Nio fotodagar senare

Hallå, internet, hur är lääääget?

Jag har kravlat mig upp ur det lilla jobbhål jag ramlade ner i under veckan och sitter och stirrar apatiskt framför mig med en kopp kaffe i handen och försöker bestämma mig för om vi ska gå utanför dörren idag eller inte. Jag tror kanske inte.

"Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu. Jag är en urvriden liten trasa.

Det är så lite som går att förbereda när man ska fotografera mat. Det går inte att laga rätterna lite lugnt hemma när man har en halvtimme över, dänga ner dem i en matlåda och ta dem med till fotografen, för då ser maten trist ut på bild. Man måste skriva milslånga inköpslistor, handla alla ingredienser, tänka igenom och packa allt man behöver (ner till minsta lilla mjölkorn och kryddpåse och brödbit eller ört som ska ligga i bakgrunden), släpa allt till fotostudion, och ställa sig i fotografens kök och laga rätt efter rätt efter rätt enligt tidsschemat man gjort upp på fotodagen. Och exakt när man lagat en rätt färdig ska den läggas upp perfekt på tallriken man valt ut och kastas ut under kameran i miljön man byggt upp med snyggt pynt och fotograferas när den är helt nylagad och fin. Och när man gjort det? In i köket igen. Repetera. Helst utan att misslyckas med ett enda moment, eftersom det är rätt fult med vidbrända plättar och trasiga pajer och halvledsen sallad på bild. Allt man lagar måste se så snyggt ut som det någonsin går.

Det finns en hel del stressmoment i det.

Jag är verkligen inget proffs på att laga mat.

Ibland steker jag skitfula plättar. En gång slog det eldslågor från kastrullen när jag skulle fritera grejer. Jag är ganska slarvig, tycker det är tråkigt att skriva inköpslistor, och vill helst vara själv i ett tyst kök (utan fläktljud) för att inte bli irriterad när jag ska idka matlagning.

Ja, du käre värld.

Har jag sagt att "Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu? Och att jag är en urvriden liten trasa?

Har också tänkt mycket på det här: Det är trevligt att sitta still. Och att äta mat som någon annan har lagat.