Jag tänker på om jag skulle bli sjuk eller inte kunna jobba. Jag har enskild firma. När jag startade den för tolv år sedan fick jag välja antalet karensdagar. Ju färre karensdagar, desto lägre sociala avgifter, och låga sociala avgifter lät bra. Jag valde 30 karensdagar. Så har jag haft det sen dess. Jag har aldrig någonsin sjukanmält mig hos försäkringskassan (som man ska göra när man har eget), för det har aldrig känts relevant när jag legat däckad i nån liten förkylning eller magsjuka. "Jag kommer ju aldrig vara sjuk i mer än en månad, så det är ju ingen vits, har tusen karensdagar, fuck it."
Nu loggade jag in och ändrade till 7 karensdagar.
Krävdes typ två klick.
Jag är inte sjuk, men jag känner mig inte längre odödlig, och jag orkar inte gå omkring och oroa mig för den där månaden. Jag skulle klara den just nu, men vem fan vet i framtiden? Uh, framtiden.
Man kunde välja 1 karensdag också.
Borde jag gjort det?
Varje gång jag skriver om något som har med pengar och oro och ekonomisk osäkerhet att göra känns det som att balansera på en extremt tunn liten tråd. Jag har tjänat rätt bra de senaste åren. Fått priser, fått stipendier, sålt bra med böcker, levt tryggt med dubbla inkomster i hushållet. Jag vet inte om mina tänk om jag blir sjuk, tänk om jag blir själv, tänk om allt går åt helvete bara är provocerande, men JAG TÄNKER SÅ, det är ett fragment av mitt jobb (alternativt min personlighet) att tänka så, jag kan inte sluta. Kanske borde hålla käft om'ett däremot. Men önskar också att alla kunde prata mer om pengar, och inte vara så jävla hemliga.
Det var en ruta i något nummer av tidningen Tecknaren där en bilderboksperson listade exakt hur mycket pengar hon tjänat på de bilderböcker hon gjort, och hur många timmars jobb hon lagt ner för att casha in de pengarna. Till exempel: Förskott: 10379 kr. Övrig försäljningsroyalty: 0 kr. Omslag: 0 kr. Utgivning i Japan 3500 kr. Produktionstid: Cirka 10 veckor. Totalt: 13879 kr.
Sånt.
Skulle jag vilja att fler pratade mer om.
▼
söndag, december 30, 2018
måndag, november 26, 2018
Kära jobbdagbok (38)
Här är fyra grejer som hänt den senaste veckan:
1. Jag har målat och fixat och möblat och grejat i kontorslokalen för att det ska öppna ett kafé där. Blev klar 02.36 i fredags kväll. Kaféet öppnade i lördags. När jag drog på mig målarbyxorna för fjärde morgonen i rad med träningsvärk i hela kroppen tittade Gustav på mig och frågade om jag bytt bana. "Var du inte nyss författare?" Kanske byter jag tillbaka snart, men det har varit sjukt kul. Särskilt ögonblicket när jag fick åka med skåpbil till gigantisk loppis med fyra tusenlappar i fickan och uppdraget "köp möbler till kaféet" var sjukt kul. Nu återstår eldprovet att se om det går att jobba med skriv i en lokal där det drivs kafé. Vilket leder oss in på –>
2. Jag har köpt ett par skitbra brusreducerande hörlurar. Frågan jag ställer mig nu är: Hur har jag någonsin kunnat leva utan dem? Ingen vet. Det är OTROLIGT skönt. Man sätter dem över öronen, trycker på on, och... *tystnad* Åh gud, vad jag älskar tystnad.
3. Emma har vunnit Augustpriset!!! Tre år i rad har jag försökt följa Augustgalan på avstånd från ett tåg med skakig uppkoppling och frustrerat tryckt uppdatera på twitter för att hänga med i galan bäst det går. I år lyckades jag pricka in barn- och ungdomskategorin på en sträcka MED uppkoppling och kunde kolla på youtube. Blev så glad när "Gropen" vann att jag tjöt så det kom snor. Så glad för Emma!!!
4. Kommer inte ihåg nu, är så uppe i varv efter punkt tre.
EMMA!!!
fredag, november 16, 2018
Kära jobbdagbok (37)
Herregud, vad jag har funderat länge på hur jag ska skriva det här inlägget och få det att låta ödmjukt snarare än skrytsamt. Nu struntar jag i det. Nu skryter jag bara. Det här är min jobbdagbok, och detta skitroliga har hänt:
I onsdags tilldelades jag ett helt vansinnigt fint pris, Astrid Lindgren-priset. Det är i och för sig inte (tvärtemot vad många tror) samma sak som att jag fick ALMA-priset (som världens största barn- och ungdomslitteraturpris). Men bortsett från den disclaimern är Astrid Lindgrenpriset ett SJUKT FETT PRIS som delas ut en gång om året "för förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen". Och listan på de författare som har fått priset tidigare år är så mäktig att jag blir yr när jag tittar på den. Plus att man får 100 000 kronor!!!
Jag är så extremt glad över det här.
Vi minns alla (okej, jag minns den i alla fall tydligt) den inte så charmiga känslan av pure avundsjuka som jag bar utanpå kroppen i samband med augustnomineringarna för någon vecka sedan. Nu är jag den här: "Alltså vem vill ens ha August om man kan få Astrid?"
(Svar: Jag, gissningsvis. Eventuellt att jag kan tänka mig alla priser! Är verkligen inte knusslig. Genuint festligt med pris, har det visat sig!)
Det mysigaste med prisutdelningen var att jag fick äta pristagarlunch med juryn och sitta bredvid Astrid Lindgrens dotter. Att hon till exempel med stor nyfikenhet sa "men du, säg nu då, hur går det för Viggo i nästa bok, går det bra för honom?" tänker jag gömma som en liten lycklig grej i hjärtat för evigt nu.
Och sen: Har fått så överväldigande många grattisrop efter tillkännagivandet att jag verkligen knappt kan hantera det. En granne jag knappt känner kommer har kommit med blommor (!), kompisar och kusiner till mamma och pappa har skickat meddelanden, restaurangägaren på lunchstället jag åt på igår ba: "grattis!", personer jag inte pratat med sen skolan har hört av sig, personer jag har pratat med sen skolan har hört av sig med med tusen utropstecken. Jag hade verkligen inte väntat mig det alls, och jag är SKITGLAD över detta snälla. Så generöst.
Har också fått väldigt många frågor om vad Astrid Lindgren betytt för mig de senaste dagarna och funderat mycket på det osynliga arvet av henne som bara sitter i ryggraden. Hur hon format så himla stora delar av mina (och andras) referensramar. Små uttryck jag använder ofta, citat från nån av böckerna som blivit ett skämt i min familj, små saker jag gör eller tänker på eller minns. Att det inte går att bortse ifrån hennes betydelse. Särskilt inte om man skriver. I mitt tacktal pratade jag om lek och fantasi, att jag tycker jag lekt och leker och fantiserar i en ram som Astrid Lindgren gett mig. Tänk att det kan vara så? Att det som händer i en bok kan bli en lek för ett barn. Att den som skriver för barn i bästa fall kan ge bort en ny tom ram att fylla med fantasier. Det känns så mäktigt.
Är som ni märker i moodet "hålla tacktal helt hejvilt".
Så väldigt glad.
I onsdags tilldelades jag ett helt vansinnigt fint pris, Astrid Lindgren-priset. Det är i och för sig inte (tvärtemot vad många tror) samma sak som att jag fick ALMA-priset (som världens största barn- och ungdomslitteraturpris). Men bortsett från den disclaimern är Astrid Lindgrenpriset ett SJUKT FETT PRIS som delas ut en gång om året "för förtjänstfullt författarskap inom barn- och ungdomslitteraturen". Och listan på de författare som har fått priset tidigare år är så mäktig att jag blir yr när jag tittar på den. Plus att man får 100 000 kronor!!!
Jag är så extremt glad över det här.
Vi minns alla (okej, jag minns den i alla fall tydligt) den inte så charmiga känslan av pure avundsjuka som jag bar utanpå kroppen i samband med augustnomineringarna för någon vecka sedan. Nu är jag den här: "Alltså vem vill ens ha August om man kan få Astrid?"
(Svar: Jag, gissningsvis. Eventuellt att jag kan tänka mig alla priser! Är verkligen inte knusslig. Genuint festligt med pris, har det visat sig!)
Det mysigaste med prisutdelningen var att jag fick äta pristagarlunch med juryn och sitta bredvid Astrid Lindgrens dotter. Att hon till exempel med stor nyfikenhet sa "men du, säg nu då, hur går det för Viggo i nästa bok, går det bra för honom?" tänker jag gömma som en liten lycklig grej i hjärtat för evigt nu.
Och sen: Har fått så överväldigande många grattisrop efter tillkännagivandet att jag verkligen knappt kan hantera det. En granne jag knappt känner kommer har kommit med blommor (!), kompisar och kusiner till mamma och pappa har skickat meddelanden, restaurangägaren på lunchstället jag åt på igår ba: "grattis!", personer jag inte pratat med sen skolan har hört av sig, personer jag har pratat med sen skolan har hört av sig med med tusen utropstecken. Jag hade verkligen inte väntat mig det alls, och jag är SKITGLAD över detta snälla. Så generöst.
Har också fått väldigt många frågor om vad Astrid Lindgren betytt för mig de senaste dagarna och funderat mycket på det osynliga arvet av henne som bara sitter i ryggraden. Hur hon format så himla stora delar av mina (och andras) referensramar. Små uttryck jag använder ofta, citat från nån av böckerna som blivit ett skämt i min familj, små saker jag gör eller tänker på eller minns. Att det inte går att bortse ifrån hennes betydelse. Särskilt inte om man skriver. I mitt tacktal pratade jag om lek och fantasi, att jag tycker jag lekt och leker och fantiserar i en ram som Astrid Lindgren gett mig. Tänk att det kan vara så? Att det som händer i en bok kan bli en lek för ett barn. Att den som skriver för barn i bästa fall kan ge bort en ny tom ram att fylla med fantasier. Det känns så mäktigt.
Är som ni märker i moodet "hålla tacktal helt hejvilt".
Så väldigt glad.
fredag, november 09, 2018
Kära jobbdagbok (36)
I början av hösten när jag hade heldagskonferens med mig själv om mitt kommande arbetsår skrev jag JOBBA MER I GRUPP högst upp på pappret med mål, och KANSKE TESTA NYTT FORMAT lite längre ner. Jag vet inte exakt vad jag menade med det mer än att jag gissningsvis var lite trött på att 1. Göra saker själv i 2. Samma form som jag brukar göra dem. Men nu står målen i alla fall där nedpräntade. Och det är kanske bra. Har i alla fall märkt att jag säger ja och okej och vi provar, vad kul när smarta personer jag känner vill göra något ihop. Innan har jag nog mer sagt kanske det, sen någon gång, vi får se.
Och en sak ska ni veta: Det är så fruktansvärt mycket lättare och roligare att spåna fram en berättelse om man är mer än ett huvud som spånar.
(Insert tio tusen dagdrömmiga ord om ett writersroom för tio tusende gången.)
Ska bli spännande att se om det i slutänden blir något alls av alla ja och okej och vi provar, vad kul. Det vet ingen i dagsläget. Men jag har i alla fall roligt while jag spånar på lite olika håll och kanter, och HA ROLIGT stod också på listan, så.
Det är ju nåt.
Och en sak ska ni veta: Det är så fruktansvärt mycket lättare och roligare att spåna fram en berättelse om man är mer än ett huvud som spånar.
(Insert tio tusen dagdrömmiga ord om ett writersroom för tio tusende gången.)
Ska bli spännande att se om det i slutänden blir något alls av alla ja och okej och vi provar, vad kul. Det vet ingen i dagsläget. Men jag har i alla fall roligt while jag spånar på lite olika håll och kanter, och HA ROLIGT stod också på listan, så.
Det är ju nåt.
torsdag, oktober 25, 2018
Kära jobbdagbok (35)
Precis när jag ska gå och lägga barnen trillar det in ett sms.
"Mitt i läggdags här, men en sjuuuukt hastig skiss från skissboken. Kram!"
Det är från Johanna Magoria, som tecknar böckerna om Viggo. Hon har läst manuset till bok nummer två för andra gången idag och börjat tänka bild på allvar, och när jag ser hennes snabba blyertsstreck får jag svälja ner gråt. Det är den gladaste scenen i hela manuset hon skissat ner. Jag fattar inte hur hon gör, men hela förlösningen som jag jobbade med i jag vet inte hur många timmar för att få till i texten finns med i hennes skissblock redan. Han är så glad just där, Viggo. I varenda litet pennstreck.
Bild är en så mäktig grej.
Jag skulle verkligen himla gärna vilja vara bra på att måla, men jag orkar inte ens börja försöka.
Jag pallar inte att vara dålig på bild, det känns för viktigt, penslar och färg är det coolaste som finns, mycket coolare än text, och jag kan kanske inte leva med att försöka men bara vara ganska kass.
Men jag googlar kurser. Jag vill typ kladda med färg ihop med folk jag gillar utan att det finns några duktisar* med och göra oss andra rädda, jag vet inte vad det skulle vara för kurs. Nån hemlig. Som sker hemma i mitt vardagsrum? Jag kanske måste vara lite full för att våga, för jag blir arg bara av tanken på att rita fult. Det är en sån himla frustration redan med texten, att inte få NER ORDEN PÅ PAPPRET så bra som de är i huvudet. Kan inte ens föreställa mig hur förbannad jag skulle bli om jag försökte få ut allt genom en pensel jag inte behärskar.
En gång tvingade min konstnärskompis Josefin mig att rita av folk utan att titta på pappret en enda gång. "Det KAN ändå inte bli fint, ögonen kommer typ hamna på hakan och näsan vid knäna, för du får inte titta på pappret, så... släpp kraven." Jag var typ hög av lycka efteråt. Jag gör det ibland nu med mina barn. Varje gång någon får näsan i öronen på bilden skrattar vi skithögt, och jag tänker "det här vågar jag ju?" Sen tittar jag på pappret och försöker, och blir arg och snörpig på munnen på en sekund och så bara: *droppar pennan i ren självbevarelsedrift*
Det är som när jag syr ibland och nåt blir fel och jag inser att "det här kommer liksom inte bli så som jag tänkte att det skulle bli" och så bara KÖR JAG ÖVER ALLT MED RAKSÖMSJÄVELN FRAM OCH TILLBAKA I ROADRAGE FAST SY, så skulle det bli. Oljefärg i en arg hård indunkad hög på pappret.
"Fint."
*DUKTISAR. Så sa en smart kvinna jag känner igår. Så bra ord ändå?
"Mitt i läggdags här, men en sjuuuukt hastig skiss från skissboken. Kram!"
Det är från Johanna Magoria, som tecknar böckerna om Viggo. Hon har läst manuset till bok nummer två för andra gången idag och börjat tänka bild på allvar, och när jag ser hennes snabba blyertsstreck får jag svälja ner gråt. Det är den gladaste scenen i hela manuset hon skissat ner. Jag fattar inte hur hon gör, men hela förlösningen som jag jobbade med i jag vet inte hur många timmar för att få till i texten finns med i hennes skissblock redan. Han är så glad just där, Viggo. I varenda litet pennstreck.
Bild är en så mäktig grej.
Jag skulle verkligen himla gärna vilja vara bra på att måla, men jag orkar inte ens börja försöka.
Jag pallar inte att vara dålig på bild, det känns för viktigt, penslar och färg är det coolaste som finns, mycket coolare än text, och jag kan kanske inte leva med att försöka men bara vara ganska kass.
En gång tvingade min konstnärskompis Josefin mig att rita av folk utan att titta på pappret en enda gång. "Det KAN ändå inte bli fint, ögonen kommer typ hamna på hakan och näsan vid knäna, för du får inte titta på pappret, så... släpp kraven." Jag var typ hög av lycka efteråt. Jag gör det ibland nu med mina barn. Varje gång någon får näsan i öronen på bilden skrattar vi skithögt, och jag tänker "det här vågar jag ju?" Sen tittar jag på pappret och försöker, och blir arg och snörpig på munnen på en sekund och så bara: *droppar pennan i ren självbevarelsedrift*
Det är som när jag syr ibland och nåt blir fel och jag inser att "det här kommer liksom inte bli så som jag tänkte att det skulle bli" och så bara KÖR JAG ÖVER ALLT MED RAKSÖMSJÄVELN FRAM OCH TILLBAKA I ROADRAGE FAST SY, så skulle det bli. Oljefärg i en arg hård indunkad hög på pappret.
"Fint."
*DUKTISAR. Så sa en smart kvinna jag känner igår. Så bra ord ändå?
Jobba med "Viggo och rädslolistan" i skolan
Ladda ner lärarhandledning gratis här. |
För mig får man således verkligen extremt gärna ta sig an "Viggo och rädslolistan" med sin klass! Den passar i förskoleklass eller ettan eller tvåan, tycker jag. Viggo själv går i ettan. Jag har pepprat den full med bra grejer att prata om: Rädslor, att få en ny kompis, ha skilda föräldrar, könsroller, att flytta, att ha syskon. Och jättemycket igenkänning för många som är typ sju: Tiokompisar, minecraft, ipads, veckobrev, småbrorsor som är busiga, och att kämpa med att försöka lära sig läsa.
PLUS ATT: Nu har förlaget tagit fram en superfyllig lärarhandledning (det är Lina Stoltz som gjort den, och hon är både författare och lärare, så hon vet vad hon håller på med)! Den är gratis och finns att ladda ner här på förlagets hemsida. Slit den med hälsan, älskade skolmänniskor!
Det vore så klart en ära om ni ville läsa min bok i er klass.
måndag, oktober 22, 2018
Kära jobbdagbok (34)
Det är måndagkväll, och jag väntar på ett tåg i Flen. Fiket har stängt. Jag har inte ätit middag. I morse tittade min son imponerat på mig och sa: ”Du börjar verkligen bli gammal, mamma. Du är helt grå här runt ögonen.” Innan idag var jag och tappade mig på blod för att se om jag har brist på något. Kanske järn.
Jag kollar twitter och instagram och facebook och DN och SVD och Expressen och Aftonbladet och läser allt om augustnomineringarna som avslöjades samtidigt som jag satt på SJ Regionaltåg från Västerås. Jag är extremt avundsjuk. Det är inte samma sak som missunnsam. Jag messar Emma (Adbåge) en rad med röda hjärtan och champagneglas som skålar och menar allihop på riktigt och skriver GRATTIS AUGUSTEMMA!!! och får direkt svar från Södra Teatern och nomineringsminglet med lika många hjärtan tillbaka. Jag älskar hennes ”Gropen”. Jag har inte läst alla de andra som är nominerade i barn- och ungdomsklassen, men de jag har läst är skitbra.
Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att tycka det, och samtidigt vara extremt avundsjuk.
Min vän Åsa (Anderberg Strollo) har en Augustmugg som hon fick när hon blev nominerad för ”Bryta om” för länge sen. Jag är avundsjuk på den också. Det är inte samma sak som missunnsam det heller, men jag tänker ofta på den ändå, hur det är att dricka kaffe i en Augustmugg, om det känns speciellt fortfarande, flera, flera år senare? Vi brukar skämta om muggen. Jag blev Augustnominerad och all I got was this lousy mugg.
Jag vill ändå tydligen skitgärna ha den.
Eller ja, en likadan.
Det absolut mest intressanta samtalet jag haft med kollegor var en sen diskussion under en bokmässa, när jag pratade om avundsjuka med sju, åtta andra författare, som avslöjade vem de var avundsjuka på i branschen och varför.
Så mycket otippad avund. Så mycket skam i den känslan. Så sjukt befriande att höra andra erkänna att de också gick omkring och bar på den.
Jag kommer väl ångra alla rader i detta inlägg innan tåget ens lämnat perrongen, men jag hade verkligen skitmycket hellre varit på Södra Teatern nu än i väntsalen i Flen!!!
Det luktar urin här.
Jag kollar twitter och instagram och facebook och DN och SVD och Expressen och Aftonbladet och läser allt om augustnomineringarna som avslöjades samtidigt som jag satt på SJ Regionaltåg från Västerås. Jag är extremt avundsjuk. Det är inte samma sak som missunnsam. Jag messar Emma (Adbåge) en rad med röda hjärtan och champagneglas som skålar och menar allihop på riktigt och skriver GRATTIS AUGUSTEMMA!!! och får direkt svar från Södra Teatern och nomineringsminglet med lika många hjärtan tillbaka. Jag älskar hennes ”Gropen”. Jag har inte läst alla de andra som är nominerade i barn- och ungdomsklassen, men de jag har läst är skitbra.
Det går uppenbarligen alldeles utmärkt att tycka det, och samtidigt vara extremt avundsjuk.
Min vän Åsa (Anderberg Strollo) har en Augustmugg som hon fick när hon blev nominerad för ”Bryta om” för länge sen. Jag är avundsjuk på den också. Det är inte samma sak som missunnsam det heller, men jag tänker ofta på den ändå, hur det är att dricka kaffe i en Augustmugg, om det känns speciellt fortfarande, flera, flera år senare? Vi brukar skämta om muggen. Jag blev Augustnominerad och all I got was this lousy mugg.
Jag vill ändå tydligen skitgärna ha den.
Eller ja, en likadan.
Det absolut mest intressanta samtalet jag haft med kollegor var en sen diskussion under en bokmässa, när jag pratade om avundsjuka med sju, åtta andra författare, som avslöjade vem de var avundsjuka på i branschen och varför.
Så mycket otippad avund. Så mycket skam i den känslan. Så sjukt befriande att höra andra erkänna att de också gick omkring och bar på den.
Jag kommer väl ångra alla rader i detta inlägg innan tåget ens lämnat perrongen, men jag hade verkligen skitmycket hellre varit på Södra Teatern nu än i väntsalen i Flen!!!
Det luktar urin här.
torsdag, oktober 18, 2018
Kära jobbdagbok (33)
Jag var på en skola och besökte sjuor igår, och pratade om ungdomsboken de hade läst, berättade om andra böcker jag har skrivit. Sa "den här är nyast", och berättade om Liv. De undrar alltid hur lång tid det tar att skriva en bok. De får alltid gissa.
"Tre veckor?"
"Två månader."
"Fem minuter."
"Ett halvår?"
"Ett år?"
"Åtta månader."
"En kvart?"
När jag säger att jag kan jobba med en och samma ungdomsbok i tre år blir de bleka. Jag kan aldrig låta bli att vrida om kniven.
"Tänk er att ni skulle få i uppgift första dagen i sjuan att börja skriva på en berättelse. Och sen skulle ni jobba med den berättelsen hela sjuan, hela åttan och hela nian. Och inte förrän sista dagen i nian skulle ni få lämna in."
"Ameh, skämtar du?"
"Jag skulle dö av tristess."
"Fattar du, det är som en hel livstid?"
"Hur gör du för att inte glömma vad du skrev i början?"
Deras största ögonuppspärrnigsmoment är när jag pratar om deras yttersta hat – läsa igenom sin text innan inlämning – och säger att jag läser igenom mina texter hundratals gånger.
"Hundratals?!? Våra lärare får tjata om att vi ska läsa igenom en gång!!!"
Jag vet, sweetie. Jag vet.
Det händer (när stjärnorna står rätt och det är tre torsdagar i veckan) att de läser det där treårsprojektet i ett svep, på en kväll.
"Har du börjat på nån mer? När är du klar?"
Ja, du. Jag är i fasen "tänker". Låt oss höras när du är 22?
Det är speciellt att skriva för en målgrupp som hinner växa ur ens böcker innan man klämt ur sig en ny. Det är även speciellt att träffa dem.
"Skriv om mig i nästa bok? Alltså ärligt, jag är din perfekta huvudperson. Skriv om mitt liv! Det äger."
"Tre veckor?"
"Två månader."
"Fem minuter."
"Ett halvår?"
"Ett år?"
"Åtta månader."
"En kvart?"
När jag säger att jag kan jobba med en och samma ungdomsbok i tre år blir de bleka. Jag kan aldrig låta bli att vrida om kniven.
"Tänk er att ni skulle få i uppgift första dagen i sjuan att börja skriva på en berättelse. Och sen skulle ni jobba med den berättelsen hela sjuan, hela åttan och hela nian. Och inte förrän sista dagen i nian skulle ni få lämna in."
"Ameh, skämtar du?"
"Jag skulle dö av tristess."
"Fattar du, det är som en hel livstid?"
"Hur gör du för att inte glömma vad du skrev i början?"
Deras största ögonuppspärrnigsmoment är när jag pratar om deras yttersta hat – läsa igenom sin text innan inlämning – och säger att jag läser igenom mina texter hundratals gånger.
"Hundratals?!? Våra lärare får tjata om att vi ska läsa igenom en gång!!!"
Jag vet, sweetie. Jag vet.
Det händer (när stjärnorna står rätt och det är tre torsdagar i veckan) att de läser det där treårsprojektet i ett svep, på en kväll.
"Har du börjat på nån mer? När är du klar?"
Ja, du. Jag är i fasen "tänker". Låt oss höras när du är 22?
Det är speciellt att skriva för en målgrupp som hinner växa ur ens böcker innan man klämt ur sig en ny. Det är även speciellt att träffa dem.
"Skriv om mig i nästa bok? Alltså ärligt, jag är din perfekta huvudperson. Skriv om mitt liv! Det äger."
onsdag, oktober 17, 2018
Kära jobbdagbok (32)
Det är något med dagboksformen. Den som jag helt själv har bestämt att jag tydligen har på de här inläggen. Den triggar igång ett dåligt samvete över alla missade dagar som det inte plitats ner något om. 99% av alla mina dagboksanteckningar genom livet börjar med "Förlåt att jag inte skrivit på så länge, dagboken!" Vem är det jag ber om förlåtelse? Ingen vet. Also att det jätteofta står "nu har jag ju heeelt glömt att berätta om" ditt eller datt, "förlåååååt!". Som om dagboken skulle självantända och dö om den inte var en fullständig rapport över prick allt i mitt liv? Also två att jag tror att jag ljög i mina dagböcker för att det blev bättre historier.
MEN SKIT I DET NU.
Jobbet, fokus.
Jag tänker så mycket på böckers värde. Att det är så lågt.
I ett avsnitt av Förlagspodden som jag lyssnade på pratade de till exempel om "bokberget" som bara växer. De menade det berg av böcker som uppstår när old people dör och deras anhöriga ska tömma deras hem, och står med fulla bokhyllor med böcker som ingen längre vill ha. Förr kunde man kanske kontakta antikvariat i det läget, för det fanns ett värde i (åtminstone vissa) gamla boksamlingar. Men nu... finns inte det värdet längre. "Ingen" vill ha begagnade böcker. Det går knappt ens att skänka dem till Myrorna. Vi vill bara rensa ut och rensa bort, och vad händer med böckerna då, tippen? Meanwhile ges det ut nya böcker i skitsnabb takt hela tiden, och det tar en kvart ungefär innan en ny bok känns gammal och förpassas ut från bokhandelshyllorna. Jahopp. Muntert!
Jag har ingen aning om vart jag vill komma, direkt.
Men Lotta Olsson skrev en intressant krönika häromdagen när utlåningsstatistiken från biblioteken kom också. I topp på den listan (som alltså är en lista över vilka författares böcker som varit mest utlånade på Sveriges alla bibliotek under föregående år) ligger alltid nästan uteslutande barn- och ungdomsboksförfattare. I toppen av försäljningslistorna, däremot? Där ligger bara vuxenboksförfattare.
MEN SKIT I DET NU.
Jobbet, fokus.
Jag tänker så mycket på böckers värde. Att det är så lågt.
I ett avsnitt av Förlagspodden som jag lyssnade på pratade de till exempel om "bokberget" som bara växer. De menade det berg av böcker som uppstår när old people dör och deras anhöriga ska tömma deras hem, och står med fulla bokhyllor med böcker som ingen längre vill ha. Förr kunde man kanske kontakta antikvariat i det läget, för det fanns ett värde i (åtminstone vissa) gamla boksamlingar. Men nu... finns inte det värdet längre. "Ingen" vill ha begagnade böcker. Det går knappt ens att skänka dem till Myrorna. Vi vill bara rensa ut och rensa bort, och vad händer med böckerna då, tippen? Meanwhile ges det ut nya böcker i skitsnabb takt hela tiden, och det tar en kvart ungefär innan en ny bok känns gammal och förpassas ut från bokhandelshyllorna. Jahopp. Muntert!
Jag har ingen aning om vart jag vill komma, direkt.
Men Lotta Olsson skrev en intressant krönika häromdagen när utlåningsstatistiken från biblioteken kom också. I topp på den listan (som alltså är en lista över vilka författares böcker som varit mest utlånade på Sveriges alla bibliotek under föregående år) ligger alltid nästan uteslutande barn- och ungdomsboksförfattare. I toppen av försäljningslistorna, däremot? Där ligger bara vuxenboksförfattare.
"Det tycks alltså vara så att vi köper vuxenböcker, men lånar barnböcker.Soliga jobbhälsningar från ett tåg! Imorgon ska denna barnboksförfattare tänka happy happy enhörningstankar igen! Kanske.
Det är kanske inte så konstigt. Många tycks uppfatta barnböcker som något man växer ur. Fast det stämmer inte alls, för en bra bok är alltid en bra bok, och det är en njutning att som vuxen läsa om till exempel Astrid Lindgrens geniala ”Mio, min Mio” från 1952. Men den lånar man bara åt sina barn, alltså. Medan man gärna köper en nyutkommen Dan Brown åt sig själv.
Den där värderingen kan man fundera på, och ställa den i relation till att barn läser allt mindre. Det kanske finns en koppling? Varför skulle barn läsa barnböcker om vuxna tycker att de är värdelösa?"
tisdag, september 11, 2018
Kära jobbdagbok (31)
Jag lever ihop med en man som har system för allt. Ett är att han infört mejltid för att optimera sin arbetstid. Jag har bara lyssnat med ett halvt öra när han pratat om detta, för mejlsystem provocerar mig tydligen helt orimligt mycket, men jag tror att det är att han kollar mejlen en gång om dagen, och svarar på de mest akuta om han hinner under avsatt tid. EN GÅNG OM DAGEN! Min motsvarande siffra är väl en miljon.
Detta är hur mitt mejl"system" är: Ha mejlprogrammet ständigt öppet, avbryta allt jag gör och läsa varje nytt meddelande direkt när jag ser det, så ofta jag kan svara med vändande post, chop chop. Bortgjort. Ibland säger folk "gud, vad snabb du är!" när de får mejl av mig och då nästan spricker jag av stolthet, emedan" snabb på mejl" tydligen är så nära en kärleksförklaring jag tycker man kan komma i arbetslivet. Jag älskar "snabb på mejl". Skämtar inte.
(Att jämföra med exempelvis "vi kan väl höras på telefon", hohoho, NEJ.)
Vet verkligen inte vad jag vill med denna ultranya spaning ("har ni hööört, det finns folk som föredrar meeeejl!"), men jag hörde just mig själv extremt kärleksfullt beskriva en människa jag har mycket kontakt med i jobbet med orden "hon är så snabb på mejl!". Som om det var hennes främsta egenskap som anställd människa.
Made me fniss.
torsdag, september 06, 2018
Tjuvtitt: Viggo och rädslolistan
Världen, nu finns den här! "Viggo och rädslolistan" har tjugotvå (korta) kapitel och är fylld av killar som kramas och gråter och fnissar. Den handlar om Viggo, 7 år, rädd för nästan allt. Och lillebror Nils, som gillar syltmackor och rumpkullerbyttor, pappa som ibland glömmer vad som stod i veckobrevet, och mamma som bor i Danmark!
Bilderna har Johanna Magoria gjort, och jag tycker boken passar bäst att läsa högt för nån som är kanske 6 eller 7 eller 8 år. Jag hoppas och tror att den är rolig och allvarlig på samma gång, liksom? Så man får skratta mycket när man läser, men också tänka på hur det känns att vara rädd, och varför det är så svårt att erkänna för sin nya coola kompis att man kanske faktiskt inte vågar gå bus eller godis på Halloween. Får man gråta fast man är rätt stor? Sånt tänker Viggo på, till exempel.
Det här är första delen i en serie, så gillar man Viggo och Nils kommer man att kunna läsa mer så småningom.
Här kan man läsa mer om boken hos förlaget!
onsdag, september 05, 2018
Kära jobbdagbok (30)
Idag har först min pappa och sen min mamma messat mig sina läsarreaktioner efter att ha läst "Viggo och rädslolistan" som släpps på fredag. Messen kom med några timmars mellanrum. Det är nåt så sjukt gulligt i det. Att jag skickar en bok, de får den på posten, kanske dealar om vem som ska läsa först, och sen liksom läser direkt efter varann och rapporterar var de blev rördast, som om jag inte redan på förhand hade listat ut att mamma skulle gråta lite på sidan ditt och pappa skulle fnissa på sidan datt. Får kärleksfnatt i hjärtat när jag tänker på det. Där sitter de och är pensionärer och läser en kapitelbok om en sjuåring! Struntar fullständigt i att de är partiska och gissningsvis skulle skicka messen oavsett om boken var fruktansvärd, blir ändå skitglad.
De får 10/10 som föräldrar och hejarklack.
I övrigt har jag ägnat arbetstid idag åt: Att visa lokalen och skriva kontorskontrakt med ny kontorskompis (välkommen, Emma!), fotografera min egen bok i hundra vinklar, mejla hejvilt om ditt och datt, fixa lite ekonomistuff, gå till bibblan och låna inspiration samt läsa på om landstingsvalet. Det sistnämnda var kanske inte jobb, men det var nödvändigt, och jag tänker på valet ungefär 95% av tiden nu ändå, så se fall jag bryr mig.
fredag, augusti 31, 2018
Kära jobbdagbok (29)
Ah, sån fredagskänsla här nu! Klockan 15.42 idag mejlade jag in ett färdigt första utkast på uppföljaren till "Viggo och rädslolistan" till min förläggare. Det var en dryg timme efter jag messat samma förläggare och sagt "Som fredagsgåva vill jag skänka dig vetskapen om att jag är klar. Nu ska jag bara läsa igenom och finslipa. Du får manuset på tisdag!" Klipp till en timme senare: Äh, fuck it. Finslip schminslip. *skicka*
Nu dricker jag vin.
En sak jag gärna skulle vilja tjuvläsa är mejlen som liksom följer med de där manusen som författare skickar in. Jag vet hur följebrev från debutanter brukar låta. Men hur låter följebrev från såna som skickar in sin tjugonde bok?
Mina pendlar på hela skalan från: "Här kommer manuset. Jag tror som sagt inte det håller, men i bästa fall kanske kan du karva fram nåt vettigt ur den här högen med bajs?" till "Grattis, Sofia! Här kommer Manuset. Skål!"
En gång skickade jag ett mejl till ett förlag med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med manus" och glömde m:et i manus.
Häpp!
Nu dricker jag vin.
En sak jag gärna skulle vilja tjuvläsa är mejlen som liksom följer med de där manusen som författare skickar in. Jag vet hur följebrev från debutanter brukar låta. Men hur låter följebrev från såna som skickar in sin tjugonde bok?
Mina pendlar på hela skalan från: "Här kommer manuset. Jag tror som sagt inte det håller, men i bästa fall kanske kan du karva fram nåt vettigt ur den här högen med bajs?" till "Grattis, Sofia! Här kommer Manuset. Skål!"
En gång skickade jag ett mejl till ett förlag med ämnesraden "Ett skepp kommer lastat med manus" och glömde m:et i manus.
Häpp!
onsdag, augusti 29, 2018
Kära jobbdagbok (28)
Jag har hyrt en plats i en kontorslokal i Gnesta. Det tar mig åtta minuter att gå dit. Där har jag: Eget skrivbord, egen bokhylla, och tillgång till ytterligare 170 gemensamma kvadratmeter extremt väl lämpade för allt möjligt häng: kursverksamhet, möten, matlag, konserter, vad som helst. Tanken är att alla som är medlemmar i lokalen (eller ja, föreningen som hyr lokalen) ska vara med och skapa saker som händer här. Vill nån fixa brunch en dag - fixa brunch och bjud in. Vill nån hålla skrivkurs - fixa skrivkurs och bjud in. Vill nån ordna konsert - ordna konsert och bjud in. Det är rätt nytt, så ingen kan påstå att vi fått det att funka smärtfritt än så länge. Men vi kämpar på.
Hittills har vi haft fröbytardag, plantbytardag, cykelfixardag, bokföringsdag, bruncher, pub, lunchbeat och fotbolls-VM-studio. Och vi har matlag varje tisdag, ungefär femton vuxna och tre tusen barn.
För nån som sysslat med barnböcker och pratat om läsfrämjande grejer i hundra år är det rätt härligt, för överallt på dessa 170 kvadratmeter sitter det under matlagskvällarna drivor med barn som läser böcker när deras vuxna bara praaaatar och äääääter.
Jag har ordnat en bokskrubb. Det är vad det låter som - en skrubb som jag fyllt med böcker från golv till tak, där alla får ta och låna och läsa och byta. Det är nästan bara barn- och ungdomsböcker där, för det är den typen av böcker jag besitter ett överflöd av. Det är så löjligt effektivt. Man öppnar skrubben, barnen kastar sig in, och sen är det böcker överallt i lokalen och stora barn som läser för mindre barn, och pappor som läser för bebisar och mammor som pratar om ungdomsböcker med sina tonåringar, och BE STILL MY BEATING HEART, det är så jädra härligt.
Vet ni nån som letar kontorsplats eller nya kompisar i Gnesta tycker jag ni kan tipsa dem om Vår Lokal –> varlokal.se
Hittills har vi haft fröbytardag, plantbytardag, cykelfixardag, bokföringsdag, bruncher, pub, lunchbeat och fotbolls-VM-studio. Och vi har matlag varje tisdag, ungefär femton vuxna och tre tusen barn.
För nån som sysslat med barnböcker och pratat om läsfrämjande grejer i hundra år är det rätt härligt, för överallt på dessa 170 kvadratmeter sitter det under matlagskvällarna drivor med barn som läser böcker när deras vuxna bara praaaatar och äääääter.
Jag har ordnat en bokskrubb. Det är vad det låter som - en skrubb som jag fyllt med böcker från golv till tak, där alla får ta och låna och läsa och byta. Det är nästan bara barn- och ungdomsböcker där, för det är den typen av böcker jag besitter ett överflöd av. Det är så löjligt effektivt. Man öppnar skrubben, barnen kastar sig in, och sen är det böcker överallt i lokalen och stora barn som läser för mindre barn, och pappor som läser för bebisar och mammor som pratar om ungdomsböcker med sina tonåringar, och BE STILL MY BEATING HEART, det är så jädra härligt.
Vet ni nån som letar kontorsplats eller nya kompisar i Gnesta tycker jag ni kan tipsa dem om Vår Lokal –> varlokal.se
fredag, augusti 24, 2018
Kära jobbdagbok (27)
I jättemånga handböcker om skrivande står det att man ska sluta sin skrivdag medan man fortfarande är inne i ett flow, och liksom bara skriva första meningen på det där skitbra stycket man tänkt ut och sen slå igen datorn och gå hem. För då är det mycket lättare att komma igång dagen efter.
Det låter som ett bra knep i teorin.
Men det förutsätter ju i praktiken ändå 1. Att man någonsin under dagen kommer in i ett flow och 2. Att man har en vilja av stål. Vem fan vill avbryta just när man kommit på ett skitbra stycke? Pfft!
Att ha kommit på ett skitbra stycke är mitt mest euforiska ögonblick i första utkastläget. När jag skriver första meningen på något och vet hur jag vill fortsätta, när jag liksom ser säcken i den lilla scenen jag håller på med framför sig och fattar hur jag ska knyta ihop den.
Det är inte då jag slår ihop min dator och går hem. Kommer aldrig bli.
Igår hade jag heldagskonferens med mig själv om min arbetssituation det kommande året. Eller ja, min författarkompis hade exakt samma heldagskonferens bredvid mig, så "med mig själv". Men vi jobbar ju inte ihop. Bara med liknande grejer. Bland mycket annat listade vi alla arbetsuppgifter vi hade förra året, placerade in dem i en fyrfältare med staplarna viktigt - oviktigt och lätt - svårt. Sen markerade vi vilka av alla arbetsuppgifterna som varit astråkigast, vilka som varit roligast, vilka som tagit mest energi, och vilka som gett mest energi.
Vi var båda rätt överens om att den största kicken ligger i hittepåfasen, när ens text känns som ett pussel med tusen delar, och man plötsligt fattar hur (åtminstone några av) dessa delar ska sitta ihop. Man håller upp en liten bit och glor på den, får någon slags aha-upplevelse, lägger ner den där man tror för att testa och den bara glider ner helt perfekt, utan motstånd, så man ser vad bilden föreställer. AH!
(I samma fas ligger förvisso också den största okicken, när pusseljävulet saknar bitar, eller bitarna sitter fel, och inte passar TROTS ATT MAN ANVÄNDER VÅLD.)
Vi placerade båda "skriva första utkastet på boken" som längst ut på viktigskalan, längst ut på svårhetsskalan, högst upp på tagit energi, och högst upp på gett energi, emellanåt astråkigt, men samtidigt också det roligaste vi gör.
Jag kom en timme senare än jag tänkt hem idag för att jag en av de rätta pusselbitarna precis när jag tänkte packa ihop. Unnade mig. Fredag, etc.
Det låter som ett bra knep i teorin.
Men det förutsätter ju i praktiken ändå 1. Att man någonsin under dagen kommer in i ett flow och 2. Att man har en vilja av stål. Vem fan vill avbryta just när man kommit på ett skitbra stycke? Pfft!
Att ha kommit på ett skitbra stycke är mitt mest euforiska ögonblick i första utkastläget. När jag skriver första meningen på något och vet hur jag vill fortsätta, när jag liksom ser säcken i den lilla scenen jag håller på med framför sig och fattar hur jag ska knyta ihop den.
Det är inte då jag slår ihop min dator och går hem. Kommer aldrig bli.
Igår hade jag heldagskonferens med mig själv om min arbetssituation det kommande året. Eller ja, min författarkompis hade exakt samma heldagskonferens bredvid mig, så "med mig själv". Men vi jobbar ju inte ihop. Bara med liknande grejer. Bland mycket annat listade vi alla arbetsuppgifter vi hade förra året, placerade in dem i en fyrfältare med staplarna viktigt - oviktigt och lätt - svårt. Sen markerade vi vilka av alla arbetsuppgifterna som varit astråkigast, vilka som varit roligast, vilka som tagit mest energi, och vilka som gett mest energi.
Vi var båda rätt överens om att den största kicken ligger i hittepåfasen, när ens text känns som ett pussel med tusen delar, och man plötsligt fattar hur (åtminstone några av) dessa delar ska sitta ihop. Man håller upp en liten bit och glor på den, får någon slags aha-upplevelse, lägger ner den där man tror för att testa och den bara glider ner helt perfekt, utan motstånd, så man ser vad bilden föreställer. AH!
(I samma fas ligger förvisso också den största okicken, när pusseljävulet saknar bitar, eller bitarna sitter fel, och inte passar TROTS ATT MAN ANVÄNDER VÅLD.)
Vi placerade båda "skriva första utkastet på boken" som längst ut på viktigskalan, längst ut på svårhetsskalan, högst upp på tagit energi, och högst upp på gett energi, emellanåt astråkigt, men samtidigt också det roligaste vi gör.
Jag kom en timme senare än jag tänkt hem idag för att jag en av de rätta pusselbitarna precis när jag tänkte packa ihop. Unnade mig. Fredag, etc.
onsdag, augusti 22, 2018
Kära jobbdagbok (26)
Jag är på plats klockan åtta och tjugosju.
Jag har köpt en sån där ställning till min laptop, så skärmen hamnar i rätt läge för nacken, och ett externt tangentbord och mus. Jag borde stretcha också. Resa på mig och göra övningar en gång i timmen, säkert. Det gör jag inte. "Vad jobbar du med?" säger naprapater och sjukgymnaster, och sen kommer det ett muttrande "mhm" när jag svarar. "Sitter vid datorn mycket då, förstår jag." Tystnad. "Tränar du något, då?"
Jag säger inte att jag sitter i sängen och jobbar med korslagda ben rätt ofta när jag är hemma, men att jag skärper mig i lokalen.
Det är ganska kallt där jag hyr kontor. Man måste alltid komma ihåg kofta, och ändå kanske det behövs filt också. Det har inte varit någon annan här på hela veckan. 180 kvadratmeter för mig själv. Jag använder ungefär två.
På lunchen går jag till Coop och köper kikärtor.
När telefonen ringer är det alltid Rufus. Han är nio och ett halvt och har slutat på fritids, och han inleder varje telefonsamtal med frasen "Hej, mamma. Nu är det så här ..." Och sen kommer spörsmålet. "Får jag gå till Jonne?" "Var är min cykel?" "Jag har glömt nyckeln."
Klockan fyra stänger jag av kaffet och släcker skrivbordslampan och plockar upp Svante på fritids och går hem.
Sätter mig vid köksbordet.
Känna tröttheten rulla in och förlama.
Jag har köpt en sån där ställning till min laptop, så skärmen hamnar i rätt läge för nacken, och ett externt tangentbord och mus. Jag borde stretcha också. Resa på mig och göra övningar en gång i timmen, säkert. Det gör jag inte. "Vad jobbar du med?" säger naprapater och sjukgymnaster, och sen kommer det ett muttrande "mhm" när jag svarar. "Sitter vid datorn mycket då, förstår jag." Tystnad. "Tränar du något, då?"
Jag säger inte att jag sitter i sängen och jobbar med korslagda ben rätt ofta när jag är hemma, men att jag skärper mig i lokalen.
Det är ganska kallt där jag hyr kontor. Man måste alltid komma ihåg kofta, och ändå kanske det behövs filt också. Det har inte varit någon annan här på hela veckan. 180 kvadratmeter för mig själv. Jag använder ungefär två.
På lunchen går jag till Coop och köper kikärtor.
När telefonen ringer är det alltid Rufus. Han är nio och ett halvt och har slutat på fritids, och han inleder varje telefonsamtal med frasen "Hej, mamma. Nu är det så här ..." Och sen kommer spörsmålet. "Får jag gå till Jonne?" "Var är min cykel?" "Jag har glömt nyckeln."
Klockan fyra stänger jag av kaffet och släcker skrivbordslampan och plockar upp Svante på fritids och går hem.
Sätter mig vid köksbordet.
Känna tröttheten rulla in och förlama.
tisdag, augusti 21, 2018
Kära jobbdagbok (25)
Jag jobbar från Espresso house i väntan på ett möte på förlaget, emedan jag är den här typen av människa: Går alltid till samma ställen, sitter helst vid samma bord, beställer samma grejer. Jag gillar inte ens Espresso house, tror jag. En kaffe kostar ungefär fyra tusen kronor. Men det känns hemtamt, och det måste kännas hemtamt om jag ska kunna koncentrera mig på jobb, så varsågod Espresso house för att jag kommer fortsätta vara er trognaste kund i alla städer jag någonsin behöver jobba i.
De har eluttag vid borden. Det är också det.
På förlaget ska jag prata med marknadsföringsavdelningen om min nya kapitelbok för 6, 7, 8-åringar. Den kom från tryck i fredags. Jag är i det här läget: Bläddrar i den med kisande ögon och känner mig nervös för att hitta saker jag vill ändra på. Tänk om den är skittråkig? Tänk om ingen orkar läsa till slutet? Snart går den känslan över, snart landar jag i någon slags trygghet, men idag är jag i läget: Kisar.
Den fysiska reaktionen när jag hittar ett korrfel i en nytryckt bok är som en våg av panik genom kroppen, ni vet som när man halkar med cykeln på en isfläck, och nästan ramlar. I text brukar det stå att man "slutar andas" eller "fryser till" när något sånt händer, och det antar jag är den första reaktionen, den som kommer i själva halkandet. Jag tycker den andra reaktionen är mycket tydligare, den som kommer efter två meters cykling till: En vallning av svett, hjärtat slår skithårt. Exakt det känner jag när jag hittar "Vid läggdags bli allt alltid extra läskigt" i min färdiga bok. Ett litet saknat "r". Himmel och jord, ögonen blöder. Hur kunde jag? Varför får jag ens hålla på?
Rimligt.
Det här tänker jag om min redaktör i det här kisande läget: Total klippa, gud vad bra att hon hittat 99 av 100 grejer, älskar henne, älskar alla redaktörer, praise be. Det här tänker jag om mig: Missade ett r.
Ja, ja.
De har eluttag vid borden. Det är också det.
På förlaget ska jag prata med marknadsföringsavdelningen om min nya kapitelbok för 6, 7, 8-åringar. Den kom från tryck i fredags. Jag är i det här läget: Bläddrar i den med kisande ögon och känner mig nervös för att hitta saker jag vill ändra på. Tänk om den är skittråkig? Tänk om ingen orkar läsa till slutet? Snart går den känslan över, snart landar jag i någon slags trygghet, men idag är jag i läget: Kisar.
Den fysiska reaktionen när jag hittar ett korrfel i en nytryckt bok är som en våg av panik genom kroppen, ni vet som när man halkar med cykeln på en isfläck, och nästan ramlar. I text brukar det stå att man "slutar andas" eller "fryser till" när något sånt händer, och det antar jag är den första reaktionen, den som kommer i själva halkandet. Jag tycker den andra reaktionen är mycket tydligare, den som kommer efter två meters cykling till: En vallning av svett, hjärtat slår skithårt. Exakt det känner jag när jag hittar "Vid läggdags bli allt alltid extra läskigt" i min färdiga bok. Ett litet saknat "r". Himmel och jord, ögonen blöder. Hur kunde jag? Varför får jag ens hålla på?
Rimligt.
Det här tänker jag om min redaktör i det här kisande läget: Total klippa, gud vad bra att hon hittat 99 av 100 grejer, älskar henne, älskar alla redaktörer, praise be. Det här tänker jag om mig: Missade ett r.
Ja, ja.
måndag, augusti 13, 2018
Jobba med "Inuti huvudet är jag kul" i skolan
Hej alla lärare på till exempel högstadiet och gymnasiet! Om det händelsevis är så att du läst "Inuti huvudet är jag kul" och vill jobba med den i en klass i höst, så kanske du kan ha nytta av lite fördjupningsmaterial som jag skrivit ihop. Du kan ladda ner det gratis härifrån!
Jag tror (och jag är ju i och för sig partisk, men...) att boken är bra att jobba med i en klass. Hur är vi mot de som är extremt blyga? Vad är panikångest? Kan man dagdrömma sig kär? Hur är det att komma helt ny till ett nytt sammanhang? Vad betyder introvert och extrovert, och hur är du? Sånt kan man till exempel prata om när man har läst boken.
Skulle säga att den passar utmärkt att jobba med i en åtta, en nia eller en gymnasieetta. Huvudpersonen är en tjej som går i tvåan på gymnasiet.
Kära jobbdagbok (24)
En sak ska jag säga er, och det är: Det är inte superlätt att få tag i folk i förlagsvärlden i slutet av juli/början av augusti. Den totala summan autosvar av typen "Jag är på semester, åter på kontoret den 13 augusti" i min inkorg överstiger snart detta lands bnp. Härligt för förlagsvärlden! Pyttelite mindre härligt för den som försöker skriva texter om, och hitta intervjupersoner i ovan nämnda förlagsvärld! Har väntat exalterat på denna 13 augusti i två veckor. Så tillfreds nu.
En rolig jobbrelaterad sak som hänt mig under sommaren när jag varit ledig är att folk läst min bok, och sen sagt det till mig till exempel genom mejl eller på instagram eller i mess eller på twitter. Jag tycker det är så generöst. Är det inte generöst? En av dem som hört av sig är en femtonårig tjej som undrade om hon fick lajva Liv på instagram och skapa hennes konto och låtsas vara huvudpersonen i "Inuti huvudet är jag kul". Nu har vi (fast mest verkligen hon) kontot @livielill ihop och vi chattar lite nästan varje dag.
Hur som helst, har tjuvläst lite böcker åt er som kommer i höst och tycker till exempel att Elin "Grynet" Eks skönlitterära debut "Athena. Grattis världen - jag är här nu!" för 9-12 åringar och Helena Hedlunds debut "Det fina med Kerstin" för 6-8-åringar var himla bra.
Hörs, hej.
En rolig jobbrelaterad sak som hänt mig under sommaren när jag varit ledig är att folk läst min bok, och sen sagt det till mig till exempel genom mejl eller på instagram eller i mess eller på twitter. Jag tycker det är så generöst. Är det inte generöst? En av dem som hört av sig är en femtonårig tjej som undrade om hon fick lajva Liv på instagram och skapa hennes konto och låtsas vara huvudpersonen i "Inuti huvudet är jag kul". Nu har vi (fast mest verkligen hon) kontot @livielill ihop och vi chattar lite nästan varje dag.
Hur som helst, har tjuvläst lite böcker åt er som kommer i höst och tycker till exempel att Elin "Grynet" Eks skönlitterära debut "Athena. Grattis världen - jag är här nu!" för 9-12 åringar och Helena Hedlunds debut "Det fina med Kerstin" för 6-8-åringar var himla bra.
Hörs, hej.
torsdag, juni 21, 2018
Kära jobbdagbok (23)
Jag går på semester nu. Eller tar ledigt. Pausar jobbet? Hur man nu ska se på det som egenföretagare.
För mig innebär semester rent praktiskt nu för tiden ungefär samma sak som det brukade innebära när jag var anställd: Jag har bestämda veckor på sommaren där jag inte jobbar någonting. Skriver inga böcker, gör inga skolbesök, håller inte i några skrivkollon, skriver inte några frilansartiklar, recenserar inte, jobbläser inte, gör inget sånt. Jag kollar mejl, för det har jag svårt att låta bli. Och det händer att jag får lägga någon halvtimme här och där för att svara på något. Men jag lyckas ofta vara väldigt, väldigt ledig.
En härlig grej med att ta semester som egenföretagare är att jag får bestämma när den ska vara och hur länge den ska vara, helt själv. I år har jag bestämt att den ska vara från midsommar och sex veckor framåt. En inte riktigt lika härlig grej med att ta semester som egenföretagare är att jag ju inte jobbar –> inte kan skicka några fakturor –> inte får in några nya pengar på kontot. Och det är ju lugnt så länge de gamla pengarna räcker, och jag är någorlunda trygg i att jag så småningom kan skicka fakturor igen. Men den där "ja, du kan väl ta ledigt hur länge du vill"-inställningen som jag möts av ibland, som ofta åtföljs av en avundsjuk suck ... oh, well.
Är inte ens hälften så trött som jag var när jag tog jullov i vintras. Kanske var jag så trött när jag tog jullov i vintras att jag aldrig kom igång ordentligt alls den här våren, för när jag tänker tillbaka på januari, februari, mars, april, maj, juni så är min känsla att jag inte att jag har åstadkommit särskilt mycket alls. Varför är det min känsla så otroligt ofta?
Sen årskiftet har jag:
– Producerat och gjort intervjuer till och spelat in och lagt ut åtta poddavsnitt.
– Redigerat en färdigskriven ungdomsbok, och fått iväg den till tryck.
– Redigerat en färdigskriven kapitelbok för sjuåringar, och fått iväg den till tryck.
– Läst in en ljudbok.
– Skrivit sju frilansartiklar, och fyrtio boktipstexter.
– Tagit femtio matbilder och delat recept på Mera vegos instagramkonto.
– Gjort tretton föreläsningsdagar.
– Släppt en bilderbok och en ungdomsbok, och grejat med grejs som behöver grejas med när man släpper en bok.
– Precis påbörjat skrivandet av en ny kapitelbok för sjuåringar.
Mitt känsla är att jag har varit slö och haft noll arbetsmoral.
Skål för det, hörs när vi hörs.
För mig innebär semester rent praktiskt nu för tiden ungefär samma sak som det brukade innebära när jag var anställd: Jag har bestämda veckor på sommaren där jag inte jobbar någonting. Skriver inga böcker, gör inga skolbesök, håller inte i några skrivkollon, skriver inte några frilansartiklar, recenserar inte, jobbläser inte, gör inget sånt. Jag kollar mejl, för det har jag svårt att låta bli. Och det händer att jag får lägga någon halvtimme här och där för att svara på något. Men jag lyckas ofta vara väldigt, väldigt ledig.
En härlig grej med att ta semester som egenföretagare är att jag får bestämma när den ska vara och hur länge den ska vara, helt själv. I år har jag bestämt att den ska vara från midsommar och sex veckor framåt. En inte riktigt lika härlig grej med att ta semester som egenföretagare är att jag ju inte jobbar –> inte kan skicka några fakturor –> inte får in några nya pengar på kontot. Och det är ju lugnt så länge de gamla pengarna räcker, och jag är någorlunda trygg i att jag så småningom kan skicka fakturor igen. Men den där "ja, du kan väl ta ledigt hur länge du vill"-inställningen som jag möts av ibland, som ofta åtföljs av en avundsjuk suck ... oh, well.
Är inte ens hälften så trött som jag var när jag tog jullov i vintras. Kanske var jag så trött när jag tog jullov i vintras att jag aldrig kom igång ordentligt alls den här våren, för när jag tänker tillbaka på januari, februari, mars, april, maj, juni så är min känsla att jag inte att jag har åstadkommit särskilt mycket alls. Varför är det min känsla så otroligt ofta?
Sen årskiftet har jag:
– Producerat och gjort intervjuer till och spelat in och lagt ut åtta poddavsnitt.
– Redigerat en färdigskriven ungdomsbok, och fått iväg den till tryck.
– Redigerat en färdigskriven kapitelbok för sjuåringar, och fått iväg den till tryck.
– Läst in en ljudbok.
– Skrivit sju frilansartiklar, och fyrtio boktipstexter.
– Tagit femtio matbilder och delat recept på Mera vegos instagramkonto.
– Gjort tretton föreläsningsdagar.
– Släppt en bilderbok och en ungdomsbok, och grejat med grejs som behöver grejas med när man släpper en bok.
– Precis påbörjat skrivandet av en ny kapitelbok för sjuåringar.
Mitt känsla är att jag har varit slö och haft noll arbetsmoral.
Skål för det, hörs när vi hörs.
måndag, juni 18, 2018
Kära jobbdagbok (22)
Det här är ett tillstånd jag inte riktigt hade räknat med skulle innefattas i jobbet som författare: Att med jämna mellanrum krypa ner i en hotellsäng i valfri småstad i Sverige, fast klockan är kanske bara fyra på eftermiddagen, och sen titta på tv-serier tills jag somnar, efter att ha jobbat en dag på en skola eller ett bibliotek.
(Vad hade jag räknat med skulle innefattas? Ingen vet riktigt.)
Jag går nästan alltid direkt från skolan/biblioteket till närmsta matbutik och köper läsk när jag är klar med dagens lektioner. Jag blir alltid helt vansinnigt sugen på Fanta av att göra skolbesök. True story - det är något med apelsinsmaken på dryck som jag förknippar med att släcka törst. "Apelsinsmak", I know. "Släcka törst", I know. Men det är samma med apelsinsaft. Egentligen är ju alla andra saftar mycket godare, men ändå? Ett stort glas kall apelsinsaft. Efter en dag på en skola där jag pratat non stop. Praise be.
Hur som helst, det är en speciell tröttma, och en känsla av total frihet från ansvar de där eftermiddagarna. Det finns ingenting i de här valfri småstäderna jag måste göra. Inget städ, ingen tvätt, inget socialt, ingenting. Jag hade kunnat fortsätta jobba på min dator här från sängen, men jag orkar verkligen aldrig det, så jag har kapitulerat. Skiter i allt. Svarar knappt på mejl. De senaste två kvällarna har jag sett hela den nya säsongen av Marchella och tre fotbollsmatcher.
Jag är i Gislaved.
Så vansinnigt tacksamt uppdrag: Att hålla i ett skrivkollo i två dagar, dit 10-14-åringar anmält sig frivilligt. De kommer dit på sitt sommarlov och älskar läs, älskar skriv, älskar att få träffa andra som älskar samma sak. Minns fortfarande kicken jag själv fick av att gå på skrivdagar ett höstlov när jag var tolv och inse: Det finns fler som håller på med det här?!? Vem hade kunnat ana?!? Nu är vi är nio personer som hänger i ett rum mellan 10-14 på dagarna.
Sen läsk.
Sen fluffigt täcke.
Sen TV.
Blessed day, etc.
onsdag, juni 13, 2018
Kära jobbdagbok (21)
Jag har jobbat med att posta saker idag. Femtiotvå paket med bok och t-shirt och faktura, ner i ett förfrankerat kuvert, på med adress, iväg på posten. Varje gång jag postar en bok tänker jag: Vad har egentligen nätbokhandlarna för deal med posten? Hur kan de ta så lite betalt för portot när de säljer böcker? Hur kan de ta så lite betalt, punkt?
Låt oss räkna lekmansmatte!
Fakta 1: Det kostar 53 kronor att skicka en (1) bok som har mjuka pärmar (flexband) inom Sverige, med posten.
(Diskutera i smågrupper: Är det rimligt?)
Fakta 2: Min bok (som ju är den enda jag verkligen vet siffror på helt säkert just nu) har ett inköpspris på 98 kronor när en återförsäljare köper den från förlaget. Jag tror det är rätt billigt, jämför med andra romaner. Barn och ungdomsböcker är billiga.
53 + 98 = 151 kronor.
Det borde vara kostnaden för bara bok och porto för nätbokhandeln.
(Det är det inte, för jag vet att många återförsäljare får rabatt på åtminstone inköpspriset på boken, och säkert också på portot, men... )
Efter det tillkommer ju kostnader för lager, anställda, yada yada.
Och sen kan man ju tänka sig att bokhandeln vill tjäna lite pengar på att sälja böcker också. De hanterar ju inte böcker bara för att det är kul.
Ingen enda gång när jag roar mig med den här lekmansmatten kommer jag fram till att ett rimligt pris på en bok med flexband är ungefär 130 kronor (plus gratis frakt). Ändå är det ungefär så mycket just den här boken kostar på nätet. Ändå är det ungefär det priset alla andra som också vill sälja böcker (och förvisso kanske slipper skicka bokjäveln, men istället har svinhöga butikshyror att dras med) har att konkurrera med.
Vad är det jag inte fattar? HUR GÅR DET HÄR IHOP?!? Please upplys mig i kommentarsfältet om ni räknar bättre än jag.
(Bubblardiskussionsämnen förresten: Köpa böcker i fysisk bokhandel vs nätbokhandel, vad prenumerationstjänster som Storytel gör med priskänsligheten, vad vi är beredda att betala för en roman, var gränsen går för "för dyr", vad en bok är värd, vad den kommer att vara värd om något år, varför barnlitteratur är billigare än vuxenlitteratur.)
Låt oss räkna lekmansmatte!
Fakta 1: Det kostar 53 kronor att skicka en (1) bok som har mjuka pärmar (flexband) inom Sverige, med posten.
(Diskutera i smågrupper: Är det rimligt?)
Fakta 2: Min bok (som ju är den enda jag verkligen vet siffror på helt säkert just nu) har ett inköpspris på 98 kronor när en återförsäljare köper den från förlaget. Jag tror det är rätt billigt, jämför med andra romaner. Barn och ungdomsböcker är billiga.
53 + 98 = 151 kronor.
Det borde vara kostnaden för bara bok och porto för nätbokhandeln.
(Det är det inte, för jag vet att många återförsäljare får rabatt på åtminstone inköpspriset på boken, och säkert också på portot, men... )
Efter det tillkommer ju kostnader för lager, anställda, yada yada.
Och sen kan man ju tänka sig att bokhandeln vill tjäna lite pengar på att sälja böcker också. De hanterar ju inte böcker bara för att det är kul.
Ingen enda gång när jag roar mig med den här lekmansmatten kommer jag fram till att ett rimligt pris på en bok med flexband är ungefär 130 kronor (plus gratis frakt). Ändå är det ungefär så mycket just den här boken kostar på nätet. Ändå är det ungefär det priset alla andra som också vill sälja böcker (och förvisso kanske slipper skicka bokjäveln, men istället har svinhöga butikshyror att dras med) har att konkurrera med.
Vad är det jag inte fattar? HUR GÅR DET HÄR IHOP?!? Please upplys mig i kommentarsfältet om ni räknar bättre än jag.
(Bubblardiskussionsämnen förresten: Köpa böcker i fysisk bokhandel vs nätbokhandel, vad prenumerationstjänster som Storytel gör med priskänsligheten, vad vi är beredda att betala för en roman, var gränsen går för "för dyr", vad en bok är värd, vad den kommer att vara värd om något år, varför barnlitteratur är billigare än vuxenlitteratur.)
måndag, juni 11, 2018
Kära jobbdagbok (20)
För en person som är van vid att vänta i veckor och månader på tryck och leverans och sånt känns ju tempot på att producera ljudböcker likvärdigt med ljusets hastighet, ungefär. Gjorde sista korrekturet i torsdags. Nu är ljudboken släppt och ute. Jag tror att den än så länge bara går att hitta på Storytel, men den kommer dyka upp i andra prenumerationstjänster och på ställen där man köper ljudböcker också under veckan.
Gud, det är så bisarrt att lyssna på sig själv.
Blir ju för fasen andfådd i efterhand av att höra vissa meningar. Hur lyckades jag läsa dem utan att pausa för att andas? Fattar ej.
Men nu trycker jag paus och överlåter lyssnandet till andra istället.
Vet ändå hur boken slutar.
I helgen har jag varit på skrivhelg i Rimforsa. Det var jag och Johanna och två kompisar till, Mia och Mia (!). Vi brukar träffas en gång om året och skriva ihop, while eating afternoon tea och sånt. "Lite som ett rollspelskonvent, fast med skriv?" frågade rollspelsgustav innan jag åkte. "Ni träffas bara under de här omständigheterna, och typ en gång om året, och vet inte så mycket om varann mer än det som har med skriv att göra?"
Lite så.
Var så jädra härligt.
Fokuserade kanske i och för sig liiiiite mer på att bada i sjö och äta goda grejer än på att skriva just den här gången, men JAG VAR VÄRD, etc, DET VAR HELG, etc, JAG HAR PRECIS SLÄPPT EN BOK, etc.
fredag, juni 08, 2018
Inuti huvudet är jag kul
Nu är den här släppt och går att köpa på nätet och i fysiska bokhandlar, och inför det faktumet känner jag: YEAH!
Jag tycker att den passar sådana som fyllt 13, och kanske är 15 eller 19 eller 28 eller 64 år gamla. Den handlar om 17-åriga Liv, som är extremt blyg. I början av boken står hon och väntar på bussen inför sin första skoldag på sin nya gymnasieskola. Hennes pappa har fått för sig att de ska flytta från Stockholm till ett renoveringsruckel i Småland, och runt omkring Liv där hon står på busshållplatsen nu finns skog och skog och bara skog. Kommer bussen ens se henne, och hinna stanna? Ska hon någonsin våga titta upp och säga hej till de nya klasskompisarna? Och tänker pappa komma med något bättre levnadsråd än "tänk att du är Beyoncé!" snart, eller?
KÄMPA, LIV!
Här kan ni läsa mer om boken hos förlaget. Den finns som pappersbok, e-bok och (väldigt snart) som ljudbok, och jag hoppas att den hittar till läsare som gillar den. Och om du är lärare och vill jobba med boken i din klass? Då kan du klicka här för att komma åt en pdf med inspiration (diskussionsfrågor, skrivövningar etc) som jag satt ihop.
torsdag, juni 07, 2018
Kära jobbdagbok (19)
Liten lista över saker jag gjort idag:
– Varit på Storytel och gjort sista, sista korrinläsningen av ljudboken. Skrattade särskilt åt att jag fick läsa om en mening för att min mage hade kurrat för högt under första vändan. Så går det när man har studiotid strax innan lunch! Med vänlig hälsning, hungrig person. Fick feedbacken att jag var exceptionellt bra på att lyckas läsa långa, vindlande meningar utan att staka mig. Well. Så illa tvungen när jag tydligen också är exceptionellt bra på att bara låta orden fortgå och fortgå utan att någonsin komma till punkt när jag skriver.
– Läst sista (?) korr på 6-årsboken "Viggo och rädslolistan" som går till tryck nu vilken dag som helst, och släpps i höst. Jag har väl läst den tjugo gånger från början till slut nu. Börjar alltid gråta på ett och samma ställe, för att jag blir rörd. AV MIN EGEN TEXT?!? Men det finns en sekvens som är så touching.
– Fixat sista fixet med någon slags... lärarhandledning light som jag satt ihop till "Inuti...". Diskussionsfrågor, begrepp att jobba vidare med, låtar att lyssna på, skrivövningar att göra, ditt och datt kring boken som kanske kan vara inspirerande om någon får för sig att vilja jobba med den i en klass. Ska lägga upp den här på något sätt för den som vill ha, tänkte jag.
– Gått upp på förlaget och sagt hej. Fick tablettask!
– Gjort en liten stop-motion-filmsnutt på bok ihop med pion som jag ska lägga ut på instagram när boken är ute i butik, det vill säga: IMORGON. Sån glädjens fest ändå, att den faktiskt finns ute snart. Sån glädjens fest att den passar ihop med pion!
Imorgon har jag på schemat: Skriva färdigt två artiklar, göra en filmsnutt till en workshop på en bibbla, förbereda workshop på bibbla, samt förbereda vad jag ska skriva på kommande skrivhelg.
fredag, juni 01, 2018
Kära jobbdagbok (18)
Jag jobbar lite bakis. Det var sommarfest på Rabén & Sjögren igår. Att jobba lite bakis innebär för mig exempelvis att jag gråter extra lätt och mycket när jag läser något som är antingen 1. Rörande eller 2. Sorgligt, och eftersom jag ofta upplever sjukt stora delar av barn- och ungdomslitteraturen som något av ovanstående även i vanliga fall, så har jag lipat uppskattningsvis fyra eller fem eller kanske fler gånger åt olika böcker hittills idag.
Kämpar väl på.
Festen var rolig!
Det fanns karaoke.
Jag sjöng inte så klart, för det var ju folk som tittade på, men observera att jag också kan prick hela Die Mauer inuti huvudet.
Det ryktades om att vi var över 200 personer på tillställningen.
Uppskattar att cirka 98% av dessa 200 personer kunde refrängen på "Staten och kapitalet".
Gulle.
Här kommer apropå absolut inget ett poddtips till den kanske ganska lilla klick människor som inte tycker det finns något mer intressant än bokbranschen: Förlagspodden med Lasse Winkler och Kristoffer Lind. Jag tycker verkligen väldigt mycket om förlagspodden, och det här är den enkla anledningen: Jag lär mig grejer. Jag har tänkt skitmycket på deras snack om baksidestexter, till exempel. Att den "gamla" sortens baksidestexter som börjar med kanske ett citat eller nåt som ska sätta stämningen inte funkar alls lika bra i nya kanaler, (till exempel då streamingtjänster för ljudböcker), för när man går in på till exempel Storytel och ska välja ljudbok ser man bara de tre första raderna i baksidestexten, och sen måste man klicka "läsa mer" om man vill läsa vidare, och det gör inte gemene man. Alltså måste man på de där tre första raderna berätta alla usp:ar man har, inte hålla på och lalla med stämningar. Detta gäller även säljtexter till nätbokhandeln, ju.
Skulle vilja höra en smart, tjurig podd om barnboksbranschen, att nån påläst gick runt bland författare och bokhandlare och förlag och ställde den här frågan: "Vad är du trött på/upprörd/oroad över i barnboksvärlden just nu?", och sen fick folk utveckla och argumentera, och helst skulle alla bara göra detta helt utan att censurera sig, och helt utan gull, bara: UT MED DET. Och efter ett avsnitt kunde någon annan i branschen som ville spinna vidare på ämnet anmäla sitt intresse för att säga emot, och sen kunde den få vara med i ett kommande avsnitt. Som en sur liten härlig tankesmedja, som förslagsvis skulle kunna handla om till exempel: ekonomi, kvalitet, representation, samtalsklimat, kritik, what have you. Skulle lyssna på alla sekunder.
Kämpar väl på.
Festen var rolig!
Det fanns karaoke.
Jag sjöng inte så klart, för det var ju folk som tittade på, men observera att jag också kan prick hela Die Mauer inuti huvudet.
Det ryktades om att vi var över 200 personer på tillställningen.
Uppskattar att cirka 98% av dessa 200 personer kunde refrängen på "Staten och kapitalet".
Gulle.
Här kommer apropå absolut inget ett poddtips till den kanske ganska lilla klick människor som inte tycker det finns något mer intressant än bokbranschen: Förlagspodden med Lasse Winkler och Kristoffer Lind. Jag tycker verkligen väldigt mycket om förlagspodden, och det här är den enkla anledningen: Jag lär mig grejer. Jag har tänkt skitmycket på deras snack om baksidestexter, till exempel. Att den "gamla" sortens baksidestexter som börjar med kanske ett citat eller nåt som ska sätta stämningen inte funkar alls lika bra i nya kanaler, (till exempel då streamingtjänster för ljudböcker), för när man går in på till exempel Storytel och ska välja ljudbok ser man bara de tre första raderna i baksidestexten, och sen måste man klicka "läsa mer" om man vill läsa vidare, och det gör inte gemene man. Alltså måste man på de där tre första raderna berätta alla usp:ar man har, inte hålla på och lalla med stämningar. Detta gäller även säljtexter till nätbokhandeln, ju.
Skulle vilja höra en smart, tjurig podd om barnboksbranschen, att nån påläst gick runt bland författare och bokhandlare och förlag och ställde den här frågan: "Vad är du trött på/upprörd/oroad över i barnboksvärlden just nu?", och sen fick folk utveckla och argumentera, och helst skulle alla bara göra detta helt utan att censurera sig, och helt utan gull, bara: UT MED DET. Och efter ett avsnitt kunde någon annan i branschen som ville spinna vidare på ämnet anmäla sitt intresse för att säga emot, och sen kunde den få vara med i ett kommande avsnitt. Som en sur liten härlig tankesmedja, som förslagsvis skulle kunna handla om till exempel: ekonomi, kvalitet, representation, samtalsklimat, kritik, what have you. Skulle lyssna på alla sekunder.
måndag, maj 28, 2018
Kära jobbdagbok (17)
Johanna har varit här idag, vi har haft skrivdag. Plötsligt efter typ fem års skrivande bredvid varann med jämna mellanrum hade hon börjat med pomodoro och var skitsträng. "25 minuter, jag ställer klockan!" Sen skrev vi i 25 minuter (frånkopplade från internet och telefoner), tills hennes alarm ringde, och då fick vi kort paus, och sen ny pomodoro, no mercy, och så höll det på.
Det var effektivt. Kanske måste fortsätta med detta på skrivdagar?
Är annars helt otroligt givmild när det kommer till att ge mig själv paus var tredje sekund i skrivet, det är så motigt att ta sig in i en text och komma igång, jag förstår inte hur det kan vara så jädra svårt var eviga skrivdag i första utkastet av något, men det är det. Är den här: Skriver en mening –> suckar skithögt –> kollar instagram –> suddar mening –> kollar instagram –> suckar –> skriver ny mening –> hoppas på att få ett mejl som jag "måste" svara på "direkt"–> hämtar nåt ätbart i köket–> suckar –> stoppar nåt ätbart i munnen –> repeterar. Det tar tretton tusen år att få ihop en sida.
Johannas och mitt värsta är en skitgammal artikel som vi återkommer till orimligt ofta. Där är det en författare som beskriver hur hon gick från att skriva futtiga 2000 ord om dagen till att skriva 10 000 ord om dagen. Jag har bloggat om den här artikeln innan. Det var två år sen. Jag är fortfarande upprörd, uppenbarligen? Uppenbarligen.
I alla fall har de där förbannade 10 000 orden blivit ett internskämt nu. Idag frågade jag Johanna ungefär hur lång en sån bok hon höll på att skriva på nu brukar vara, och hon svarade 30 000 ord. "Tre dagars jobb, alltså" konstaterade jag kallt, och Johanna (som började på boken typ i förrgår bara): "Japp, klar efter den här pomodoron". Sen räknade jag, och konstaterade att boken jag skriver på (låt oss kalla den Viggo 2) bara kommer ta 1,5 arbetsdag att få färdig. Skrattade så högt och länge åt detta att det kom tårar.
Aaaa, och sen gick vi på promenad i Gnesta också, och jag visade Johanna min nya kontorslokal. (Vi måste prata mer om den någon dag.) Nu ska hon övertala alla sina Bagarmossenskrivkompisar att åka på utbyte till Gnesta, och träffa alla mina Gnestaskrivkompisar*, och vice versa. Vänort Gnesta/Bagis.
Rolig dag, detta.
*Sadly finns dessa skrivkompisar mest i min fantasi. Men det finns stor potential i Gnesta på barnboksområdet! Tror vi är 5 eller 6 stycken som skriver/illustrerar som bor här, och förr eller senare lyckas jag väl tvinga alla att hyra kontor på samma ställe som jag och göra lokalen till en liten härlig barnbokshub? Never give up.
Det var effektivt. Kanske måste fortsätta med detta på skrivdagar?
Är annars helt otroligt givmild när det kommer till att ge mig själv paus var tredje sekund i skrivet, det är så motigt att ta sig in i en text och komma igång, jag förstår inte hur det kan vara så jädra svårt var eviga skrivdag i första utkastet av något, men det är det. Är den här: Skriver en mening –> suckar skithögt –> kollar instagram –> suddar mening –> kollar instagram –> suckar –> skriver ny mening –> hoppas på att få ett mejl som jag "måste" svara på "direkt"–> hämtar nåt ätbart i köket–> suckar –> stoppar nåt ätbart i munnen –> repeterar. Det tar tretton tusen år att få ihop en sida.
Johannas och mitt värsta är en skitgammal artikel som vi återkommer till orimligt ofta. Där är det en författare som beskriver hur hon gick från att skriva futtiga 2000 ord om dagen till att skriva 10 000 ord om dagen. Jag har bloggat om den här artikeln innan. Det var två år sen. Jag är fortfarande upprörd, uppenbarligen? Uppenbarligen.
I alla fall har de där förbannade 10 000 orden blivit ett internskämt nu. Idag frågade jag Johanna ungefär hur lång en sån bok hon höll på att skriva på nu brukar vara, och hon svarade 30 000 ord. "Tre dagars jobb, alltså" konstaterade jag kallt, och Johanna (som började på boken typ i förrgår bara): "Japp, klar efter den här pomodoron". Sen räknade jag, och konstaterade att boken jag skriver på (låt oss kalla den Viggo 2) bara kommer ta 1,5 arbetsdag att få färdig. Skrattade så högt och länge åt detta att det kom tårar.
Aaaa, och sen gick vi på promenad i Gnesta också, och jag visade Johanna min nya kontorslokal. (Vi måste prata mer om den någon dag.) Nu ska hon övertala alla sina Bagarmossenskrivkompisar att åka på utbyte till Gnesta, och träffa alla mina Gnestaskrivkompisar*, och vice versa. Vänort Gnesta/Bagis.
Rolig dag, detta.
*Sadly finns dessa skrivkompisar mest i min fantasi. Men det finns stor potential i Gnesta på barnboksområdet! Tror vi är 5 eller 6 stycken som skriver/illustrerar som bor här, och förr eller senare lyckas jag väl tvinga alla att hyra kontor på samma ställe som jag och göra lokalen till en liten härlig barnbokshub? Never give up.
fredag, maj 25, 2018
Kära jobbdagbok (16)
I Hollywood får barnen lära sig dramaturgi när de går i första klass. Idag har jag sett ett uppritat "story mountain" som ett sjuårigt barn fått med sig hem i läxa. Linjen börjar vid botten av berget. (Beginning - the character has a problem!). Sen går kurvan upp mot toppen av berget. (Middle - the character deals with the problem), och planar sen ut mot slutet. (The character changes or realizes something new.) I LÄXA TILL SJUÅRINGAR! Jag var trettiosju när jag började intressera mig på allvar för dylika kurvor, och hade skrivit 20 böcker.
Step up, Bjärbo.
Min kollega som visade mig Hollywoodläxan spånade i alla fall också skämtsamt om att Dramatikerförbundet och Författarförbundet borde slå sig ihop, för världarna möts nu, mycket mer än tidigare. Det finns fler och fler jobb som hamnar lite mitt emellan. Att skriva ljudserier, till exempel. Eller när Storytel inför ett writersroom, där fyra författare tillsammans ska skriva en ljudjulkalender.
Möts världarna mer nu?
Bokvärlden sneglar i alla fall rätt öppet på TV-världen, och vill använda sig av samma knep som TV-världen använder sig av, tycks det mig. (Källa: Magkänsla grundat på till exempel att jag av mitt bokförlag blivit inbjuden till dramaturgiworkshops om hur tv-serier skrivs, och att till exempel Storytel använder sig av fraser som "med inspiration från Netflix och HBO" när de beskriver sina ljudseriesatsningar.) Jag sneglar avundsjukt på TV-världen. Människor älskar tv-serier! Vem älskar att läsa en bok på papper?
Den tanken har jag varje dag, och jag hatar den.
För nåt nummer sedan i branschtidningen Svensk bokhandel var det en artikel som handlade om ungdomsboken specifikt – att den var i kris, att försäljningen gick ner, skulle den dö, kan man vända trenden? Det var ett skitintressant reportage. Jag retade mig på jättemånga saker som sas i det, men det är ju kanske bra. Makes you think. En vinkel var att det ges ut (för) många vanliga, realistiska ungdomsromaner i skolmiljö, och det är inte det "ungdomar vill ha". (Källa: En persons barn, typ.)
Undrar två grejer framförallt om det: 1. Om nu detta är sant, att "den vanliga, realistiska ungdomsromanen" inte är eftertraktad – gäller det i så fall bara ungdomsböcker? Den "vanliga, realistiska vuxenromanen", eller den "vanliga, realistiska filmen", till exempel. Hur stora publikmagneter är de? Och 2: Varför är känslan att det är så mycket lättare att bara ge upp om ungdomsböckerna, än om dessa andra områden, som riktar sig till vuxna i så fall? Folk säger saker som "har ungdomsromanen spelat ut sin roll?" och "Är det inte dags att lägga ner ungdomsboken?" helt lättvindigt, och det bara passerar förbi, typ. Hade man kunnat säga "lägg ner den vanliga, realistiska filmen" lika lätt? Det blir rätt tydligt att ungdomsboken har låg status (eller lågt självförtroende, eller vad det nu är). Inget värt, släng åt sidan, moving on. Vad vill marknaden ha? Hur ska vi vända oss ut och in för att få kidsen att läsa idag då?
Jag vill fan inte tänka så, jag vill bara försöka skriva bra berättelser.
Men det börjar bli rätt svårt att låta bli.
Step up, Bjärbo.
Min kollega som visade mig Hollywoodläxan spånade i alla fall också skämtsamt om att Dramatikerförbundet och Författarförbundet borde slå sig ihop, för världarna möts nu, mycket mer än tidigare. Det finns fler och fler jobb som hamnar lite mitt emellan. Att skriva ljudserier, till exempel. Eller när Storytel inför ett writersroom, där fyra författare tillsammans ska skriva en ljudjulkalender.
Möts världarna mer nu?
Bokvärlden sneglar i alla fall rätt öppet på TV-världen, och vill använda sig av samma knep som TV-världen använder sig av, tycks det mig. (Källa: Magkänsla grundat på till exempel att jag av mitt bokförlag blivit inbjuden till dramaturgiworkshops om hur tv-serier skrivs, och att till exempel Storytel använder sig av fraser som "med inspiration från Netflix och HBO" när de beskriver sina ljudseriesatsningar.) Jag sneglar avundsjukt på TV-världen. Människor älskar tv-serier! Vem älskar att läsa en bok på papper?
Den tanken har jag varje dag, och jag hatar den.
För nåt nummer sedan i branschtidningen Svensk bokhandel var det en artikel som handlade om ungdomsboken specifikt – att den var i kris, att försäljningen gick ner, skulle den dö, kan man vända trenden? Det var ett skitintressant reportage. Jag retade mig på jättemånga saker som sas i det, men det är ju kanske bra. Makes you think. En vinkel var att det ges ut (för) många vanliga, realistiska ungdomsromaner i skolmiljö, och det är inte det "ungdomar vill ha". (Källa: En persons barn, typ.)
Undrar två grejer framförallt om det: 1. Om nu detta är sant, att "den vanliga, realistiska ungdomsromanen" inte är eftertraktad – gäller det i så fall bara ungdomsböcker? Den "vanliga, realistiska vuxenromanen", eller den "vanliga, realistiska filmen", till exempel. Hur stora publikmagneter är de? Och 2: Varför är känslan att det är så mycket lättare att bara ge upp om ungdomsböckerna, än om dessa andra områden, som riktar sig till vuxna i så fall? Folk säger saker som "har ungdomsromanen spelat ut sin roll?" och "Är det inte dags att lägga ner ungdomsboken?" helt lättvindigt, och det bara passerar förbi, typ. Hade man kunnat säga "lägg ner den vanliga, realistiska filmen" lika lätt? Det blir rätt tydligt att ungdomsboken har låg status (eller lågt självförtroende, eller vad det nu är). Inget värt, släng åt sidan, moving on. Vad vill marknaden ha? Hur ska vi vända oss ut och in för att få kidsen att läsa idag då?
Jag vill fan inte tänka så, jag vill bara försöka skriva bra berättelser.
Men det börjar bli rätt svårt att låta bli.
torsdag, maj 24, 2018
Kära jobbdagbok (15)
Maj 2018 kommer gå till historien som "mest spring på förlaget någonsin". (Lögn, men.) Har varit där flera gånger i veckan i olika ärenden. Mestadels för det där med ljudboksinspelningen (Storytel sitter i samma hus som Rabén nu för tiden), men också för att jag har släppt/ska släppa två böcker i vår, och då är det alltid lite grejs kring det, marknadsföringsmöten och sånt.
Jag älskar det nästan regelbundna springet i det där huset, bland alla de där människorna. Alla är så roliga på barnboksförlag. Alla vill jämt prata om böcker. Och varje gång man säger typ "läste du den där recensionen" eller "såg du den där artikeln" eller "har du tänkt på ditten och datten som har med det här lilla smala barnbokiga att göra" SÅ HAR DE JU DET!!! Tror fan att man aldrig vill gå därifrån.
Idag sa min bilderboksförläggare att hon kommit på att vi kunde ha möte utomhus, för hon ville "bli utsläppt". Det är den andra förläggaren på mycket kort tid som refererar till saker som händer utanför förlaget som "då när jag blev utsläppt". Skrattade högt båda gångerna. Utsläppt? Jag älskar att bli insläppt.
"Möte med förlaget" är liksom alltid en skitstor höjdpunkt i min jobbkalender.
Jag älskar det nästan regelbundna springet i det där huset, bland alla de där människorna. Alla är så roliga på barnboksförlag. Alla vill jämt prata om böcker. Och varje gång man säger typ "läste du den där recensionen" eller "såg du den där artikeln" eller "har du tänkt på ditten och datten som har med det här lilla smala barnbokiga att göra" SÅ HAR DE JU DET!!! Tror fan att man aldrig vill gå därifrån.
Idag sa min bilderboksförläggare att hon kommit på att vi kunde ha möte utomhus, för hon ville "bli utsläppt". Det är den andra förläggaren på mycket kort tid som refererar till saker som händer utanför förlaget som "då när jag blev utsläppt". Skrattade högt båda gångerna. Utsläppt? Jag älskar att bli insläppt.
"Möte med förlaget" är liksom alltid en skitstor höjdpunkt i min jobbkalender.
onsdag, maj 23, 2018
Kära jobbdagbok (14)
Det krävdes fem pass i ljudstudion, och sen var råinspelningen av "Inuti huvudet är jag kul" i ljudboksversion klar. Nu ska en ljudtekniker gå igenom alla filerna, och tillsammans med en redaktör stämma av mot texten och lista allt jag behöver läsa om. Sen blir det två pass i studion till för korrigeringar och sen: Klart! Jag tror ljudboken kommer släppas nästan samtidigt som textboken, i början av juni.
På Storytel kan lyssnaromdömena på böcker vara helt brutala. "Suger!" "Provocerande dålig!" "Så jävla störig uppläsare." Det är som på Goodreads, fast nästan värre. Åh, sweet baby jesus, hoppas att jag aldrig någonsin kommer gå in och kolla omdömena på min egen bok där?
Jag kommer gå in och kolla omdömena på min egen bok där.
Där och på Goodreads och överallt kommer jag gå in och kolla, följa snittbetygen, se dem ändras dag för dag. Och jag kommer googla titeln på boken och mitt eget namn oftare än vad som är det minsta rimligt, och kolla hashtaggar på Twitter och Instagram och haka upp mig på allt som är negativt och minnas formuleringar om det i flera år sen, och låta det som är positivt bara rinna av, som på en gås.
KUL DET SKA BLI.
(Det ska det ju. Inte just att kolla omdömen, men att boken släpps och finns. Jag vill verkligen att folk ska läsa den, och engagera sig så mycket att de vill sätta betyg på den. Och tanken på att det finns folk som kommer tycka att den "suger" och är "provocerande dålig" gör mig så klart ingenting på ett teoretiskt plan, så är det ju, jag gillar att folk tycker olika, att de tycker över huvud taget, att boken fått dem att känna något. Men det hade varit lite smartare för min egen del att inte kolla, kanske.)
Hur som helst så har jag hållit boken i handen nu.
Den kom från tryckeriet i fredags, jag hämtade den i måndags, och den är skitfin, den har glansig folie i texten på omslaget, jag älskar det. Sara Acedo har gjort det. Googlar formgivare sitt eget namn och läser folks tyck och tänk om saker de formgett? Tycker folk saker om formgivning? Jag tycker saker om Sara Acedo i alla fall, och de är att hon är en av Sveriges absolut bästa bokomslagspersoner.
På Storytel kan lyssnaromdömena på böcker vara helt brutala. "Suger!" "Provocerande dålig!" "Så jävla störig uppläsare." Det är som på Goodreads, fast nästan värre. Åh, sweet baby jesus, hoppas att jag aldrig någonsin kommer gå in och kolla omdömena på min egen bok där?
Jag kommer gå in och kolla omdömena på min egen bok där.
Där och på Goodreads och överallt kommer jag gå in och kolla, följa snittbetygen, se dem ändras dag för dag. Och jag kommer googla titeln på boken och mitt eget namn oftare än vad som är det minsta rimligt, och kolla hashtaggar på Twitter och Instagram och haka upp mig på allt som är negativt och minnas formuleringar om det i flera år sen, och låta det som är positivt bara rinna av, som på en gås.
KUL DET SKA BLI.
(Det ska det ju. Inte just att kolla omdömen, men att boken släpps och finns. Jag vill verkligen att folk ska läsa den, och engagera sig så mycket att de vill sätta betyg på den. Och tanken på att det finns folk som kommer tycka att den "suger" och är "provocerande dålig" gör mig så klart ingenting på ett teoretiskt plan, så är det ju, jag gillar att folk tycker olika, att de tycker över huvud taget, att boken fått dem att känna något. Men det hade varit lite smartare för min egen del att inte kolla, kanske.)
Hur som helst så har jag hållit boken i handen nu.
Den kom från tryckeriet i fredags, jag hämtade den i måndags, och den är skitfin, den har glansig folie i texten på omslaget, jag älskar det. Sara Acedo har gjort det. Googlar formgivare sitt eget namn och läser folks tyck och tänk om saker de formgett? Tycker folk saker om formgivning? Jag tycker saker om Sara Acedo i alla fall, och de är att hon är en av Sveriges absolut bästa bokomslagspersoner.
torsdag, maj 17, 2018
Kära jobbdagbok (13)
Att göra skolbesök är lite av ett vågspel för mig nu för tiden. När jag började kuska runt bland skolor och prata om mina böcker för åtta år sen tyckte jag det var roligt åttio procent av gångerna, och energidränerande resten. Nu är siffrorna omvända, trots att ingenting egentligen har ändrats på själva skolorna. Jag tror att jag har nästan slut på skolbesök i kroppen. Den där upplevda uppförsbacken (motståndet mot läsning, böcker, kvinnor som ser ut som elevernas vanliga svensklärare – no offence vanliga svensklärare, I love you) som jag tragglat mig uppför i varenda högstadieklass jag besökt har väl vunnit över mig i längden, I guess. Jag orkar inte riktigt med den längre, jag blir bara ledsen.
Men idag har jag varit hos femteklassare i Lidköping.
Det var skithärligt.
Har ni sett Lilla Aktuellt eller läst KP eller varit i en femma på sistone? Jag är rätt säker på att mänskligheten peakar i elvaårsåldern, Vi skulle kunna ge årskurs fem rösträtt, och årskurs fem skulle bara: *fixa biffen*. Så smarta och med, så pigga blickar.
Ibland pratar vi om favoritårskurser, jag och mina författarkompisar som också kuskar runt bland skolor. Tvåor ligger sjukt bra till, men femmor vinner. Säkert tjugo gånger har jag fått rådet ”Skriv en bok för 9-12 åringar, already! Så du får besöka femmor. Du behöver femmor!”.
Det är en speciell och alldeles särskild samlad erfarenhet som finns bland författare som åker runt bland landets skolor år ut och år in. Det roligaste skämtet vi kom på under författarveckan i Göteborg var det här: Vi skulle kunna starta ett nytt teveprogram som var som På Spåret, och tävla i ”Vilken skola är vi på väg till?”, för vi kan så sjukt mycket om tåg och bussar och hållplatser vid skolor. (Thomas Halling skulle vinna.) Även ”Vilket trestjärnigt hotell är vi på nu?” skulle kunna funka. Eller ”Vad äter man lämpligast till middag i – insert valfri liten ort – när man anländer med till busstationen söndag kväll klockan 20.12?” (Ostbågar, om man är vegetarian.) Så pass tråkiga teveprogram! Vi skrattade hela frukosten åt denna tanke.
Upplägget i Lidköping var helt optimalt: Först träffade jag eleverna i en storsamling i en timme och berättade och visade bildspel och svarade på smarta frågor. Sen träffade jag samma elever igen, fast uppdelade klassvis, och hade skrivövningar en timme till. Rätt dyrt upplägg för skolan, men otroligt bra.
Men idag har jag varit hos femteklassare i Lidköping.
Det var skithärligt.
Har ni sett Lilla Aktuellt eller läst KP eller varit i en femma på sistone? Jag är rätt säker på att mänskligheten peakar i elvaårsåldern, Vi skulle kunna ge årskurs fem rösträtt, och årskurs fem skulle bara: *fixa biffen*. Så smarta och med, så pigga blickar.
Ibland pratar vi om favoritårskurser, jag och mina författarkompisar som också kuskar runt bland skolor. Tvåor ligger sjukt bra till, men femmor vinner. Säkert tjugo gånger har jag fått rådet ”Skriv en bok för 9-12 åringar, already! Så du får besöka femmor. Du behöver femmor!”.
Det är en speciell och alldeles särskild samlad erfarenhet som finns bland författare som åker runt bland landets skolor år ut och år in. Det roligaste skämtet vi kom på under författarveckan i Göteborg var det här: Vi skulle kunna starta ett nytt teveprogram som var som På Spåret, och tävla i ”Vilken skola är vi på väg till?”, för vi kan så sjukt mycket om tåg och bussar och hållplatser vid skolor. (Thomas Halling skulle vinna.) Även ”Vilket trestjärnigt hotell är vi på nu?” skulle kunna funka. Eller ”Vad äter man lämpligast till middag i – insert valfri liten ort – när man anländer med till busstationen söndag kväll klockan 20.12?” (Ostbågar, om man är vegetarian.) Så pass tråkiga teveprogram! Vi skrattade hela frukosten åt denna tanke.
Upplägget i Lidköping var helt optimalt: Först träffade jag eleverna i en storsamling i en timme och berättade och visade bildspel och svarade på smarta frågor. Sen träffade jag samma elever igen, fast uppdelade klassvis, och hade skrivövningar en timme till. Rätt dyrt upplägg för skolan, men otroligt bra.
måndag, maj 14, 2018
Kära jobbdagbok (12)
Redigera klart det sista på Viggo, boka tågbiljetter till Lidköping, marknadsföringsgrejs Inuti. Min lista över dagens arbetsuppgifter är rätt representativ för snittet av mina arbetsdagar. Lite ditt, lite datt, paus för plantering av luktärter i mitten.
Förlaget undrar om jag vill ha releasefest för ungdomsboken när den släpps om en månad.
Jag svarar nej.
Sen ägnar jag halva dagen åt att fundera på om det finns något (annat) jag kan göra för att boken inte ska drunkna i bokfloden. Jag vill inte att den ska drunkna. Men jag vet inte hur stor roll det spelar, vad jag gör, och jag tycker det är en balansgång som är rätt svår, hur stor dos jag pallar av den extremt dubbla känslan "stå och tuta i egen lur".
Retweeta bra recensioner, instagramma allt som sägs om boken, dela topplistor, tjata om det jag skrivit.
Jag tycker på många sätt att det är allra coolast med författare som inte tutar nästan alls. De som bara släpper sina böcker, håller käft om det i alla sociala kanaler, och låter boken leva sitt egna liv. Men de är ju rätt få? Och kanske startar de allihop från ett annat utgångsläge.
Jag tänker det nog som tre faser. Först idéer och hittepå, sen hantverket att få ner orden och redigera dem till en bok, och sist att försöka få den boken att hitta till läsare. Nu har ju jag ett förlag som hjälper mig mer och mer ju längre in i processen jag kommer, och den sista delen skulle jag kunna släppa nästan helt om jag ville, tror jag. Men jag vill verkligen inte. Jag har jobbat med den här texten i flera år. Jag vill bära mitt bokbarn som den sista droppen vatten, och putta henne framåt om jag kan, jag tycker att det ingår.
Imorgon ska jag på medlemskväll hos författarförbundet.
"Marknadsföring – vad gör förlaget och vad kan du göra själv?"
Tänker på förhand på det som extremt intressant.
Förlaget undrar om jag vill ha releasefest för ungdomsboken när den släpps om en månad.
Jag svarar nej.
Sen ägnar jag halva dagen åt att fundera på om det finns något (annat) jag kan göra för att boken inte ska drunkna i bokfloden. Jag vill inte att den ska drunkna. Men jag vet inte hur stor roll det spelar, vad jag gör, och jag tycker det är en balansgång som är rätt svår, hur stor dos jag pallar av den extremt dubbla känslan "stå och tuta i egen lur".
Retweeta bra recensioner, instagramma allt som sägs om boken, dela topplistor, tjata om det jag skrivit.
Jag tycker på många sätt att det är allra coolast med författare som inte tutar nästan alls. De som bara släpper sina böcker, håller käft om det i alla sociala kanaler, och låter boken leva sitt egna liv. Men de är ju rätt få? Och kanske startar de allihop från ett annat utgångsläge.
Jag tänker det nog som tre faser. Först idéer och hittepå, sen hantverket att få ner orden och redigera dem till en bok, och sist att försöka få den boken att hitta till läsare. Nu har ju jag ett förlag som hjälper mig mer och mer ju längre in i processen jag kommer, och den sista delen skulle jag kunna släppa nästan helt om jag ville, tror jag. Men jag vill verkligen inte. Jag har jobbat med den här texten i flera år. Jag vill bära mitt bokbarn som den sista droppen vatten, och putta henne framåt om jag kan, jag tycker att det ingår.
Imorgon ska jag på medlemskväll hos författarförbundet.
"Marknadsföring – vad gör förlaget och vad kan du göra själv?"
Tänker på förhand på det som extremt intressant.
onsdag, maj 09, 2018
Kära jobbdagbok (11)
För någon vecka sen satt jag i mitt kök med min förläggare, min redaktör och illustratören Johanna Magoria, som tecknar min kapitelbok för småkids (sjuåringar, typ). ”Viggo och rädslolistan” släpps i höst, och vi spånade ihop om del två och del tre. Vad som skulle hända med Viggo och familjen i fortsättningen. Jag sa bland mycket annat: ”Jag vill utsätta Nils för nåt hemskt.” Nils är Viggos lillebrorsa. ” Kanske kan han hamna på sjukhus? Jag vill veta hur Viggo hanterar det.”
De är väldigt lika mina egna barn, Viggo och Nils.
Gräv där du står.
Jag gräver typ inte ens, jag bara står, blir översköljd.
Ändrar massor i handling, lägger till, tar bort, hittar på, så klart. Mina verkliga barn lever inte sina liv i strukturerade dramaturgiska kurvor. Men personerna är så lika. Rädslorna, fnissen, känslorna, relationen mellan de två bröderna.
”Det är Viggos värsta tanke. Att nåt ska hända med Nils.”
Som författare finns det naturligtvis ingen mer effektiv ratt att vrida på.
”Krupp? Benbrott? Nåt ännu värre, nåt med blod?”
I helgen var mitt verkliga yngsta barn med om en cykelolycka som inkluderade blodbad, ambulans, röntgen av huvud och näsa och haka och händer, utslagna tänder och tårar.
Jag gräver inte ens, jag bara står, blir översköljd.
Det är otroligt terapeutiskt rätt ofta, detta med skrivande.
De är väldigt lika mina egna barn, Viggo och Nils.
Gräv där du står.
Jag gräver typ inte ens, jag bara står, blir översköljd.
Ändrar massor i handling, lägger till, tar bort, hittar på, så klart. Mina verkliga barn lever inte sina liv i strukturerade dramaturgiska kurvor. Men personerna är så lika. Rädslorna, fnissen, känslorna, relationen mellan de två bröderna.
”Det är Viggos värsta tanke. Att nåt ska hända med Nils.”
Som författare finns det naturligtvis ingen mer effektiv ratt att vrida på.
”Krupp? Benbrott? Nåt ännu värre, nåt med blod?”
I helgen var mitt verkliga yngsta barn med om en cykelolycka som inkluderade blodbad, ambulans, röntgen av huvud och näsa och haka och händer, utslagna tänder och tårar.
Jag gräver inte ens, jag bara står, blir översköljd.
Det är otroligt terapeutiskt rätt ofta, detta med skrivande.
fredag, maj 04, 2018
Kära jobbdagbok (10)
En favoritgrej i mitt liv är när mina författarkompisar gör research till sina böcker genom att fråga folk saker på Facebook, och liksom använder sina vänner och sina vänners barn för att spåna fram rätt detaljer till sin bok. Det kan handla om vad femåringar önskar sig i födelsedagspresent, eller vilken låt det är rimligt att karaktärerna i en ungdomsroman dansar till när de går ut, eller vilket tevespel de ska spela, eller om referenserna funkar. "Vet dagens nioåringar vem MacGyver är?" (Nej.)
Det engagerar skitmånga, trådarna får alltid massor av kommentarer på ingen tid alls. "Mitt barn hälsar att...", "På skolgården här säger de..." "I Västerås är det sjukt stort med..."
Håller vuxenboksförfattare också på med den här typen av omsorg kring detaljer för att pricka helt rätt in i målgruppen de skriver för? Hoppas. Skulle hemskt gärna se tråden med förslag på vad en snart 42-årig man kan tänkas ha på sin önskelista, till exempel. Eller referensfrågan: "Vet dagens sextiosjuåringar vad Fortnite är?" (Nej.)
I alla fall frågade jag själv idag vad barn mellan 4-7 år kallar emojis för. Vet de att det heter emojis? Säger de smileys? Säger de något annat? Fick "smajlisar", "roliga hjärtan", "gubbar", "katter", "emojisar", "mojisar" "bilder", "leksaker", "smileys" och "emojis" som svar, allt på mindre än en timme. Blev i och för sig inte mycket klokare kring vad jag ska använda för ord i boken av det, men hade kul under tiden. Och lärde mig att det inte heter "emojis", förresten, utan "emojier".
Jahopp.
torsdag, maj 03, 2018
Kära jobbdagbok (9)
Småländskan passerade nålsögat. Igår gjorde jag första passet i ljudstudion för att spela in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Det var så här: Tre timmar instängd i ett pyttelitet, mörkt bås med en mikrofon, en vattenflaska och en ipad med mitt eget manus framför mig, och så instruktionen: "Kör! Du känner din text bäst."
Jag hann 65 sidor.
Blev otroligt trött i rösten.
Har över 200 sidor kvar.
Varje gång jag läser fel eller stakar mig under inspelningen ska jag trycka på en liten klickknapp jag håller i handen, så att klicket tydligt syns på ljudkurvorna hos teknikern. Fick läsa "knappt urskiljbara mot himlen" säkert sju gånger innan jag fick bokstäverna rätt i munnen, klick, klick, klick.
Jag tycker om texten.
Jag var rätt nervös för det – att jag skulle börja läsa högt och bara, men gud, vad är det här, vem har skrivit den här skiten? Jag är inte säker på att den gör sig som bäst i ljud, men jag tycker om den, och det är en lättnad.
Det händer något med en text när man läser den högt. Jag har inte skrivit den här boken med den avsikten. När jag emellanåt skriver böcker som jag vet främst kommer att högläsas så lägger jag mycket kraft på det. Testläser högt för mig själv, ändrar, laborerar med rytm och ordföljd, testläser igen för barnen, provar olika lösningar. Det är ju skitviktigt och inte alls självklart att orden ligger rätt i munnen på den som läser, att det går att högläsa texten. Men när jag skriver längre romaner för äldre läsare tänker jag inte alls så. Då ser jag bokstäver på papper framför mig, att läsarens öga ska följa en text. Jag vill att det ska vara njutbart för ögat. Så jag fifflar med radbrytningar, kommatecken, punkter. Lägger in pauser, kanske kursiver, dialoger som avbryts mitt i ord med tre punkter, sms som trillar in och bara markeras med ett annat typsnitt för att man ska förstå att det är ett sms. En text på ett papper bakar ju in formgivning och typografering i läsupplevelsen, även om man kanske inte tänker på det när man läser. Det är inte alls självklart att det går att ta bort den delen och läsa texten högt istället sen. Eller – det är klart att det går. Men det blir inte samma sak, en läst text på papper är något annat.
Jag är en person som gillar att se saker: Bilder, foton, bokstäver mot papper. Jag antar att man är olika med det? Jag är team visuell. Minns kompositioner, typsnitt, möbleringar i rum, färger som skar sig, hur långa orden var mot pappret, jag visste alltid det, när jag skulle minnas något på ett prov? Det var åtta bokstäver, det där ordet jag famlar efter i minnet, jag kommer ihåg att det stod till höger bredvid bilden, i det korta stycket, att det började med ett M.
Jag är inte alls lika bra på att lyssna. Mina tankar bara vandrar.
Men jag gör mitt allra bästa för att göra min text så bra som möjligt för team auditiv när jag står där i ljudstudion i alla fall.
Jag hann 65 sidor.
Blev otroligt trött i rösten.
Har över 200 sidor kvar.
Varje gång jag läser fel eller stakar mig under inspelningen ska jag trycka på en liten klickknapp jag håller i handen, så att klicket tydligt syns på ljudkurvorna hos teknikern. Fick läsa "knappt urskiljbara mot himlen" säkert sju gånger innan jag fick bokstäverna rätt i munnen, klick, klick, klick.
Jag tycker om texten.
Jag var rätt nervös för det – att jag skulle börja läsa högt och bara, men gud, vad är det här, vem har skrivit den här skiten? Jag är inte säker på att den gör sig som bäst i ljud, men jag tycker om den, och det är en lättnad.
Det händer något med en text när man läser den högt. Jag har inte skrivit den här boken med den avsikten. När jag emellanåt skriver böcker som jag vet främst kommer att högläsas så lägger jag mycket kraft på det. Testläser högt för mig själv, ändrar, laborerar med rytm och ordföljd, testläser igen för barnen, provar olika lösningar. Det är ju skitviktigt och inte alls självklart att orden ligger rätt i munnen på den som läser, att det går att högläsa texten. Men när jag skriver längre romaner för äldre läsare tänker jag inte alls så. Då ser jag bokstäver på papper framför mig, att läsarens öga ska följa en text. Jag vill att det ska vara njutbart för ögat. Så jag fifflar med radbrytningar, kommatecken, punkter. Lägger in pauser, kanske kursiver, dialoger som avbryts mitt i ord med tre punkter, sms som trillar in och bara markeras med ett annat typsnitt för att man ska förstå att det är ett sms. En text på ett papper bakar ju in formgivning och typografering i läsupplevelsen, även om man kanske inte tänker på det när man läser. Det är inte alls självklart att det går att ta bort den delen och läsa texten högt istället sen. Eller – det är klart att det går. Men det blir inte samma sak, en läst text på papper är något annat.
Jag är en person som gillar att se saker: Bilder, foton, bokstäver mot papper. Jag antar att man är olika med det? Jag är team visuell. Minns kompositioner, typsnitt, möbleringar i rum, färger som skar sig, hur långa orden var mot pappret, jag visste alltid det, när jag skulle minnas något på ett prov? Det var åtta bokstäver, det där ordet jag famlar efter i minnet, jag kommer ihåg att det stod till höger bredvid bilden, i det korta stycket, att det började med ett M.
Jag är inte alls lika bra på att lyssna. Mina tankar bara vandrar.
Men jag gör mitt allra bästa för att göra min text så bra som möjligt för team auditiv när jag står där i ljudstudion i alla fall.
fredag, april 27, 2018
Kära jobbdagbok (8)
Emma mejlar och undrar hur det gick på bokfrukosten, där jag presenterade vår gemensamma bok för publik på förlaget igår, hur jag känner mig. Jag svarar något i stil med "det måste ha gått okej, för jag har ännu inte drabbats av ånger över något jag sa eller gjorde. Ältet kan ju fortfarande dyka upp som gubben i lådan lite när som helst, men det är i alla fall ett bra tecken att det inte trillar in i samma sekund som jag går av scenen."
Emma fattar alltid allt sånt.
Hon svarar att det är ett ständigt battle, för vid sällsynta tillfällen är man en sån där rolig, som småpratar avslappnat om ditt och datt i publika sammanhang, och får folk att skratta. Men de dagar man är det, när man har feeling, så är det ändå efteråt skamsköljningsgaranti pga "tog för mycket plats", och "hade ju tänkt vara sval och lugn". Men när man är "sval och lugn" nästa gång så känner man sig inte alls så cool som man tänkte sist, man känner sig bara tyst och feg, och så sneglar man på någon som står och har feeling i nåt annat hörn av rummet och får folk att skratta och så bara: "Det är sån man skulle va, ju!"
Emma fattar alltid allt sånt.
Hon svarar att det är ett ständigt battle, för vid sällsynta tillfällen är man en sån där rolig, som småpratar avslappnat om ditt och datt i publika sammanhang, och får folk att skratta. Men de dagar man är det, när man har feeling, så är det ändå efteråt skamsköljningsgaranti pga "tog för mycket plats", och "hade ju tänkt vara sval och lugn". Men när man är "sval och lugn" nästa gång så känner man sig inte alls så cool som man tänkte sist, man känner sig bara tyst och feg, och så sneglar man på någon som står och har feeling i nåt annat hörn av rummet och får folk att skratta och så bara: "Det är sån man skulle va, ju!"
På pricken så.
Ellen Ekman (Lilla Berlin) var på samma bokfrukost också. Jag hann inte prata med henne, men hon hörde av sig efteråt, och det var kul, för plötsligt chattade vi om vilka av de andra författarna på bokfrukosten vi var i vår låtsasvärld, när vi stod där på scenen. I min låtsasvärld var jag Jenny Jägerfeld, för hon är jämt så himla bra på att helt avslappnat få folk att skratta och sen bara BAAM! få folk att gråta, och sen säger hon kloka saker och så slutar allt med att alla ser ut som hjärtögonemojis. Ellen var Henrik Fexeus, för han "pratade utan mick med gott magstöd".
Det tio minutrarna på scen tar mycket energi, för jag måste räkna in några timmars ältande innan, och oftast många timmars ältande efter. Men de ger uppenbarligen också upphov till mitt största livseelixir: samtal eller mejl eller chattar efteråt med smarta, roliga personer.
Det väger verkligen upp, numera.
onsdag, april 25, 2018
Kära jobbdagbok (7)
Ibland när det slår mig att jag blivit en person som pratar om mat och recept och vegetariska rätter inför stora folksamlingar på regelbunden basis vill jag skratta högt och länge rakt ut. Det händer att jag säger saker som ”en dag utan baljväxter är en förlorad dag” nästan på allvar. Hur hände det? Hur blev det så? Jag menar inte att fåna mig, men jag kunde verkligen inte se det komma. Älskar jag egentligen ens att laga mat? Verkligen inte alltid.
När jag sitter i lärarrum för att jag ska göra författarbesök i högstadieklasser och föreläsa om läsande, skrivande och ungdomsromanerna jag lagt åratal av mitt liv på är det kikärtscurry jag pratar om med lärarna. Belugabolognese. Quinoanuggets. Lasagnen med aubergine. ”Vi testade ert tips att ha röda linser i pannkakssmeten hemma i förrgår, och alla barnen åt!”
Av alla de 23 böcker jag gjort är det de tre kokböckerna riktade till vuxna som fått absolut störst spridning och genomslag.
Det är underbart.
Det är också lite, lite provocerande. (”De här 20 andra böckerna, är det inte nån som undrar nåt om dem, vill ni till exempel inte veta varför det bara är mammor med i bakgrunden i den här berättelsen, undrar ingen över papp… nä, okej, kikärtor. Har du testat att honungsrosta dem med lite vitlök och flingsalt, och ha som topping på en soppa?”)
Men mest är det underbart.
Ikväll har jag varit på en Akademibokhandel i Stockholm och pratat om linser och tofu och jordnötssmör och sås.
Det var skithärligt.
Jättemånga människor älskar verkligen sås.
När jag sitter i lärarrum för att jag ska göra författarbesök i högstadieklasser och föreläsa om läsande, skrivande och ungdomsromanerna jag lagt åratal av mitt liv på är det kikärtscurry jag pratar om med lärarna. Belugabolognese. Quinoanuggets. Lasagnen med aubergine. ”Vi testade ert tips att ha röda linser i pannkakssmeten hemma i förrgår, och alla barnen åt!”
Av alla de 23 böcker jag gjort är det de tre kokböckerna riktade till vuxna som fått absolut störst spridning och genomslag.
Det är underbart.
Det är också lite, lite provocerande. (”De här 20 andra böckerna, är det inte nån som undrar nåt om dem, vill ni till exempel inte veta varför det bara är mammor med i bakgrunden i den här berättelsen, undrar ingen över papp… nä, okej, kikärtor. Har du testat att honungsrosta dem med lite vitlök och flingsalt, och ha som topping på en soppa?”)
Men mest är det underbart.
Ikväll har jag varit på en Akademibokhandel i Stockholm och pratat om linser och tofu och jordnötssmör och sås.
Det var skithärligt.
Jättemånga människor älskar verkligen sås.
tisdag, april 24, 2018
Kära jobbdagbok (6)
Min mamma ringde tidigt i våras, och annonserade att hon skulle på roadtrip med sina tre systrar genom Sverige i april. Fick de komma förbi Gnesta och hälsa på? Det fick de så klart, jag älskar min mamma och mina mostrar. Så de kom klockan elva idag och åkte klockan fyra. Jag antar således att den här tisdagen går till handlingarna som en semesterdag, för jobbat har jag inte.
Alltid när mina föräldrar ringer mig mitt på dagen så frågar de: "Vad gör du?" och då svarar jag med en ögonhimling att jag jobbar. Jag blir sjukt provocerad av att få frågan. Vad tror de att jag gör en tisdag klockan 9.30? Frågar de min bror samma sak om de ringer honom på hans nio till femjobb? Ringer de ens till honom mitt på dagen?
Ändå är frågan i allra högsta grad befogad. Jag gör tio tusen olika grejer under min arbetstid, och ibland är min arbetstid mitt i natten, det är inte alls lika säkert att jag "duuuh, jobbar?!?" klockan 9.30 en tisdag som jag försöker få det att låta som när de ställer frågan.
Men det är något med respekten för min arbetstid bland människor runt mig som jag ofta retar upp mig på. Att jag håller på att rucka på tider är en sak – jag älskar att jag kan bestämma över min arbetsdag helt själv. Ibland sover jag middag mitt på dagen. Eller jobbar från badkaret. Eller skiter i allt och ger mig själv ledigt för att jag jobbade till 01.32 dagen innan. Men så fort någon annan antyder att "du kan väl ta ledigt?" slår det blixtrar i huvudet på mig. Föräldralediga som vill äta långluncher, nån ledig som vill ta en kaffe, barn som vill gå hem från fritids, för "du är ju ändå hemma". Jag vill ju det! Men.
I måndags tyckte Gustav att jag skulle köra till tippen mitt på dagen. Enter: Snäsfest. "När jag jobbar?!?" Jag hade lätt kunnat göra det om jag kommit på det själv, men det känns som om jag är på ständig vakt.
Rör inte min arbetstid.
Eller: "Nej, jag har inte tvättat, när fan skulle jag ha gjort det?"
*har tvättat men vägrar erkänna det*
Alltid när mina föräldrar ringer mig mitt på dagen så frågar de: "Vad gör du?" och då svarar jag med en ögonhimling att jag jobbar. Jag blir sjukt provocerad av att få frågan. Vad tror de att jag gör en tisdag klockan 9.30? Frågar de min bror samma sak om de ringer honom på hans nio till femjobb? Ringer de ens till honom mitt på dagen?
Ändå är frågan i allra högsta grad befogad. Jag gör tio tusen olika grejer under min arbetstid, och ibland är min arbetstid mitt i natten, det är inte alls lika säkert att jag "duuuh, jobbar?!?" klockan 9.30 en tisdag som jag försöker få det att låta som när de ställer frågan.
Men det är något med respekten för min arbetstid bland människor runt mig som jag ofta retar upp mig på. Att jag håller på att rucka på tider är en sak – jag älskar att jag kan bestämma över min arbetsdag helt själv. Ibland sover jag middag mitt på dagen. Eller jobbar från badkaret. Eller skiter i allt och ger mig själv ledigt för att jag jobbade till 01.32 dagen innan. Men så fort någon annan antyder att "du kan väl ta ledigt?" slår det blixtrar i huvudet på mig. Föräldralediga som vill äta långluncher, nån ledig som vill ta en kaffe, barn som vill gå hem från fritids, för "du är ju ändå hemma". Jag vill ju det! Men.
I måndags tyckte Gustav att jag skulle köra till tippen mitt på dagen. Enter: Snäsfest. "När jag jobbar?!?" Jag hade lätt kunnat göra det om jag kommit på det själv, men det känns som om jag är på ständig vakt.
Rör inte min arbetstid.
Eller: "Nej, jag har inte tvättat, när fan skulle jag ha gjort det?"
*har tvättat men vägrar erkänna det*
måndag, april 23, 2018
Kära jobbdagbok (5)
Jag kollar på jobbannonser på ett helt annat sätt än jag gjorde för ett år sedan. Då delade jag vidare information om lediga tjänster på förlag och bibliotek och tänkte "hoppas någon bra får det här jobbet!". Nu delar jag vidare samma information och överväger att söka varenda tjänst själv. Det har jag inte gjort på många år.
Jag tror att det är sammanhanget jag är ute efter, kanske. Att vara en del av en redaktion. Ibland när min redaktör mejlar att hon ska "bolla det här med förläggaren" så blir jag så avundsjuk att jag skriksuckar framför skärmen. Tänk, idyllen! Att bara släntra över till skrivbordet tjugo meter bort och bolla något, vad som helst. Rätt ofta dagdrömmer jag om att bli headhuntad som bollplank till ett barnboksförlag. Den tjänsten finns naturligtvis inte, men jag skulle vara så jävla bra på den, så jag dagdrömmer om det ändå.
Det är ändå mina dagdrömmar.
Luften är fri.
Detta är hur mina jobbdagar som bollplank skulle se ut: Jag skulle alltid ha ganska fina, kulturiga kläder och väldigt tjockt hår i snygga frisyrer och kanske en pelargontatuering på armen. På morgonen skulle jag komma till kontoret och säga hej och småprata lite vid kaffemaskinen. Och sen skulle jag sitta vid mitt kreativa skrivbord som var lagom stökigt och hade många pennor och pappersvaror och bara *boll* *boll* *boll* om baksidestexter och omslag och karaktärsutveckling och bildlösningar och utgivningsbeslut och marknadsföring och what not hela dagarna, och om nån sa "Lisa, skulle du kunna XX?" så skulle jag säga: "Ja!" och sen skulle jag göra det där XX skitsnabbt och jättebra så att alla bara: "Men huuuur gjorde vi innan vi anställde dig som bollplank?" Sen skulle jag kanske gå på AW med alla de andra smarta människorna som jobbade på redaktionen, och dricka två glas vin, och då skulle vi komma på några till helt sjukt smarta idéer och bli helt fnissiga för att vi var high on life och litteratur, och sen skulle dagen vara slut.
Hittar ni någon sådan jobbannons kan ni väl för all del säga till?
Så bollar jag vidare med mig själv i mitt egna huvud här hemma tillzzzzzz vidare.
Jag tror att det är sammanhanget jag är ute efter, kanske. Att vara en del av en redaktion. Ibland när min redaktör mejlar att hon ska "bolla det här med förläggaren" så blir jag så avundsjuk att jag skriksuckar framför skärmen. Tänk, idyllen! Att bara släntra över till skrivbordet tjugo meter bort och bolla något, vad som helst. Rätt ofta dagdrömmer jag om att bli headhuntad som bollplank till ett barnboksförlag. Den tjänsten finns naturligtvis inte, men jag skulle vara så jävla bra på den, så jag dagdrömmer om det ändå.
Det är ändå mina dagdrömmar.
Luften är fri.
Detta är hur mina jobbdagar som bollplank skulle se ut: Jag skulle alltid ha ganska fina, kulturiga kläder och väldigt tjockt hår i snygga frisyrer och kanske en pelargontatuering på armen. På morgonen skulle jag komma till kontoret och säga hej och småprata lite vid kaffemaskinen. Och sen skulle jag sitta vid mitt kreativa skrivbord som var lagom stökigt och hade många pennor och pappersvaror och bara *boll* *boll* *boll* om baksidestexter och omslag och karaktärsutveckling och bildlösningar och utgivningsbeslut och marknadsföring och what not hela dagarna, och om nån sa "Lisa, skulle du kunna XX?" så skulle jag säga: "Ja!" och sen skulle jag göra det där XX skitsnabbt och jättebra så att alla bara: "Men huuuur gjorde vi innan vi anställde dig som bollplank?" Sen skulle jag kanske gå på AW med alla de andra smarta människorna som jobbade på redaktionen, och dricka två glas vin, och då skulle vi komma på några till helt sjukt smarta idéer och bli helt fnissiga för att vi var high on life och litteratur, och sen skulle dagen vara slut.
Hittar ni någon sådan jobbannons kan ni väl för all del säga till?
Så bollar jag vidare med mig själv i mitt egna huvud här hemma tillzzzzzz vidare.
fredag, april 20, 2018
Kära jobbdagbok (4)
Vi ska lägga ner vår podd. Jag sitter och räknar, gör excelark över alla böcker vi pratat om under de två år vi gjort Bladen brinner, listar titel, författarnamn, illustratör, förlag och tänkt läsarålder. Det blir många, många hundra rader på listan. Vi har intervjuat sextiosju personer och fyllt 1247 minuter med genomarbetat innehåll. Jag vågar inte räkna antalet arbetstimmar vi lagt ner på att göra programmet, läsa på, förbereda, spela in, efterarbeta, försöka sprida, för det är för många, jag vill inte veta.
Jag är stolt och bitter och frustrerad.
Folk har haft nytta och glädje av podden. Jag vet det, för varje gång jag kommit till ett bibliotek (vilket som helst!) på sistone så har bibliotekarien sagt hur mycket hon gillar att lyssna. Men.
Jag måste varje dag säga åt mig själv att avundsjuka och bitterhet inte är vare sig charmigt eller särskilt konstruktivt. Sluta, skäller jag på mig själv, det leder ingenstans, det är gnälligt, och du är inte i en position där du får gnälla, det går bra för dig. Sen postar jag en meningslös bild på instagram på kanske en blomma. 716 likes. En bild om något barnlitteraturrelaterat. 42 likes. Slår på TV:n. Radion. Öppnar tidningen. Scrollar tio mil på Kultursidorna innan jag hittar något om barnböcker. Besöker en högstadieklass som hatar läsning. Ser någon tipsa om samma gamla klassiska titlar i Litteraturgäris på Facebook så fort någon frågar om läsning för unga. Har han läst Harry Potter? Biter mig själv i handen för att inte skrika. Hos oss funkar Astrid Lindgren väldigt bra!
Jag är stolt och bitter och frustrerad.
Folk har haft nytta och glädje av podden. Jag vet det, för varje gång jag kommit till ett bibliotek (vilket som helst!) på sistone så har bibliotekarien sagt hur mycket hon gillar att lyssna. Men.
Jag måste varje dag säga åt mig själv att avundsjuka och bitterhet inte är vare sig charmigt eller särskilt konstruktivt. Sluta, skäller jag på mig själv, det leder ingenstans, det är gnälligt, och du är inte i en position där du får gnälla, det går bra för dig. Sen postar jag en meningslös bild på instagram på kanske en blomma. 716 likes. En bild om något barnlitteraturrelaterat. 42 likes. Slår på TV:n. Radion. Öppnar tidningen. Scrollar tio mil på Kultursidorna innan jag hittar något om barnböcker. Besöker en högstadieklass som hatar läsning. Ser någon tipsa om samma gamla klassiska titlar i Litteraturgäris på Facebook så fort någon frågar om läsning för unga. Har han läst Harry Potter? Biter mig själv i handen för att inte skrika. Hos oss funkar Astrid Lindgren väldigt bra!
Jag har haft så roligt med podden. Blivit genuint lycklig varje gång jag hört någon säga att jag lyssnade på ert senaste avsnitt och nu har jag läst den där boken ni tipsade om, messat Johanna. Vi har fått en till person att läsa Under odjurspälsen/En myras liv/Vakuum! Men jag vill så gärna att alla ska fatta. Och det är så segt att få alla att fatta. Ibland känns det som att försöka springa i sirap att jobba med barnkultur. Alla de här böckerna finns! De är gjorda av personer som aldrig får fronta Kulturbilagan, som aldrig får vara i Kulturbilagan alls, som du inte vet existerar, hallå, hör nån utanför barnkulturbubblan ens att jag skriker?
Inuti är jag en kränkt vit man när det kommer till barnlitteratur, trots att det inte ens är särskilt befogat att just jag ska vara det. Jag försöker sluta, men det går, som ni märker, oftast inte särskilt bra.
torsdag, april 19, 2018
Bladen brinner #30 och #31
Två matiga barnlitteraturprogram här då!
Det första om Norge som barnboksland. Hur är systemet bakom böckerna i Norge, vad får det för effekter på utgivningen, vad finns det för stöd, hur lätt är det att försörja sig som författare, och varför är norska bilderböcker så modiga? Vi träffar förläggaren Sverre Henmo, Birgitte Eek på Norska barnboksinstitutet och bilderboksstjärnan Mari Kanstad Johnsen!
Det andra om Gunnar Ardelius nya bok och plötsliga dramaturginördande, min egen bilderbok och mammor som dagdrömmer. Plus att Johanna har varit i Piteå och åkt bokbuss! Så sjukt mysigt inslag, ÄLSKAR BOKBUSS!
Det första om Norge som barnboksland. Hur är systemet bakom böckerna i Norge, vad får det för effekter på utgivningen, vad finns det för stöd, hur lätt är det att försörja sig som författare, och varför är norska bilderböcker så modiga? Vi träffar förläggaren Sverre Henmo, Birgitte Eek på Norska barnboksinstitutet och bilderboksstjärnan Mari Kanstad Johnsen!
Det andra om Gunnar Ardelius nya bok och plötsliga dramaturginördande, min egen bilderbok och mammor som dagdrömmer. Plus att Johanna har varit i Piteå och åkt bokbuss! Så sjukt mysigt inslag, ÄLSKAR BOKBUSS!
Kära jobbdagbok (3)
Jag sa till en förläggare igår att jag på regelbunden basis hör författare tala tårögt om hur fantastisk hon är på textsamtal, att hon lyfter folks böcker till helt nya höjder för att hon är en så otroligt bra läsare. Hon blev glad. Sa det där behövde jag verkligen höra, med eftertryck. Sen pratade vi om självtvivel. Jag har aldrig tänkt tanken. Att förläggare och redaktörer tvivlar på sin förmåga att mejsla fram texter, de också. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Det är klart att de gör!
Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.
Jag, jag, jaaaaag.
Herregud.
Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?
I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.
Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.
Jag, jag, jaaaaag.
Herregud.
Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?
I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.
onsdag, april 18, 2018
Kära jobbdagbok (2)
På pendeltåget in mot Stockholm andas jag sådär som jag gör när jag är nervös eller stressad över något, eller har känningar av ångest, ytligt och snabbt tills jag kommer på att jag andas ytligt och snabbt, och drar ett djupt andetag för att få ner luften i lungorna. De djupa andetagen låter som suckar. De kanske är suckar.
Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.
Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.
Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”
Hehe.
Ändå bra att kunna använda skiten till något.
Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.
Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.
Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”
Hehe.
Ändå bra att kunna använda skiten till något.
tisdag, april 17, 2018
Kära jobbdagbok (1)
Det är tisdag. Jag har bestämt mig för att testa. Testet är att regelbundet skriva ner någonting om dagens jobb här, helst i slutet av varje arbetsdag, hur ointressant jag än tycker att det verkar för allmänheten. Kanske håller det en dag. Kanske fler. Det mest intressanta för mig själv är hur mycket jag tänker censurera bort.
Jag läste just in ett röstprov och skickade över det till mitt bokförlag. De verkar överväga möjligheten att låta mig läsa in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Jag visste inte att den skulle bli ljudbok! Jag visste inte att man fick prata småländska på ljudböcker! Jag vet inte om jag skulle palla att höra min egen röst läsa in en ljudbok. But then again, det är ju inte jag som ska lyssna på den.
Det är obekvämt att gången nästan alltid är så här: Det kommer ett jobbförslag i mejlform i inkorgen där det inte framgår om det här är ett jobb jag förväntas göra gratis, eller om det här är ett jobb jag får betalt för. Sen är det upp till mig att skicka det vändande mejlet: Tack för frågan! Jag överväger gärna det här, men jag behöver veta hur det ser ut med arvode och tid först. Hur ser det ut med arvode och tid? Jag vet inte varför jag tycker det är så jävla jobbigt att fråga det, men det tycker jag. Kanske är det för att jag känner mig tråkig och snål som tar upp pengar hela tiden. Kanske är det för att jag blir förbannad över att behöva vara den som tar upp pengar hela tiden.
När jag födde barn ville jag nästan strypa barnmorskorna som lite vagt försökte att inte lova för mycket mitt under värkarna när jag upprepade gånger försökte på svar på hur länge det var kvar innan ungen var ute. "Det kan gå fort nu, men det kan också ta en evighet till, det är omöjligt att säga, men tänk att varje värk är en våg". När det äntligen kom in en läkare som pekade med hela handen och sa "TRE KRYSTVÄRKAR TILL, DET HÄR KOMMER GÖRA ONT SOM FAN, MEN OM FEM MINUTER ÄR BARNET UTE, DET HÄR ÄR EN SUGKLOCKA, NU KÖR VI, STÅ UT" så ville jag kyssa henne.
Det finns en liknelse här som kändes relevant nyss.
Jo, tydligheten!
Djupt in i själen blir jag lycklig när jobbförslag är pekande med hela handen. Kan och vill du göra X? Det kommer ta Y timmar, behöver vara klart inom Z veckor och du får Å betalt. Ja eller nej? Svara nu.
Jag undrar så vad de lyssnar efter när de lyssnar på ljudprovet och bestämmer sig för om min röst funkar eller inte. Jag hade problem med den här meningen, märkte jag: "Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger."
Ring, runt, stirrar, ligger.
Kämpa, Småland!
Det var rimligt betalt, 4-5 grundpass i studion, 3 timmar åt gången, och sen två kortare pass för redigering. Klart innan maj är slut helst.
Jag läste just in ett röstprov och skickade över det till mitt bokförlag. De verkar överväga möjligheten att låta mig läsa in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Jag visste inte att den skulle bli ljudbok! Jag visste inte att man fick prata småländska på ljudböcker! Jag vet inte om jag skulle palla att höra min egen röst läsa in en ljudbok. But then again, det är ju inte jag som ska lyssna på den.
Det är obekvämt att gången nästan alltid är så här: Det kommer ett jobbförslag i mejlform i inkorgen där det inte framgår om det här är ett jobb jag förväntas göra gratis, eller om det här är ett jobb jag får betalt för. Sen är det upp till mig att skicka det vändande mejlet: Tack för frågan! Jag överväger gärna det här, men jag behöver veta hur det ser ut med arvode och tid först. Hur ser det ut med arvode och tid? Jag vet inte varför jag tycker det är så jävla jobbigt att fråga det, men det tycker jag. Kanske är det för att jag känner mig tråkig och snål som tar upp pengar hela tiden. Kanske är det för att jag blir förbannad över att behöva vara den som tar upp pengar hela tiden.
När jag födde barn ville jag nästan strypa barnmorskorna som lite vagt försökte att inte lova för mycket mitt under värkarna när jag upprepade gånger försökte på svar på hur länge det var kvar innan ungen var ute. "Det kan gå fort nu, men det kan också ta en evighet till, det är omöjligt att säga, men tänk att varje värk är en våg". När det äntligen kom in en läkare som pekade med hela handen och sa "TRE KRYSTVÄRKAR TILL, DET HÄR KOMMER GÖRA ONT SOM FAN, MEN OM FEM MINUTER ÄR BARNET UTE, DET HÄR ÄR EN SUGKLOCKA, NU KÖR VI, STÅ UT" så ville jag kyssa henne.
Det finns en liknelse här som kändes relevant nyss.
Jo, tydligheten!
Djupt in i själen blir jag lycklig när jobbförslag är pekande med hela handen. Kan och vill du göra X? Det kommer ta Y timmar, behöver vara klart inom Z veckor och du får Å betalt. Ja eller nej? Svara nu.
Jag undrar så vad de lyssnar efter när de lyssnar på ljudprovet och bestämmer sig för om min röst funkar eller inte. Jag hade problem med den här meningen, märkte jag: "Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger."
Ring, runt, stirrar, ligger.
Kämpa, Småland!
Det var rimligt betalt, 4-5 grundpass i studion, 3 timmar åt gången, och sen två kortare pass för redigering. Klart innan maj är slut helst.
Tjuvtitt: Samtidigt i min låtsasvärld
"Samtidigt i min låtsasvärld" är en bilderbok som jag och Emma Adbåge har gjort. (Text: Yours truly, Bild: Emma Adbåge). Den är för människor mellan 4 och 104 år och den handlar om en mamma som sitter i sitt kladdiga kök en tisdagkväll och dagdrömmer. Frågar ni mig så är det roligaste med att läsa boken för ett barn 1. Att få prata om vad barnet har/gör i sin låtsasvärld, och 2. Att mamman väcker så starka känslor. Har hittills hört att hon är rolig, tokig, galen, äcklig, dålig på att städa, cool och att hon "verkar ta bättre hand om hundar än om sina barn". Little did she know där hon satt.
Finns att köpa nu på nätet eller i bokhandeln! Och den är utgiven av Rabén & Sjögren.