Att göra skolbesök är lite av ett vågspel för mig nu för tiden. När jag började kuska runt bland skolor och prata om mina böcker för åtta år sen tyckte jag det var roligt åttio procent av gångerna, och energidränerande resten. Nu är siffrorna omvända, trots att ingenting egentligen har ändrats på själva skolorna. Jag tror att jag har nästan slut på skolbesök i kroppen. Den där upplevda uppförsbacken (motståndet mot läsning, böcker, kvinnor som ser ut som elevernas vanliga svensklärare – no offence vanliga svensklärare, I love you) som jag tragglat mig uppför i varenda högstadieklass jag besökt har väl vunnit över mig i längden, I guess. Jag orkar inte riktigt med den längre, jag blir bara ledsen.
Men idag har jag varit hos femteklassare i Lidköping.
Det var skithärligt.
Har ni sett Lilla Aktuellt eller läst KP eller varit i en femma på sistone? Jag är rätt säker på att mänskligheten peakar i elvaårsåldern, Vi skulle kunna ge årskurs fem rösträtt, och årskurs fem skulle bara: *fixa biffen*. Så smarta och med, så pigga blickar.
Ibland pratar vi om favoritårskurser, jag och mina författarkompisar som också kuskar runt bland skolor. Tvåor ligger sjukt bra till, men femmor vinner. Säkert tjugo gånger har jag fått rådet ”Skriv en bok för 9-12 åringar, already! Så du får besöka femmor. Du behöver femmor!”.
Det är en speciell och alldeles särskild samlad erfarenhet som finns bland författare som åker runt bland landets skolor år ut och år in. Det roligaste skämtet vi kom på under författarveckan i Göteborg var det här: Vi skulle kunna starta ett nytt teveprogram som var som På Spåret, och tävla i ”Vilken skola är vi på väg till?”, för vi kan så sjukt mycket om tåg och bussar och hållplatser vid skolor. (Thomas Halling skulle vinna.) Även ”Vilket trestjärnigt hotell är vi på nu?” skulle kunna funka. Eller ”Vad äter man lämpligast till middag i – insert valfri liten ort – när man anländer med till busstationen söndag kväll klockan 20.12?” (Ostbågar, om man är vegetarian.) Så pass tråkiga teveprogram! Vi skrattade hela frukosten åt denna tanke.
Upplägget i Lidköping var helt optimalt: Först träffade jag eleverna i en storsamling i en timme och berättade och visade bildspel och svarade på smarta frågor. Sen träffade jag samma elever igen, fast uppdelade klassvis, och hade skrivövningar en timme till. Rätt dyrt upplägg för skolan, men otroligt bra.
Men åh. Jag håller så med och då har jag bara närmare erfarenhet av ”på-väg-att-bli-femteklassare”. Min äldsta går i fyran och jag fullkomligt älskar när hon har sina kompisar här. Jag vill bara bilda kollektiv och låta dem bo här hela gänget. De är så himla härliga! Som scouter liksom. Positivt inställda till allt och schyssta? Varför kan det inte bara fortsätta så liksom? Är det kört när hormonerna kickar in?
SvaraRaderaHoppas alla mina barn får möjlighet till författarbesök i skolan! Verkar toppen! En annan bra grej som äldsta går på är skrivklubb och bokklubb på bibblan några gånger varje termin. Jättekul och bra!
alltså jag kanske har sämst humor, men tycker ändå det är så roligt att Kimberley Maria kommenterar på just den här bloggen för att berätta hur man kan "stava för att stoppa en skilsmässa". TÄNK vilken tro på ordets kraft ändå? ens partner ba "älskling jag vill skiljas" och man svarar "nej nej! Vi måste köra den här rättstavningstävlingen först! Allt löser sig!"
SvaraRaderaImponerad för övrigt att du orkat med skolbesök i äldre årskurser så pass länge. Jag får Flashbacks till hur det var när vi hade vikarier/föreläsare/whatever i högstadiet och bara det minnet gör mig glad att jag (ännu) inte skriver för den målgruppen...
Jag håller med till 100%. I och för sig har jag tänkt att det har att göra med att jag är vanast att göra skolbesök i åk 1-6, men de är så MED, precis som du säger. Inget poserande, inget "nu låtsas vi att vi tycker böcker är sjukt tråkiga", utan bara glädje, nyfikna frågor och smarta funderingar. När jag har besökt högstadierna har det varit så hemskt mycket trögare (och jag FATTAR ju, precis samma stämning var det då jag själv gick i högstadiet), men ja. I årskurs tre och fyra tycker jag det är roligast att hälsa på. Ettorna och tvåorna är mest fokuserade på vad som helst (typ "har du en katt?" "Min morfar är död!" "Har du någon gång tänkt skriva en bok som handlar om en sköldpadda?" osv) och i femman-sexan finns redan de första antydningarna till tonårstystnaden, men trean och fyran är genuint intresserad av berättelserna, karaktärerna och idéerna. Så kul!
SvaraRaderaEllen: Åh, får jag komma och bo i kollektivet också? Hoppas!
SvaraRaderaUlrika: HAHA, ja! Jag fnissade också högt, men sen tog jag ändå bort spammet.
Malin: Fniss! "Ettorna och tvåorna är mest fokuserade på vad som helst", exakt så! Nämn aldrig en mormor eller morfar, typ. Hörde en författare som sa att det absolut värsta var att nämna ordet "kanin" i en etta. ALLA har någon gång sett/hört om/klappat/vet nån som klappat en kanin! Tar aldrig slut.