Kära jobbdagbok (9)

Småländskan passerade nålsögat. Igår gjorde jag första passet i ljudstudion för att spela in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Det var så här: Tre timmar instängd i ett pyttelitet, mörkt bås med en mikrofon, en vattenflaska och en ipad med mitt eget manus framför mig, och så instruktionen: "Kör! Du känner din text bäst."

Jag hann 65 sidor.

Blev otroligt trött i rösten.

Har över 200 sidor kvar.

Varje gång jag läser fel eller stakar mig under inspelningen ska jag trycka på en liten klickknapp jag håller i handen, så att klicket tydligt syns på ljudkurvorna hos teknikern. Fick läsa "knappt urskiljbara mot himlen" säkert sju gånger innan jag fick bokstäverna rätt i munnen, klick, klick, klick.

Jag tycker om texten.

Jag var rätt nervös för det – att jag skulle börja läsa högt och bara, men gud, vad är det här, vem har skrivit den här skiten? Jag är inte säker på att den gör sig som bäst i ljud, men jag tycker om den, och det är en lättnad.

Det händer något med en text när man läser den högt. Jag har inte skrivit den här boken med den avsikten. När jag emellanåt skriver böcker som jag vet främst kommer att högläsas så lägger jag mycket kraft på det. Testläser högt för mig själv, ändrar, laborerar med rytm och ordföljd, testläser igen för barnen, provar olika lösningar. Det är ju skitviktigt och inte alls självklart att orden ligger rätt i munnen på den som läser, att det går att högläsa texten. Men när jag skriver längre romaner för äldre läsare tänker jag inte alls så. Då ser jag bokstäver på papper framför mig, att läsarens öga ska följa en text. Jag vill att det ska vara njutbart för ögat. Så jag fifflar med radbrytningar, kommatecken, punkter. Lägger in pauser, kanske kursiver, dialoger som avbryts mitt i ord med tre punkter, sms som trillar in och bara markeras med ett annat typsnitt för att man ska förstå att det är ett sms. En text på ett papper bakar ju in formgivning och typografering i läsupplevelsen, även om man kanske inte tänker på det när man läser. Det är inte alls självklart att det går att ta bort den delen och läsa texten högt istället sen. Eller – det är klart att det går. Men det blir inte samma sak, en läst text på papper är något annat.

Jag är en person som gillar att se saker: Bilder, foton, bokstäver mot papper. Jag antar att man är olika med det? Jag är team visuell. Minns kompositioner, typsnitt, möbleringar i rum, färger som skar sig, hur långa orden var mot pappret, jag visste alltid det, när jag skulle minnas något på ett prov? Det var åtta bokstäver, det där ordet jag famlar efter i minnet, jag kommer ihåg att det stod till höger bredvid bilden, i det korta stycket, att det började med ett M. 

Jag är inte alls lika bra på att lyssna. Mina tankar bara vandrar.

Men jag gör mitt allra bästa för att göra min text så bra som möjligt för team auditiv när jag står där i ljudstudion i alla fall.