tisdag, januari 14

Tjuvtitt: Ivar träffar en stegosaurus

Okej, *trumvivel*...  säg hej till Ivar! Han är huvudperson i den nya bilderboksserien som jag och illustratören Emma Göthner håller på att göra. Ivar är nästan världsmästare på dinosaurier, och har en låda på sitt rum som heter Dinolandet. Där bor alla hans leksaksdinosar. En kväll, när pappa redan ligger och snarkar bredvid Ivar i sängen, hör Ivar ljud från Dinolandet. När han kryper dit för att titta blir han helt yr i skallen av förvåning. Dinosaurierna lever! På riktigt. Och i nästa sekund har Ivar blivit liten som en myra och får följa med in i Dinolandet han också...

Vi tänker: Lite fakta (om de olika dinosauriearterna), men mest spännande saga och lekfullt äventyr. I en och samma bok. Bilderna är inte klara, som ni ser, det här är skisser, men idag när Emma visade mig några av sina färdiga original var jag tvungen att pipa helt förtjust pga är så himla kär i Ivar (det lilla gullot), och så himla kär i Emmas dinosaurier (som typ har mer personlighet än jag har själv). PEPPEN! Som vi säger här på internet.

Den första boken heter "Ivar träffar en stegosaurus", och den släpps i sommar. Sedan kommer "Ivar träffar en tyrannosaurus", och just nu håller jag på att skriva manus nummer tre, som ska heta "Ivar träffar en diplodocus".

Den uppmärksamma bloggläsaren tänker nu: Ameh! Hon har ju snott den här idén från sin egen son, och hans Dinoland. Det har den uppmärksamma läsaren rätt i. Men det är ju för att jag inte tycker det är så jättekul i längden att bara läsa faktatexter om dinosaurier tio gånger om dagen (hur bra de där faktaböckerna än är)? Det är ju för att jag längtar efter sagor och äventyr också? Fick ju gå in och styra upp, som ni förstår.

Hoppas ni gillar så småningom!

10 kommentarer:

motvalls sa...

Åh! Vi kommer älska Ivar. Det är jag säker på.

MEN, och nu ska jag vara lite besvärlig, varför är Ivar en Ivar och inte t ex en Mio eller Vilma? Det hade varit så HIMLA välkommet med fler barnböcker där flickkaraktärer gör sånt de inte förväntas (t ex leka med dinos) och/eller där huvudpersonen är könsneutral. I Eddieböckerna läser vi alltid Edith (eftersom vårt barn heter Edith). OBS att jag tycker bilderna är jättefina och inte vill ändra på hur karaktären ser ut, bara på namnet. För att jag tror att det skulle öka mångfalden i barnlitteraturen en smula. Vill gärna läsa om hur/om ni resonerar kring det här.

Kram!

Lisa sa...

Motvalls: Jag fattar precis hur du menar. Och jag tycker att det är SKITBRA att du ändrar Eddie till Edith, och skulle mer än gärna se att Ivar blir en Iris (eller whatever) när folk läser de här böckerna också. Jag gör så själv ibland, fast tvärtom. Byter ut tjejnamn i böcker mot killnamn när jag läser för mina söner, för det finns heller inte direkt drivor av exempel på killar i barnböcker som gör sånt de inte förväntas (t ex leker med dockor).

Det enkla svaret på varför Ivar blev en Ivar var för att han hittades på under stark inspiration från/i samarbete med en fyraårig liten dinosaurieexpert som råkar vara kille (aka min son), och den killen önskade sig sagor på kvällarna om någon som var exakt som han själv, som fick träffa dinosaurier. Det var så berättelserna föddes. Under premisserna att de handlade om en fyraårig kille.

Och om det sedan var rätt eller fel att låta dem vara så, och inte gå in och redigera/tillrättalägga och byta ut Ivar mot en Iris eller en Mio... det kan man ju verkligen diskutera. Jag är inte ens säker på vad jag själv tycker. Men hade jag haft en dinosaurieälskande dotter vid min sida när jag hittade på berättelserna hade böckerna handlat om en Iris. Det är jag rätt säker på.

Och i grund och botten tycker jag (eller ja, ÖNSKAR jag iaf) att det är skit samma om huvudpersonen råkar vara en kille eller en tjej, både Ivar och Iris är framförallt barn, och det viktigaste är att berättelsen är spännande, lekfull och fylld av fantasi, så att alla dinosaurieälskare (oavsett kön) kan tycka att läsningen är kul.

(Och att det blir fred på jorden.)

Det finns ju förresten andra sidor av myntet också: Ivar är en snäll, ganska mjuk och lekfull kille som inte drar sig för att bli rädd eller ängslig eller ledsen.

Den bilden behövs ju också för att nyansera.

Men, ja, jag tycker att du har en poäng. Och jag hoppas ändå ni kommer att gilla berättelserna.

Kram på dig själv!

Singelbloggaren sa...

Vad grymma ni är!! Heja!

Katta Kvack sa...

Yay! SEr fram emot dessa en hel massa. Eddie också, det är jag hyfsat säker på.

Fröken K sa...

Å! Illustrationerna! Och idéen också för den delen! Låter ljuvligt.
Jag har själv skrivit två bilderboksmanus med en pojke i huvudrollen, varav det första nu kanske, kanske kommer bli riktig bok hos ett yttepyttelitet förlag (men ändock!).
Och jag har resonerat som du där Lisa. Det är förvisso så att tjejer fortfarande är underrepresenterade i bilderböckernas värld, men detsamma gäller också för nyanserade skildringar av pojkar.
Mina berättelser handlar till största delen om det som händer i ett barn, om känslor, rädslor och relationer. Traditionellt brukar dessa berättelser handla om flickor medan pojkarna är kaxigare och tar för sig av världen. Därför var det viktigt för mig att just det här känsliga, relationsinriktade barnet fick bli en pojke. På samma sätt som det var viktigt att hans orädda och tuffa bästis skulle vara just en flicka.
För bristen på just ganska mjuka killar som inte drar sig för att bli rädda, ängsliga eller ledsna är något som jag också tycker blivit tydligt när jag och mina två pojkar 3 och 5 år plöjer böcker för glatta livet.
Summan av kardemumman jag förstår också vad du menar Motvalls, men jag förstår också precis hur du resonerat Lisa.
(Och Motvalls, mitt nästa manus som jag ska skicka in till förlag nu i dagarna har en könsneutral liten Loa i huvudrollen, håll gärna tummarna för att det blir nå't av'et!)
Ser fram emot att få träffa Ivar i bokhyllan så småningom!

Emma K sa...

Ja men på pricken! Både min son och min dotter är dinosaurietokiga, och boktokiga. Detta blir perfekt, har inte hittat motsvarande någonstans. Blir en bestseller om jag får vara enväldig domare (en schysst sådan eftersom jag ju inte ännu läst boken). Prima!

Camilla sa...

Men åh! Jag veet att det är fånigt.. men blir alldeles rörd nästan på nåt knäppt litet sätt. För vår lilla rödlätta ettåring heter Ivar.. och även om det är en Rufus som ligger bakom allt och att det lika gärna kunde varit en Iris osv osv så känns det rent spontant som att de där böckerna kommer att bli ganska speciella i en viss bokhylla framöver..
Alltså PLUS riktigt efterlängtad kokbok dessutom!! 2014 blir definitivt året när Bjärbo-böcker tar en självklar plats i det här hemmet. Yey vad kul!
(Första kommentaren jag skrivit fast jag följt din trevliga blogg ganska länge nu)

Johanna sa...

Å du är så awesome!

För en sekund trodde jag att du hade illustrerat också och blev nästan arg pga FÖR mycket talang i en och samma kropp. Lite skönt att du inte gjort dem OCKSÅ. Hehe. Men boken verkar superrolig och jag vill gärna köpa till mina kusinbarn.

motvalls sa...

Tack för långa kommentaren! Stort tack! Jag håller med, det är bra med fler skildringar av pojkar också, absolut. Och jag har ju numera en son också å när han börjar vilja höra böcker kanske det kan hända att jag läser om Sam i stället för nån flicka i böcker.

Jag är som sagt helt säker på att vi kommer vilja läsa om Ivar ändå men ville veta lite om varför det blev just en Ivar.

PS. Alla som jag gett Eddieböcker till/tipsat om dem älskar dem. Känner en Ivar 6 månader gammal som nog kommer få en Ivarbok så småningom också!

erikakanberika sa...

Så väldigt jättefint och roligt och kul! Och skoj! Jag ser så mycket fram mot den dagen då jag kommer att läsa dessa böcker för mina barn. Åh!