Läger jag gillar

Alltså, förlåt om jag tjatar nu, men det här skrivlägret? Vilken grej det är! 

Jag har aldrig förut testat att göra så här, att isolera mig någonstans helt själv utan att ha något annat på schemat än att skriva på en och samma bok, flera dagar i rad. I vanliga fall är det en massa andra grejer som också ska hinnas med, menar jag. Lämna på förskola, hämta på förskola, skicka mejl, läsa grejer, fixa fakturor, boka tågbiljetter, prata med min familj, fungera som en normal person på kvällarna, jamen, ni fattar. Det blir sällan mer än tre timmars skrivande utan avbrott. Och det blir nästan aldrig ens det.

De här dagarna har jag skrivit från nio på morgonen till elva på kvällarna. Jag har ju pausat, så klart. Ätit goda grejer och så. Sprungit lite. Fajtats med några fladdermöss. Men jag har inte tänkt på nästan något annat än denna berättelse, dessa personer, denna text, varje vaken timme. Och dra mig baklänges på en liten tallkotte, vilken skillnad det gör.

Jag skulle uppskattningsvis säga att det är ungefär tio tusen gånger lättare och roligare att skriva en bok på det här viset än på det upphackade viset. Det är visserligen inte så sabla lätt att få till ’det här viset’ i vardagen med barn och familj och yada, yada, men se på fan, det gick ju att få till fyra dygn det här året, det kanske kan gå att få till fyra dygn nästa år också?

Fan inte klokt förvisso att det skulle ta mig ett helt liv att komma på tanken att jag kanske skulle gilla ett skrivläger. Hissen går tydligen inte ända upp på den här slöa hästen i besticklådan. Men, men.

34 är väl en bra ålder för självinsikt det också.