Snart som pocket!

Min och Johannas gemensamma bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" kommer som pocket i juni, och då kommer den att se ut så här.

Studier gjorda på den inbundna varianten av samma bok visar att de som verkligen gillar den här berättelsen kan vara 17 år, såväl som 25, såväl som 53.

Hoppas den hittar ut till ännu fler sådana nu, som pocket! Tycker själv att boken är skitmysig och rolig på ett ganska okomplicerat sätt, och hade jag inte läst den typ tre hundra gånger redan skulle jag lätt ha kunnat tänka mig att strandläsa den i sommar.

Här kan man läsa mer!

Fluff inuti

Hej från ett tåg!

Har åkt tur och retur Lund det senaste dygnet, och bland annat varit i Kävlinge och träffat skrivsugna ungdomar på biblioteket idag. I två och en halv timme fick jag låna dem, och vi pratade om skrivande, hur man hittar på en trovärdig karaktär, hur man skriver dialog, och vad man ska tänka på när man skriver en kortare text. Plus att vi fikade! Mm... fika.

Förmiddagen var startskottet för en novelltävling som pågår under den närmsta månaden. (Man får vara mellan 13-25 år och behöver så klart inte ha varit med på skrivkursen idag för att delta i tävlingen. Men man måste bo i Kävlinge kommun! Gör man det kan man kolla mer info om tävlingen på bibliotekets hemsida.)

Jag hade väldigt kul.

Finns kanske inget som gör mig så fluffig inuti som entusiastiska tonåringar som gillar att skriva och bara kastar upp handen i luften när man frågar om någon vill läsa upp sin text, och har skitsmarta frågor och funderingar kring sitt (vårt) intresse. Hade kunnat stanna i många timmar till kring det där bordet. Men, men. Många timmar på ett tåg är ju också... eh... många timmar.

Det finns massor av begåvade unga personer som uttrycker sig helt fantastiskt där ute. Också. Man glömmer bort dem rätt ofta när man pratar om de andra, de som inte vill/kan/orkar/bryr sig. Men jag vet, för jag träffar dem ibland, eller får mejl från dem. Och det här är vad som händer med mig varje gång: FLUFF INUTI.

Älskar't.

Omslaget

Så här ska den se ut när den släpps i höst, my precious. I snyggt mjukband. Det är Sara Acedo som gjort omslaget, och jag tycker så mycket om det. På baksidan finns ett foto från badplatsen i boken, där en av ungdomarna i berättelsen hittas drunknad innan boken ens börjat. Det tog jag en dag när jag stod på bryggan vid Djupa ro i höstas och försökte få feeling. Men killen på framsidan? Honom känner jag inte.

(Det är en av mina vanligaste läsarfrågor annars. Inte om den här boken, men om en annan. Vem är killen på baksidan till "Det är så logiskt alla fattar utom du", och har du möjligen hans kontaktuppgifter? Det har jag inte. Men bra försök, jag tycker också att han är snygg.)

Att jobba helg

Idag när jag körde bil från Söderköping lyssnade jag på det senaste avsnittet av "En varg söker sin podd" och det var nåt så djävulskt bra, jag höll på att nicka huvudet ur led för att jag höll med om så mycket. De pratade om Thåström!!! Fast det var ju inte det jag skulle säga egentligen.

(THÅSTRÖM!!!)

Liv Strömqvist nämnde i alla fall också hur sjukt tacksam hon är för att hon "slipper jobba på ett vanligt jobb" och lät helt förstummad när hon konstaterade att hon "får rita serier hela dagarna, det är ju helt sjukt".

Ungefär så tänker jag flera gånger i veckan.

Den här helgen har jag varit på skrivhelg i Söderköping, och bott på hotell med tre skrivkompisar. Vi har: 1. Skrivit på våra böcker, 2. Pratat om skrivandet av våra böcker och 3. Ätit goda grejer.

Jag kan helt ärligt inte komma på så jättemånga andra saker jag hellre gör en helg. Och då har jag alltså ändå ägnat mig åt det som är mitt jobb. (Okej, kakbuffén ingår inte vanligtvis i mitt jobb. Och jag gör rätt ofta också andra grejer när jag jobbar än att sitta och skriva böcker. Tråkigare grejer, till och med. Men ni fattar poängen.)

Gustav läste en bok i förra veckan som han refererar till hela tiden nu. "Vi bara lyder", av Roland Paulsen. Den handlar om Arbetsförmedlingen, och är att döma av hur mycket Gustav tjatar om den, SVININTRESSANT. Bland annat innehåller den uppgifter om en studie som undersökt hur många av alla som jobbar som faktiskt gillar sina jobb.

13% av jordens lönearbetande befolkning anser att de har ett utvecklande och engagerande arbete. (Nästan dubbelt så många var direkt fientligt inställda till sitt jobb.)

TRETTON PROCENT!!! Det är ju absolut ingenting.

Är så vansinnigt glad över att jag får vara en av dem.

Fortfarande efter sexton böcker

Det är oklart om det här är intressant för någon annan än mig själv, men untz, untz, kolla om jag bryr mig! Jag har skickat ut manuset till "Djupa Ro" till några olika testläsare. Jag brukar aldrig göra det, det brukar bara vara jag och förlaget tills den är klar, men den här gången... Det finns frågeställningar i den här boken som jag aldrig skrivit om innan. Jag ville kolla att jag skildrar dem på ett vettigt sätt innan det är för sent.

Ja, så nu sitter jag alltså och trycker på hämta-nya-mejl-knappen i mejlprogrammet en gång i sekunden för att se om någon av dem hunnit läsa och tycka något än.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det är ändå anmärkningsvärt, tycker jag, hur urbota dålig jag är på den här delen av mitt jobb. Den där allt tar veckor och månader och år, alltså. Att jag aldrig lär mig? Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att läsa ett manus och ge respons på det. Jag är egentligen extremt medveten om hur lång tid det tar att redigera också. Jag är egentligen extremt medveten om att alla led i processen tar en massa tid, och det måste de få göra, jag fattar ju.

Och ändå.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Förra veckan var det en elev som frågade mig i en klass om jag skrev på något just nu, och om jag möjligen kunde tänka mig att berätta något om den boken. Jag var this close att gå fram och kyssa henne för att hon undrade, och sen fick jag i det närmaste tejpa över min egna mun med silvertejp för att inte stå och babbla i en timme om påhittade personer i en bok som inte ens finns än. Jag vill att ALLA ska läsa! NU! Och sen vill jag prata om berättelsen och människorna i den i åtta timmar tills jag tappar rösten.

*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*
*hämtar nya mejl*

Det underliga är ju också att det här hinner lägga sig tills boken väl släpps i höst. Det är nu jag är mitt uppe i det. Det är nu jag går omkring och tänker på personerna och berättelsen. Om ett halvår, när boken är klar... då har jag redan släppt den lite. Då går jag väl omkring och tänker på någon ny hittepåperson istället. Rätt skevt, ändå?

Bara en enda ynka gång av alla de miljarder gånger jag hämtat nya mejl de senaste dagarna har det verkligen plingat till och landat respons från en av testläsarna i inkorgen. Den gjorde mig å andra sidan så lättad och lycklig att jag grät en skvätt rakt ner i tangentbordet nyss.

Japp! That's me. Cool som stryk.

Det sa jag, va?

Vad jag längtar efter att den här boken ska vara tryckt.