Tre timmar vi minns

I lördags gjorde jag detta helt vanliga: lagade mat i direktsänd teve i tre timmar i nyhetsmorgon i TV4. Så surrealistisk grej? Jag blir för fasen lite uppstressad när det sitter folk i mitt kök hemma och tittar på när jag lagar mat. Inför det här låg jag sömnlös i två nätter och angstade. Tre timmar direktsänd teve. Fattar ni mängden tomatsås man hinner råka spilla över sig på tre timmar? Antalet fingrar man kan råka hacka av sig? Antalet konstiga grejer man skulle kunna hinna säga om man råkade slinta lite i huvudet? Men det gick bra. Jag och Sara lagade tre rätter ur "Mera vego" utan att skada oss, kladda ner oss eller göra bort oss så särdeles mycket, och hade till och med ganska kul under tiden. Kände mig så lättad efteråt att jag gjorde mentala hoppsasteg hela vägen till Falun.

Har sagt det förr, och säger det gärna igen: Jag är så glad för all uppmärksamhet och entusiasm kring vår kokbok. Det är så himla roligt att så många vill ha den, och använder den. Hashtaggen #meravego har över 600 bilder på instagram nu, folk fyller på med foton på rätter de lagar hela tiden, och förlaget har just tryckt till boken för fjärde (!!!) gången.

Så jädra kul.

Tack så hemskt mycket för alla hejarop alla ni som hejaropar!

Djupa Ro

Okej, så detta har hänt: Igår var jag på möte på förlaget och träffade min ungdomsboksförläggare och bestämde titel på boken jag håller på att skriva. "Djupa Ro" ska den heta. Det är namnet på badplatsen i Ingelstad där jag badade när jag var liten, och namnet på badplatsen där en person i boken hittas drunknad.

Nu håller formgivaren som bäst på att göra omslag, och sedan har jag januari och en bit in i februari på mig att skriva klart första utkastet innan det ska redigeras och pillas med och skrivas om, och sedan ska boken tryckas och YEAH! I höst ges den ut.

EXCITE!!!

Det är så sjukt utmattande att skriva skiten, svårt och sorgligt och snårigt. Svårare än någon annan bok jag gjort. Därför hänger jag mig fast vid såna här saker som en liten igel: Den har en titel. Snart har den ett omslag. Det går framåt. Min förläggare tycker om den. Nu ska jag åka hem och fira jul på orten där den utspelar sig.

Det känns bra.

Ungdomsbokåret 2014

Nu ligger poddavsnittet som vi spelade in på Lava häromsistens uppe, och där summerar vi ungdomsbokåret 2014. Vilken var årets största boknyhet? När ska deckarförfattaren Christoffer Carlsson börja skriva för ungdomar? Hur är nya Hungerspelsfilmen? Och vilken bok förtjänar att utnämnas till årets bästa ungdomsbok enligt Allt vi säger är sant?

Här klickar du för att lyssna!

Rapport från händelsernas centrum

Jaha, nähä.

Det händer ju inte jättemycket här att skriva hem om direkt. Jag har höstens bästa jobbvecka, tror jag, för jag får 1. Vara hemma och 2. Skriva bok. Det var länge sedan det hände. Det är ledsamt, för boken är ledsam, men också kul, för jag gillar att skriva på den, och det går framåt.

Och resten av tiden? Jag har tagit tre ridlektioner, för jag hade några att ta igen, och har träningsvärk i benen, men jag galopperade över massor av bommar igår och nailade en skänkelvikning i tisdags, så det är det värt.

Och bilen går bra, barnen växer, vädret kan gå och dö.

Scrolla vidare.

Livepod på Lava

Det var så kul igår, förresten, om någon som läser här inne var på Lava och lyssnade på när vi sände pod live och summerade ungdomsbokåret som gått - TACK! Det var så roligt att det dök upp folk! Som var glada!

I den mycket informella omröstningen vi hade om årets bästa bok blev "Onanisterna" av Patrik Lundberg, och "Eleanor & Park" av Rainbow Rowell framröstade som delad etta, och "Svensk synd" av Martin Jern och "Mördarens apa" av Jakob Wegelius framröstade som delad tvåa. HURRA FÖR DEM!

Vi kommer lägga upp avsnittet innan jul, så man kan lyssna i efterhand om man vill. Vi hade sju gäster på scen, och samtliga levererade intressanta aspekter på bokåret som gått, och flera stycken gav hintar om spännande bokgrejer att se fram emot under 2015. Själv gick jag därifrån med åtminstone fem nya titlar på min "de här böckerna måste jag läsa skitsnart, de verkar ju asbra"-lista.

Så exalterad nu!

Jag bokade just en skrivresa till Lissabon första veckan i februari, med Johanna, och så här ser det ut där vi ska bo i en vecka och sitta och skriva på våra respektive böcker. Ser ni den översta bilden där, till exempel? Det är utsikten från vår terass. Och nu kommer det väl eventuellt inte att vara så varmt där i februari, men ser ni the historic, stunning view?!?

Iiiiiiiih!

*studsar i soffan*

Det som känns bra (förutom the historic, stunning view) med den här resan är att jag vet att vi kommer få så sjukt mycket skrivet, och att vi testat att sitta och hålla käften vid samma bord och skriva på våra böcker ihop förut, så vi vet att det funkar. (Jag tänker tio sidor text om dagen.) Extra plus för att vi också testat att umgås utan att hålla käften och vet att det funkar också. (Jag tänker portvin på kvällarna.)

Iiiiiiiih!

Tre av fyra lägenheter som vi velade mellan på airbnb hade en gammal skrivmaskin uppställd som prydnad någonstans i vardagsrummet. Är inte det ett bra tecken? Eller? Kanske är det en portugisisk trend bara. Men oavsett?

Iiiiiiiih!

Bra sätt att börja (nåja) arbetsåret 2015 på, no?

Starstruck i Mora

Idag när jag satt och lunchade med den urtrevliga barnbibliotekarien som ordnat författarbesöket jag är på i Mora droppade hon plötsligt bomben att hon var mamma till Anna Haag i skidlandslaget. Jag skrek i det närmsta rätt ut. HERREGUD, JAG ÄLSKAR JU ANNA HAAG OCH CHARLOTTE KALLA OCH ALLA ANDRA I SKIDLANDSLAGET!!! SKIT I BÖCKERNA, BERÄTTA ALLT OM ANNA ISTÄLLET!!!

Sedan ställde jag fyra hundra ganska korkade frågor i stil med: Är hon lika snäll och gullig som hon verkar på teve? Är det så där bra stämning mellan skidåkarna som jag tror? Och åh, eller hur är din dotter en så sjukt bra förebild, eller hur älskar man henne för det? Och sedan satt jag och tindrade lyckligt med ögonen när mamma Haag berättade för mig om sammanhållningen i skidlandslaget och sin dotter. Åh! ÅH!

Ja, och sen blev klockan 13.00 och Anna Haag tilldelades Bragdguldet tillsammans med resten av stafettlaget från OS i Sotji. Det har jag inte hunnit diskutera med mamma Haag ännu, men TRO MIG, det ska vi göra när vi ses på bibblan ikväll.

ÄR SÅ EXALTERAD ÖVER DETTA!

Hej då från en vuxen person.

Nytt avsnitt av podden!

Den här gången handlar det om noveller. Måste de ha en twist på slutet? Och varför förföljer Strindbergs "Ett halvt ark papper" mig genom livet? Vi har läst Janne Tellers "Allt som är" och gästas av författaren Cilla Naumann.

Här klickar man för att lyssna! Eller så letar man på iTunes.

Jag minns alla mina bokstycken och var jag satt när jag skrev dem

Så här är det med mig och bokskrivande: Jag har jättesvårt att skriva skönlitterär text på någon annan plats än där jag känner mig ostörd och hemma. Det tog flera månader för mig att skriva mig bekväm på kontorsplatsen när jag hyrde frilanskontor, och jag suger när det kommer till att sätta mig lite casual på ett kafé och skriva några sidor bok. Helst vill jag vara hemma, själv, i min soffa. Allt annat jobb gör jag numera vid skrivbordet uppe på den lilla kattvinden som är mitt kontor, men när jag ska skriva på nån svår himla bok är det som att jag behöver den där soffan och yllepläden i den som någon slags snuttefilt för att få ur mig texten.

När jag läser ett gammalt stycke i någon bok jag skrivit kommer jag alltid ihåg var jag var när jag skrev det. Jag vet var jag var när jag skrev om hur Johan i "Det är så logiskt alla fattar utom du" kutade omkring i Växjö och följde ledtrådar som Ester lagt ut i en skattjakt åt honom (vid det lilla skrivbordet på övervåningen i torpet), och jag vet var jag satt när jag skrev att Alicia försökte sparka sig ur en skoltoalett i "Allt jag säger är sant" (i soffan i vår lägenhet vid Zinkensdamm), och jag vet var jag befann mig när jag beskrev hur Jens öppnade dörren i en leksakstiara i ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (på frilanskontoret i Hornstull).

Två eller tre stycken har jag hittills i livet lyckats skriva på tåg, trots att jag åker tåg ofta och länge och varje gång tänker att jag ska skriva på vägen. Idag skrev jag ett av dem. Det handlade om hur kompisgänget i boken som inte fått något namn sitter på en altan och halvbråkar med varandra. Så nu vet jag det. Jag kommer för evigt att förknippa den där altanscenen med tåg.

Underligt, ändå.

Påminnelse!

På fredag klockan 18.00 sänder vår podcast live från Lava i Kulturhuset i Stockholm. Det blir julmust, mingel, fika, aslyxiga goodiebags, prat om böcker och läsning och sånt mys. Vad har vi läst som varit bra? Hur funkar filmatiseringen av Hungerspelen? Blev vi besvikna när vi såg Augustus Waters på vita duken? Och vilken är årets bästa boknyhet?

Alla som är mellan 14-25 är fruktansvärt välkomna!

Här kan man läsa mer.

Årets julklapp?

Med min allra ödmjukaste stämma vill jag härmed tipsa om att det går jättebra att beställa någon av mina böcker signerade direkt från mig om du till exempel vill ge bort någon av dem i julklapp. En vegobok till dig själv? En dinosauriebilderbok till ett barn? En kärlekshistoria för unga till en… eh, ungdom? Här klickar du för att se alla böcker, och sedan följer du bara instruktionerna (det vill säga: mejlar mig och säger vad du vill ha, så skickar jag).

Senast den 14 december behöver du beställa för att jag ska hinna skicka innan jul!

Är du ung? Gillar du böcker?

Superviktig samhällsinformation! Den femte december ordnar vår ungdomsbokspod "Allt vi säger är sant" en bokfest ihop med Lava Bibliotek &Verkstad på Kulturhuset i Stockholm. Då kommer vi att sända vår pod live, bjuda på fika, mingla, babbla om böcker och lotta ut aslyxiga goodiebags bland alla som kommer. There will be författare! Julmust! Andra bokintresserade! Och så ska vi försöka kora årets bästa ungdomsbok också. Alla som är mellan 14-25 år får komma.

Tipsa jättegärna vidare, bjud med ett gäng kompisar, och kom! Det blir gratis, gott och förhoppningsvis roligt.

NÄR: Fredag 5 december, 18.00.
VAR: Lava Bibliotek &Verkstad i Kulturhuset (Sergels Torg, Stockholm).
FÖR: Alla mellan 14-25 år.

(Eftersom Lava har åldersgräns måste tyvärr alla som är yngre eller äldre stanna hemma.)

Klicka här för att komma till Facebookeventet för kvällen!

Moi moi!

FLASH! Jag är nåt så djävulskt dålig på finska. Så här långt hänger jag med: "Moi!" Sedan? *stirrar som ett korkat fån på munnen som rör sig* Har väl sagt "Förlåt, talar du svenska? Eller kan vi ta det på engelska?" tre hundra gånger idag ungefär. Är nu inte förvånad över något av ovanstående, bara imponerad av de som faktiskt behärskar språket. Jag gör det inte. Kan vi ju konstatera.

Men Åbo får två glada tummar upp! Sol! Illblå himmel! Torghandel! Fluffiga kuddar på hotellet! Roliga samtal både på Gamla Rådhuset och på skolorna (i Åbo och Pargas) som jag besökt!

Försökte shoppa den finlandssvenska boken som jag fått tips om från fem olika håll nu, "Gräset är mörkare på andra sidan" av Kaj Korkea-aho, men den var slut. Köpte ett par regnbyxor istället. Vet inte riktigt vad jag tänkte där, men något var det väl. Får man hoppas.

Finland, baby!

Min väckarklocka stod på 04.20 i morse. Orimligt. ORIMLIGT! Har redan börjat tänka på lunch.

Men, aja.

Jag ska till Finland idag! Åbo. Där ska jag besöka skolor och hålla låda på Gamla Rådhuset ikväll. Det blir mitt livs andra besök i Finland. Känns mäktigt. Som en (väldigt, väldigt kort) utlandsturné, ju?

Cool.

Fjortonåriga hjärnor

Jag pendlar till Vallentuna den här veckan, och håller en-dags-skrivkurser för alla högstadieelever på Lovisedalsskolan.

Själva pendlandet är inte direkt något att hänga i julgranen. Det tar 2 timmar och 10 minuter med pendel och buss att ta sig dit från Gnesta, och lika lång tid att ta sig hem igen. Har (true story) fått ont i ryggen för att jag sitter snett lutad mot fönster och sover/lyssnar på grejer/bidar min tid på olika färdmedel i över fyra timmar om dagen. Plus att jag behöver gå upp klockan fem. Och klockan fem är, som vi alla vet, FÖR TIDIGT.

Men själva jobbet är kul! Helt lyxigt upplägg: Först träffade jag alla elever i en aula i förra veckan och babblade i en timme om att skriva, läsa, och om mina böcker. Sedan träffar jag varje klass nu i en hel dag denna veckan, och gör praktiska skrivövningar/öser ur mig alla skrivtips jag har. Eleverna är skitduktiga! Och helt entusiastiska! Och då blir jag också det.

(Är verkligen inte så svår på det viset.)

Har till och med tänkt den här tanken: "När jag blir genomskådad som fejkförfattare och inte kan jobba med det här hittepå-jobbet längre sen ska jag bli högstadielärare istället." Uppmärksamma bloggläsare vet att det inte är alla gånger jag tänker så efter ett skolbesök. Men det är verkligen himla härligt på högstadiet när det funkar.

Älskar ändå dagens ungdom väldigt mycket.

Hejdå imperfekt, hallå presens!

Jag har varit på sjuttiotalet och vänt idag. Eller nä, lögn. Men jag har varit i min skrivkompis Marias mammas stuga på landet och skrivit, och där såg det ut som på bilden. Skitmysigt! Har aldrig suttit i en skönare fåtölj, tror jag.

Och!

Samtidigt som jag suttit i fåtölj har jag ägnat sju timmar åt att ändra tempus i texten som ska bli en bok så småningom.

Från:
"Ingen av oss verkade riktigt veta vad vi skulle prata om. Vi stod framför en busskur vid Näckrosens pizzeria och tittade oss omkring i det lilla samhället där vi var uppväxta och konstaterade att allt såg ut som det alltid hade gjort och att vi inte visste hur man snackade med varandra längre."

Till:
"Ingen av oss verkar riktigt veta vad vi ska prata om. Vi står framför en busskur vid Näckrosens pizzeria och tittar oss omkring i det lilla samhället där vi växt upp och konstaterar att allt ser ut som det alltid har gjort och att vi inte vet hur man snackar med varandra längre."

Liiiite tråkigt att jag hann skriva 120 sidor innan jag (okej, min förläggare) kom på att jag borde ändra kan man tycka. Men det blir bättre, så jag tragglar på. 63 sidor gjorda, 57 sidor kvar.

Sen ska jag bara skriva resten också.

Då tror jag bestämt att jag tänker jag satsa på den här pigga grejen: Rätt tempus från början.

Kvällsjobb vi gillar

Jag missade min ridlektion igår (buhu), för jag var på Trosa Stadsbibliotek och höll en två timmar lång skrivkväll för unga och vuxna (yeah!). Det är alltid så nervöst det där. Med event öppna för allmänheten. Kommer det komma någon? En person? Två personer? Tre personer? Ingen? Jag har inte jättebra erfarenheter av det sedan tidigare. Och det gör egentligen inte mig någonting om det bara dyker upp två personer, men stämningen blir liksom så besvärad? Arrangörerna blir obekväma. De två personerna blir obekväma. Allt blir lite, lite obekvämt på något vis.

Men åh, allmänheten i Trosa, DÄR har vi en allmänhet som kan sina grejer. Det kom folk. Alldeles lagom många folk. Både unga och vuxna. (Älskar det! Den yngsta var elva och den äldsta... jag vet inte. Sextio? Så fint.) Och de var glada. Och ställde tusen frågor. Och skrev.

SÅ ROLIGT! Hade jag.

Man kan ju hoppas att deltagarna kände åtminstone ungefär samma.

Det var mest det.

Att göra författarbesök på högstadiet

När du gör ditt livs första författarbesök i en åtta och har bestämt dig för att det nog är smartast att verka lite cool och ung och nere med kidsen:

Och sedan tvingas stå kvar framför klassen och inse hur dåligt det tricket funkar:

Eleverna, när de får din bok framför sig:

När du lite diskret försöker samla in så mycket inspiration du kan till din nästa ungdomsroman under din dag på skolan.

När den sjunde eleven på stökiga skolan avbryter din skrivövning och frågar "Får vi rast snart?".

När en elev räcker upp handen och undrar om man blir rik av att vara författare.

När du får förslaget att skriva en bästsäljare istället nästa gång, då. "Sno Harry Potter, till exempel. Och döp om honom till 'Harry Plotter'. Då kommer du tjäna skitmycket pengar!"

När läraren i början på dagen beklagar att klassen tyvärr inte hunnit förbereda sig någonting inför ditt författarbesök som varit bokat i fem månader, och därför inte läst någon av dina böcker, för det har varit väldigt många sjuka, och sen var det nationella prov, och förrresten fanns ingen av dina böcker på biblioteket och skolan hade inte råd att köpa in en klassuppsättning och det har varit lite mycket med schemat nu och ganska dålig kommunikation och ont om tid också, väldigt ont om tid.

När en elev ställer frågan om du verkligen läser igenom din text innan du lämnar in den till förlaget.

När någon räcker upp handen och frågar om du inte kan skriva i en annan genre nästa gång. "Fantasy, till exempel. Gärna om vampyrer."

När det sitter en fantastisk ung människa i klassrummet och ivrigt börjar vifta med handen när du säger "okej, då har vi en stund över för frågor".

När du får frågan om du vill ha en kopp kaffe och kanske en macka innan du ska ha din femte och sista lektion för dagen.

Du, när en femtonårig kille kommer fram till dig efter lektionen och säger: "Din bok var faktiskt helt okej. Det händer i och för sig ingenting i den. Men jag dog i alla fall inte av tristess när jag tvingades läsa den."

Din mentala status efter att ha träffat 20 olika högstadieklasser på en vecka.

Ett sanningens ord

Från författaren Jenny Jägerfeld på Facebook:

"När Svenska författarfonden sammanställde en lista över de mest utlånade författarna 2013 är de 21 första (om inte jag ser fel) barn- och ungdomsboksförfattare. Samtidigt är det fortfarande ett enormt fett neglect vad gäller rapporteringen om barn- och ungdomslitteratur (och barn- och ungdomskultur generellt för den delen). Barn och ungdomsboksförfattare intervjuas sällan och böckerna recenseras lika styvmoderligt som om de hade varit Askungen förkroppsligade. Samtidigt kan det tjatas om i samma tidning att det är FÖRSKRÄCKLIGT (insert valfri moraliserande falsettröst) att barn och ungdomar läser så lite. SÄRSKILT KILLAR OMG!!! Kan man inte göra en liten samhällsanalys där och fundera över hur olika (t ex mediala) institutioner förhåller sig till den sortens litteratur och kultur? Nedvärderande och som om det inte vore så viktigt? Och tänka att det kanske smittar av sig neråt? Hejdå från signaturen Part i målet."

Våld i ungdomsböcker

Så här lät det när vi spelade in podcast på podcastscenen under bokmässan i lördags! Jag pratar till exempel ungefär tre gånger så snabbt som vanligt pga publik. Jaha, ja.

Temat i avsnittet är "våld", och vi har läst Svensk synd, av Martin Jern. Är det skadligt för unga att läsa våldsamma böcker? Varför "gillar" jag att läsa om tortyr? Blir det mer eller mindre läskigt med skildringar av krossade knäskålar om man läser skildringen i text, eller lyssnar på den i en ljudbok? Och vad tipsar bibliotekarien Paula Högström om när det kommer in femtonåringar och önskar sig en slagsmålsberättelse?

Här kan man lyssna! Eller på iTunes.

Post bokmässan

Okej, så till mig själv inför nästa år:

- Tunna jackan räcker. "Utomhus" är ändå ingenting man märker speciellt mycket av under bokmässan.

- Stressa inte upp dig pga brist på paraply. "Utomhus" är ändå ingenting man märker spec... ah, det sa jag kanske?

- De svarta skorna är bra, MEN du får skoskav av dem efter två dagar.

- Ta med fler strumpbyxor.

- Ta med fler kontanter.

- Ta med mer energi.

Det var väl det. Det har varit kul!

Mina bästa grejer med Bokmässan 2014 var: 1. Att jag nuddade vid Liv Strömquist, 2. Att "Mera Vego" var superpoppis och sålde slut i Ordfronts monter, 3. Att jag fick prata om (OBS! "om", inte "med" pga herreguuuud, nån måtta) Annika Norlin i säkert 20 minuter med min nya Annika-kompis Patrik Lundberg, 4. Allt flams med folk jag gillar. Skrattade iofs så jag tappade en lins vid ett tillfälle men DET VAR DET VÄRT. 5. Att Carol Rifka Brunt verkade så göllig 6. Att jag köpte en väggkalender med Nanna Johanssons skönhetstips och det stod saker som "mosa en avokado och jämför dig med den" i den.

Nu är jag trött och fast på ett tåg som gått sönder i Herrljunga.

Det är sådär.

Men annars så!

Ganska glad, faktiskt.

Okej, bokmässan, BRING IT!

Varje år, strax innan tåget går mot bokmässan i Göteborg: "Åh, gud, hur kallt kommer det vara? Tunna jackan? Tjocka jackan? FREAKING REGNSTÄLL? Hur gjorde jag förra året? Fan. Kommer inte ihåg. Frös jag? Borde i alla fall äga ett paraply!!! Och skor. SKOR!!! Som är snygga till både klänning och jeans och som jag INTE får skoskav av efter två timmar. Till nästa år måste jag lära mig det här. Måste. Lära. Mig. Det. Här."

Aja.

Nu är jag i alla fall på väg.

Med skor! Och jacka! Och läppstift!

Allt ordnar sig.

Halvvägs!

Har gjort det här för första gången idag: Ringt polisen och fått prata med en skittrevlig kvinna som var kriminalvårdsinspektör och dödsfallshandläggare och ställt en miljard frågor om hittepådödsfallet i ungdomsboken jag håller på att skriva. Vad gör polisen om det påträffas en död kropp? Vilka kommer dit?  Spärrar man av? Håller man förhör? Vad händer med kroppen? Är det rimligt att XX och YY? Är det ett troligt scenario att yada, yada, yada? Tycker du det låter osannolikt att bla, bla, bla?

Deckarförfattare gör väl kanske sånt här hela tiden, men för mig? Så jädra spännande.

Jag vet inte om jag kommer skriva in så värst mycket av det jag fick veta i boken (det är ingen deckare, dödsfallet är bara en grej av många), men det spelade hemskt stor roll för sinnesfriden hos mig att en verklig polis som jobbar med verkliga dödsfall har "godkänt" själva grundstoryn, eftersom jag ogärna vill hitta på sånt som inte faktiskt skulle kunna hända i verkligheten.

Passerade dessutom ungefär hälften i manuset idag, tror jag.

WOOP! WOOP!

Hade jag haft en chef hade jag fått en biocheck för väl utfört arbete på skrivbordet idag.

Bokmässan 2014 - ses vi där?

Det här blogginlägget, fyllt av gifs som pedagogiskt illustrerar den känslomässiga berg-och-dalbana det innebär att vara på bokmässan i Göteborg, skrattade jag helt orimligt mycket åt. Exakt så är det. Exakt.

I år ska jag mest förlusta mig, lyssna på seminarier, klämma på böcker, gå på mingel och middagar, spela in lite podintervjuer och ha kul. Men tre andra saker ska jag hinna med också:

Fredag klockan 15 -16 står jag och Sara Ask i Ordfronts monter (B08:01) och signerar Mera Vego och ser glada ut! Alla som köper boken på mässan får en apsnygg turkos tygkasse som det står "Mera vego åt folket" på.

Lördag 13.00 - 13.30 sänder vår podcast Allt vi säger är sant live från Digitala Torget (kod: Sc12442). Då ska vi prata om våld i ungdomslitteraturen i allmänhet, om Martin Jerns bok Svensk synd i synnerhet. Kom gärna dit och var publik!

Lördag 14.10 - 14.30 pratar jag och litteraturkritikern Lina Kalmteg på scenen "Molnet" i G-hallen (kod: Sc13774) kring rubriken Hur ökar vi läsandet hos högstadieelever?

Det var det! Resten av tiden? Som på gifsen, giffsarna, giffarna, WHATEVER.

Himla roligt ska det bli.

Titta, en boktrailer!

Ni vet när man klickar igång något klipp på youtube och tvingas se någon himla reklamfilm innan klippet börjar och tycker det är ganska irriterande? I morse gjorde vi det, fast typ tvärtom. Vi skrek i falsett av upphetsning när reklamklippet satte igång och glömde helt bort att fokusera på själva huvudklippet.

"DE ÄJ IVAJ, MAMMA!!! DE ÄJ DIN BOK!"

Och det var det ju faktiskt.

Den förra boktrailern, för "Ivar träffar en Stegosaurus" har blivit nominerad till branschtidningen "Svenk Bokhandel"s pris för årets bästa bokvideo i barn/ungkategorin också. Om ni vill rösta på den vore det kul! Klicka här, scrolla ner, och lägg din röst. Priset delas ut på bokmässan nu om några dagar.

Hemmakontoret featuring kollega

Idag har hemmakontoret haft besök av en livs levande skrivkompis!!! Så exotiskt!!! Det var Johannas idé. Hon meddelade häromdagen att hon hade sett sitt eget kök flera tusen gånger, men aldrig testat att skriva bok i mitt. Så idag har hon suttit vid mitt köksbord och hållit käften och skrivit på sin bok, och jag har flyttat runt lite bland olika stolar i huset och hållit käften och skrivit på min. Och så har vi tagit pauser för lunch och fika och frågor om imperfekt (okej, jag har frågat, Johanna har svarat) lite då och då, och sen har vi jobbat vidare.

Oerhört trevligt.

Och förvånansvärt bra för arbetsmoralen, faktiskt.

Man hade ju annars kunnat tänka sig att det skulle bli blaj-blaj av hela arbetsdagen, och att vi skulle fika bort varenda skrivtimme. Men nu blev det istället tvärtom. Det visade sig nämligen att jag inte med att såsa och fastna i nån himla formulering och råka kolla instagram istället var tionde sekund när jag samtidigt hörde smattret från någon annans tangenter bredvid.

Blir en spännande tid för Johanna nu, när hon ska börja arbetspendla till Gnesta varje dag och sitta i mitt kök och jobba! Mycket mer pendeltåg än hon vanligtvis är van vid, men det får det vara värt.

Tycker jag, i alla fall.

Som inte behöver flytta på mig.

Podcasten - live från bokmässan

Festlig grej: DET ÄR SNART BOKMÄSSA I GÖTEBORG! Jag ska dit så klart, och göra lite grejer (signera Vegokokböcker i Ordfronts monter på fredagen, och prata om ungdomars läsning för SvDs räkning på lördagen, bland annat.) Och så ska vi sända podcast också! Lördagen den 27 september klockan 13.00 spelar "Allt vi säger är sant" in ett podavsnitt live. Det är på Digitala Torget, Podcastscenen (kod: Sc12442), och man får OERHÖRT gärna komma dit och vara publik och lyssna på inspelningen.

Då kommer vi att prata om våld i ungdomslitteraturen i allmänhet, och om Martin Jerns bok "Svensk synd" i synnerhet. Med oss på scenen har vi bibliotekarien och bokbloggaren "Prickiga Paula" Högström. Hur mycket våld pallar läsaren? Var går gränsen? Har det någonsin hänt Paula att en biblobesökare lämnat tillbaka en bok halvläst för att den varit för våldsam? Och vad tipsar hon låntagare som är extra sugna på brutalitet om för böcker?

Om du är på mässan, och har tid över - kom och lyssna! Det blir roligt.

Live från soffhörnan

Hej bloggen!

Sedan sist har jag hunnit vara i Oslo. (Jag hann ha hemskt kul på lanseringen av NUBB, och delta i ett panelprat om nordisk ungdomslitteratur, men jag hann inte gå till Vigelandsparken. Bra och dåligt.) Jag har också hunnit vara i Linköping och delta på mässan Linköping Vego, och föreläsa om vegetarisk mat, "Mera vego", barns ätande och kombinationen däremellan tillsammans med Sara. Det var väldigt roligt! Är så sjukt impad av min kompanjon, hon kan prick ALLT om proteiner och järn och B12 och omega 3 och sånt som jag inte kan ett endaste dugg om, OCH hon är den lugnaste jag vet när det kommer till barn som inte uppför sig vid matbordet eller äter sin mat. Hon ba: "Jag vet, det är himla tråkigt. Men det går över sen! Om hundra år. Bara ta ett djupt andetag och fortsätt försöka. Och ät en pralin eller två också."

(Denna avslappnade inställning är väl kanske inte att rekommendera om barnen är sjuka, inte växer, eller har något annat särskilt behov när det gäller kosten, kan jag tänka mig. Men om man till exempel har barn som, likt mina, mirakulöst nog verkar växa som de ska fast de ibland bara vill äta en snabbmakaron och lite ketchup till middag? Då säger Sara att man kan vara så där lugn. "Det ordnar sig", säger hon. "Och det blir bara tråkigt om du tjatar, och till slut blir middagen förknippad med något negativt. Försök ha tålamod bara, och fortsätt servera den mat du vill att barnen ska äta. Så brukar det lossna till slut." Hur skönt? JÄTTESKÖNT.)

Annat jag gjort: städat huset, klippt gräset, varit med Rufus på hans livs andra fotbollsträning, badat badkar, läst två böcker och tänkt orimligt mycket på att jag vill måla vårt vardagsrum grönt.

Nu dricker jag te som är nåt så förbannat beskt att jag inte förstååååår varför jag ens sörplar i mig det.

Hej då!

Norge! Äntligen!

Imorgon bitti åker jag till Oslo. Det blir min första gång i Norge. Är inte det sjukt? Svar: Jo.

Men hur som helst.

Jag (och fyra andra författare från Sverige, Norge och Danmark) ska vara med på lanseringen av NUBB, som är en Nordisk sajt om ungdomslitteratur. Så här skriver de själva:

NUBB er ei uavhengig nettside som vil arbeide med formidling av ungdomslitteratur på tvers av landegrensene i Norden. Vi vil lage et nettverk for nordiske bloggere som skriver om ungdomsbøker. NUBB er et nettverk for bloggere som blogger om ungdomslitteratur på nordiske språk. 

Målet med NUBB er å:
* spre informasjon om nordisk ungdomslitteratur
* spre informasjon om nordiske bloggere som skriver om ungdomslitteratur
* skape et nettverk for nordiske bloggere, som skriver om ungdomslittertur, slik at de kan komme i kontakt med hverandre

Det ska bli väldigt kul! Har läst böcker av alla de andra fyra författarna (Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg från Sverige, Harald Rosenlöw Eeg från Norge och Sanne Munk Jensen från Danmark) och varit fruktansvärt imponerad, så känner mig 1. Sjukt stolt över att få vara med i detta gäng, och 2. Sjukt nöjd över att jag ska få säga hej till dem.

Plus också: KUL JU ATT FÅ ÅKA TILL OSLO!!!

Ska till exempel få säga hej till min norska redaktör, som jobbade med "Allt jag säger är sant" när den släpptes i Norge. Och sen har jag ungefär fem minuter (nä, okej, liiiite till) över för att upptäcka stan. Vad ska jag göra då, tycker ni?

Podden lever!

Vi var så malliga inför den här sommaren, för vi hade spelat in podavsnitt som skulle räcka att pyttsa ut under heeeeela långa sommarmånaderna. HIGH FIVE! Ja, och sen slarvade jag bort alla ljudfilerna, och så blev det jättetråkig stämning.

Men nu! Nu är vi på banan igen. Det nya avsnittet handlar om författardrömmar, Amanda Svensson, folkhögskolor, skrivarljus, Asta Kask, dikter, avundsjuka och dagdrömmen om att ha en vindslägenhet i London där man sitter och skriver sina fantastiska böcker. Vid åtminstone två tillfällen vid inspelningen skrattade jag så det kom tårar.

Alla måste lyssna!

Vi bjuder också på våra bästa skrivtips för alla som drömmer om att skriva en bok.

Här hittar ni avsnittet!

Väger upp. Eller ja, väger ner?

I onsdags skålade vi för Mera Vego på Aspuddens bokhandel. (Stockholms trevligaste bokhandel, jag svär! Möjligen med konkurrens från Bokslukaren.) Det var trångt och svettigt och jätteroligt, och varenda snitt, varenda bok och varenda vinglas tog slut. Idag är jag hemma i smutsigt hår och fula kläder och tar hand om en krupphostande Svante.

Det ger och det tar, livet.

Mera vego och peppen

I morse satt det en medelålders man (Magnus Utvik, that is) som älskar "en god stek" och har barn som mest bara vill äta ketchup och pratade i tre minuter i Gomorron Sverige om hur mycket han gillar min och Saras vegetariska kokbok. (Här kan man se! Pratet om vår bok börjar 12.30 in i klippet.)

Det känns oerhört på så många sätt.

De här tre veckorna som "Mera vego" har funnits i världen har varit så overkliga så jag måste nypa mig i armen lite mest hela tiden. Har jag berättat hur svårt det var att få ett förlag att nappa på idén, då i begynnelsen? Det var väldigt svårt, faktiskt. "För smalt ämne." "Det kommer bli för svårt att nå ut med en sådan här bok." "Barnfamiljer vill inte äta vegetariskt." När Ordfront (som knappt gett ut någon kokbok och därför först inte ens kändes som ett alternativ) nappade hade vi nästan gett upp och gick omkring och sa saker i stil med jaaaaa, ja, det är väl för smalt då. Folk vill väl bara äta bacon, som vanligt.

Little did we know.

Idag beställde förlaget tilltryck, för första upplagan på boken är nästan slut. Och hela min telefon svämmar över av folk som köpt boken, lagat rätterna (!!!), publicerar bilder på sina middagar och ropar heja, heja, heja i varenda kommentarsfält jag ser. Det är surrealistiskt, och fruktansvärt roligt. Jag är skitglad! Lite, lite tårögd av tacksamhet för att ni är så entusiastiska och inte håller inne med det! Och på något sätt liksom... stolt och blödig å alla grönsakers vägnar, som om de vore mina barn?

Tänk att det finns fler som också gillar gröna grejer ibland!

*snyft*

Vad vacker världen är ändå!

Imorgon firar vi boken på Aspuddens bokhandel (18-21, öppet för alla som vill kika förbi).

Tjena, vad vi ska skåla och göra high five då, jag och Sara.

Med vänlig hälsning,

Överlycklig

Tjuvtitt: Ivar träffar en tyrannosaurus

Idag släpps min och Emma Göthners andra (fristående) bilderbok om dinofantasten Ivar, och den här gången träffar han på en livs levande tyrannosaurus. Det är ganska läskigt, för Ivar vet en massa saker om tyrannosaurusar. Att de har skitvassa tänder, till exempel. Och att de äter andra dinosaurier till middag. Frågan är bara... hur är det med barn? Äter tyrannosaurusar barn?

Nå.

Det visar sig snart att SPOILERVARNING!! just den här tyrannosaurusen inte är så hungrig just nu. Mest leksugen, faktiskt. Det är liksom aldrig någon som vågar stanna och leka med henne, alla bara kutar sitt snabbaste så fort hon visar sig. Men kanske, kanske kan Ivar vara undantaget som bekräftar regeln? Vill han leka? Och vad leker man i så fall med en skitstor dinosaurie, när man själv är liten som en myra?

Ivar träffar en tyrannosaurus finns att köpa i bokhandlar och på nätet, och passar barn mellan 3-6 år ungefär. Och vill ni köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så går det också bra. Då klickar ni här och läser om hur det går till.

Hoppas ni gillar!

Dagens tips!

Om man är en sådan som prenumererar på DN så möttes man av den här annonsen i Kulturdelen i morse. Från och med idag (och fram till 8 september) kan alla prenumeranter ladda ner min och Johannas bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" helt gratis som e-bok.

En himla bra deal, skulle jag vilja säga.

Boken passar från... femton år och uppåt, kanske? (Studier visar att den funkar på 25-åringar och 35-åringar och 55-åringar också).  Den innehåller saker som: parisdrömmar, dejter, gymnasieskolor, förskolelämningar, varannan vecka-ångest, hångel, studenten, saker man skrattar av och Kent (the band).

Man klickar sig in på dn.se/ebok om man blir sugen.

Sökes: Låtar av vegetarianer

Och i avdelningen "låt oss överarbeta temat en smula, why don't we" undrar jag: Vad kan ni för artister/band som är vegetarianer? Eller veganer? Vi ska fira vegokokbok i nästa vecka och jag kan inte släppa tanken på att göra en låtlista full av artister som är vegetarianer. Kan ni några? Som spelar tillräckligt lugn och sansad musik för att det ska gå att spela den i bakgrunden på en mingeltillställning utan att det liksom... tar över för mycket?

Svar till: festfixarn

P.S

Amen, alltså, "Farväl Falkenberg"? Du käre värld, vad bra den är. Sådan exakt tonträff. Eller vad man nu kallar det.

Hade glömt.

Böcker om kompisgäng på små orter

Boken jag håller på att skriva på nu är en ungdomsbok (tror jag), huvudpersonerna är 20 år. Den utspelar sig i den lilla tätorten där jag växte upp. Ingelstad, 2 mil söder om Växjö. Där finns det 1700 invånare, en affär, en badplats, två pizzerior, några frisörer och ett övergångsställe. Boken handlar om ett kompisgäng, som återförenas där en sommarvecka. De ska gå på en begravning.

Och det var allt jag hade att säga om det för tillfället.

Men jag undrar om ni har bok eller filmtips? Jag plöjer allt som handlar om 1. Små orter , helst i kombination med 2. Kompisgäng, och allra, allra helst i kombination med 3. Unga vuxna.

Ska se om "Farväl, Falkenberg" nu, tänkte jag. Och i veckan läste jag Christoffer Carlssons "Den enögda kaninen" (Så väldigt bra!). Innan dess läste jag "Röda vita rosen", av Mariette Glodeck, efter tips från någon här på bloggen, minns inte vem nu, förlåt. (Också bra!) Borde jag läsa om "Den hemliga historien"? Se "Sista natten med gänget"? Eller vad?

Kommer ni på något får ni hemskt gärna tipsa.

Greetings from Lund

Jag (och Johanna) är i Lund nu, och håller skrivkurs på stadsbibblan i tre dagar, för unga personer mellan 14-20 år. Det är lite smått fantastiskt, av lite alla möjliga olika anledningar. Till exempel: Kursen är fullbokad, sedan länge. Verkligen inte varje gång det händer när man kommer till en bibbla. (Läs: Har aldrig någonsin hänt förr.) Det stod folk uppskrivna på reservlista. Som förhoppningsfullt kom till bibblan i morse, men fick vända i dörren. Och nu sitter det 20 tjejer och killar i det lilla rummet och skriver på dagarna. På sitt sommarlov.

Lund, alltså!

Ett förtjusande ställe.

Det har jag då alltid sagt.

Tack!

Åh, hörni, det är så roligt att ni är så entusiastiska och hejiga och glada över vegokokboken! Det trillar in mejl med beställningar av signerade exemplar på löpande band, och igår seglade boken upp på Bokus topplista över gårdagens mest sålda böcker PÅ HELA HIMLA BOKUS, AV ALLA HIMLA BÖCKER SOM FINNS DÄR, och ni bara: visar glada tummar upp i varenda socialt forum jag tittar in på.

Jag blir så väldigt glad och stolt och tårögd!

Ville bara säga det.

Tjuvtitt: Mera vego - mat för hela familjen

Igår landade min och Saras färdiga kokbok i brevlådan här hemma, och nu har jag ägnat det senaste dygnet åt att ömsom ha lust att gråta av lättnad, och ömsom ha lust att springa omkring med båda armarna i luften och dela ut high fives på löpande band. Den är klar! Den är klar! Jag vet inte varför det känns så otroligt, men det gör det. Herregud, vad länge vi sysslat med den här.

Men snygg blev den! Och stolt är jag.

Mera vego - mat för hela familjen är en kokbok för alla som vill ha ny vegoinspiration i köket. Den passar både den som redan är vego (och är trött på sina gamla vanliga recept), och den som inte alls är vegetarian (men vill börja laga lite mer vegetariskt, och inte vet riktigt hur eller vad). Eller för den arma krake som är förälder till ett barn som plötsligt deklarerat att hen blivit vegetarian, för den delen.

Vi har haft hela familjen i åtanke när vi gjort recepten, och i den bästa av världar passar därför rätterna både små barn, stora barn och vuxna. Recepten är indelade efter hur lång tid matlagningen får ta - och här finns både kaossnabba recept, vanliga vardagsrätter, festliga helgmåltider, mellanmål, efterrätter och småplock.

Grunden i recepten är lakto-ovo-vegetarisk, och det betyder att en hel del av rätterna innehåller mjölkprodukter och ägg. De recept som är veganska (alltså helt fria från alla slags animaliska produkter) eller lätta att vegananpassa har vi märkt med en stämpel. Den stämpeln sitter mer än hälften av recepten. Det finns inget "låtsaskött" som quorn eller sojabitar eller fejkbacon i något av recepten.

Och så får man lite tips och trix mellan varven också! Till exempel kring hur man (eventuellt) får barn att smaka på ny mat, hur man bäst marinerar tofu, hur man fixar tuggmotstånd i en vegetarisk burgare, eller varför det asiatiska ströbrödet panko typ är matlagarens bästa vän.

Det är jag, och barndietisten Sara Ask, som står för texterna och recepten, Ulrika Pousette som tagit bilderna, och Katy Kimbell som gjort formen. Boken är släppt nu, och går att köpa lite överallt (definitivt hos nätbokhandlarna i alla fall). Och vill man köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så får man gärna det! Då klickar man här.

Hoppas, hoppas ni kommer gilla den! Eller maten i den. Eller helst både och.

Fridens liljor!