Kära jobbdagbok (35)

Precis när jag ska gå och lägga barnen trillar det in ett sms.

"Mitt i läggdags här, men en sjuuuukt hastig skiss från skissboken. Kram!"

Det är från Johanna Magoria, som tecknar böckerna om Viggo. Hon har läst manuset till bok nummer två för andra gången idag och börjat tänka bild på allvar, och när jag ser hennes snabba blyertsstreck får jag svälja ner gråt. Det är den gladaste scenen i hela manuset hon skissat ner. Jag fattar inte hur hon gör, men hela förlösningen som jag jobbade med i jag vet inte hur många timmar för att få till i texten finns med i hennes skissblock redan. Han är så glad just där, Viggo. I varenda litet pennstreck.

Bild är en så mäktig grej.

Jag skulle verkligen himla gärna vilja vara bra på att måla, men jag orkar inte ens börja försöka.

Jag pallar inte att vara dålig på bild, det känns för viktigt, penslar och färg är det coolaste som finns, mycket coolare än text, och jag kan kanske inte leva med att försöka men bara vara ganska kass.

Men jag googlar kurser. Jag vill typ kladda med färg ihop med folk jag gillar utan att det finns några duktisar* med och göra oss andra rädda, jag vet inte vad det skulle vara för kurs. Nån hemlig. Som sker hemma i mitt vardagsrum? Jag kanske måste vara lite full för att våga, för jag blir arg bara av tanken på att rita fult. Det är en sån himla frustration redan med texten, att inte få NER ORDEN PÅ PAPPRET så bra som de är i huvudet. Kan inte ens föreställa mig hur förbannad jag skulle bli om jag försökte få ut allt genom en pensel jag inte behärskar.

En gång tvingade min konstnärskompis Josefin mig att rita av folk utan att titta på pappret en enda gång. "Det KAN ändå inte bli fint, ögonen kommer typ hamna på hakan och näsan vid knäna, för du får inte titta på pappret, så... släpp kraven." Jag var typ hög av lycka efteråt. Jag gör det ibland nu med mina barn. Varje gång någon får näsan i öronen på bilden skrattar vi skithögt, och jag tänker "det här vågar jag ju?" Sen tittar jag på pappret och försöker, och blir arg och snörpig på munnen på en sekund och så bara: *droppar pennan i ren självbevarelsedrift*

Det är som när jag syr ibland och nåt blir fel och jag inser att "det här kommer liksom inte bli så som jag tänkte att det skulle bli" och så bara KÖR JAG ÖVER ALLT MED RAKSÖMSJÄVELN FRAM OCH TILLBAKA I ROADRAGE FAST SY, så skulle det bli. Oljefärg i en arg hård indunkad hög på pappret.

"Fint."

*DUKTISAR. Så sa en smart kvinna jag känner igår. Så bra ord ändå?