Helt pirrigt! Känns det.

Jag har börjat skriva på en ny bok den här veckan. En sån där lång, svår, hittepåbok. Det är lite som att vara nyförälskad, jag kan inte tänka på något annat. (Förutom obviously bagels.) Det är en berättelse som jag gått omkring och vridit och vänt på i huvudet i skitmånga år, men av någon anledning har den liksom inte blivit mer än bara snack förut. Jag vet inte vad det är med den. Den är ovanligt svår.

Men hur som helst.

Det uppenbarade sig plötsligt en vecka i min kalender där jag hade noll (0!) möten inbokade, noll (0!) skolbesök att göra, noll (0!) kokböcker att skriva klart, noll (0!) sjuka barn och inga direkt akuta andra jobbgrejer att ta tag i heller. Så då fick det vara dags, vare sig det kändes svårt eller ej.

Hittills har jag bytt berättarperspektiv två gånger, tempus en gång och struktur tre gånger. Men nu! Nu kanske jag faktiskt är igång på riktigt. Jag är helt svettig och fysiskt utmattad (alltså, på riktigt, jag fattar inte varför själv, men jag blir helt slut som artist av att pressa fram skönlitterär text) när arbetsdagen är slut, men HERRE MIN GET vad roligt det är!

Jag hoppas denna känsla håller i sig för evigt.

(HA! Kul skämt. "Den här känslan" kommer att dö på sidan 35, det vet vi ju alla emedan det är så det funkar, men schhhh! vi pratar inte om det nu, okej? Okej.)