På pendeltåget in mot Stockholm andas jag sådär som jag gör när jag är nervös eller stressad över något, eller har känningar av ångest, ytligt och snabbt tills jag kommer på att jag andas ytligt och snabbt, och drar ett djupt andetag för att få ner luften i lungorna. De djupa andetagen låter som suckar. De kanske är suckar.
Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.
Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.
Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”
Hehe.
Ändå bra att kunna använda skiten till något.
Men JA! Extremt hög igenkänning! Minns fortfarande sådana missar från gymnasiet och det var ju inte igår. Klarar knappt av att tänka på dem för jag vrider mig av obehag. Rätt mänskligt är jag rädd?
SvaraRaderaJag älskar din jobbdagbok. Tack för den!
SvaraRaderaJA! säger jag med! Har ofta funderat på varför jag "ältar" gamla misstag, som egentligen är en grisfis i fartrymnden men som ändå likt förbannat har fastnat.. Skönt och lita tröstande att vi är fler! Hälsningar Camy
SvaraRaderaså skönt att veta att man inte är ensam i sitt ältande. och detta ständiga oroande för saker! tycker det har blivit bättre med åren, inte för att jag omvärderat mina insatser utan förmodligen för att jag byggt på erfarenhetsbanken med så många småmisstag att det är svårt att hålla reda på dem. eheeehe.
SvaraRaderaAnonym 1: Åh, gud, jag har också MASSOR från gymnasiet som jag håller på att älta fortfarande, VARFÖR GÖR MAN DET ENS? Så onödigt.
SvaraRaderaSpader Madame: Tack, vad snällt!
Camy: Vi är alldeles säkert huuuur många som helst!
Emma: Haha! Ja, kanske får hoppas på sämre minne helt enkelt.
Älskar din jobbdagbok!! Tack för att du ger insyn i ditt författarliv. Kan läsa ihjäl mig på såna skildringar.
SvaraRaderaDet ryste lite i kroppen när jag läste att psykologen sa att det var så trovärdigt att din huvudperson ältar så mycket. :)