Kära jobbdagbok (52)

Tis the season to skicka grejer på tryck, och jag är inne på detaljnivå i tre olika projekt samtidigt. Det är Fula tjejer (skickad!), det är Viggo och kärlekskaoset (kollar baksidestext och läser korr!) och det är ljudserien Tystad (lyssnar igenom råklippningen). Det där sista är en rätt mäktig upplevelse ändå. Det är första gången jag hör hur manuset som Åsa Anderberg Strollo och jag har skrivit faktiskt låter. Alla klippen är inspelade av skådisar, råklippta, lagda på rätt ställe och ...  vi hör helheten för första gången.

Det är en fejkad dokumentärserie vi gett oss på. Vår huvudperson, Milad 19 år, gör en radiodokumentär i åtta delar om ett terrordåd på Arlanda flygplats, där hans flickvän Elise pekats ut som en av terroristerna bakom attentatet. Serien är fylld av hans intervjuer, nyhetsklipp, vittnen, gamla ljudinspelningar och Milads egna resonemang, och jag tror att den sammanlagt innehåller 20 olika röster.

Det har varit ett jädra projekt att spela in alltihop. Det är ett jädra projekt att korrlyssna på den också också.

2:48 Stryk Milads sväljning.

9.35 Om möjligt: stryk “vid inskrivningen” - så här: “och personliga ägodelar vid inskrivningen och fick information”? Det låter lite uppradat.

10:30 börja med gråten tidigare, gärna före/under Milads replik.

20.31 lägg in liten konstpaus. 

26.18 orden “När polisen hittar henne” saknas.

Och så vidare. I all evighet.  

Jag har lyssnat extremt koncentrerat nu i två dagar, och suttit som ett fån med öppen mun och hörlurar och hovrat med fingret ovanför pausknappen för att kunna stoppa, lyssna om, skriva ner respons, lyssna vidare, stoppa, lyssna om, skriva ner respons, lyssna vidare.

Nu är serien redo för omklippning och ljudsättning med musik och ljudeffekter och sånt härl, och sen ska vi lyssna en vända till på samma sätt innan den slutklipps och släpps i augusti. 

Det är ett sånt experimentprojekt för mig, det här. Det liknar inget jag tidigare gjort. Bara det är ju värt en del, faktiskt.