Fråga: Hur får man sin bok färdig?
Svar: Man kämpar. Man ger inte upp. Man slänger inte ett halvfärdigt manus, trots att man vill det minst varannan dag. Man tröskar vidare. Man sätter upp små delmål, som man blir glad när man når (sidan 10! Sidan 50! Sidan 100!). Man försöker strunta i att tänka negativt, och bara skriva på. Man tänker på hur stolt man kommer bli när man är klar. Man tänker på hur omslaget på boken kommer se ut, och vad den ska ha för baksidestext, och vad folk kommer säga när de boktipsar sina kompisar om den. Man tänker på hur kul det kommer bli när man får instagramma ut den färdiga boken och säga NU ÄR DEN KLAR! Man tänker på folk som kommer att läsa boken och se den som betydelsefull. Eller ja, "man" och "man", jag gör det. Jag ägnar sjukt mycket tid åt att dagdrömma om boken som färdig under tiden jag skriver. Det är rätt effektivt när det gäller motivation, har jag märkt.
Fråga: Har du börjat skriva på något du trodde skulle bli bra men insett efter ett tag att det inte funkar?
Svar: Njae. Jag har några dokument i en mapp som heter "bokidéer" som det inte blivit något än. Men det är inga långa försök, det är nån sida här, nån sida där. Jag har aldrig skrivit mer än så och tvingats ge upp. Jag tillåter mig inte ens tänka tanken att ge upp är en möjlighet. När jag väl börjat, och kommit mer än 20 sidor... Ja, nä, jag ger inte upp (än så länge). Jag gör det bara inte. Lex fråga ett.
Fråga: Hur gick det till när du fick din första bok publicerad?
Svar: Min första bok var "Stora Syndboken", och den skrev jag ihop med Elin Lindell när vi gick på journalisthögskolan. Det är en intervjubok med barn, om taskiga grejer i deras vardag. Vi gjorde den som examensarbete. Jag var 24. När den var klar skickade vi den utan större mankemang (minns inte att vi var nervösa, vi mest bara gjorde det) till fem olika förlag, och fick JA, TACK! från tre av dem. Vi fattade ingenting om något av det här. Var det här normalt? Brukade det gå så här snabbt? Fick alla svar inom några veckor? Vi gick på möte med de som ringde först (Natur & Kultur), och satt på mötet i en timme utan att fatta varför de kallat dit oss, och till slut frågade vi: "Men vadå, vad betyder det här, vill ni ge ut den här boken?" De sa: "Men JA-A!!! Har ni inte fattat det?!?" Det var kul. Vi var glada. Men det var liksom ingen jättegrej? Jag tror vi båda undermedvetet tyckte "Jaja, det är ju en journalistisk bok, med intervjuer. Det är ju ingen bok." Vi borde fått stryk. För mig var det en större grej att få kontrakt på min första skönlitterära bok sen, "Det är så logiskt alla fattar utom du". Jag vet inte hur det var för Elin, men hennes skönlitterära böcker om Hjördis (till exempel "Borttappat: Katt, kompis, kalsong") är tamejfan svinbra, läs dem!
Fråga: Skickade du ditt manus till en massa olika förlag?
Svar: Nej. "Det är så logiskt alla fattar utom du" började med ett mejl. En förläggare som läste min blogg mejlade mig och skrev "Har du aldrig tänkt på att skriva en ungdomsbok? Jag tror du skulle kunna det." Sen gick vi och fikade på Kulturhuset. Jag minns att jag frågade henne saker i stil med "eh... vad menar du att det är för typ av bok jag kan skriva då?" och hon sa "ja, vad vill du skriva för typ av bok?" och jag sa "en ganska glad med mycket kärlek, tror jag" och hon sa "bra, gå hem och gör det då". Jag fick ett kontrakt av henne när jag skrivit ungefär 100 sidor. Jag var så jävla glad.
Fråga: Är det så svårt som alla säger, att vara författare?
Svar: Ja? Nej? Jag vet inte vad alla säger. Det har sina för- och nackdelar. En fördel är till exempel att man jobbar med (och nu är jag naturligtvis helt objektiv) det absolut roligaste i hela vida världen: berätta berättelser i skrift. Man får hitta på böcker. FATTA! En nackdel är till exempel att det inte är så lätt att försörja sig på det. Vilket leder oss till...
Fråga: Går det att få ihop till en lön av att skriva böcker?
Svar: Ja, om man heter JK Rowling. Eller nä, okej, nu överdrev jag. Även en handfull helt vanliga superpopulära, bästsäljande (deckar)författare i Sverige kan nog få ihop en rätt bra lön av att "bara" skriva böcker. Men resten av oss som skriver böcker måste även dra in pengar på annat, för annars går det inte. Jag tjänar mellan 4-20 kronor varje gång någon köper en av mina böcker. Jag klarar mig inte på det.
Fråga: Hur stor del av din inkomst kommer från annat, typ föreläsningar på skolor och sånt?
Svar: Ett vanligt år tror jag det är ungefär hälften.
Fråga: Hur får man sådana uppdrag?
Svar: Jag är med i Författarcentrum, som funkar som en slags författarförmedling till skolor. Det är väldigt, väldigt bra. Jag tror det kostar 400 kronor om året att vara med. Det är mina bäst investerade pengar någonsin, för de förmedlar ofta uppdrag till mig utan att jag behöver lyfta ett finger. Och så tror jag att skolorna tipsar varandra, så om man sköter sig när man är på en skola, så genererar det ofta fler uppdrag i närheten. Ja, och så skriver jag ju på bloggen om att jag besöker skolor! En del uppdrag kommer från det hållet också.
Fråga: Hur tänker du kring att skriva om ställen/personer/kulturer du inte själv är bekant med? Tycker du det är okej?
Svar: Jag tycker det är okej, men att det är svårt. Hittills har jag till största delen grävt där jag stått, och skrivit om ställen jag själv bott på, och haft huvudpersoner som till rätt stora delar liknar mig. (Vita, medelklass, cispersoner, alltså.) Det här är något jag diskuterar ofta och tänker på dagligen. Jag växlar mellan två lägen. Det ena är: "Det är fan mitt ansvar att tänka på representation och gå utanför mitt eget område, alla böcker kan inte handla om vita medelklasstjejer som blir kära i vita medelklasskillar!!!". Det andra är: "Men är det verkligen jag som ska berätta den här historien om att vara adopterad/svart/deprimerad/gay/fattig/trans/funktionshindrad, etc? Får jag det? Kan jag det? Hur ska jag göra i så fall? (Det borde vara större mångfald bland oss som skriver!)". Det är en svår fråga. Jag vet inte. Men jag tänker på det jämt. Och de gånger jag går utanför "mitt" område gör jag research som en tok för att det ska bli rätt, och jag är jätterädd att hamna fel. Jag kommer skriva lite mer om det här i svaret om hur det var att skriva "Djupa Ro".
Fråga: Vilken (redan existerande) bok önskar du att det var du som skrivit?
Svar: Åh, det finns så många! Men "Jellicoe Road" av Melina Marchetta skulle jag ju varit rätt så jädra nöjd med om jag klämt ur mig.
5 kommentarer:
Vilka intressanta frågor och svar!
Jag har en fråga med tanke på det där med att skriva om annat än vita cis-människor. Måste det bli en grej i boken? Kan man typ inte ha en adopterad/svart/handikappad person som inte problematiserar/reflekterar över detta, eftersom problemställningen/handlingen i boken är en annan? Det är helt enkelt inte det som upptar deras tankeverksamhet i livet just då när boken utspelar sig. Alltså att utgå från att vi alla är samma snarare än att utgå från det som skiljer oss åt och ger oss olika utmaningar. Jag antar att du har tänkt mycket över detta. Blir en sådan lösning också svår, känns det även då som om du ger dig ut på okänd mark?
Hanna
Hej Hanna! Jag tycker det där funkar skitbra, speciellt så länge det inte rör sig om huvudpersonen. Och så gör jag. I alla fall nu för tiden. I "Djupa Ro" finns till exempel en adopterad, en deprimerad, en vars föräldrar har invandrarbakgrund, en som är gay, etc. Men jag tycker också om att skriva om väldigt reflekterande människor. Att skriva en huvudperson i jag-form och inte låta den personen reflektera alls över att hen avviker från normen - äh, det är svårt. Blir det trovärdigt, om personen är en väldigt tänkande person? Jag tycker nog inte det. Men jag rör mig ändå ditåt i tanken, så vem vet.
Jag tänkte på det där du sa om att du får mellan 4-20 kr per bok någon köper. Hur kommer det sig? Det är ju inte ens hälften och du har ju gjort ganska mycket av jobbet på den om man säger så. Jag vet att förlaget tar ut sin del, är det resten? Hur kommer det sig i så fall? Eller går pengarna någon annanstans också som jag inte tänker på? :)
Vad intressant att läsa detta inlägget! Jag närde också en författardröm som barn och gick journalistisk på gymnasiet. Men sen sket det sig.
Jag brinner ju för normkritik (som jag vill minnas att vi pratat om förut). Jag förstår verkligen svårheten i att skriva om något en liksom inte äger. Men jag tänker att i barnböcker kan det ju räcka med att be den som illustrerar att göra några personer icke-vita, eller låta någon vara rullstolsbunden osv Varför tror du som är författare att inte fler gör det? Är det att en redan har en tydlig bild av hur allt i boken ser ut? Även i ungdomsböcker tänker jag att fler personer skulle kunna vara tex icke-vita utan att boken behöver handla om det. Ibland är det som att en bara finns representerad när hela boken fokuserar på utanförskap och om hur det är att vara svart typ.
Och för att förtydliga så menar jag nu verkligen inte att lägga hela detta ansvaret på dina axlar! Ställer mer frågorna rent allmänt till dig som författare (som också pratar med andra författare emellanåt). Vi är ju ett stort fan av dina böcker i vår familj :)
Damn you autocorrect! Jag skrev ju rullstolsburen och inte bunden.
Skicka en kommentar