Gustav gjorde följande spaning häromdagen: Folk rycker helt orimligt ofta på axlarna i skönlitterära böcker. I verkligheten? Not so much. Eller jag vet inte, rycker ni på axlarna i ert verkliga liv? Är det inte mer något man skriver/säger att någon gör än något man faktiskt gör?
Jag tror att jag rycker på axlarna ibland, men inte lika ofta som mina romankaraktärer gör.
Jag tror heller inte att jag "tar ett djupt andetag" eller "rynkar ihop ögonbrynen" lika ofta som mina romankaraktärer gör.
Jag "läppjar" ej heller på dryck, eller "mumsar" i mig mat, men det gör inte mina romankaraktärer heller, herregud, NÅN MÅTTA! Det är ju ändå jag som bestämmer över dem.
Kan ni inte säga vilka textuttryck ni stör er på? Det tycker jag vore roligt.
Copy paste 50 shades... :)
SvaraRaderaAnar jag en aversion gentemot "mumsa"? Hoppas det! Jag avskyr ordet. Jag tycker att det är tramsigt och inte platsar i Litteratur.
SvaraRaderaJag rycker på axlarna, rent fysiskt, tar ett djupt andetag, eller flera, och rynkar minsann ihop ögonbrynen mina, absolut, många gånger dagligen. Jag arbetar på högstadiet! (Mina elever, de gör precis detsamma. Om än kanske inte lika teatrealiskt?)
SvaraRaderaDet läppjas inte, men jag vet att ungdomarna både mumsar och "svullar"... Svulla, det känns alls inget vidare, på något plan!
Folk som "visslar till" när de får höra något intressant eller överraskande.
SvaraRaderaOch log som anföringsverb. "Tack så mycket, log han."
Ett annat anföringsverb, "skrattade" hon... Hatar det. Låter så falskt glättigt!
SvaraRadera"Hon satte upp håret i en slarvig knut."
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNär någon ler ett okynnigt leende. Skälmskt leende kan jag tänka mig men okynnigt gillar jag inte. Det logs för många okynniga leenden av tonårstjejer i vissa av de ungdomsböcker jag läste.
SvaraRaderaOch SKEVA och SNEDA leenden! Hur ser dom ut? Lisbeth Salander, och alla andra i de böckerna, lyckades med det hela tiden men jag såg aldrig de där leendena i filmerna. Och när jag var liten minns jag att barnen i Fem-böckerna alltid svarade "sanningsenligt" på saker när de egentligen ljög litegrann. Fast då tyckte jag nog att det var ganska fyndigt.
SvaraRadera"Mumsa i sig" är ett av de värsta uttryck jag vet. Av någon oklar anledning har jag även svårt för "krypa upp i soffan/fåtöljen" särskilt om det kombineras med "en god bok/kopp te". Jag ser bara hur någon kommer kravlande på golvet och sen liksom drar sig med händerna upp i fåtöljen.
SvaraRadera"Han svalde hårt."
SvaraRadera"Ett leende spelade i mungiporna."
Allt i boken Shantaram doftade kanel, allt... Inte ett uttryck men trist...
SvaraRaderaJag avskyr en hel del ord som har med ätande att göra. Mumsa, slurpa, smaska, sörpla, klunka - allt låter som om folk sitter och äter med öppen mun.
SvaraRaderaOm jag någonsin skriver en bok kommer mina stackars figurer antagligen aldrig att få något att äta.
Uttrycket "Där fick han/hon/de något att suga på" vilket Ewert Bäckström tycks tänka orimligt många gånger i någon av Leif GW Persson böcker.
Vuxna kvinnor som slänger med håret är också irriterande. Gör folk det om de inte är med i schamporeklam?
När nån "smackar med tungan" åt någon annan, jag hänger alltid upp mig på det. Hur då smacka med tungan? Som när man vill starta en häst? Jag får liksom inte nån bild av hur det kan ske som en naturlig del av ett samtal. Eller är det som när man suckar och gör som ett klick med tungspetsen? Men suckar gör man ju inte ÅT någon annan, det gör man ju för sig själv. Nä, jag fattar inte.
SvaraRaderaÅH LISA! Fick denna skickad till mig av en kompis som bor i en annan stad, tänkte att det vore kul om mina favoritbloggar fyllde i den!
SvaraRaderaEn skärmdump på din skrivbordsbakgrund på datorn
En bild på dina snyggaste skor
En bild på en fantastisk människa
En bild på någonting du kan mycket om
En bild på en förebild
En bild på någonting du vill lära dig mer om
En bild på något du är ruskigt bra på
En bild på en mycket betydelsefull person i ditt liv, som du aldrig träffat
En bild på en artist du lyssnar mycket på
En bild på ett utav dina tjusigaste plagg
En bild på din favoritblomma
En bild på...du väljer!
Allt där man ser nåt i någons blick eller ögon. Jag blir GALEN. "I hennes ögon spelade vreden" "Hennes ögon lyste av upphetsning" "Hon såg honom djupt i ögonen och förstod at than varit hemma hos sin mamma och ätit pannbiff med lök och sen hade de spelat fia med knuff inne i vardagsrummet"........
SvaraRaderaJag irriterar mig på orden "snabbköpet" och "veckoslutet". Jag har aldrig någonsin hört någon använda dem i verkligheten, men i böcker hittar man dem titt som tätt. Även i nyskrivna böcker, menar jag. Hittar jag de orden i böcker från sextiotalet kan jag stå ut, där känns de mer tidsenliga.
SvaraRaderaJag rycker på axlarna hela tiden! Jag har ett speciellt sätt att göra det på dessutom. Drar upp axlarna till öronen, böjer armbågarna så att händerna hamnar i axelhöjd, slår ut händerna och höjer ögonbrynen. Gör det uppenbarligen så ofta att min närmsta kollega har själv börjat göra lika dant.
SvaraRaderaAlla som stryker bort ostyriga lockar ur ansiktet. Eller ostyriga lockar överlag.
SvaraRaderaJag tror att många uttryck är sånt som är dåligt översatt från t.ex. engelskan. Jag retar mej mest på dåligt översatta böcker där klantiga uttryck är många. Det blir klumpigt.
SvaraRaderaMen en av mina karaktärers utseende och rörelsemönster har jag ju baserat på en av mina vänner och han rycker alltid på axlarna och har ett snett leende!
SvaraRaderaHan liksom drar upp ena mungipan och inte den andra om han är superledsen men blir lite glad av något man sagt eller om han ler åt något ironiskt eller så - ett snett leende!
"sära på låren"!! läste nyligen en deckare om stackars lurade prostituerade som inte fick en enda liten variation i beskrivningen av vad de gjorde. mja, kanske att de fick sära på BENEN någon gång då.. men det kändes efter hundraartonde gången så gubbsjukt med det himla särandet på låren. några andra sätt att göra det finns det väl ändå?
SvaraRaderaSpringandes, gåendes, skrattandes. Alla de här felaktiga formerna skämmer texter som annars fungerar bra.
SvaraRaderaJag blir vansinnig när folk oupphörligen "tassar" ut i köket. Uäk!
SvaraRaderaIrriterar mig också på uttrycket "köra händerna djupt ner i fickorna".
Maria: Vad är det för fel på "veckoslut"? Jag använder det ofta - kan det vara en regional sak? I finlandssvenskan är det helt klart det vanligaste uttrycket - vad skulle man säga annars? Helg? Möjligen. Weekend? Det låter pretto i mina öron. Nåt annat?
SvaraRaderaNär någon skriver stjärt! Speciellt i ungdomslitteratur!! "Hon grep tag om hans stjärt" Uj vad många fina sexscener som har förstörts så! Kräks!
SvaraRaderaJag gillar för övrigt ostyriga lockar och sneda leenden. Det låter ju hett. Jag tänker mig en person som ler lite retsamt.
Beträffande att rycka på axlarna så tror jag att man kanske gör det i form av en liten rörelse, kanske bara vickar lite lätt på axlarna och rör huvudet åt sidan lite eller nåt? och att RYCKA PÅ AXLARNA som beskrivning känns mer dramatiskt än det är menat? Kanske.
Fun fact: Boken jag började läsa precis när jag läste det här innehöll svullande, extremt detaljerade blickar (långa meningar!) och ett maniskt axelryckande. Nu stör jag mig extremt mycket på det, så det var tur att jag såg det här!
SvaraRaderaHar annars svårt för de flesta visuella klyschor. Jag trodde på riktigt att blickar kunde säga sådär mycket eftersom det stod i alla böcker.
Jag vill också försvara "veckoslutet" - som finlandssvensk (boende i huvudstadsregionen) skulle jag använda just det och aldrig ordet helg!
SvaraRaderaJag har inte ens läst Femtio nyanser men känner att jag skulle reta ihjäl mig på "min inre gudinna".
SvaraRaderaOch så vill jag säga saker som min man faktiskt gör. När vi nyss träffats blinkade han åt mig med ena ögat, liksom flörtigt, men det har han tyvärr slutat med. Han har också en förmåga att titta på en lite från sidan och le, en form av snett leende. På ett bra sätt.
SvaraRaderaMin farmor har bett mig att aldrig skriva att en gammal människa skrockar fram något, alltså "xxx, skrockade hon". Så det låter jag bli.
SvaraRadera/Anna
Nyss lyssnat klart Vyssan Lull av Carin Gerhardsen. Tycker om en hennes Hammarbyserie (trots overklig handling som känns långsökt blir det spännande och innehåller intressanta karaktärer)men störde mig på en fras idag. En typ 9-10-årog pojke tänker detta: Johan hade sina aningar om vad Ivan tänkt sig(...)och tanken tilltalade honom på sätt och vis. Det är ju en vuxenst tolkning av hans tankar, eller hur? Jag hade hellre haft att Johan gissade och sen gillade tanken.
SvaraRaderaHar alltid hängt upp mig på att en person "snörper på munnen". Dels för att jag inte tycker själva ordet "snörper" är särskilt fantastiskt vackert, men också för att jag aldrig riktigt förstått vad det innebär att just snörpa på munnen...
SvaraRadera