Viggo

Jag har gjort en så märklig grej de senaste veckorna, nämligen SKRIVIT EN BOK, från början till slut, och skickat in den till förlaget, utan att fastna. Det har ju hänt förut att jag lyckats med detta oerhörda, men det har inte hänt på väldigt länge. Och det har aldrig hänt så här... effektivt.

Från idé –> strukturerad kapitalplan –> datorn –> skriv –> klar med första genomskrivningen –> läsa igenom  –> mejla in till förlaget –> nu, utan att ens titta upp. Som om jag dök rakt ner i alltihop, höll andan, simmade på, och vägrade gå upp till ytan för att ens hämta luft på vägen, i ren panik över att det där andetaget/pausen/eftertanken skulle kunna bli ännu en halvfärdig bok att lägga till samlingen.

Det är en kapitelbok att högläsa för såna som är mellan 6-8 år, så det är ju inga enorma mängder text vi snackar om. MEN ÄNDÅ?!? Det är en skrivprocess som inte liknar någon av de jag varit inne i tidigare. Och kanske är metoden värdelös - för jag har ingen känsla för om texten blev bra ens. Men det är sån lättnad att det blev, att det finns något nu som jag kan jobba med, en stomme, ett utkast, jag tror knappt ni förstår? Det är så mycket enklare att rätta till och ändra och skriva om och redigera än att hålla på och... hitta på allt i den första skrivvändan. Första skrivvändan är en pain in the arse, skulle jag vilja säga.

Om det här blir, så blir det om en kille som heter Viggo, och om att vara rädd för mörker, spöken, mördare, clowner och att någon ska komma och ta ens lillebror när man sover. Och att ha alla känslor utanpå kroppen, samtidigt som man kämpar på för att vara stor och cool, som de äldre killarna på skolan.

För det är ett ämne som... eh.

Ligger rätt nära till hands.