Kära jobbdagbok (16)

I Hollywood får barnen lära sig dramaturgi när de går i första klass. Idag har jag sett ett uppritat "story mountain" som ett sjuårigt barn fått med sig hem i läxa. Linjen börjar vid botten av berget. (Beginning - the character has a problem!). Sen går kurvan upp mot toppen av berget. (Middle - the character deals with the problem), och planar sen ut mot slutet. (The character changes or realizes something new.) I LÄXA TILL SJUÅRINGAR! Jag var trettiosju när jag började intressera mig på allvar för dylika kurvor, och hade skrivit 20 böcker.

Step up, Bjärbo.

Min kollega som visade mig Hollywoodläxan spånade i alla fall också skämtsamt om att Dramatikerförbundet och Författarförbundet borde slå sig ihop, för världarna möts nu, mycket mer än tidigare. Det finns fler och fler jobb som hamnar lite mitt emellan. Att skriva ljudserier, till exempel. Eller när Storytel inför ett writersroom, där fyra författare tillsammans ska skriva en ljudjulkalender.

Möts världarna mer nu?

Bokvärlden sneglar i alla fall rätt öppet på TV-världen, och vill använda sig av samma knep som TV-världen använder sig av, tycks det mig. (Källa: Magkänsla grundat på till exempel att jag av mitt bokförlag blivit inbjuden till dramaturgiworkshops om hur tv-serier skrivs, och att till exempel Storytel använder sig av fraser som "med inspiration från Netflix och HBO" när de beskriver sina ljudseriesatsningar.) Jag sneglar avundsjukt på TV-världen. Människor älskar tv-serier! Vem älskar att läsa en bok på papper?

Den tanken har jag varje dag, och jag hatar den.

För nåt nummer sedan i branschtidningen Svensk bokhandel var det en artikel som handlade om ungdomsboken specifikt – att den var i kris, att försäljningen gick ner, skulle den dö, kan man vända trenden? Det var ett skitintressant reportage. Jag retade mig på jättemånga saker som sas i det, men det är ju kanske bra. Makes you think. En vinkel var att det ges ut (för) många vanliga, realistiska ungdomsromaner i skolmiljö, och det är inte det "ungdomar vill ha". (Källa: En persons barn, typ.)

Undrar två grejer framförallt om det: 1. Om nu detta är sant, att "den vanliga, realistiska ungdomsromanen" inte är eftertraktad – gäller det i så fall bara ungdomsböcker? Den "vanliga, realistiska vuxenromanen", eller den "vanliga, realistiska filmen", till exempel. Hur stora publikmagneter är de? Och 2: Varför är känslan att det är så mycket lättare att bara ge upp om ungdomsböckerna, än om dessa andra områden, som riktar sig till vuxna i så fall? Folk säger saker som "har ungdomsromanen spelat ut sin roll?" och "Är det inte dags att lägga ner ungdomsboken?" helt lättvindigt, och det bara passerar förbi, typ. Hade man kunnat säga "lägg ner den vanliga, realistiska filmen" lika lätt? Det blir rätt tydligt att ungdomsboken har låg status (eller lågt självförtroende, eller vad det nu är). Inget värt, släng åt sidan, moving on. Vad vill marknaden ha? Hur ska vi vända oss ut och in för att få kidsen att läsa idag då?

Jag vill fan inte tänka så, jag vill bara försöka skriva bra berättelser.

Men det börjar bli rätt svårt att låta bli.