Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.
Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.
Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar