Om det här med ungdomsböcker

Jag fick en kommentar från Blenda som hade gått och funderat över ungdomsböcker, och tänkte försöka mig på att svara. Så som jag tycker och tror.

"Hur resonerar man på förlagen om att en bok riktas till ungdomar eller vuxna? Skriver författare med en målgrupp i huvudet så att säga, eller skriver man bara sin historia och så bestämmer förlaget om det är en vuxen- eller ungdomsbok? Jag undrar om det är "finare" att skriva tex vuxenböcker (som jag misstänker). Jag har läst ungdomsböcker där jag inte förstår varför man riktat in sig på "bara" ungdomar. Det har varit berättelser och språk som är nog så komplexa och handlar om väldigt svåra saker ibland."

Det finns en (1) grej som jag tycker på riktigt skiljer en ungdomsbok från en vuxenbok. Och det är att ungdomsboken handlar om ungdomar. Det finns så klart undantag, för det finns det ju alltid, men de är rätt sällsynta. En ungdomsbok kretsar nästan alltid kring ungdomar och deras liv. Det gör sällan en vuxenbok, och gör de det har de i alla fall nästan alltid ett vuxet perspektiv (vuxen som ser tillbaka på sin ungdom, till exempel). Men när det gäller språk, uppbyggnad, svårighetsgrad - allt det andra - så tycker jag egentligen inte att det skiljer sig så väldigt mycket. En del ungdomsböcker är enkla, raka historier, med enkelt språk. Andra ungdomsböcker är berättartekniskt avancerade, med krångligare språk och svåra ämnen. Precis som det finns enkla och svåra vuxenböcker. Man måste inte skriva på ett visst sätt bara för att man vänder sig till ungdomar.

Fast en grej har ungdomsboksförfattare verkligen hajat! Och det är att man inte kan slösa bort 50 sidor i början av en bok på en tråkig miljöbeskrivning, för då tappar väldigt många läsare intresset. Det har vuxenförfattare inte greppat riktigt. De har en del att lära där, tycker jag.

Anledningen till att man klassificerar böckerna och säger "Det här är en ungdomsbok" och "Det här är en vuxenbok" är främst för att man vill förenkla för läsaren när den ska hitta boken. I teorin tycker jag det hade varit fantastiskt om man hade kunnat slopa åldersindelningarna på alla typer av böcker, för de utesluter ju så många. Hur många tonåringar vill läsa en bok som det står "från 9 år" på? Hur många vuxna slänger ens en blick åt ungdomsbokhyllan? Inte så många. Men samtidigt förstår jag ju att det där inte funkar i praktiken. Någon slags indelning måste väl göras, och väldigt många blir ju faktiskt hjälpta av den där åldersstämpeln när de står i bokhandeln och ska "köpa present till en 13-åring". Praktiskt då ju, om det finns en hylla som det står "passar från 13 år" på.

Jag tror många författare tänker sig en målgrupp redan när de skriver (jag själv gör det, till exempel). Men jag tror lika många bara skriver sin historia, och så kommer målgruppen på köpet. Råkar det vara en berättelse om ungdomar, med ungdomsperspektiv - ja, då kallas boken sannolikt för en ungdomsbok när den lanseras. Är det en bok om vuxna med vuxenperspektiv, så blir det en vuxenbok. Och ibland funkar inte de där riktlinjerna alls. Då tvingas nog förlagen och författaren att välja, trots att de själva tycker att boken passar både ungdomar och vuxna. För vill man marknadsföra en bok underlättar det ju att ha en målgrupp att marknadsföra den mot. "Alla" är liksom en alldeles för stor grupp.

Och ja! Rent allmänt så anses det finare att skriva för vuxna än för ungdomar. Den slutsatsen har jag dragit av att jag cirka en miljon gånger fått frågan "Har du planer på att skriva något för vuxna, någon gång?" eller rent av "När ska du skriva en riktig bok?" Jag tror inte en vuxenboksförfattare får den typen av frågor.

Det finns massor av ungdomsböcker som vuxna läsare skulle älska om de bara hittade dem, det tror jag verkligen på fullaste allvar. Om jag vore vuxen och ville testa att läsa en ungdomsbok skulle jag till exempel satsa på Hungerspelen, av Suzanne Collings (lika spännande som Stieg Larsson, minst) eller Majas morsas kompis sambo, av Katarina Kieri (som en slags short cuts i gymnasiemiljö, med personporträtt att dö för) eller Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeldt (för att den är så förbannat bra, mest).

Japp! Det var det!

Var så god för aslång utläggning.

Kunde tydligen inte hjälpas.