Lucka 22

Psst! Idag är jag intervjuad hos bokbloggaren Lilla O. Här!

Bara som ett tips, alltså

Du bara: Men ååå, vad ska jag köpa i julklapp till min typ 50-60 år gamla pappa, svärmor, kompis eller faster nu igen, då? Jo, du. Det kan jag ödmjukt och blygsamt tala om för dig! Den här boken tycker jag förslagsvis skulle sitta som en smäck.

Eventuellt är jag väl liiite partisk, men skit i det nu. Det här ÄR faktiskt en perfekt presentbok till någon som är uppväxt på 50-talet och vill återse sina gamla favoritbilderböcker och bli lite härligt nostalgisk.

Eller, ja.

Det är en perfekt presentbok till rätt många andra också, faktiskt. Typ alla som gillar retrosnygga grejer i 50-talsstil, och har läst en bilderbok någon gång.

Man kan provbläddra lite i boken här.

Och vill man ha autograf och hälsning från, säg... författaren? Då mejlar man till mig så får man det.

PÖSS!

Om det här med ungdomsböcker

Jag fick en kommentar från Blenda som hade gått och funderat över ungdomsböcker, och tänkte försöka mig på att svara. Så som jag tycker och tror.

"Hur resonerar man på förlagen om att en bok riktas till ungdomar eller vuxna? Skriver författare med en målgrupp i huvudet så att säga, eller skriver man bara sin historia och så bestämmer förlaget om det är en vuxen- eller ungdomsbok? Jag undrar om det är "finare" att skriva tex vuxenböcker (som jag misstänker). Jag har läst ungdomsböcker där jag inte förstår varför man riktat in sig på "bara" ungdomar. Det har varit berättelser och språk som är nog så komplexa och handlar om väldigt svåra saker ibland."

Det finns en (1) grej som jag tycker på riktigt skiljer en ungdomsbok från en vuxenbok. Och det är att ungdomsboken handlar om ungdomar. Det finns så klart undantag, för det finns det ju alltid, men de är rätt sällsynta. En ungdomsbok kretsar nästan alltid kring ungdomar och deras liv. Det gör sällan en vuxenbok, och gör de det har de i alla fall nästan alltid ett vuxet perspektiv (vuxen som ser tillbaka på sin ungdom, till exempel). Men när det gäller språk, uppbyggnad, svårighetsgrad - allt det andra - så tycker jag egentligen inte att det skiljer sig så väldigt mycket. En del ungdomsböcker är enkla, raka historier, med enkelt språk. Andra ungdomsböcker är berättartekniskt avancerade, med krångligare språk och svåra ämnen. Precis som det finns enkla och svåra vuxenböcker. Man måste inte skriva på ett visst sätt bara för att man vänder sig till ungdomar.

Fast en grej har ungdomsboksförfattare verkligen hajat! Och det är att man inte kan slösa bort 50 sidor i början av en bok på en tråkig miljöbeskrivning, för då tappar väldigt många läsare intresset. Det har vuxenförfattare inte greppat riktigt. De har en del att lära där, tycker jag.

Anledningen till att man klassificerar böckerna och säger "Det här är en ungdomsbok" och "Det här är en vuxenbok" är främst för att man vill förenkla för läsaren när den ska hitta boken. I teorin tycker jag det hade varit fantastiskt om man hade kunnat slopa åldersindelningarna på alla typer av böcker, för de utesluter ju så många. Hur många tonåringar vill läsa en bok som det står "från 9 år" på? Hur många vuxna slänger ens en blick åt ungdomsbokhyllan? Inte så många. Men samtidigt förstår jag ju att det där inte funkar i praktiken. Någon slags indelning måste väl göras, och väldigt många blir ju faktiskt hjälpta av den där åldersstämpeln när de står i bokhandeln och ska "köpa present till en 13-åring". Praktiskt då ju, om det finns en hylla som det står "passar från 13 år" på.

Jag tror många författare tänker sig en målgrupp redan när de skriver (jag själv gör det, till exempel). Men jag tror lika många bara skriver sin historia, och så kommer målgruppen på köpet. Råkar det vara en berättelse om ungdomar, med ungdomsperspektiv - ja, då kallas boken sannolikt för en ungdomsbok när den lanseras. Är det en bok om vuxna med vuxenperspektiv, så blir det en vuxenbok. Och ibland funkar inte de där riktlinjerna alls. Då tvingas nog förlagen och författaren att välja, trots att de själva tycker att boken passar både ungdomar och vuxna. För vill man marknadsföra en bok underlättar det ju att ha en målgrupp att marknadsföra den mot. "Alla" är liksom en alldeles för stor grupp.

Och ja! Rent allmänt så anses det finare att skriva för vuxna än för ungdomar. Den slutsatsen har jag dragit av att jag cirka en miljon gånger fått frågan "Har du planer på att skriva något för vuxna, någon gång?" eller rent av "När ska du skriva en riktig bok?" Jag tror inte en vuxenboksförfattare får den typen av frågor.

Det finns massor av ungdomsböcker som vuxna läsare skulle älska om de bara hittade dem, det tror jag verkligen på fullaste allvar. Om jag vore vuxen och ville testa att läsa en ungdomsbok skulle jag till exempel satsa på Hungerspelen, av Suzanne Collings (lika spännande som Stieg Larsson, minst) eller Majas morsas kompis sambo, av Katarina Kieri (som en slags short cuts i gymnasiemiljö, med personporträtt att dö för) eller Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt (för att den är så förbannat bra, mest).

Japp! Det var det!

Var så god för aslång utläggning.

Kunde tydligen inte hjälpas.

All set

Den här helgen håller jag och Johanna Lindbäck skrivkurs ihop för tolv personer. Jag har, som ni ser, sett till att få med mig det allra viktigaste till kursdeltagarna. Ska nog gå fint, det här!

Bra där, Bollebygd

Ah, Bollebygd! Himla bra ställe. Eller ja, jag såg ju i och för sig bara skolan. Men den var bra! Eller ja, det vet jag i och för sig ingenting alls om. Men så här: De hade en skolbibliotekarie som hette Olle som jag är rätt säker på att eleverna älskar (yej!), ungdomarna var roliga, stämningen i korridoren kändes bra, och det vegetariska alternativet i skolmatsalen var fantastiskt. Hörde ni? FANTASTISKT!

Jag skulle kunna göra en kartläggning snart, över de vegetariska alternativen i skolmatsaler runt om i landet. Den skulle sällan innehålla ordet "fantastiskt", kan jag avslöja. Rätt ofta beror det visserligen på att jag glömt att förvarna i god tid om att jag är vego, och får hålla till godo med att plocka från "salladsbuffén". (Säg hej till lunch bestående av rivna morötter! Och knäckebröd!) Då skyller jag mig mest själv. Men lite beror det också på att det här med att äta NÅGOT annat än kött/fisk NÅGONSIN anses vara heeeelt utflippat i många av landets skolmatsaler.

Förutom i Bollebygd! Där serveras det vegetariska alternativet sida vid sida med det köttiga alternativet, och alla får välja fritt vad de vill äta. Ingen behöver förvarna. Eller leta upp någon himla specialfolielåda i något undanskymt hörn. Eller ens stå ut med den annars obligatoriska "men GUD vad du är jobbig, kan du please äta som folk"-blicken. Och den var god, vegomaten! Dessutom! PRIS SKE LOV!

Två glada tummar upp till Bollebygd, således.

Nu ska jag bara lyckas ta mig hem utan problem också, så kan vi klassa den här dagen som rakt igenom lyckad sedan. Hittills har jag hunnit till Skövde. Där var det kallt.

Hepp!

Borås by night

Jaha, här sitter jag på ett hotellrum i Borås och äter sallad ur en plastbytta och leker med internet. Himla fint, det!

Imorgon ska jag prata böcker och skrivande med fem niondeklasser i Bollebygd. Jag har aldrig varit i Bollebygd, men jag har hört att det finns en skidbacke där. Det kan man inte säga om alla orter, det kan man verkligen inte. Orten där jag kommer ifrån hade till exempel inte en skidbacke. Eller, ja. Det fanns en backe som hette Prästabacken, och i den backen fanns det en lift, som sällan/aldrig var igång, men skidor? Please. Man (läs:jag) åkte ändå bara pulka där.

Plus också till Bollebygd för festligt namn! Inte riktigt lika festligt som Knalleland som jag passerade med tåget, men ändå. Festligt.

Jag gillar verkligen de här resorna som jag får göra runt om i landet nu för tiden. Det är lite så här: Sitta helt själv på tåg. Mmm... sitta helt själv. Sova helt själv på hotell. Mmm... sova helt själv. Prata böcker och skrivande med tonåringar. Mmm... böcker och skrivande och tonåringar. Komma hem. Mmm... komma hem. Slut!

Kan leva med det, verkligen.

(Förutom när jag, som förra gången, råkar ringa hem för att kolla läget i laget och laget har fastnat i en bilkö och jag hör hur båda barnen gallskriker i baksätet och den ena har blivit åksjuk och kräkts på sig själv och den andra är dödshungrig och Gustav sitter där fram och kör och kan inte göra något - då kan jag inte leva med det. Då gråter jag i panik i en timme över att vara på annan ort. Vad fan jag nu skulle kunna ha gjort åt situationen genom att vara hemma. Trollat bort bilar med mitt magiska trollspö? Kanske.)

Nä, men om man skulle ta och se vad som går på teve, då?

Titta! Ett omslag!

Idag gjordes jag uppmärksam på att min nästa ungdomsroman ligger och visar upp sig på Adlibris fast det är flera månader kvar tills den släpps. (Knappt fyra, närmare bestämt. Den släpps i mitten av mars). Spontan känsla på det: Iiiiiii!

(Jag undrar om man vänjer sig? Hoppas inte.)

Det är Sara R Acedo som gjort omslaget, precis som på förra boken. När hon skickade skissen för några månader sedan dog jag nästan lite för att jag blev så lycklig. För, jamen, ser ni? DET ÄR JU SÅ SJUKT SNYGGT!!! Och det får jag säga utan att ens skrytskämmas det allra minsta, för så funkar det med omslag, ser ni. Himla skönt det.

Här kan ni klicka om ni vill läsa mer om vad boken handlar om.

Gå en skrivarkurs?

Den 3-4 december håller jag och Johanna Lindbäck en skrivarkurs för dig som skriver och är sugen på att gå rolig helgkurs och grotta ner dig i skrivgrejer.

Läs allt om kursen här!

Man kan gå en eller två dagar, det är olika upplägg på de olika dagarna.

Vi har 10 platser.

Tyst med mig

FÄÄÄRDIG!

Tolv högstadieförfattarprat senare har jag ingen röst kvar. Men vem bryr sig? Med tanke på hur SABLA trött jag är på att lyssna på mitt eget malande är det rätt skönt att jag plötsligt håller tyst.

Nu ska jag åka tåg och spela wordfeud och sedan ska jag springa i slow motion i solnedgången mot den lyckliga återföreningen med resten av familjen.

Hörs!

Vad sa du, sa du? Inte alls skitrik? Konstigt.

Åtta av tolv skolklasser, check! Jag börjar veta på ett ungefär nu. Hur jag "kom på att jag ville bli författare" och "exakt hur skitrik jag blivit på att skriva böcker". Tänker för säkerhets skull upprepa infon fyra gånger till imorgon, så jag VERKLIGEN fattar. Repetition är nyckeln till all inlärning, etc, etc, etc. Snart kan jag allt om mig som ett rinnande vatten!

Ny skrivarblogg!

Hörni, visst har jag sagt att jag ska försöka skriva en ungdomsbok ihop med författaren Johanna Lindbäck nu? Det ska jag. Vi har träffats och planerat hela (nåja, stora delar av) handlingen och nu ska jag "bara" skriva första kapitlet, sedan är vi igång. MYCKET EXCITING!

Men förutom det!

Som en extra bonus i det projektet har vi också startat en blogg om skrivandet. Den bloggen hittar ni här. Klicka nu, så får ni veta: 1. Allt om arbetsnamnet på boken, 2. Allt om skrivarkursen (som vi också tänker anordna) och 3. Allt om höstens hetaste författaroutfit.

Se så! Klicketi klicketi.

Att prata om sin bok

Vad oväntat svårt det ändå är, det där med att prata om sin nyskrivna bok. Folk bara, helt snällt och intresserat: Vad handlar den om, din nästa ungdomsroman? Och man svarar något panikartat och stressat i stil med: Vad den handlar om, undrar du? Gud, alltså, svår fråga! Jag vet inte riktigt. Den handlar väl om... ja. Den handlar nog om... ja. Den handlar kanske om en ungdom? Typ. Och så händer det lite grejer också. Eller? Jag vet inte riktigt. Men annars då? Fint väder idag. Och bilen går bra, eller?

Har alldeles nyss haft hela vardagsrummet fyllt av filmmänniskor och kameror (eller okej, det var 3 st filmmänniskor och 1 st kamera då, om man ska vara noga) som filmat mig när jag suttit i en stol och berättat om Allt jag säger är sant som ska ges ut i vår. Pratet ska klippas ihop till en boktrailer sedan.

Rätt knivigt, faktiskt. Att veta så här precis när man skrivit färdigt och nästan ingen annan har läst och man inte lärt sig prata om boken ännu. Att välja ut vad man ska säga. Och säga det så det låter bra. Och liksom vara sin egen kick-ass-bra baksidestext, på beställning. Knivigt, fast kul.

Lägger eventuellt upp resultatet här sedan om jag inte dör av skäms.

Det lutar just nu åt något slags mellanting

Ooooookej.

Imorgon kommer det folk med filmkamera hit och ska spela in en videosnutt där jag sitter och pratar belevat om min nya bok samtidigt som jag ser snygg ut.

Så himla svårt att veta hur man ska prioritera i det här läget.

Gå och lägga sig för att slippa se ut som ett trött as?
Stanna uppe för att komma på vad jag ska säga?

Och så kom posten!

Hehe.

*stryker lydigt i manuset*

Startskottet som var en champagnekork

Gammalt djungelordspråk: När man börjar ett nytt projekt med att korka upp champagne en helt vanlig onsdag, då vet man att resten av jobbet också har rätt stor rolighetspotential. Fattar ju alla. Visst?

Igår var jag hemma hos Johanna Lindbäck, som också skriver ungdomsböcker, och påbörjade planeringen av den bok som vi ska försöka börja skriva ihop nu, snart. Vi känner inte varandra så himla jättebra egentligen, och vi har aldrig skrivit skönlitterär text ihop med någon förut heller, men äsch. Man kan väl testa? Det kan ju inte mer än gå åt skogen.

Planeringen gick i alla fall mycket bra. Vi tyckte samma om allt. Himla smidigt, det!

Låt redigeringen börja

Alright. Nu öppnar jag det tjocka kuvertet där manuset till min nästa ungdomsbok (Allt jag säger är sant) ligger och är fullklottrat med rödpenna i marginalerna. (Nä, okej. Fullklottrat med blyerts då om man ska vara petnoga. Men det är ändå lite rödpenna över känslan.) Nu ska jag gå igenom vad redaktören tycker och se om jag tycker samma, och sedan ska jag föra in alla ändringar (som jag inte vill protestera mot) i worddokumentet och skicka tillbaka för nästa vända.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var det minsta lilla jobbigt att se hur ord har blivit överstrukna och omflyttade och markerade i texten i det här läget. Och jag skulle ljuga om jag sa att min första instinktiva reaktion på kommentaren "du måste rensa bland engelska ord och bloggspråk, det blir helt outhärdligt att läsa i längre löpande text" inte alls var: MEH! DU KAN VA OUTHÄRDLIG! GE MIG CHOKLAD!

Men mest tycker jag verkligen att det här är bra/kul.
Och att texten blir mycket bättre. Bra, det!

(Och förresten har jag fått se omslaget! Då dog jag lite. På ett bra sätt. SÅ HIMLA SNYGGT! Får nog inte visa ännu, så ni får föreställa er. Tänk: snyggt och coolt. Så är ni hemma på ett ungefär.)

Och vinnarna är...

Fia Filur
Annika, Bokplantan
Emma K (du som gillade Else-Marie och småpapporna)
Motvalls
Malin Madestam

Grattis till er, ni vann i tävlingen! Om ni mejlar mig era postadresser på onekligenblogg@yahoo.se så kommer Bilderboksretro 50-tal på posten.

Vinn en bok

Vill du vinna en Bilderboksretro 50-tal? Lämna en kommentar till det här inlägget och berätta kort om en bilderbok som du minns lite extra mycket. (Den behöver så klart inte vara från 50-talet.)

Senast söndag vill jag ha din kommentar. På måndag drar jag 5 vinnare som får boken på posten!

Om bilderboksretron

Ni var några som undrade!

Bilderboksretro 50-tal finns ute nu.
Bilderboksretro 60-tal kommer i vinter.
Bilderboksretro 70-tal kommer i vår.
Och Bilderboksretro 80-tal kommer i sommar.

Inom ett år finns alltså alla fyra delarna!

Bilderboksretro

Har varit på förlaget och lagt händerna på ett förhandsexemplar av Bilderboksretro 50-tal som jag varit med och gjort. Mycket roligt. Mycket fin. Släpps om några dagar!

Ett photoshoot. DET VAR JU ETT PHOTOSHOOT!

När jag tänker på det: Att bli fotograferad av riktig fotograf i fräck miljö - det är lite samma sak som att göra (göra? ta? vara med om? vara med i? ha?) ett PHOTOSHOOT va? Som alla snygga modelltjejer gör på teve? Visst?

Coolt ju.

Fotografen bara: Ge mig glad! Ge mig avslappnad! Ge mig sympatisk ungdomsboksförfattare med sol i ögonen i en tågtunnel!

Och jag bara: "Så här menar du?"

KLICK KLICK KLICK

COO-OO-OO-LT JU!

Jag + topmodeltjejerna = like this *gör det dära tecknet med fingrarna ni vet*.

Tyra Banks skulle farao ha varit stolt.

Om att bli fotograferad

Hade dejt med en fotograf i morse som skulle ta nya pressbilder på mig inför nya boken. Inte varje dag man träffar en snubbe man aldrig sett förut som bara: "Hoppa in här i min bil, så kör vi till ett avlägset industriområde utanför stan. Där finns det en avstängd tågtunnel där vi kan hålla till..." och man bara: "BRA IDÉ!". Men det var kul! Har förvisso inte sett resultatet ännu. Är lite nervös att jag ska se ut som en trött och småtjock småbarnsmorsa som tappat hälften av sitt hår och förgäves försökt spackla över de mörka ringarna under ögonen med skitmycket smink på bilderna eftersom, well... det är ju så det är. Men annars så. Kul!

Lyssna!

Hör ni? Nej? Nämen, inte jag heller, för BÅDA BARNEN SOVER MIDDAG SAMTIDIGT!!! MIRACLES DO HAPPEN!!!

Mvh
intesåmyckettålamodkvarnu_80

Manus ver 1.0 - check!

This just in: Jag tryckte nyss "nytt brev", "bifoga fil" och "skicka". Nu har första versionen av manuset på boken jag skrivit på det senaste året landat hos förlaget. SÅ *lägg till valfritt förstärkningsord* SKÖNT. Att ha skrivit "klart"! Och fått iväg! YEJ, ME! Nu börjar redigeringsarbetet, aka "den roliga delen". YEJ, ROLIGA DELEN! Och sedan, när den är över, ska boken tryckas och så. YEJ, TRYCKAS! Och i april 2012 är det tänkt att boken ska finnas i en bokhandel nära dig. YEJ, APRIL 2012!

"Allt jag säger är sant" ska den heta.
YEJ, ALLT JAG SÄGER ÄR S... okej, går och lägger mig nu.

(YEJ, GÅR OCH LÄGGER MIG! YEJ!)

Mvh
rättsånöjdnuva_80

Hur går det med boken?

Elin Awesome! sa: "Du! Måste fråga, för jag är väldigt nyfiken: hur går det med boken? Är den klar?"

Svar: Det går... bra, tycker jag! Den är nästan, nästan, nästan så klar att jag kan tänka mig att lämna in den första versionen till förlaget. Måste nog läsa igenom en gång till och ändra några grejer som jag kommit på de senaste dagarna, bara. Sedan får förläggaren läsa, och sedan börjar redigeringsarbetet med en massa omskrivningsvändor. WOHOO, skriva om! Ska (på riktigt) bli kul, tänker jag mig.

Teori vs praktik

I teorin sitter jag på övervåningen och skriver bok jättekoncentrerat nu, och Svante sover snällt bredvid. Syns det?

Johan, my love

Blev nyss så glad att det nästan kom tårar över det här, och bara, Å, Johan! Jag gillar dig också så himla, himla mycket! Jag vet inte om man får säga så om karaktärer man själv hittat på egentligen, men nu sa jag visst det ändå, för så är det, Johan = mycket fin person. Är stolt tupp.

Om bokskrivande: Skrivtid och disciplin

Fråga: Har du ibland långa skrivuppehåll eller skriver du lite hela tiden?

Svar: Det beror mycket på hur resten av mitt arbetsliv ser ut. Just nu – när jag sedan några månader tillbaka jobbar heltid som författare/frilansjournalist skriver jag lite hela tiden. Men innan – när jag samtidigt hade ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet var det väldigt långa skrivuppehåll inblandat i processen. För att jag inte hade möjlighet att skriva jämt, helt enkelt.

Jag inbillar mig att rätt många som skriver böcker styrs av inspiration och lust. När andan faller på och lusten finns så skriver de mycket och länge och intensivt. (Typ långt in på nätterna. Som besatta. Och så har de yvigt hår. Och dricker vin. Och blickar ut över vidderna som de ser från fönstret). Sådan är absolut inte jag. Jag styrs mer av… vet inte. Tid och disciplin? Jag skriver när jag har tid, och då tvingar jag mig ner på skrivbordsstolen oavsett om inspirationen finns eller inte. Nu när jag har skrivandet som heltidsjobb betyder det skrivtid mellan 9-16 på vardagar när Rufus är på dagis. Jag skriver extremt sällan på nätter och kvällar och helger – då är jag ledig.

Över lag skulle jag nog vilja säga att det är väldigt lite romantik inblandat i det här med att skriva bok. För min del, alltså. Det är mer ”jag-vet-att-det-är-fint-väder-och-du-inte-har-någon-lust-och-att-du-kört-fast-och-hatar-ditt-manus-och-tycker-att-allt-suger-men-NU-SKRIVER-DU-ÄNDÅ-DIN-LOSER-annars-får-du-ingen-lunch-FÖR-DET-HÄR-ÄR-DITT-JOBB”-monologer med mig själv och ganska mycket suckar.

Uppblandat (så klart) med euforiska ögonblick och stunder av asrolighet som gör att det ändå blir värt det i slutändan.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Titel och omslag

Fråga: Titeln (som jag vet att du tycker är viktig) – hur nöjd är du med den nu? Och omslaget – är det en stor deal för dig? Får man som författare bestämma själv över vad boken ska heta och hur den ser ut?

Svar: Mmm… titel och omslag. Verkligen en stor deal för mig, båda två! Kanske allra mest titeln, den kan jag tänka på i en evighet. I EVIGHET, I SAY! Och det är en väldigt rolig evighet, oftast. Komma på titel är en av mina favoritgrejer med att skriva bok. Just nu heter ungdomsboken som jag håller på att skriva ”Allt jag säger är sant”. Det är inte helt säkert att den kommer att göra det sedan, men kanske? Jag känner mig i alla fall nöjd med det namnet än så länge. Och om hur jag tänkte kring titeln på min förra bok kan ni läsa här. Jag är fortfarande väldigt glad att den heter som den gör, har inte ångrat mig eller tröttnat ett dugg.

När det gäller titeln brukar nog författaren oftast själv komma med ett förslag, och sedan säger förlaget antingen ”JA! Den titeln tar vi!” eller så säger förlaget ”NJA! Ska vi inte komma på något bättre?” och sedan diskuterar författaren och förlaget tills de (förhoppningsvis) kommit överens om vad boken ska heta. Titeln är ju liksom viktig på så sätt att den inte bara ska vara ”snygg” (som är det första jag tänker på). Den ska ju också vara ”beskrivande” och ”säljande” och ”sticka ut lagom mycket”. Och säkert en massa andra saker som förlaget kan bättre än jag. Därför är det många som ska tycka till om titeln. Författaren, förläggaren, säljavdelningen och marknadsavdelningen till exempel. Helst ska alla vara nöjda.

Med omslaget är det ännu fler kockar, för då är en formgivare inblandad också. När det vankades omslag till ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” fick jag först frågan om jag hade någon favoritformgivare som jag ville skulle göra omslaget. Då önskade jag att Sara Acedo, för jag tycker hon är fantastiskt bra. Och hon ville! Sedan var det en smidig process. Hon kom med förslag, och både förlaget och jag gjorde vågen. Jag är fortfarande helt SJUKT nöjd med hur omslaget ser ut, det är så fint så jag skulle vilja ha det inramat på väggen. Men det kan bli en ganska svår process, det där, om många tycker olika om omslaget. Författaren kanske gillar en grej, formgivaren en annan, och förlagsfolket en tredje. Jag får ofta frågan om man som författare får bestämma själv hur boken ska se ut, och nej, det får man inte. Men man får vara med och bestämma till viss del.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Musiken

Fråga: Jag undrar över det allra viktigaste, nämligen MUSIKEN. Har du också playlists till alla dina projekt? Antar att Säkert var nummer ett till förra boken, men till den du håller på med nu?

Svar: Nope, jag har ingen playlist och det hade jag inte förra gången heller. Inte förrän efteråt, när jag satte ihop en spellista till releasefesten med låtar som passade boken. Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver, det måste vara tyst. ASTRÅKIGT! Men när jag inte skriver lyssnar jag på musik och snor bra grejer/känslor/textrader/stämningar och stoppar in dem i böckerna. Jag fastnar lättast för sådant som sjungs på svenska. Till exempel: Säkert, Jakob Hellman, Veronica Maggio, Håkan Hellström. Förra gången lyssnade jag nästan ihjäl mig på Säkert, och snodde till och med ett låtcitat av henne som titel till boken. Det har jag inte gjort den här gången. Än.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Skrivställen

Fråga: Sitter du alltid hemma och skriver? Man har ju en romantisk bild av att sitta och skriva på café med regnet strilande utanför fönstret. Men det kanske inte funkar i praktiken? Man kanske måste vara hemma med post-its klistrade överallt för att få struktur och ordning på det man ska skriva?

Svar: Å, den romantiska bilden av att skriva bok på café! Den lever jag med ständigt. Men till 99% sitter jag hemma och skriver. Och det beror tyvärr inte på att jag har hela arbetsrummet fyllt av post-it-lappar och struktur (har en romantisk bild av post-it-lappsstrukturerande också), utan mer på att jag har svårt att koncentrera mig någon annanstans. Det måste vara tyst när jag skriver. Och jag måste vara ifred. Hatar att sitta och skriva bland folk eftersom någon (i teorin) skulle kunna slänga en blick på skärmen och tjuvläsa. Oklart varför det skulle vara så himla hemskt, texten ska ju förhoppningsvis ändå läsas sedan. Men så är det i alla fall. Jag sitter helst hemma själv vid mitt skrivbord, i soffan eller i sängen och skriver.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Redigeringen

Fråga: Hur känns det att skicka in första versionen till förläggaren? Brukar du få mycket förslag på ändringar, och hur känns det i så fall att bli ifrågasatt och kritiserad? Hur mycket brukar du få skriva om? Och gör du det under tiden, eller skriver du först slarvigt och sedan redigerar du i efterhand?

Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.

Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.

Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Nya boken

Fråga: Hur går det med nya boken? Vad handlar den om? Och när kommer den ut?

Svar: Det går sakta framåt. Snart hoppas jag kunna lämna in en första ful och ofärdig version av manuset på boken till förlaget, och sedan hoppas jag att en skitsträng redaktör ska ta tag i det och styra upp och rätta med rödpenna och säga åt mig på skarpen vad som funkar och vad som inte funkar. Så att jag kan skriva om och skriva om och skriva om igen. Jag tycker det är mycket svårt (läs: omöjligt) att bedöma på egen hand om det jag skrivit är bra eller dåligt i det här läget. Ska bli hemskt fint med lite proffshjälp.

Men så här: Den handlar om Alicia, 16 år. Hon har prickig klänning, håret på svaj och väldigt höga tankar om sig själv. När boken börjar har hon precis insett att hon inte är gjord för att gå i skolan - hon är gjord för att uträtta stordåd. Resten av boken handlar om hösten som följer efter att hon hoppat av gymnasiet, skaffat sig ett jobb på ett café och insett att de där stordåden eventuellt inte kommer att ramla ner i huvudet på henne som hon hade tänkt sig. Och så handlar den mycket om en fin mormor, en äldre kille, några kriser och en bästa vän också.

Om allt går bra kommer den att ges ut någon gång under 2012. Kanske nästa vår?

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Förlaget

Fråga: Vad har du för deal med förlaget, vem sätter tidsramarna? Är det du eller förlaget som gett dig en deadline? Hur gick det till när din första bok gavs ut? Och hur gör man när man vill skicka in ett bokmanus till ett förlag?

Svar: Min allra första bok var en intervjubok med och för mellanstadiebarn. Den heter ”Stora syndboken” och den skrev jag och en kompis ihop som examensarbete på journalisthögskolan. När den var klar kollade vi runt på olika barnboksförlags hemsidor, valde ut fem förlag som vi tyckte verkade bra, och skickade boken till alla fem samtidigt. Vi fick snabbt napp, och boken gavs ut av Natur & Kultur 2005.

Min första skönlitterära ungdomsbok kom till flera år senare för att jag fick ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg. Hon skrev ”Jag tror verkligen att du skulle kunna skriva fantastiska ungdomsböcker. Ska du inte försöka?” Efter att ha legat på golvet och kippat efter andan av smicker i ungefär ett halvår bestämde jag mig för att göra det. Försöka, alltså. Jag hade kontakt med förläggaren under hela tiden jag skrev, och när jag hade skrivit en tredjedel skickade jag den tredjedelen till henne. Då läste hon, gillade och gav mig ett kontrakt på boken. Jag brukar rodna när jag berättar det här, för det känns så OERHÖRT lyxigt och overkligt och skrytigt och jagvetinteallt, men så var det. Är fortfarande sjukligt smickrad.

Att ge ut en andra bok är så klart en annan sak (om inget gått snett med den första då, förstås), för då är ju kontakten med förlaget redan etablerad och man har en förläggare och allt sådant. Nu när jag skriver på min andra ungdomsbok har jag berättat för min förläggare att jag skriver, vad jag skriver, hur det går, hur jag tänker, och låtit henne läsa början. Jag har sagt att jag tänker vara färdig att lämna ifrån mig första versionen innan sommaren.

Hittills är det jag som satt upp spelreglerna, och gett mig själv deadlines, men så fort jag lämnat den första versionen av boken till förlaget tar de liksom över arbetsledarrollen. Det är (oftast) då man skriver kontrakt på boken och spikar ett utgivningsdatum. Sedan börjar redigeringen av manuset, och några vändor med omskrivningar. Och sedan följer jobb med omslaget, baksidestexten, marknadsföringen, tryckningen och allt sådant där efter hand. Allt det där lotsar förlaget en igenom, och styr upp. Mycket av det behöver man som författare inte ens vara så delaktig i om man inte vill, men jag är en sådan där som helst vill vara med på alla hörn hela tiden och tycka och komma med förslag. Då får jag det. Det är så klart inte säkert att jag får precis som jag vill hela tiden, men jag får i alla fall tycka. Och hittills har vi aldrig varit osams, förlaget och jag.

Om man har ett bokmanus och vill skicka in det till ett förlag men inte vet hur man gör så tycker jag att man ska börja med att kolla upp förlagens hemsidor. Där står instruktioner om vad de har för rutiner, adresser och hur de vill ha in manusen. Oftast vill de ha en utskriven bunt papper i ett kuvert på posten. Då skickar man det, tillsammans med ett kort brev om vem man är och vad man skrivit. Sedan väntar man och hoppas.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Ungdomsböcker

Fråga: Varför skriver du just ungdomsböcker?

Det enkla svaret: För att jag älskar ungdomsböcker. Och för att alla idéer jag fått hittills passat bäst in i den kategorin.

Det lite krångligare svaret orkar jag nästan inte dra här, det kan man älta i evighet. Men i krånglet ryms bland annat en utläggning om att jag tycker att hela stämplingen av böcker så som i ”den här passar för treåringar”, ”den här passar för tonåringar” och ”den här passar för vuxna” är skittråkig. Kan inte alla bara läsa allt som de tycker verkar bra? Hade varit fint, det.

I samma krångelsvar finns också en svamlig utläggning om skillnaden mellan de så kallade ungdomsböckerna och de så kallade vuxenböckerna som ganska mycket går ut på att jag inte tycker att det är så stor skillnad. Det orkar jag inte heller reda ut just nu. Men det tydligaste jag tycker är att ungdomsböcker tenderar att handla om ungdomar, och vuxenböcker tenderar att handla om vuxna. Jag gillar att skriva om ungdomar. Bland annat gillar jag det för att det är en sjukt intensiv tid, där mycket händer för första gången. Första gången man blir kär, första gången man blir full, första gången man blir sviken, första gången man what have you. Första gången = tacksamt och väldigt roligt att skriva om.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Planeringen

Fråga: Hur mycket av handlingen i boken har du bestämt innan du börjar skriva? Växer den fram under tiden, eller har du allt planerat från början? Vet du hur det ska sluta?

Svar: Jag har bestämt i stora drag vad som ska hända i boken innan jag börjar skriva, och jag har listat några viktiga scener som jag vet ska vara med. Jag tror mig veta ungefär hur det ska sluta också. Allt det skriver jag ner i en planering, eller ett synopsis. Det är kanske två sidor långt, det där synopsiset. I det står det lite grann om vilka personerna är, och vad som händer i stora drag i boken, och en lista på ”viktiga scener”. Lite som en skitlång baksidestext som avslöjar alldeles för mycket om handlingen.

Jag gillar verkligen att skriva det där synopsiset. Det är ett bra sätt att få ett hum om ifall idén bakom boken håller, och vilka avsnitt som kommer bli knivigast att skriva. Är det svårt att beskriva boken i ett synopsis är det förmodligen skitsvårt att skriva den också. I alla fall för mig.

När jag väl börjat skriva sedan tittar jag sällan på det där synopsiset, och många saker ändras sedan under resans gång. Men det känns tryggt att ha planeringen i bakfickan som en säkerhet att falla tillbaka på om jag tappar bort tråden. Och för mig är det ett bra sätt att komma igång, att skriva den där sammanfattningen.

Och nej, det heter sannolikt inte ”synopsiset”. Men jag säger så i alla fall.

Och ja, om frågan egentligen är ”Kan man skriva en bok även om man inte vet från början vad som ska hända i den?” så tror jag att man kan det. Kanske inte just jag, men många andra.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Tonårstiden

Fråga: Du skriver ju om tonåringar. Hur mycket har du fått grotta ner dig i din egen ungdomsperiod för att minnas alla de skakiga känslorna? Hur mycket är hämtat från din egen tonårstid?

Svar: Jag minns min egen tonårsperiod väldigt tydligt, så det har inte behövts någon nergrottning, direkt. Vill dessutom gärna tro att det inte är så himla stor skillnad på ungdomar och vuxna som många tycks anse. En person är ju en person, liksom. Först är den barn, sedan är den ung och sedan är den vuxen, men man blir väl inte någon HELT ANNAN på vägen? Eller? Jag ser det nog som att jag blivit mer sansad med åren, men den jag var när jag var sjutton är fortfarande på många sätt väldigt lik den jag är nu. Skala bort lite erfarenheter och vuxensans bara, så är världen fylld av sjuttonåringar. Så tänker jag. Plus: De skakiga känslorna är ju tacksamma på så vis att de just är skakiga, och därför ofta lämnar djupare spår i minnet än allt sansat man är med om.

Givetvis hämtar jag massor av inspiration från min egen ungdomstid när jag skriver. Min första ungdomsbok ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar sig i samma stad, på samma skola, och på samma platser som jag själv befann mig på när jag gick gymnasiet. Jag har varit överallt där Ester och Johan är i boken. Många av scenerna som finns med i boken har jag själv upplevt. Många av känslorna har jag själv känt. Så jepp, där har jag hämtat väldigt mycket från min egen tonårstid. Men långt ifrån allt, boken handlar verkligen inte om mig. Den handlar om Johan och Ester, och de är påhittade personer. Och så är det med boken jag skriver på nu också. Den ligger nära mig själv på många sätt (fast inte lika mycket som den förra, tror jag), men handlar verkligen inte om mig och min tonårstid.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Karaktärerna

Fråga: Hur får du ihop dina karaktärer? Skriver du listor innan på hur de är, eller hur gör du? Och hur får karaktärerna liv?

Svar: Ja, jag skriver faktiskt nästan listor! Eller faktarutor, i alla fall. Fast allra först fantiserar jag och tänker och jämför med personer/karaktärer som redan finns och liksom snickrar ihop en fin person som jag vill skriva om. Det är sjukt roligt. Om man tar Johan i ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” till exempel. När jag snickrade ihop honom tänkte jag väldigt mycket på killen i filmen Juno, min lillebror, en av mina högstadiepolare och killen som jag var ihop med under gymnasiet. Johan är liksom en blandning av dem, tror jag. Plus att han är väldigt lik mig själv också, på många sätt. Så gör jag med alla karaktärer jag hittat på hittills. Pusslar ihop dem med utgångspunkt i några olika verkliga personer eller andra karaktärer jag gillat, samt (oundvikligen, tror jag) mig själv. OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom.

Sedan, innan jag börjar skriva på allvar, plitar jag ner en faktaruta med basic stuff om de viktigaste karaktärerna, med fakta om namn, ålder, familj, intressen, klädstil, var de bor etc. Och så skriver jag en beskrivning av dem och deras personlighetsdrag i ett synopsis. Så jag kan gå tillbaka och kolla om jag glömmer. Fast jag glömmer inte, karaktärerna blir rätt verkliga efter en stund. Som bästa kompisar. Eller ja, bästa kompisar och bästa kompisar, förresten. Klart att jag ibland blir jag väldigt trött på dem och vill göra slut med dem också (de är ju så självupptagna, skitungarna!), men ändå. Jag gillar dem verkligen egentligen.

Kuriosa: Tjejen jag skriver om nu tänker jag mig ser exakt ut som en av mina kompisar, så ibland när huvudpersonen i boken ska välja kläder och jag har slut på inspiration går jag in på min polares facebookkonto och kollar på hennes foton och bara: Jaha. Hon har på sig det här! Mycket praktiskt.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Svar om bokskrivande

Happy, happy, joy, joy, ni undrar ju massor av roliga grejer! Jag tror jag låter er fråga en stund till, klumpar ihop alla frågor som liknar varann, delar upp svaren och portionerar ut dem lite då och då, så ni inte dör av tristess under tiden. Start imorgon! Ska försöka att inte missa någon fråga.

Frågor om bokskrivande, någon?

Eftersom den här bloggen är inne i en fas där den bara fokuserar på saker som börjar på B (exempel: Bebisar, bakverk, bokjäveln) och jag känner mig trött på att blogga om de två förstnämnda men inte den sistnämnda tänkte jag: Undrar ni ingenting om mitt bokskrivande som jag kan få försöka svara på?

Det hade jag gillat.

Fråga i kommentarsfältet så lovar jag att svara.

Bebis eller bok

Andra saker jag gör, förutom sitter i soffan och känner efter om förlossningen börjat: Sitter i soffan och känner efter om inte boken jag skriver på kanske kan vara färdig för ivägskickning snart. Och det kanske den kan, faktiskt. Om man med "färdig för ivägskickning" menar att det finns ganska mycket text i ett dokument som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att visa för åtminstone en annan person (läs: förläggaren) utan att dö direkt av skäms. Och det är ju precis det man menar, som vi alla vet.

Ska bara få till slutet och rätta till de 22 ställena i resten av manuset som jag upptäckte var urusla/bristfälliga igår när jag läste igenom. Känns som ett race värt att minnas, det här. Vad kommer först - bebis eller bok, bebis eller bok, bebis eller bok?

Man får se lite.

Söndagsbikten (på en tisdag)

Så här har skrivveckan varit:
Den var över förväntan. Visserligen ser jag inget som helst slut på den här processen (vad hände med att jag skulle vara FÄRDIG med boken nu, va?), men jag skrev snabbt och mycket förra veckan. Det gjorde jag faktiskt. Fast det var kortvecka.

Så här många sidor har jag skrivit:
16 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++++ (duktig hemmajobbare).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Ganska fin. Jag skriver långsamt och stryker ungefär lika mycket som jag plitar ner, så snabbt går det inte. Men det går i alla fall.

Så här många sidor har jag skrivit:
8 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (det är okej).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten (på en måndag)

Så här har skrivveckan varit:
Oups, jag glömde bikta mig. Igen. Två dagar i förra veckan hade jag tid att ägna åt ungdomsboken. Den första dagen slet jag mitt hår och hatade allt. Den andra dagen tyckte jag äntligen det var lite kul att skriva bok igen. LÄTTNADEN I DET!

Så här många sidor har jag skrivit:
7 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
+++ (det är långt ifrån 15 sidor, men det känns ändå som en vinst).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten (på en måndag)

Så här har skrivveckan varit:
Den har inte varit alls, och kanske är det därför jag glömde bort att söndagsbikta mig som jag borde ha gjort. Men så här: Först var barnet sjukt, och då vårdade jag det. Sedan var jag sjuk, och då vårdade jag mig. Sedan var alla friska och då skolade jag in barn på dagis.

Så här många sidor har jag skrivit:
0 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
- (crap).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

E-bok med extra allt

Annan ganska festlig grej med den här dagen: Sveriges första ”e-bok +” släpps. Det är debutanten Sara Ohlssons (för övrigt väldigt fantastiska) nya ungdomsroman ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” som blivit e-bok med extra allt.

”E-bok plus?” säger ni nu. ”Vad farao är det nu då?”
Och jag bara: E-bok + är en e-bok för läsplattor och smartphones med ganska mycket extra something something för att öka läsupplevelsen. Det extra something somtehinget i den här boken är till exempel skrivet extramaterial (man klickar på en länk i texten när man läser och vips poppar det upp nyskrivet material som inte finns i ursprungsboken. Typ extra info om karaktärerna, kanske en karta över hur det ser ut i huvudpersonen Olivias lägenhet, eller en bortklippt scen som man kan läsa om man vill), till exempel bakgrundsljud (man klickar och kan lyssna på passande ljudklipp medan man läser) eller låtlänkar (man klickar på en spotifylänk och musiken går igång).

"Gud vad du vet mycket helt plötsligt då", säger ni imponerat nu. Och det gör jag för att jag varit inblandad på ett litet, litet hörn som ljudredaktör. Men alldeles oavsett det – festligt ju! Man gillar ju nya påhittiga grejer även i bokvärlden, det gör man ju faktiskt.

Här kan man läsa mer om man vill.

Pocketvinnarna - hela listan

Tack fina ni för alla roliga, sorgliga, pinsamma, hemska, fantastiska skolminnen! Ni borde i vanlig ordning få vinna allihop, men... ja. Nu har jag lottat fram tio vinnare som kammar hem varsin pocket. Här är hela listan!

Från kommentarsfältet:
Emve
Carro
Ida (Ida Kerida)
Bonita
Nillu
Emma P
Ana

Från mejlskörden:
Desireé Strömberg
Lisen Johansson
Sofie Nordquist

Bitte sehr, mejla mig era postadresser (onekligenblogg@yahoo.se), så kommer boken till er!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Well, det går ju inte jättebra det här, faktiskt. 15 sidor i veckan kanske var lite att ta i, trots allt? Eller nej, det är fullt rimligt så länge jag har minst tre hela skrivdagar i veckan på mig. Men det är ganska orimligt annars. Den här veckan har jag varit på Åland och pratat mig hes fyra arbetsdagar av fem. You do the math.

Så här många sidor har jag skrivit:
5 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (det är mer än inget).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Pocketutlottning

10 fina pocketböcker söker nytt hem. Vill du vara med och tävla om en? Tänkte väl!

För att det var så väldigt roligt att höra era historier sist, vill jag att ni berättar lite kort om ett gymnasie- eller högstadieminne som etsat sig fast hos er. Liten händelse, stor händelse, rolig händelse, tråkig händelse, livsviktig händelse, totalt oviktig händelse - you decide.

Senast söndag den 27 mars klockan 12.00 vill jag ha ditt minne levererat, antingen direkt i kommentarerna till det här inlägget, eller via mejl: onekligenblogg@yahoo.se.

Då drar jag 10 vinnare som får pocketboken på posten!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Ja, vad ska jag säga? Det har inte varit någon skrivvecka. Det kom ett annat jobb emellan, och jag nästan inte hunnit skriva bok alls. Om det tycker jag: Tråkigt för boken, men ganska bra för min privatekonomi. Andra jobb tenderar generellt att bidra mer till den än vad bokskrivandet gör.

Så här många sidor har jag skrivit:
1 st.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
- (värdelöst ju).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Titta! En pocket.

Men se, så utomordentligt trevligt! Idag kom den neddimpande på hallmattan, pocketversionen av Det är så logiskt, alla fattar utom du. I butik vilken sekund som helst nu, vilken sekund som helst. Köp en! Köp sju! Bara gört.

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Långsam men ändå rätt tillfredsställande till slut. Det går trögt just nu (skriva, stryka, skriva, stryka), men det går åtminstone trögt framåt.

Så här många sidor har jag skrivit:
11 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (bättre än nyss, men inte speciellt bra).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Helt värdelös! Mina enda två skrivdagar den här veckan tillbringade jag framför worddokumentet och strök bort saker istället för att skriva dit nya. Samt slet mitt hår. Sedan tog jag tydligen sportlov och åkte till Småland och blev en slapp grönsak.

Så här många sidor har jag skrivit:
2 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
- (den suger).

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Happy, happy, joy, joy! Jag har bara haft tid att skriva tre arbetsdagar, men de tre dagarna var det å andra sidan väldigt lite ångest, och väldigt mycket flyt.

Så här många sidor har jag skrivit:
17 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++++ (mkt bra)

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten (på en måndag)

Så här har skrivveckan varit:
I ärlighetens namn - fruktansvärt ofokuserad. Det har varit lite för många flyttbestyr i vägen, faktiskt. Men tre arbetsdagar har jag ändå suttit framför datorn och försökt skriva bok. En av dagarna gick det uselt, de andra två helt okej.

Så här många sidor har jag skrivit:
15 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (okej, men det kunde varit bättre)

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Sveriges sämsta författare

Idag är jag Sveriges sämsta författare.
Så himla trist när det händer!
Igår var jag helt okej bra faktiskt, men idag: Bajs.
Har suttit hela dagen koncentrerat framför datorn, och ändå: Bajs.
Nyss skrev jag en sida, och sedan raderade jag den igen.
Så kan det gå.
Nu frostar jag av frysen och surfar runt på Etsy och tittar på fina grejer istället.
Ute är det snöstorm.
Jag vill ha saft.
Hej på er.

Om att skriva en bok

M efterfrågade en utvärdering av min "skriv 15 sidor i veckan eller få skäll"-målsättning, och ställde några ganska relevanta frågor i en kommentar. Här kommer svaren!

1) Tycker du att ditt mål på 15 sidor i veckan känns för lite/rimligt/för mycket?
Svar: Jag tycker det känns ganska rimligt. Jag jobbar under normala kontorstider (för sedan kommer barnet hem från dagis, och då är det kört) fem dagar i veckan. Ungefär två av de fem arbetsdagarna lägger jag på andra jobb som jag sysslar med utöver bokskrivandet. Det betyder att jag har tre dagar på mig att få fram 15 sidor text. Det är på gränsen till för mycket, men det går. Alltså är det rimligt.

2) Händer det att du skriver bara för "att fylla sidor" och hur fungerar det i så fall? Blir det bra sidor att arbeta vidare på eller raderar du mycket?
Svar: Nej, jag skriver inte bara för att fylla sidor. Jag kan inte svära på att allt jag skriver blir bra (mycket kommer säkert att strykas/skrivas om i ett senare skede), men jag skulle aldrig klara av att bara ösa ur mig text för att få ihop mina sidor. Jag är rätt självkritisk när jag skriver. Kan ändra en mening nio gånger fram och tillbaka innan jag är nöjd, och raderar och ändrar ofta och mycket redan när jag skriver det här första utkastet. Antar bland annat att det är därför det tar så sabla lång tid att skriva en ynka sida, fast det handlar om rätt få ord.

3) Skulle du kunna stoppa dig själv när du har "flow" bara för att "spara sidor" till nästa vecka?
Svar: Njä. Jag skulle inte stoppa mig själv när jag har flow (när har jag någonsin det?) bara för att spara sidor till nästa vecka, men jag skulle nog kunna stoppa mig själv när jag har flow för att det ska vara lättare att sätta igång igen nästa dag. De svåraste dagarna är de när man skrivit färdigt en scen dagen innan som varit rolig/lätt att skriva, och ska börja på något nytt som man inte riktigt har koll på. Då är det alltid skittrögt att komma igång.

4. Hur mycket är 15 sidor förresten? Är det 15 "boksidor" eller 15 A4?
Svar: Det är 15 boksidor - med långt mycket mindre text än på en A4. Jag tror en boksida är ungefär 1500 tecken lång. Inte så himla mycket att hänga i julgranen, faktiskt. Och ändå tar det sådan tid. Jag förstår inte själv varför egentligen. Det här blogginlägget är över 2000 tecken långt och det har tagit mig en kvart att skriva. Vad smidigt det hade varit om det hade gått lika snabbt att skriva en bok, va?

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Tja, den började med att jag fick kräksjuka. Det var verkligen inte speciellt produktivt ur bokskrivarsynpunkt. Sedan blev jag visserligen frisk, men då var det ju bara halva arbetsveckan kvar. Så... stressig? Och ganska obehaglig?

Så här många sidor har jag skrivit:
14,5 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (okej, med tanke på omständigheterna)

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Först fruktansvärd, sedan rätt fin. Tillbringade måndag, tisdag och halva onsdagen med att svära och sudda ut tecken från skitmanuset och tycka att allt jag tänkte/skrev/gjorde sög. Sedan gjorde jag en kick-ass-planering över allt som skulle hända i resten av boken. Och då blev det roligt igen.

Så här många sidor har jag skrivit:
15 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
+++ (bra)

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Kvällsjobb är för töntar

Jaha, här sitter jag och surfar runt på internet. Kunde man ju räknat ut med rumpan att det skulle bli så. Hade liksom tänkt att jag skulle skriva bok så fort Rufus somnat, eftersom jag ägnat större delen av veckan åt att hata mitt manus och stryka bort saker ur det, och således ligger liiiiite efter i tidsplanen när det gäller producerandet av de där berömda femton sidorna. Men jag borde vetat: Är det något jag inte kan här i livet så är det skriva bok på kvällstid. Är det något jag kan på kvällstid så är det surfa runt på internet. Blogga. Se på tv-serier. Äta grejer med socker i. Samt sova. Låt oss hoppas att morgondagen blir äckligt produktiv, va? Jepp, det hoppas vi på. Nu tänker jag lägga mig i sängen och se på House. Och det är lika bra ni inte gnäller över det, för då plåstrar jag över era munnar också.

Söndagsbikten

Så här har skrivveckan varit:
Förkyld och febrig och väldigt oglammig. Jag har haft pyjamas på mig till klockan 16.00 alla dagar. Då har jag motvilligt bytt pyjamasbyxorna mot jeans och gått och hämtat kid på dagis. (OBS! Bara pyjamasbyxorna. Sovtishan har jag behållt på.) Ibland har jag sovit middag mitt på dagen. Och jobbat med annat. Och tänkt på inredning. Men! Icke desto mindre...

Så här många sidor har jag skrivit:
18 stycken.

Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (godkänd)

Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!

Bring skolbesöken on, det är vår!

Det trillar in mejl och förfrågningar då och då från skolor och bibliotek och så som vill att jag ska komma och prata böcker och läsning och skrivande med dem, och till det säger jag: YEJ! Så himla roligt är det! Man får till exempel 1. Träffa livs levande ungdomar (inte alla vuxna som får det, mina vänner. Inte alls alla!) och 2. Ofta åka till fräcka ställen (såsom Malmö eller Vislanda eller Åland). Och så får man betalt, och det är ju också bra på många sätt.

Hence: Vill man att jag ska komma till en skola eller ett bibliotek eller någon annan festlig bokhappening och prata, så skickar man ett mejl, eller en förfrågan via författarförmedlingen på författarcentrum, så säger jag YEJ! och kommer gladeligen.

Bara så att ni vet, alltså.

Mmm... dialog

HA! Kom just på tricket.
Tricket = bara skriva dialog.
Dialog tar upp sju-hu-hu-ukt många sidor i ett manus, snabbt.
Speciellt om karaktärerna bråkar.
Och envisas med att upprepa det den andra säger hela himla tiden.

"Hej", säger jag.
"Hej", säger hon.
"Är vi okej?"
"Vet inte. Är vi det?"
"Vet inte. Eller, ja. Jag är okej. Men du är ju rätt dum i huvudet av dig."

Alternativt:

"Jo."
"Nej."
"Jo!"
"Nej!"
"Jo, säger jag!"
"Okej då, lite. Men bara skitlite."

Ni ser ju, tar upp hur mycket plats som helst.
*är sånt himla smarthuvud*

Du vara chef, du bestämma?

Okej, hörni! Nu har jag tagit tag i den blivande ungdomsromanen med jefligt stränga nypor, läst, strukit, ändrat, tänkt igenom, kollat kalendern och gjort upp en plan. Om den ska bli klar innan april är slut (och det ska den ju, som vi alla vet) behöver jag tydliga regler och en eller flera mkt, mkt stränga arbetsledare som kan skrika lite på mig då och då. Till exempel ni.

Det här är förutsättningarna: Jag har skrivit ungefär en dryg tredjedel hittills. Uppskattningsvis fattas det... drygt 150 sidor text. Det blir 15 sidor i veckan om jag ger mig själv en tidsfrist på 10 veckor. 15 sidor i veckan är ganska modest. Det borde även ett trött och förvirrat preggo kunna klara av, tycker jag. Men! Man vet aldrig säkert med trötta och förvirrade preggon. Helt plötsligt kan de få för sig att gå och lägga sig och sova middag en hel eftermiddag, eller börja packa flyttkartonger mitt på blanka arbetsdagen. De är lite oberäkneliga på det sättet. Kan behöva en fast hand som leder dem rätt i tillvaron.

Så här tänker jag: Från och med nu blir det söndagsbikt varje söndag på den här bloggen. Jag redovisar hur veckans skrivarbete gått, ni skriker. Har jag skrivit under 15 sidor skriker ni glåpord (oavsett vilka lama ursäkter jag än kommer med). Har jag skrivit över 15 sidor skriker ni lite vad som helst (förslagsvis i något snällare ton).

Klarar jag att bli färdig med en första version av manuset innan bében gör entré får tre av de bästa arbetsledarna bland er som skrikit i kommentarsfältet en present på posten.

Deal?