Kära jobbdagbok (37)

Herregud, vad jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här inlägget och få det att låta ödmjukt snarare än skrytsamt. Nu struntar jag i det. Nu skryter jag bara. Det här är min jobbdagbok, och detta skitroliga har hänt:

I onsdags tilldelades jag ett helt vansinnigt fint pris, Astrid Lindgren-priset. Det är i och för sig inte (tvärtemot vad många tror) samma sak som att jag fick ALMA-priset (som världens största barn- och ungdomslitteraturpris). Men bortsett från den disclaimern är Astrid Lindgrenpriset ett SJUKT FETT PRIS som delas ut en gång om året "för förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen". Och listan på de författare som har fått priset tidigare år är så mäktig att jag blir yr när jag tittar på den. Plus att man får 100 000 kronor!!!

Jag är så extremt glad över det här.

Vi minns alla (okej, jag minns den i alla fall tydligt) den inte så charmiga känslan av pure avundsjuka som jag bar utanpå kroppen i samband med augustnomineringarna för någon vecka sedan. Nu är jag den här: "Alltså vem vill ens ha August om man kan få Astrid?"

(Svar: Jag, gissningsvis. Eventuellt att jag kan tänka mig alla priser! Är verkligen inte knusslig. Genuint festligt med pris, har det visat sig!)

Det mysigaste med prisutdelningen var att jag fick äta pristagarlunch med juryn och sitta bredvid Astrid Lindgrens dotter. Att hon till exempel med stor nyfikenhet sa "men du, säg nu då, hur går det för Viggo i nästa bok, går det bra för honom?" tänker jag gömma som en liten lycklig grej i hjärtat för evigt nu.

Och sen: Har fått så överväldigande många grattisrop efter tillkännagivandet att jag verkligen knappt kan hantera det. En granne jag knappt känner kommer har kommit med blommor (!), kompisar och kusiner till mamma och pappa har skickat meddelanden, restaurangägaren på lunchstället jag åt på igår ba: "grattis!", personer jag inte pratat med sen skolan har hört av sig, personer jag har pratat med sen skolan har hört av sig med med tusen utropstecken. Jag hade verkligen inte väntat mig det alls, och jag är SKITGLAD över detta snälla. Så generöst.

Har också fått väldigt många frågor om vad Astrid Lindgren betytt för mig de senaste dagarna och funderat mycket på det osynliga arvet av henne som bara sitter i ryggraden. Hur hon format så himla stora delar av mina (och andras) referensramar. Små uttryck jag använder ofta, citat från nån av böckerna som blivit ett skämt i min familj, små saker jag gör eller tänker på eller minns. Att det inte går att bortse ifrån hennes betydelse. Särskilt inte om man skriver. I mitt tacktal pratade jag om lek och fantasi, att jag tycker jag lekt och leker och fantiserar i en ram som Astrid Lindgren gett mig. Tänk att det kan vara så? Att det som händer i en bok kan bli en lek för ett barn. Att den som skriver för barn i bästa fall kan ge bort en ny tom ram att fylla med fantasier. Det känns så mäktigt.

Är som ni märker i moodet "hålla tacktal helt hejvilt".

Så väldigt glad.