Om ett drygt litet år

För fyra år sedan var jag i Oskarhamn och jobbade en hel vecka, och mejlade helt nervöst innan jag åkte dit till en illustratör som jag inte kände, men som jag visste bodde i närheten, och som liksom... verkade vara en så himla bra människa att jag bara var nödd och tvungen att fråga om hon ville dricka kaffe någon eftermiddag, nu när jag ändå var där? Det var Emma Adbåge. Hon sa ja. Jag skrev det här inlägget efter den fikan, och kommer ihåg att jag var helt fnissig hela kvällen sen.

Jag får det typ att låta som om jag friade till'na?

Det är för att det var lite så det kändes.

(Med vänlig hälsning, blyg person.)

(Vem fan mejlar ens folk och bara föreslår fikor till höger och vänster?)

(Inte jag.)

Men aja. Sedan dess har vi i alla fall fikat flera gånger i verkliga livet, och jättemånga fler gånger i låtsasvärlden. Förutom att Emma illustrerar som en chef (om...eh, den chefen är skitbra på att illustrera), så är hon också klok som en bok, skitbra att flamsa med, och snäll.

Och nästa vår släpper vi en bok ihop.

IH!

Tänk att det kan få vara så lyrrigt ibland, livet.

Det är en bilderbok som vi kom på under en sms-växling, och i kommentarsfält under varandras bilder på instagram, och inuti våra huvuden, och som hon ska illustrera och jag ska skriva text till, och det är ju eeeevighetslångt till nästa vår, men ändå.

Jag är väldigt glad åt det här.