Spännande böcker, roliga böcker, lättlästa böcker, sorgliga böcker och... ja. Skitbra böcker (tycker jag då, åtminstone) för högstadieåldern.

Här hittar man Läs & Skriv.

Hoppas tipsen kan komma till nytta!

Och här sitter jag och fånflinar

Alltså, jag var just med om det mest fantastiska telefonsamtal jag haft i kanske hela livet. Åtminstone i hela yrkeslivet. Och det kanske är för skrytigt att blogga om det, det kanske det är, men guess what? Det skiter jag fullständigt i, för jag blev så löjligt glad att jag väl eventuellt imploderar om jag inte får berätta för hela världen.

Det var en trettonåring som ringde. En jag aldrig har träffat eller pratat med som sökt upp mitt nummer på nätet. För att hon läst Det är så logiskt alla fattar utom du.

"Jag skakar nu. Jag skakar jättemycket. Men jag ville bara säga att jag aldrig, aldrig, aldrig läser böcker, jag hatar böcker. Och så fick jag den här av min syrra. Och så tvingade pappa mig att läsa. Och jag var skitarg först. Men sen liksom fastnade jag, och satt uppe på natten och läste en timme till och en timme till och en timme till. Och när den var slut bara slängde jag boken ifrån mig och låg och stirrade upp i taket och hade tusen känslor i mig. Jag ÄLSKAR din bok! Den är först lite som en flat line och sen går den upp och ner och upp och ner och upp och ner och man känner jättemycket hela tiden. Det är den enda boken jag har läst, nästan, i alla fall den enda jag har gillat. Jag var bara tvungen att ringa och säga det. Har du skrivit något mer?"

Jag började (naturligtvis) gråta.

Fast jag tror kanske inte hon märkte det.

Känner lite nu att jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer lyfta ett finger, my work here is done, har jag fått en enda människa på jorden att känna så här genom att skriva en bok så är jag mer än nöjd. Men känner också så här: Ska aldrig, aldrig, aldrig göra något annat än att skriva för ungdomar. Och allra mest känner jag: Ååååååååh, du skitcoola, modiga, fantastiska trettonåriga person, jag älskar att du vågade ringa!

Samtalet tog väl kanske tio minuter.

Men jag kommer leva på det tills jag blir gammal och skrynklig.

Nytt avsnitt av podcasten

La just upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör tillsammans med Per (och Karin! Men hon hörs inte, otacksamt nog). Temat den här gången är "idyllfobi" och vi pratar om böcker som är fyllda av svåra ämnen: mobbning, död, depressioner, självskadebeteende, frånvarande vuxna och övergrepp. Vad är det som lockar med eländesböckerna?

Vi har läst "14" av Alexandra-Therese Keining, och gästas av Jenny Larsson Schantz, 17 år.

Här lyssnar man!

Kossor och böcker

Nej, jag kanske inte trodde att jag någonsin skulle stå på en lokal sörmländsk bokmässa i Stjärnhov och visa upp mina böcker i samband med årets kosläpp. Det kanske jag inte trodde. Men idag har jag hur som helst gjort just det i sex timmar, och det gick ju fint.

Upptäckte till exempel att jag skrivit ett helt bord böcker vid det här laget? Hur f-n gick det ens till?

(Äh, förresten, fånigt. Jag vet exakt hur det gick till: Jag la ner stora delar av de senaste åtta åren på det. Men det kändes ändå mäktigt att se alla de elva titlarna samlade. Jag lägger alldeles för sällan upp dem bredvid varandra i små högar på ett bord!)

Missade kossorna, däremot.

Men ryktet säger att de var glada.

En vanlig dag på jobbet

Jag fick en fråga i ett mejl från en bloggläsare (OBS! True story! Och det är inte jag själv som är "bloggläsaren" ens!) som undrade hur en vanlig dag på jobbet ser ut för mig som har eget företag och skriver böcker och åker på författarbesök och anlitas som lektör och sånt. "Kör du 8 - 16 och en halvtimmes lunch? Eller hur är en normal dag?"

Man kan ju tycka att det är en lätt fråga att svara på. Men det är det inte, för det finns för många olika slags "vanliga dagar" i mitt lilla hopkok till yrkesliv för att det här inte ska bli en uppsats. Till exempel:

Vanlig dag 1: Jag går upp i ottan och forslar mig själv medelst pendeltåg, vanligt tåg eller bil till en skola någonstans i landet. Där håller jag fyra lektioner för fyra olika högstadieklasser, och äter lunch i skolans matsal. Sedan forslar jag mig själv hem igen, och kommer hem jättesent. (Om jag ens kommer hem. Ibland sover jag på hotell också.) Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 2: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9.00, och går sedan hem igen och sätter mig framför datorn. Där jobbar jag med allt utom att skriva böcker. Till exempel: lektörsläser manus, skriver en bokrecension, skickar fakturor, svarar på mejl, bokar tågbiljetter, förbereder podcastinspelningar eller läser böcker som måste läsas. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 3: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och tar sedan pendeltåget in till Stockholm. På pendeltåget läser jag böcker som behöver läsas. I Stockholm går jag på något möte, och träffar någon jag behöver träffa, till exempel min redaktör, min förläggare, min revisor eller så. Sedan äter jag lunch med någon kompis, och tar pendeln hem igen och hämtar barnen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 4: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och går sedan hem igen och sätter mig vid datorn. Där jobbar jag med att skriva (eller skriva om och redigera) någon av de böcker jag jobbar med för tillfället. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Sedan är månaden slut, och jag skakar som vanligt förbluffat/frustrerat på huvudet åt hur lite tid denna "författare på heltid" ägnar åt att faktiskt skriva böcker. Eller nä, "heltid" är förresten inte sant. Jag jobbar 80%. (På grund av barn och livspussel och möjlighet. En av oss har gjort det sedan vi fick barn, och det är min tur nu.)

Ovanstående hopkok gör (just nu) att jag 1. Klarar mig ekonomiskt 2. Aldrig blir uttråkad på jobbet 3. Älskar de allra flesta arbetsdagar 4. Sällan är så jättestressad 5. Är solbränd på sommarhalvåret, samt 6. Ibland (fast rätt sällan numera) har panik över det egna ansvaret, otryggheten och ensamheten.

Jag önskar då och då att jag hade råd att tacka nej till en del föreläsningsuppdrag till förmån för mer skrivtid. Men jag skulle (idag i alla fall) inte vilja byta mot något annat jobb eller någon annan anställningsform. Jag älskar mitt lilla hopkok till yrkesliv!

Och det var det.

Men jag tycker ni ska läsa Johannas inlägg om pengapaniken och att få ihop det som frilansare också.

Översättningar, mediebevakning, recensioner och annat härligt

Jag var på en så sjukt rolig grej igår kväll, den där minibokmässan jag tipsade om på Goethe Institut, om förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Det är ju ett väldigt smalt ämne, kan man tycka. Exakt det som var så fantastiskt. I fem timmar var det fokus på ett och samma inrutade område, och fyra seminarier som grottade ner sig från olika håll. Det var två förläggare där (en tysk och en svensk), två litteraturkritiker (en tysk och en svensk), två översättare (en som översätter från tyska och en som översätter till tyska), och två författare (en tysk och en Pija Lindenbaum). Jag höll i två av samtalen. Så jädra kul! Skulle kunnat prata om samma grej i fem timmar till ungefär. Här är några grejer vi diskuterade:

- Varför översätter tyskarna så många svenska böcker, men svenskarna så få tyska böcker? Vad är det med svensk barnlitteratur som tyskarna gillar? Vad är det vi missar när vi bara helt självgott sitter och slår oss för bröstet och tycker att det räcker (okej, hårdvinklar nu) med svenska böcker?
- Hur GÖR man ens för att översätta en bok? Hur fri får översättaren vara? En skitintressant aspekt som kom upp var att översättarna upplevde att det var olika "regler" kring översättning av vuxenböcker och översättning av barnböcker. När det gäller vuxenböcker är det aldrig någon diskussion med förlagen kring att vara "fri" som översättare, då är översättarens uppgift att bara ("bara") översätta orden som står. När det gäller barnböcker är det (tydligen) inte alltid samma grej. Då kan översättaren också få i uppdrag att stryka några sidor. Ändra lite i något stycke. Eller anpassa boken efter det nya landets värderingar, kanske. HERREGUD! Hade kunnat prata om det där i en vecka.
- Hur ser det ut med mediebevakningen av barn & ungdomslitteratur i de båda länderna? (Svar: Dåligt.)
- Vilka ämnen är för kontroversiella för Tyskland för att en förläggare ska våga ge ut en barnbok om dem? För kontroversiella för Sverige? Och vilka illustrationsstilar funkar/funkar inte i respektive land? Varför vågar inte Tyskland ge ut Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort"?

Fattar om det här kanske låter liiiiite insnöat, för det var det ju, och också: gud vad roligt! Är helt uppspelt fortfarande. Extra bonus för mig, dessutom: den ena översättaren (Maike Dörries) har översatt min bok "Allt jag säger är sant" till tyska, så vi kunde prata insnöat om den också. 

Åh! Jag älskar insnöat.

Slut på lyckligt nördinlägg.

Hej på er!

Å-å-å-åka pendeltåg!

Det här vädret? Det är ta mig tusan helt overkligt trevligt. Idag har den här hemmajobbaren suttit i linne i två timmar på uteplatsen och jobbat innan det blev för varmt. För varmt?!? Imorgon tänkte jag kompensera genom att använda mig av SL och åka pendeltåg och buss i sammanlagt 4 timmar och 32 minuter, och däremellan hålla fyra lektioner för sjuor i Sigtuna. Kommer väl vara ute i vädret en halv sekund eller så.

Rätt åt mig.

Lilla jobb, I love you

Jag bloggar förtvivlat dåligt, men jag gör andra grejer istället. Till exempel har jag varit och lämnat in manus på en pysselbok på bokförlaget idag. Ni vet en sån där med klistermärken (!!!) i, och labyrinter och finn fem fel och para ihop och färglägg och sånt. (Ivar och hans dinosaurier ska bli med pyssel framåt augusti.)

Det har varit stressigt, för jag har haft tre stora grejer som alla behövde göras "så fort som möjligt", och barnen har varit sjuka och tiden har inte räckt, så jag har jobbat på nätterna och gnällt en del. Men så satt jag där idag. Och diskuterade labyrinter och klistermärken (!!!) och vilken gullig dinosauriebild som skulle illustrera vad.

Och då bara: HERREGUD!!!

Tänk om jag hade vetat det när jag var fem år? Att jag bland annat skulle jobba med att hitta på pysselböcker när jag blev stor? (OBS! MED KLISTERÄRKEN!!!) Jag hade inte kunnat hantera informationen ens. Eller för den delen, om jag vetat när jag var nitton och bara: Menåååå, jag vill jobba med det här, sitta uppe på nätterna och typ skriva grejer och pyssla, himla synd att det inte går, himla synd att man måste ha ett Riktigt Jobb.

Jag är så himla glad över att allt det här.

Det gick ju?

High five, inre femåring! High five, inre nittonåring!

You rule.

Nytt avsnitt av podcasten

Och den här gången handlar det om övernaturliga grejer, voodoo, häxor och krossade knäskålar. Vi har läst "Skuggan" och "Samlingen" av Petrus Dahlin och Lars Johansson. Och så kliver vi in bakom kulisserna och pratar med förläggaren till den största svenska (övernaturliga) ungdomsbokssuccén någonsin. Hur var jobbet med böckerna? Vad var svårast? Varför gick det egentligen så himla bra? Förläggaren heter Marie Augustsson, och böckerna i serien "Cirkeln", "Eld" och "Nyckeln".

Klicka här för att lyssna!

Kort avbrott från semesterbubblan...

... för detta utrop: Herregud, så himla roligt att årets ALMA-pris gick till Barbro Lindgren! Det var hon då sannerligen värd. För Loranga, för Benny, för Sagan om den lilla farbrorn, för Vilda bebin, för Max, för Jättehemligt, för allt, allt! Blev himla glad nu.

Tips!

För alla som är intresserade av barn & ungdomslitteratur, och närmare bestämt svensk och tysk sådan, så har jag ett (gratis) evenemangstips här: Den 24 april klockan 17.00 och några timmar framåt på kvällen ordnar Goethe-institutet i Stockholm en minibokmässa med fokus på förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Jag ska vara med och moderera två av seminarierna, ett mellan två översättare, och ett mellan två litteraturkritiker. Och också: Pija Lindenbaum ska vara med på ett hörn!

I mina prat ska vi till exempel diskutera hur det funkar att översätta svenska till tyska (och tvärtom). Finns det kulturella skillnader som gör att man måste anpassa böckerna? (Tycker tyska läsare att det är konstigt att det fikas så himla mycket i svenska böcker, till exempel?) Och så ska vi prata om synen på litteratur i de olika länderna, vilken status ungdomslitteraturen har, vilka trender det finns, och vilka slags böcker som brukar få bra recensioner. Jag tror att det kommer att bli intressant.

Här kan du läsa mer, och anmäla dig.

Lund, I love you

Åh, Lund, vad härlig du är, din lilla rackare! Jag är oerhört svag för 1. Skåne, 2. Kullersten, 3. Fina hus (i rödtegel). Så man kan säga att Lund had me at hello för hundra år sen när jag var där för första gången, och det är samma lika fortfarande. Plus att klasserna på skolorna jag besökt (Svaleboskolan och Fäladsgården) har varit +++++ i författarbesöksstatistiken. Och att jag pallrade mig med tåg vidare till Malmö och hälsade på en av mina favoritpersoner här i livet som jag inte sett på fyra år (!!!). Han är kock. Det är väldigt gott att hälsa på en kock vid middagstid. TIPZ! Nu är jag på tåget hem, och det visade sig dessvärre att jag inte kunde skriva bok den här sträckan heller, så jag lyssnar på era låttips och pinnar grejer på pinterest istället. Allt är helt okej just nu.

En låtlista. Någon?

Okej, så jag sitter på ett tåg på väg mot Lund och försöker skriva bok, och det vet vi ju alla hur det brukar gå –> pissdåligt. Är helt värdelös på att skriva bok någon annanstans än på min inövade skrivplats. Eller åtminstone i ensamhet.

Så... jag gör en låtlista istället. Vill ni hjälpa till?

Jag tänker mig att det ska bli en lista med 20-30 låtar som jag kan lyssna sönder under skrivandet (eller ja, när jag kört fast i skrivandet och lyssnar på musik istället). Jag har höga krav. Det måste vara låtar som jag 1. Gillar, och 2. Tycker passar ihop med boken.

Så om jag säger att jag gillar att lyssna på: Säkert! Veronica Maggio, Belle and Sebastian, Håkan Hellström, Lily Allen, Ed Harcourt och såna.

Och att boken ska bli typ så här: Liten ort, kompisgäng, 20-årsliv, sommar, död, gråt, tandagnisslan, kärlek och hemligheter.

Vad vill ni tipsa om för låtar då?

Att vända sig till ett bokförlag med sitt manus för första gången

Det händer då och då att jag får frågor på mejlen om hur man gör när man har skrivit ett bokmanus och vill skicka det till ett förlag. Har jag några tips? Och det har jag faktiskt! Så nu kommer en snabbgenomgång (nåja) här ifall det finns fler intresserade.

1. Skriv färdigt ditt manus. Inget förlag (som jag känner till) vill ha halva böcker i sin brevlåda. Du måste ha hela berättelsen klar innan du kan skicka in, och du ska helst ha korrläst den och jobbat igenom den några fler gånger än vad du tycker känns rimligt.

2. Researcha vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av just ditt manus. Vad har du skrivit för typ av bok? Vilka förlag i Sverige ger ut den typen av böcker? Gå till biblioteket eller bokhandeln och glo runt, och skriv ner namnet på de förlag som verkar ge ut den typ av bok du skrivit, och koncentrera dig sedan på dem. Det är liksom ingen vits att skicka ett bilderboksmanus till ett förlag som inte ger ut bilderböcker, eller en deckare till ett förlag som bara ger ut poesi.

3. Kolla förlagens hemsidor. Ta din lista med förlag du kan tänkas vända dig till, och googla dig fram till deras hemsidor. Där står det oftast hur de vill ha in manus. De flesta vill fortfarande ha manusen utskrivna och inskickade med vanlig post. Andra vill ha ditt manus på mejl. Kolla upp det, och lyd snällt alla anvisningar du hittar. Och skicka inte in originalbilder om du illustrerat, tänk om de kommer bort? Vad jobbigt det vore.

4. Skriv ett följebrev som du skickar med ditt manus, och lägg inte ner en livstid på att formulera det. En halv A4-räcker, och följebrevet ska kort presentera dig och ditt manus. Det finns spaltmeter med tips och tricks på internet om följebrev, och historier om folks extraordinära exempel. Och säkert funkar det att extraordinära sig ibland. Men jag tycker generellt att man kan strunta rätt mycket i det där, för det är ändå inte följebrevet det står och faller på, det är ditt manus som är det viktiga. Men några korta grejer jag tänkt på: Var inte för personlig! Du behöver inte berätta att du har tre katter och en son som gillar majskrokar eller att dina barnbarn älskar din berättelse. Och du behöver inte skicka med en bild på dig själv heller.

5. Posta eller mejla iväg ditt manus. Du kan skicka till flera förlag samtidigt om du vill. Det kanske är rimligt att välja ut några stycken i en första vända? Förslagsvis de förlag du allra helst vill ska ge ut din bok. Drick sedan lite bubbel och klappa dig själv på ryggen. Herregud, vad bra du är! Oavsett resultat så är det faktiskt skitcoolt av dig att ha skrivit färdigt ett helt bokmanus.

6. Ha tålamod. Det tar ofta lång tid innan man får respons (Flera månader! Ett halvår!) och jag tror man ska vara försiktig med att ringa och tjata eller mejla och fråga efter omdöme i onödan. Det händer så klart att manus kommer bort eller glöms, men i de allra flesta fall handlar det bara om att vänta och hoppas och vänta och hoppas och vänta och hoppas. Gör det.

7. Tackla beskeden like a boss. Det är svårt att bli antagen av ett bokförlag. Varje år kommer det in massor av (ibland flera tusen) manus till förlagen, och endast ett fåtal av dem blir antagna. I de allra flesta fall blir man refuserad, och får ett "Tack för visat intresse. Vi kan tyvärr inte ge ut ditt manus" som svar efter de där månadernas väntan. Det är naturligtvis pisstråkigt. (Och då surar du en stund, och sedan skickar du manuset till ett annat förlag.) Men ibland händer det att förlagen tvekat lite. Då kanske du får ett svar i stil med: "Tack för ditt manus! Vi har läst det med stort intresse, men kan tyvärr inte ge ut det som det ser ut idag. Vi tror att du skulle vinna på att skriva om berättelsen och fokusera mer på XX istället för YY." Det här är superbra nyheter! Det betyder att förlaget verkligen sett potential i ditt manus, och tagit sig tid att läsa det noga och till och med komma med ändringsförslag. Nu jublar du en stund, och sedan sätter du dig ner och skriver om ditt manus. Ordentligt! (Efter förlagets tips. Om du känner att det kan ligga ett korn av sanning bakom tipsen, alltså. Och det kan det oftast.) Och när du gjort det så skickar du in det till samma förlag igen, och håller tummarna för att de ska gilla det bättre den här gången. Ja, och så händer det ju också att ett manus blir antaget. Då får du ett mejl eller telefonsamtal från en förläggare som säger: "Vi har läst ditt manus, och gillar det verkligen. Är det fortfarande ledigt, eller har något annat förlag nappat?" Då jublar du verkligen. KONFETTI OCH FANFARER! Snart har du gett ut en bok. High five!

Textuttryck vi minns

Gustav gjorde följande spaning häromdagen: Folk rycker helt orimligt ofta på axlarna i skönlitterära böcker. I verkligheten? Not so much. Eller jag vet inte, rycker ni på axlarna i ert verkliga liv? Är det inte mer något man skriver/säger att någon gör än något man faktiskt gör?

Jag tror att jag rycker på axlarna ibland, men inte lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag tror heller inte att jag "tar ett djupt andetag" eller "rynkar ihop ögonbrynen" lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag "läppjar" ej heller på dryck, eller "mumsar" i mig mat, men det gör inte mina romankaraktärer heller, herregud, NÅN MÅTTA! Det är ju ändå jag som bestämmer över dem.

Kan ni inte säga vilka textuttryck ni stör er på? Det tycker jag vore roligt.

Helt pirrigt! Känns det.

Jag har börjat skriva på en ny bok den här veckan. En sån där lång, svår, hittepåbok. Det är lite som att vara nyförälskad, jag kan inte tänka på något annat. (Förutom obviously bagels.) Det är en berättelse som jag gått omkring och vridit och vänt på i huvudet i skitmånga år, men av någon anledning har den liksom inte blivit mer än bara snack förut. Jag vet inte vad det är med den. Den är ovanligt svår.

Men hur som helst.

Det uppenbarade sig plötsligt en vecka i min kalender där jag hade noll (0!) möten inbokade, noll (0!) skolbesök att göra, noll (0!) kokböcker att skriva klart, noll (0!) sjuka barn och inga direkt akuta andra jobbgrejer att ta tag i heller. Så då fick det vara dags, vare sig det kändes svårt eller ej.

Hittills har jag bytt berättarperspektiv två gånger, tempus en gång och struktur tre gånger. Men nu! Nu kanske jag faktiskt är igång på riktigt. Jag är helt svettig och fysiskt utmattad (alltså, på riktigt, jag fattar inte varför själv, men jag blir helt slut som artist av att pressa fram skönlitterär text) när arbetsdagen är slut, men HERRE MIN GET vad roligt det är!

Jag hoppas denna känsla håller i sig för evigt.

(HA! Kul skämt. "Den här känslan" kommer att dö på sidan 35, det vet vi ju alla emedan det är så det funkar, men schhhh! vi pratar inte om det nu, okej? Okej.)

Är du ung? Gillar du böcker?

Då så! I år ska vår podcast Allt vi säger är sant bygga upp en ungdomsredaktion, som består av ett gäng människor mellan 14-19 år, som gillar att läsa. Den som är med i ungdomsredaktionen kommer bland annat att få vara gäst i podcasten, och blogga om böcker på vår sajt.

Sugen?

Läs mer här!

Kokboken är dö... inlämnad! Länge leve kokboken!

Det tog en extra vecka, men nu är worddokumentet som jag och Sara så kärleksfullt de senaste dagarna refererat till som "monstret" ivägskickat till förlaget. Så sabla SKÖNT att jag gick raka vägen och firade med att köpa mig en Dr Westerlunds-pellis. (Kallar vi pelargoner för pellisar i vår lilla växtklubb? Jag tror kanske vi gör det.)

Nu ska manuset redigeras, säkert skrivas om några vändor, formges, korrekturläsas, och yada, yada, yada innan den skickas till tryck och slutligen finns att köpa i augusti, så det är ju låååång väg kvar att vandra. Men ändå. Det är värt ett litet fir när man blir klar med första vändan, det tycker jag verkligen.

Nytt avsnitt av podcasten

Om John Green! Bara! Mmm... lyxen. Den här gången har vi hjälp av fyra fantastiska John Green-fans som diskuterar sin favoritförfattare. Vad är bra med honom? Skulle man kunna leva med sig själv om man hade ett citat från hans böcker målat på väggen? Och hur många gånger är det rimligt att se trailern till filmatiseringen av The fault in our stars, egentligen?

In och lyssna!

Klicketiklick.

Alles was ich sage, ist wahr

Idag fick jag den här rackaren i min hand, och det betyder att "Allt jag säger är sant" numera finns även i Tyskland, på tyska. Så himla festligt! Svenska, danska, norska och tyska, hon börjar bli världsvan, Alicia. Det är väldigt, väldigt roligt. Jag hoppas (eh, ja, naturligtvis) hon tar Tyskland med storm.

Öka takten sista kvarten

Tanken är att jag och Sara ska lämna en första version av manuset på vår kokbok till förlaget innan februari är slut. Det vill säga: fredag. Men med tanke på all feber och alla krupphostor och alla influensor och magsjukor OCH GUD VET ALLT som härjar runt i våra familjer just nu så skulle jag tippa att chanserna för att vi hinner färdigt är... 50/50 vid det här laget. Men, men! Det värsta som kan hända är att vi får lajva opålitliga författare och tigga till oss en extra veckas arbetstid. Värre saker har väl hänt i både vår och Ordfronts historia skulle jag tro.

Idag vabbar i alla fall Gustav de hostande barnen, och jag lägger memory försöker få någon slags överblick över vilka texter som fattas.

Jag har inte panik.

Än.

Men det kan väl komma att ändras det också.

Att jobba hemma

Jag sitter instängd i min lilla kontorsskrubb och försöker jobba medan Gustav vabbar loss i bakgrunden och (de oförskämt pigga) barnen lever rövare. Minns plötsligt varför jag skaffade kontor utanför hemmet då när det begav sig, och Gustav var hemma och var föräldraledig med Svante: ljudnivån på dessa barn. Det spelar ju ingen roll hur mycket man än stänger in sig, Svantes sammanbrott över att han "INTE KAN HITTA JUFUS!!!" (som gömt sig för att få vara ifred) eller över att han "VILL HA EN BANAN!!! (trots att vi verkligen inte har några bananer) eller över annan random sjukt upprörande grej letar sin in genom allehanda dörrar och märg och ben.

Men det är smidigt att ha någon att testläsa bilderboksmanus på! Det kan man inte komma ifrån.

Har idag skickat in en tredje berättelse i bilderboksserien om dinosaurier, och tänker nu korrekturläsa det första manuset i samma serie, som snart ska gå till tryck. Hepp! Hepp!

Imorgon är alla friska.

Hoppas vi.

Nytt avsnitt av podcasten

Fjortonde avsnittet av Allt vi säger är sant handlar om vänskap och kompisar. Kan man göra slut med en bästis? Borde man? Och vad har vi för favoritkompispar i litteraturen? Vi har läst "Konsten att ha sjukt låga förväntningar" av Åsa Asptjärn, och gäst är författaren Sofia Nordin.

Lyssna, vetja!

Och så vill jag också meddela...

... att jag ÄLSKAR CHARLOTTE KALLA! (Ja, jag åt extremt tidig lunch framför 10 km klassiskt och såg henne ta silver innan idag, man får ju inte vara dum som frilansare, va). Hon är en sån himla bra skidåkarperson!!!

Jag har skrivit in henne i min bok en gång, till och med. I "Allt jag säger är sant" säger mormorn att hon tycker om "hon den där Charlotte. Hon som åker skidor. Vad är det hon heter nu igen? Kalla! Charlotte Kalla! Henne gillar jag. Hon är alltid så glad."

Man kan kalla det mitt lilla sätt att säga YEAH, Charlotte Kalla, YEAH! Andra personer jag till exempel skrivit in i mina böcker: Säkert!, Mark Haddon, Jenny Jägerfeld, Håkan Hellström, dom i Flight of the conchords, Vampire Weekend, Jens Lekman samt Hello Saferide. Och grisen Benny, från bilderboken Jamen Benny.

Hej på er.

Den där radiogrejen

TUT, TUT! Här är länken till radioprogrammet jag var med i idag, "Min musik" i P4 Kronoberg. Så himla kul var det! Att få prata om Sha-boom, att växa upp i Ingelstad, att hänga utanför Elvagården i Växjö och försöka få en skymt av The Ark, att åka till Paris och dricka rödvin, att skriva hundratals brev, och massor om böcker och skrivande och läsning.

Klickar man på den långa versionen så får man lyssna på hela låtarna, men "min" programpunkt börjar inte förrän en timme in i sändningen, så spola fram dit om ni är otåliga. Laddar man hem mp3-versionen så slipper man spola, men då är å andra sidan låtarna lite förkortade.

Helg, helg!

Våndan av att välja

Imorgon ska jag vara med i radio. I en timme (!!!) ska jag bli intervjuad i P4 Kronoberg, i en programpunkt som heter "Min musik", som bygger på att jag på förhand ska ha valt ut fyra låtar som "betytt mycket för mig", och sedan ska vi prata om dessa låtval och ditt och datt däremellan.

Jag vet inte om ni förstår hur svårt detta urval av musik har varit?

Annars kan jag tala om det för er: JETESVÅRT.

Fick till slut ta den enkla vägen ut och dela upp mitt liv i perioder och välja en låt från varje period, för då blev det lite lättare. En låt som betydde mycket när jag var typ sju, en när jag var typ sexton, en när jag var typ tjugotre och en från ganska nyss.

Ändå skitsvårt. Tänk er själva, vad hade ni valt?

Det sänds hur som helst direkt imorgon klockan 11, om man händelsevis skulle vilja veta vilka låtar jag valde till slut. Och skäms jag inte ihjäl i efterhand kanske jag bjuder på en länk vad det lider också, vi får se lite, det beror på, en timme är ju ändå en timme, risken för att jag ska hinna säga något jättekorkat under den tiden är ju ändå skrämmande stor.

Under produktion

Kolla! Här står illustratören Emma Göthner och roddar sin urgulliga son Peder med ena handen och presenterar färdiga bilder till vår bilderbok om dinosaurier, Ivar träffar en stegosaurus, med den andra handen. Så himla cool person! Och så himla fina bilder! Om det hade funnits ett yrke som var typ "sitta bakom ryggen på en illustratör hela dagarna och glo imponerat på penslar och säga 'oooo! aaaa! Vad du ritar fiiiint!' och ge hen ryggdunkar lite då och då" så hade jag velat ha det jobbet. Jag nästan svimmar av älsk vid åsynen av skisser och penslar och färgkluttar och såna där konstnärliga mappar, så jag hade varit ett ess i den rollen, känner jag.

Är väldigt glad över denna bok, denna Emma, detta allt.

Roligt är vad det är.

Nytt avsnitt av podcasten

För några veckor sedan var det en lång artikel i SvD om att sociala medier och internet inte finns i litteraturen, att författare är nostalgiska och hellre låter sina romankaraktärer skriva vanliga pappersbrev än att skicka sms.

Well, "författare" och "författare", tittar man minsta lilla millimeter utanför fåran av folk som skriver romaner för vuxna så hittar man en hel hop författare som skriver för ungdomar. Och i de böckerna finns det MASSOR av internet!

Nya avsnittet av podden handlar om det, om sociala medier i dagens ungdomsböcker. Hur mycket pallar man? Och hur bra blir det? Vi har läst "Lex bok" av Sara Kadefors, och pratat med 14-åriga Albin Sunden. Och eventuellt brutit ihop en smula på slutet.

In och lyssna!

Tjuvtitt: Ivar träffar en stegosaurus

Okej, *trumvivel*...  säg hej till Ivar! Han är huvudperson i den nya bilderboksserien som jag och illustratören Emma Göthner håller på att göra. Ivar är nästan världsmästare på dinosaurier, och har en låda på sitt rum som heter Dinolandet. Där bor alla hans leksaksdinosar. En kväll, när pappa redan ligger och snarkar bredvid Ivar i sängen, hör Ivar ljud från Dinolandet. När han kryper dit för att titta blir han helt yr i skallen av förvåning. Dinosaurierna lever! På riktigt. Och i nästa sekund har Ivar blivit liten som en myra och får följa med in i Dinolandet han också...

Vi tänker: Lite fakta (om de olika dinosauriearterna), men mest spännande saga och lekfullt äventyr. I en och samma bok. Bilderna är inte klara, som ni ser, det här är skisser, men idag när Emma visade mig några av sina färdiga original var jag tvungen att pipa helt förtjust pga är så himla kär i Ivar (det lilla gullot), och så himla kär i Emmas dinosaurier (som typ har mer personlighet än jag har själv). PEPPEN! Som vi säger här på internet.

Den första boken heter "Ivar träffar en stegosaurus", och den släpps i sommar. Sedan kommer "Ivar träffar en tyrannosaurus", och just nu håller jag på att skriva manus nummer tre, som ska heta "Ivar träffar en diplodocus".

Den uppmärksamma bloggläsaren tänker nu: Ameh! Hon har ju snott den här idén från sin egen son, och hans Dinoland. Det har den uppmärksamma läsaren rätt i. Men det är ju för att jag inte tycker det är så jättekul i längden att bara läsa faktatexter om dinosaurier tio gånger om dagen (hur bra de där faktaböckerna än är)? Det är ju för att jag längtar efter sagor och äventyr också? Fick ju gå in och styra upp, som ni förstår.

Hoppas ni gillar så småningom!

De sista trötta hacken

Jag påminner så himla mycket om vår bil med skruttigt batteri när jag somnat hos barnen vid läggning på kvällarna. När jag vaknar till efter en halvtimme och upptäcker att båda barnen sover sedan länge, och jag har dreglat lite på deras huvudkudde? Det är liksom omöjligt att förutse om det ska gå att sparka igång mig igen då, eller om jag tänker ge upp och självdö efter några trötta hack.

Just nu: pretty inne på att självdö, faktiskt.

Imorgon bitti ska jag in till stan (är så himla förtjust i detta återupplivade uttryck i mitt liv! In till stan. Det känns som om jag är femton igen och bor på bussavstånd från allt som händer. Vilket jag ju ungefär gör också, förutom att bussen är utbytt mot pendeltåg, och avståndet inte gör mig det minsta frustrerad, det känns bara rätt skönt) och presentera en ny bilderbok som jag skrivit på Rabén & Sjögrens säljkonferens. Eller ja, alltså. Jag har inte skrivit boken på säljkonferensen. Men ni fattar. Det ska bli roligt! När jag kommer hem ska jag visa er bilder på boken och huvudpersonen och allt. Det ska bli ännu roligare.

Hej på er.

Gästbloggar på Bokcirklar

Yo! De kommande två veckorna är jag gästbloggare på Bokcirklar.se. Om ni klickar er in dit kan ni till exempel ta del av en helt ovidkommande utläggning om hur svårt det är att vinka naturligt i vuxen ålder.

I övrigt kommer det handla om böcker och skrivande.

Veckans vego: Parmesanfyllda portabellosvampar

Okej, ni kommer kanske inte ramla av stolen för att det blir en särskilt vacker måltid. Och ni kommer nog inte heller bli smala pinnar om ni sätter i er den här rätten varenda dag i resten av livet. Men my god, ni kommer bli lite lyckligare som människor, faktiskt. Så sju-hu-hu-hukt gott, det här. Plus att maten känns lyxig nog för att ni ska kunna bjuda på den vid festliga tillfällen och komma undan, samtidigt som den är löjligt enkel att göra. Studier visar även: Det här är vegorätten som charmar den envisaste av köttätare. Såvida hen inte har något emot ost eller vitlök, vill säga. Prova! Ni kommer gilla.

Till 4 personer behöver du:8 portabellosvampar (jag har testat med vanliga champinjoner också, och det blir gott, men inte lika gott)
200 gram smör
3 dl riven parmesan (och nej, köp inte färdigriven, köp på bit och riv själv)
2 vitlöksklyftor
peppar

Så här gör du:
1. Ta loss foten från svampen och skrapa loss de bruna skivorna/lamellerna/vad det nu heter, så att bara själva svamphatten blir kvar.
2. Lägg svamphattarna i en ugnsfast form, med undersidan (där foten nyss satt) uppåt, så att de blir som små skålar.
3. Rör ihop rumsvarmt smör, riven parmesan, riven/pressad vitlök och peppar till en kletig massa.
4. Fyll "svampskålarna" med den kletiga massan.
5. Gratinera i 225 graders ugnsvärme tills fyllningen fått fin färg.
6. Servera med bulgursallad (om du inte vill bli apmätt) eller potatisgratäng (om du vill lyxa till det ordentligt).

Kan med fördel också serveras som förrätt, utan så värst mycket tillbehör alls.

Mera vego!

Jag sitter och skriver texter till kokboken för brinnande livet idag, och slänger med jämna mellanrum ett öga på omslagsskissen som trillade in i min inbok i förrgår. Jag tycker den är så himla fin! Och så tycker jag det är overkligt roligt att få grupparbeta med en proffsfotograf (Ulrika Pousette) och en proffsformgivare (Katy Kimbell), allt de gör bara POFF! skitsnyggt. Boken släpps inte förrän i augusti nästa år, men ändå. Det säger väl POFF! det också, så sitter vi där och har semester och sippar rosévin i motljus igen, så det är lugnt, augusti är rätt nära, boken är snart här.

Säger Lotta det, så är det så.

Idag jultipsar DN:s Lotta Olsson om bra ungdomsböcker i sin blogg och har föredömligt god smak. Bland annat nämner hon några av mina egna favoriter från året som gått (Ja, "Lex bok" och "Jag är ju så jävla easy going", jag tittar på er). Och min och Johannas!

Så här skriver hon:

Lisa Bjärbo och Johanna Lindbäck: ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (Gilla) Underbar, romantisk och ganska vardaglig historia om Hanna som går sista året på gymnasiet och träffar Jens, som är tjugofyra och nyseparerad med en tvåårig dotter, Rutan Tutan. Hannas och Jens kärlekshistoria spirar som i en bra romantisk komedi, bara för att gå på pumpen gång på gång på grund av att de lever så olika liv.

Roligt! Tycker jag. Inte helt oväntat.

OCH ETT SKITBRA JULKLAPPTIPS!!!

Till alla från 15 och uppåt.

Blir man rik som författare?

Idag är jag en himla glad/lättad/tacksam person, för igår trillade det ner ett brev i min brevlåda som berättade att jag fått ett stipendie från Författarnas Fotokopieringsfond. Det är ett stipendie som författare och översättare kan söka, och om man får det så trillar det in 60 000 kronor på ens konto lagom till jul. För mig betyder detta stipendie några kilo ängslighetsstenar mindre i magtrakten, och att jag får råd att lägga arbetstid på att faktiskt skriva böcker. HIGH FIVE! Det känns fantastiskt.

I samtliga högstadieklasser jag besöker får jag frågan om man blir rik som författare, eller (om det är en finslipad femtonåring som frågar) hur man försörjer sig när man har det här som jobb.

Då brukar jag svara precis som det är: Man får ingen lön varje månad, som man får när är anställd någonstans. Men man får pengar (eller royalty, som det så tjusigt heter) för varje bok som säljs eller lånas ut på bibblan. Säljer man jättemånga böcker får man jättemånga pengar (och blir rik). Säljer man jättefå böcker får man jättefå pengar (och blir orik). Rent konkret så tjänar jag ungefär 20 kronor varje gång någon köper en av mina inbundna böcker (om jag skrivit den själv), knappt 5 kronor varje gång någon köper en av mina pocketböcker, och 83 öre varje gång någon lånar en av mina böcker på bibblan. Och det säger ju sig självt - tar det ett års arbetstid eller så att skriva bokuslingen så måste den sälja rätt så himla mycket för att årslönen ska bli dräglig.

Det är således få författare i Sverige som klarar av att leva på att bara sitta hemma och skriva böcker, och casha in pengarna från försäljningen sen.

Jag gör det verkligen inte.

För min del går det runt (just nu, tack så mycket, ta i trä, etc, etc) tack vare de skolbesök och föreläsningar jag gör. (Som ju så klart också är ett indirekt sätt att tjäna pengar på sina böcker, det ska ju nämnas. Hade jag inte skrivit böcker hade jag ju heller inte fått några föreläsningsbokningar.) Det är himla fint! Jag gillar att åka till skolor, jag älskar att få träffa dem jag skriver för, och jag har lärt mig att tycka att det är ganska kul att stå där framme och babbla inför en hel klass.

Men det ska ju också sägas att det är lite tricky (på ett bortskämt medelklassvis) att få till en balans. Har jag råd att tacka nej till en föreläsning för att få ordentligt med tid att skriva på någon ny bok, eller har jag det inte? Det är ganska lätt för en halvängslig person som undertecknad att tänka HELL NO! på den frågan, kan jag avslöja.

Så idag: himla glad/lättad/tacksam för det där stipendiet.

Jag tror jag tänker vika skrivtiden åt en sjukt deppig historia om död och landsort och vänskap och vuxenblivande.

Det ska bli roligt.

På lördag i Hornstull

Tips, förresten! Nu på lördag håller det lilla fina bokförlaget Gilla böcker öppet hus i sina lokaler i Hornstull i Stockholm, och ni kan komma dit och köpa böcker till specialpriser, dricka glögg och säga hej till lite olika författare. Till exempel mig.

Mellan 12-16 är det öppet. (Jag är där mellan 12-13.)
Det kommer att finnas supermånga bra böcker för vuxna, ungdomar och bebisar till försäljning.
Och lokalen ligger på Bergsunds strand 25  (där bokhandeln Hallongrottan låg innan).

Hoppas vi ses!