måndag, december 1

Jag minns alla mina bokstycken och var jag satt när jag skrev dem

Så här är det med mig och bokskrivande: Jag har jättesvårt att skriva skönlitterär text på någon annan plats än där jag känner mig ostörd och hemma. Det tog flera månader för mig att skriva mig bekväm på kontorsplatsen när jag hyrde frilanskontor, och jag suger när det kommer till att sätta mig lite casual på ett kafé och skriva några sidor bok. Helst vill jag vara hemma, själv, i min soffa. Allt annat jobb gör jag numera vid skrivbordet uppe på den lilla kattvinden som är mitt kontor, men när jag ska skriva på nån svår himla bok är det som att jag behöver den där soffan och yllepläden i den som någon slags snuttefilt för att få ur mig texten.

När jag läser ett gammalt stycke i någon bok jag skrivit kommer jag alltid ihåg var jag var när jag skrev det. Jag vet var jag var när jag skrev om hur Johan i "Det är så logiskt alla fattar utom du" kutade omkring i Växjö och följde ledtrådar som Ester lagt ut i en skattjakt åt honom (vid det lilla skrivbordet på övervåningen i torpet), och jag vet var jag satt när jag skrev att Alicia försökte sparka sig ur en skoltoalett i "Allt jag säger är sant" (i soffan i vår lägenhet vid Zinkensdamm), och jag vet var jag befann mig när jag beskrev hur Jens öppnade dörren i en leksakstiara i ”Vi måste sluta ses på det här sättet” (på frilanskontoret i Hornstull).

Två eller tre stycken har jag hittills i livet lyckats skriva på tåg, trots att jag åker tåg ofta och länge och varje gång tänker att jag ska skriva på vägen. Idag skrev jag ett av dem. Det handlade om hur kompisgänget i boken som inte fått något namn sitter på en altan och halvbråkar med varandra. Så nu vet jag det. Jag kommer för evigt att förknippa den där altanscenen med tåg.

Underligt, ändå.

2 kommentarer:

Lisa sa...

Lisa Thorvall!

Anonym sa...

Hej Lisa!

Jag kommer ofta ihåg var jag va när jag läste en viss bok! Typ 100-åringen, då låg jag vid poolen på Villa Sonata i Alanya! Osv....

Kram Pernilla