Vanligtvis när jag har en hel lång arbetsdag framför mig som ska vikas åt att "skriva bok" (vilket är förvånansvärt sällan med tanke på yrkesval ändå) så ägnar jag starten på den arbetsdagen med att söla, läsa hela internet fram och tillbaka några gånger, sucka, samt gruva mig. Sedan är det lunch. Så då äter jag lunch. Och sen är det kaffe. Så då dricker jag kaffe. Och sen! Sen tvingar jag mig själv medelst hot att öppna worddokumentet. Och sen skriver jag.
Och upptäcker (nästan alltid) att det var helt okej, trots allt. Rätt kul, rent av.
Så himla dumt i huvudet.
Jag vet inte vad det är? Jag vet ju att jag (nästan alltid) gillar att skriva när jag väl sitter där? Jag vet ju det? Ändå bara: Oooo! Ska bara kolla lite på twitter. Oooo! Ska bara svara på ett mejl. Oooo! Ska bara skriva ett blogginlägg. Oooo! Ska bara XX och YY och fan och hans moster TILLS JAG DÖR!!!
Hatar det.
En del av mig vill gärna tro att den där startsträckan på tre timmar måste få finnas där. Att den är nödvändig, rent av. Att jag egentligen jobbar för fullt inuti, det är bara utsidan som sitter och kollar fina grejer på etsy hela förmiddagen. Och om inte utsidan får kolla fina grejer på etsy hela förmiddagarna, så hinner inte insidan jobba klart innan bokuslingen ska skrivas ner sen framåt eftermiddagen. Låter inte det logiskt, ändå? Va?
En annan del av mig tänker: Nej. Det låter inte logiskt, det låter som bullshit. Insidan jobbar inte alls det, för insidan sitter också där och klickar sig runt, runt, runt bland fina planscher och klänningar och brädgolv. Jag bara prokrastinerar.
Igen: Så himla dumt i huvudet.
Ska testa detta nu: Att börja ladda redan när jag går och lägger mig på kvällen innan de där skrivdagarna. Och somna med tanken att "imorgon klockan 9.30 ska jag öppna word och börja skriva." Så kan jag ladda hela natten och morgonen och tunnelbanefärden från förskolan och vara färdigprocessad när jag kommer fram till kontoret klockan 9.20 och redo att börja när jag hämtat min kaffekopp?
Det kan gå.
Lite hur som helst.
För både mig, etsy och böckerna.
Men det skadar väl inte att testa?
7 kommentarer:
Tycker det låter himla sunt! Det där med lång startsträcka alltså. Jag tror att kreativa människor behöver input från olika håll för att kunna starta. Efter man har startat, då först kan man vara disciplinerad och skrivaskrivaskriva.
Alltså, PRECIS så där är det att vara forskare. PRECIS!
Programmet Selfcontrol har räddat mig. Man blockerar vissa hemsidor en viss tid. Hittas lättast genom att googla det hysteriskt roliga: download seflcontrol.
Oj, vad jag känner igen det där! Men jag brukar börja mina skrivdagar med att öppna de word-dokument som ska fyllas under dagen. Det fungerar som en liten uppmaning längst ner i kanten- och ibland fungerar det, faktiskt! Dessutom tror jag att man processar sin text inne i huvudet på nå´t sätt medans man prokaniserar (eller hur var ordet,nu igen??) som bäst- åtminstone VILL jag tro det. Och nu måste jag tillbaka till mitt arbete-marsch pannkaka!
Nu är jag inte författare (utan snarare städerska), men jag vill så innerligt skriva när tiden finns. Men då låtsas jag att orken inte finns, eller så ska jag likt dig, bara kolla runt lite först. Och så kollar jag runt tusen miljarder gånger och hatar alla skitsidor, men ändå gör jag det. Men sen om jag faktiskt börjar skriva, då går det ju lätt! Vad har du för uppkoppling? Har du en sladd du kan gömma? Eller be ett barn gömma? Utan internet hade jag fått mycket gjort.
Det där kallar jag för "grunna grepp" och är det bästa som finns. Man tar sats, man funderar, man gör som idrottare inför hoppet, löpet,åket....man förbereder sig mentalt.
Innan internettet satt författare på fik och gjorde ovanstående, de hade basker, läste tidningar och böcker, rökte och såg allmänt svåra ut.
Så, nu vet du, du är helt normal!
Oh, tack Lisa!! Jag ska leta efter programmet Selfcontrol. Ville så gärna ha ett sådant program när jag studerade. Något som blockerar vissa sidor eller helst bara tillåter mig nå dem ett visst antal minuter per dag. Så att man måste hushålla med internetsurfandet.
För mig är det som om det blir ännu värre om jag håller på så där några dagar. För då är det som om jag måste skriva ännu mer eftersom jag ligger efter tidtabellen. Då prokastinerar jag ännu mer av någon märklig anledning.
Skicka en kommentar