fredag, december 07, 2012

Om det här med högstadieelever

När jag själv gick i högstadiet (åttan) minns jag att jag tänkte, oh lord, hur jävliga kan vi bli? Uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade, nollställda. Och detta sabla spel mellan alla i klassen. Man hade ju inte tid med något annat?

Alla jag känner var sitt allra värsta jag i åttan. Alla. Till och med jag, som annars satt längst fram i klassrummet med rak rygg och överpresterade mig igenom hela skolgången hade mina moments i åttan. Det ligger väl i sakernas natur, antar jag. Åttan är liksom då man slår i botten. Sedan blir man/allt helt okej igen. (Eller ja, allt är väl relativt. Men många/mycket blir i alla fall lite mer okej än de/det var i åttan.)

HUR SOM HELST.

Jag har tänkt att högstadielärare, det måste absolut vara det värsta, värsta, värsta tänkbara yrket. Alltså verkligen. Värsta tänkbara. Hur är det ens möjligt att det finns folk som frivilligt vågar utsätta sig för att stå inför en hel högstadieklass? Varje dag? År ut och år in? OCH VARFÖR FÅR DE INTE MEDALJ? Så har jag tänkt.

Och när jag fick min första förfrågan om att åka till en högstadieklass och prata böcker? Då blev jag så rädd att jag nästan kissade på mig. För att inte tala om hur rädd jag var när jag väl var på plats, i klassrummet, inför den där allra första åttan. Varför tackade jag ens ja? Hur tog jag mig igenom timmen? OCH VARFÖR FICK JAG INTE MEDALJ?

(Förlåt för det skolbesöket, btw. Det var nog inte så bra.)

Men alltså, nu, jag vet inte.

De börjar verkligen växa på mig, de där åttorna.

De är ju så roliga bakom allt det där läskiga? Och liksom... smarta?

Den här veckan har jag träffat sammanlagt nio åttondeklasser. De har visserligen varit ganska uttråkade, trötta, högljudda, missförstådda, störiga, nonchalanta, svårflirtade, självcentrerade och nollställda de också. Men de har ännu mer varit kluriga och roliga och intensiva och smarta och ärliga. Och nu är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter, men förutom det: känner mig helt upplyft.

Så himla många fina personer det finns i fjortonårsåldern, trots allt.

Det var mest det jag ville säga.

14 kommentarer:

Alva sa...

Ja du Lisa, än en gång tar du orden ur hjärnan på mig... Kände precis så i 8n (det är bara 1 år sen, iofs men ändå...) allt var jättejobbigt och komplicerat och AARRRGH! Det är lite så fortfarande, men inte lika...

Kerstin sa...

I egenskap av högstadielärare skriver jag under på allt! De är skitjobbiga och högljudda och just nu längtar jag så himla mycket efter jullov för att slippa se dem en stund, men jag vet att jag ändå kommer stå där och sakna dem när de ska gå hem efter avslutningen. En stund efter iaf.

Cecilia sa...

Jag jobbade som högstadielärare två år. Hade 7or, 8or och 9or. Här kommer min analys:

7or: Rätt jobbiga, eftersom de ofta är nya på skolan är allt nytt och därmed måste de bråka och så för att testa gränser. Dessutom kan klassen vara ny och sammansatt av elever från olika skolor, så då blir det tjafs pga det. Men ändå rätt små och söta. Särskilt killarna kan var JÄTTESMÅ! Ja, tjejerna också.

8or: Åherregud. Stör-ungar. Kastar stolar, vägrar lyssna, vägrar allt, vill ingenting, fattar noll. Ja, jag pratar om ca 5-8% av eleverna. Resten är supertrevliga, smarta, roliga, bra på alla sätt och vis.

9or: Lite mognare, men fortfarande är ca 5% störiga, jobbiga och så. Resten är helt fantastiska och fina.

Tyvärr orsakade de där 5-8% att jag drabbades av stressutslag och migrän, och jag orkade helt enkelt inte med de konstanta krigen - så jag sökte mig bort från skolans värld. Kanske det bästa jag gjort.

Men ungdomar är ju himla fina ändå.

Nina sa...

Åttan var värst. Verkligen!!!
En av fördelarna med att bli äldre; aldrig mera 14!

Ellen sa...

Nu skrämmer ni mig lite måste jag medge. Jag har ju liksom det där framför mig.

Alixia sa...

Hej Lisa!

Ville bara säga att ditt besök hos oss idag var riktigt bra! Jag och mina kompisar i 8E pratade om hur intressant det var. Du är duktig på att prata, vilket gör att man inte blir uttråkad. Jag satt hela tiden och lyssnade, jag har ofta väldigt svårt att koncentrera mig, mend det var inte så svårt när du pratade om något som var intressant och lockande.
Så ja, ville bara säga att det var grymt bra!

Jag tycker själv om att både läsa och skriva, har länge funderat på om man inte ska börja skriva en bok, men det har alltid slutat med att jag fastnar någonstans på 10e sidan oc ger upp. Idag fick jag tillbaka den där glöden och kände hur jag verkligen vill skriva om mitt just nu riktigt kniviga liv tillsammans med en del fake.

Började även läsa din bok "Allt jag säger är sant", redan hunnit en bit och jag gillar sättet du skriver på! Lättläst för mig som tycker det är jobbigt när det blir för mycket jobbiga ord. Sen är det ju rätt kul att huvudpersonen heter samma som jag, även om jag inte alls kan relatera till henne. :)

Alicia

S. sa...

Jag jobbar just nu på högstadiet, undervisar sjuor, åttor och nior. Är mentor i en åtta. Har mest jobbat på gymnasiet innan. Ibland blir man väldigt väldigt trött... Men jag tänker att mellanstadiet måste vara värst.

Jenny sa...

Hej!

Efter några år i yrket har jag haft äran att träffa de flesta åldrar (har nu år 4-5 vilket driver mig till vansinne mest hela tiden). Åttan är ju egentligen då det händer. Många går igenom den där tuffa fasen för att sedan välja lite vem de ska bli, om än för ett par år. Sedan flyger de lite mer fritt i år 9, sedan börjar det om i gymnasiet.
Men när man når en åtta, då kan det ske mirakel. Så nu när du haft möjligheten att beröra en och annan åtta så har du säkerligen orsakat ett och annat mirakel.

Lisa sa...

Å, Alicia, gud vad GLAD jag blir! Jag tyckte också det var roligt idag. Ni var så himla roliga och smarta och ställde så bra frågor!

Ingerun sa...

Absolut var åttan värst.

Lena sa...

Visst frestar de tålamodet, men att få vara med på den resan, när de som nästan vuxna , några tom väldigt vuxna, lämnar högstadiet är fantastiskt. Jag är lyckligt lottad som får träffa dem varje dag. Det kan jag tänka så här en lördagmorgon :-)

Camilla sa...

Åh, herregud! Jag har en son som börjar åtta till hösten och har lite inbillat mig att det är NU (dvs. sjuan) det jobbiga är och att det blir lugnt sedan. Hur har jag kunnat glömma bort hur jobbig 8:an var?! Som att gå tillbaka till trotsåldern igen.

I alla fall. Tack för påminnelsen! Det här hade kunnat bli en traumatisk överraskning annars. Nu blir det bara traumatiskt. En får vara glad för det lilla.

Tess sa...

Skriver under på allt, undervisar just nu åttor och nior. MEN hade vi lärare haft mer tid med eleverna och mindre till dokumentation och annat jox hade de kanske inte varit så störiga, högljudda, jobbiga osv. Många av kidsen blir ju inte sedda hemma heller tyvärr...

Men... de är trots allt störtsköna. Finns inget bättre än en pratstund om livet i allmänhet med en högstadieelev ;-)

Pettiwoman sa...

Hahaha ja jag skulle verkligen inte vilja möta mig själv i den åldern =)

Tur man blir äldre och klo.... eller hur det nu var ;)