Kära jobbdagbok (26)

Jag är på plats klockan åtta och tjugosju.

Jag har köpt en sån där ställning till min laptop, så skärmen hamnar i rätt läge för nacken, och ett externt tangentbord och mus. Jag borde stretcha också. Resa på mig och göra övningar en gång i timmen, säkert. Det gör jag inte. "Vad jobbar du med?" säger naprapater och sjukgymnaster, och sen kommer det ett muttrande "mhm" när jag svarar. "Sitter vid datorn mycket då, förstår jag." Tystnad. "Tränar du något, då?"

Jag säger inte att jag sitter i sängen och jobbar med korslagda ben rätt ofta när jag är hemma, men att jag skärper mig i lokalen.

Det är ganska kallt där jag hyr kontor. Man måste alltid komma ihåg kofta, och ändå kanske det behövs filt också. Det har inte varit någon annan här på hela veckan. 180 kvadratmeter för mig själv. Jag använder ungefär två.

På lunchen går jag till Coop och köper kikärtor.

När telefonen ringer är det alltid Rufus. Han är nio och ett halvt och har slutat på fritids, och han inleder varje telefonsamtal med frasen "Hej, mamma. Nu är det så här ..." Och sen kommer spörsmålet. "Får jag gå till Jonne?" "Var är min cykel?" "Jag har glömt nyckeln."

Klockan fyra stänger jag av kaffet och släcker skrivbordslampan och plockar upp Svante på fritids och går hem.

Sätter mig vid köksbordet.

Känna tröttheten rulla in och förlama.