tisdag, april 24, 2018

Kära jobbdagbok (6)

Min mamma ringde tidigt i våras, och annonserade att hon skulle på roadtrip med sina tre systrar genom Sverige i april. Fick de komma förbi Gnesta och hälsa på? Det fick de så klart, jag älskar min mamma och mina mostrar. Så de kom klockan elva idag och åkte klockan fyra. Jag antar således att den här tisdagen går till handlingarna som en semesterdag, för jobbat har jag inte.

Alltid när mina föräldrar ringer mig mitt på dagen så frågar de: "Vad gör du?" och då svarar jag med en ögonhimling att jag jobbar. Jag blir sjukt provocerad av att få frågan. Vad tror de att jag gör en tisdag klockan 9.30? Frågar de min bror samma sak om de ringer honom på hans nio till femjobb? Ringer de ens till honom mitt på dagen?

Ändå är frågan i allra högsta grad befogad. Jag gör tio tusen olika grejer under min arbetstid, och ibland är min arbetstid mitt i natten, det är inte alls lika säkert att jag "duuuh, jobbar?!?" klockan 9.30 en tisdag som jag försöker få det att låta som när de ställer frågan.

Men det är något med respekten för min arbetstid bland människor runt mig som jag ofta retar upp mig på. Att jag håller på att rucka på tider är en sak – jag älskar att jag kan bestämma över min arbetsdag helt själv. Ibland sover jag middag mitt på dagen. Eller jobbar från badkaret. Eller skiter i allt och ger mig själv ledigt för att jag jobbade till 01.32 dagen innan. Men så fort någon annan antyder att "du kan väl ta ledigt?" slår det blixtrar i huvudet på mig. Föräldralediga som vill äta långluncher, nån ledig som vill ta en kaffe, barn som vill gå hem från fritids, för "du är ju ändå hemma". Jag vill ju det! Men.

I måndags tyckte Gustav att jag skulle köra till tippen mitt på dagen. Enter: Snäsfest. "När jag jobbar?!?" Jag hade lätt kunnat göra det om jag kommit på det själv, men det känns som om jag är på ständig vakt.

Rör inte min arbetstid.

Eller: "Nej, jag har inte tvättat, när fan skulle jag ha gjort det?"

*har tvättat men vägrar erkänna det*

8 kommentarer:

seaflower sa...

Å! Stor igenkänning! Grejen är ju att om jag tar ledigt på dagen måste jag jobba kväll eller helg när alla andra familjemedlemmar är lediga plus att för mycket ledigt = inga pengar på kontot. Eller när man talar i telefon dagtid med någon (som vi för enkelhetens skull kan kalla mamma) och denna säger att hen borde ringa en närstående (som vi för enkelhetens skull kan kalla dotter två ifall jag då är dotter ett) men denna andra person arbetar. Jag: Ehm, det gör jag också?

(Jag har aldrig kommenterat här förr men det här var ett ämne som liksom gick rakt in i hjärtat. Mitt jobb? Översättare för lite olika uppdragsgivare, arbetsplats hemma.)

Anonym sa...

Oh yes, det där känner jag igen. Jobbar också hemifrån.

Jenny sa...

Har samma upplevelse som student. Tror ändå att jag tycker lite, lite bättre om det än mitt tidigare liv med jätteoflexibelt heltidsjobb som gjorde det mycket besvärligare att gå till tandläkaren/frisören/banken. Hoppas dock fortfarande på att upptäcka ett ultimat mittemellan-alternativ.

emma sa...

stor igenkänning, trots att jag inte jobbar hemma. mamma brukar ringa runt halv fyra på eftermiddagen när jag är jobbet och det är ständigt denna förvåning: va? är du FORTFARANDE på jobbet? men är det inte dags att gå hem snart? hon vet att jag börjar klockan nio men det spelar liksom ingen roll.

M! sa...

Hahaha, är plus ett här också med ögonhimlingen och den kränkta tonen när det påpekas att det inte är undanplockat i köket. Men ibland är jag lika förvånad som alla andra att jag faktiskt inte HANN plocka undan i köket.

Så tråkigt med Bladen brinner-nedläggningen - såg er som en allierad i barnbokskulturens högborg (Gör tidningen KOKO som ju också vill lyfta läsning, barns kreativitet och ta barnböcker på allvar). Tänk att det ska vara så svårt att hitta lite stålars… Lycka till med allt annat (och försäljningen av torpet som jag faktiskt hade förälskat mig i innan jag förstod att det var ditt. )

Anonym sa...

Som konstnär har jag precis den samma irritationen mot min mamma... Dessa "Åh, vad skönt att du är ledig idag", när det är den enda dagen på kanske hela veckan som jag har tid till konst... Och den totala oförståelsen på min irritation. Hon ser verkligen inte varför jag blir irriterad, även om jag talar om det rakt ut...
nina

Katta sa...

Som statlig registrator med väldigt fasta arbetstider, så frågar mamma och pappa ändå ALLTID vad jag gör, när de ringer typ halv elva på en onsdag.

Christina Lindström Andersson sa...

Läser högt för mitt husband och vi skrattar båda två. Jag författar inte på heltid men mina skrivardagar ÄR MINA SKRIVARDAGAR, dammit. Det ropar jag i högtalare. (Och hukar bakom elskåp om jag tar en springtur mitt på (skrivar)dagen och nästan råkar träffa en bekant som kanske tidigare har hört mig ropa.)