Bladen brinner #24 – Suger boken?

Årets sista poddavsnitt! Vi pratar med serieproffset Josefin Svenske om den kvinnliga svenska serietecknarexplosionen, och vad som händer med barnserien i skuggan av den. Och med förlagsredaktören Ylva Blomqvist om det osynliga jobbet bakom alla böcker som släpps. Plus att vi diskuterar kvalitet! Vad är en bra barnbok?

Lyssna överallt där poddar finns, eller här:

Listan

Jag skrev en lista på en lapp i slutet av sommaren, och sen klistrade jag lappen på pärmen av min anteckningsbok. (Har en, bär med mig den jämt, gör alla anteckningar till allt jobb i samma bok, skulle dö om jag blev av med den, byter när den tar slut, det är ungefär två gånger om året.)

KOKBOK/APP
PLUGG
UNGDOMSBOK
PODD

stod det på listan.

Det var de sakerna jag hade bestämt mig för att jag skulle lägga min arbetstid på under hösten, och listan skrev jag så jag inte skulle råka säga ja till tio tusen andra grejer och glömma vad jag hade bestämt. När jag skrev den kändes det helt sjukt att SKOLBESÖK/FÖRELÄSNINGAR inte ens stod med, för hello? Har gjort skolbesök i skitmånga år.

Det har gått okej, kan jag konstatera på årets sista arbetsdag. Att hålla sig till listan, alltså. Jag har inte tackat ja till tio tusen andra grejer, jag har jobbat nästan bara med de där fyra.

Det har räckt.

Så kan vi säga.

Jag är inte klar.

Men nu tar jag jullov.

På vårens lista står det UNGDOMSBOK, PODD, VIGGO och ?.

Det är ju en jävla lyx att det där frågetecknet mest bara känns kul.

Slutet på boken

Jag intervjuade en förlagsredaktör häromdagen (and her name is Ylva Blomqvist, bless her heart). Hon listade lite olika klassiska grejer som författare brukar få respons på i sina manus. Stryk en massa i början, var till exempel en sån grej. Skriv till en massa i slutet, var en annan.

Jag kan ju verkligen se det hända.

Man är nästan, nästan klar, har jobbat med texten skitlänge, har "bara" slutet klar, vill väldigt gärna nå mål. Skiss, skiss, and then som stuff happens, skiss, HÄR FÅR DU, REDAKTÖRN, NU ÄR JAG KLAAAAR!

Känner åtminstone en person som nickar nu (and her name is Johanna Lindbäck, bless her heart).

Hur som helst.

Vad jag vill komma till är: Jag ser slutet på min ungdomsbok nu. Den utspelar sig under fyra veckor, och jag har as we speak sista veckan kvar att skriva. Och jag tycker fasen inte att det känns som om jag skissar längre. (Skissat har jag gjort fram tills nu, däremot.) Jag vill gärna sticka ut hakan här och säga att slutet inte är min skissfarozon? Herregud, jag har tänkt på dessa slut-knyt ihop-upplösningsscener sen jag började skriva skiten. ÄNTLIGEN FÅR JAG SKRIVA DEM! Har så roligt nu, va.

Famous last words?

Lovar att lägga ut den bittra sanningen om jag får tillbaka manuset med ett "bygg ut slutet, det är för skissartat" sen. Samt eventuellt äta upp valfri hatt.

Bladen brinner #23 – "Smärtan tar en framåt"

Det här avsnittet av Bladen brinner blir man skrivpeppad av! (Källa: Lyssnare.) Also att man blir sugen på att läsa böckerna vi pratar om. (Källa: Andra lyssnare.) Vi intervjuar författarna Mia Öström och Elin Nilsson. Och så har vi Petter Lidbeck på besök i studion och fixar en speed-skriv-skola med honom där han lär oss allt om hur man skriver 1. Kort, 2. Med bra dialog och 3. Roligt. Seså! Tryck play.

Tjuvtitt: Mega vego

Ser ni hur tjock den blev? Här utgår jag alltså från att ni uppmärksamt glott på den enormt breda ryggen på första bilden, för whoa! Jag kan inte komma över knubbigheten!

"Mega vego" är ju en sammanslagning. Här hittar man alla recept från "Mera vego", alla recept från "Ännu mera vego" plus att vi gjort ungefär 20 nya recept (på bilderna här ser poké bowl, 15 x pålägg, Pulled portabello, Nudelsallad med halloumi, Vegoceasar och vegansnickers) och klämt in lite nya texter (till exempel "Budgetvego", "Så blir du en köksninja" och "Måste man älska grönsaker?").

Ungefär hälften av alla de hundratals recepten i boken är lakto-ovo-vegetariska. Resten är märkta med stämpeln "veganvänlig".

Och grundtanken när vi gjort recepten och boken är att ledorden: Enkelt, vardagsvänligt, hela familjen. Det betyder till exempel att vi har undvikit att använda ingredienser som kräver att man går till specialbutiker. Och att vi har delat in recepten efter hur lång tid de tar att laga. (Mest poppis är kapitlet "Kaos", med rätter som tar mindre än en halvtimme.) Plus att boken är fylld av tips och trix på hur man får alla runt borde att vilja smaka på maten!

Detta betyder: Över 300 sidor vegoinspiration! För den som inte är vegetarian, men vill äta mera grönt. Och för den som är vegetarian, men vill ha nya rätter på sin repertoar. Ett specialtips är att ge bort hela härligheten till någon som kanske just flyttat hemifrån. Jag tycker helt subjektivt att det är en bra första kokbok, med recept som är lätta att följa.

HOPPAS NI BLEV HUNGRIGA NU! Det blev jag.

Boken finns att köpa i bokhandeln, till exempel här eller här.

Mera vego som app

Det som är allra mest exalterande med att Mera vego finns som app (FRÅN OCH MED PRICK NU!) är att maten på fotona i appen ryker så jädra snyggt. Jag kan inte komma över hur barnsligt förtjust jag är i detta faktum.

Appen är gjord av Filibaba, och finns för iPhone, iPad och Apple Watch, och kostar 50 spänn (förutom den här veckan då det är introduktionspris och den är mycket billigare). As we speak innehåller den ungefär 90 av våra recept, och den fylls på successivt (automatiskt för alla som köpt den). Om ett tag kommer appen rymma alla recept från "Mera vego", alla recept från "Ännu mera vego" och alla recept från splirrans nya "Mega vego".

Förutom rykande snygga matfoton är appen också väldigt användarvänlig, skulle jag (förvisso helt partiskt, men ändå) vilja säga. Man kan till exempel söka på de livsmedel man har hemma i kylskåpet (guuuud, vad ska jag laga av den här sabla tofuuuun?) och få upp alla recept som innehåller den ingrediensen. Eller så kan man sortera och få upp bara de veganska recepten. Eller bara de glutenfria. Och så vidare!

Och recepten är indelade precis som i böckerna - efter hur lång tid de tar att laga. I kategorin "Kaos" finns snabba rätter som lämpar sig bra för jobbiga vardagar när man inte pallar laga så jädra avancerade rätter, och har bråttom. I kategorin "Vanlig vardag" finns lite lagom ambitiös vardagsmat för de dagar man har liiiite mer feeling. I "Äntligen helg" finns lite festligare middagar och rätter som kräver lite mer kärlek. I "Sött och plock" finns mellanmål, förrätter, efterrätter och sånt. Och så hittar ni också alla våra julrecept samlade i en julflik just nu!

Och man kan få hela härligheten på svenska. Eller på engelska!

Jag är inte så skitbra på att svara på tekniska frågor om appen (det är däremot Filibaba). Men jag hoppas att någon av er kanske kommer ha nytta av den! Jag kommer det. Speciellt från affären, när jag panikhandlar och har glömt hälften av ingredienserna i rätter jag själv kommit på (!!!) och inte (!!!) har kokböckerna i näven.

Sök på "Mera vego" i Appstore, så hittar ni!

(Och om sökfunktionen inte funkar - det kanske tar någon timme efter släpp innan den gör det - så kan ni använda den här länken.)

Bladen brinner #22 – Nå ut i bruset

Har ni lyssnat på det här ännu? Det var länge sen vi fick så många "ey, bra avsnitt!" som vi fått kring det här. Folk gillar Ulf Nilsson! (130 böcker and counting, däribland "Lilla syster kanin", "Adjö herr Muffin", "Alla små döda djur" och årets adventsbok "Tjoho, nu är det jul!"). Och det fattar man ju. Utöver en skitmysig intervju med honom innehåller avsnittet ett reportage om den höga utgivningstakten på barnböcker. Det gavs ut 2400 barnböcker i Sverige förra året, och då räknas ändå bara nyheterna. Det finns ju skitbra saker med det (till exempel större bredd, och fler röster som får höras). Men det finns baksidor också! Och de får man höra mer om när jag pratar med Eva Dahlin på Bonnier Carlsen, och Anna Austin på Akademibokhandeln.

Här kan man lyssna:


Eller på sajten, så klart. Ja, eller överallt där poddar finns.

Mer än tjugo år senare

Jag var på min gamla gymnasieskola igår, Katedralskolan i Växjö, och pratade läs/skriv/bok/berättelser i aulan inför alla ettor. Visade den här bilden, som togs i samma aula för tjugoett år sen. TJUGOETT ÅR SEN! Jag står som fyra från vänster i mittenraden.

Det är ändå märkligt hur de där tre åren kunde kännas som en era. Nu känns tre år typ som en kvart, men då - jag minns det som att jag gick på gymnasiet i en evighet? Och det är inte för att det var plågsamt eller tråkigt, jag älskade verkligen gymnasiet.

(Igen: Se bild. Så pass glad.)

Det är väl för att det var viktiga år, kanske.

Korridoren kändes kortare nu.

Hur som helst himla bra för mig att få komma dit, för i boken jag skriver nu går huvudpersonen på samma skola. Fotade skåp och matsal och korridorer och små tillhåll som en besatt, och provsatt bänkar, glodde på folk, gick runt. PLUS: FICK GÅ IN I PERSONALRUMMET, det fick jag aldrig när jag gick där själv.

En av mina bästa vänner på fotot är lärare på skolan nu för tiden.

Praktiskt fixat, ändå?

Varsågod för 10 000 researchfrågor coming up, Linnea.

Bladen brinner #21 – Sex och skalbaggar

Det här finns ute i världen! Avsnitt #21 av Bladen brinner innehåller Hampus Nessvold, snack om #metoo och sexskildringar i ungdomsböcker, och brittiska MG Leonard. Du kan lyssna överallt där poddar finns, eller direkt här:

Astrid Lindgren lärde mig leka

Idag skulle Astrid Lindgren ha fyllt 110 år, och jag har tillbringat hela dagen på Astrid Lindgren-konferensen 2017. Olika talare har pratat på temat läsande, tänkande och medborgarskap, med utgångspunkt i Astrids världar och värden. Mycket var intressant, och i nästa avsnitt av Bladen brinner ska vi prata mer om vad vi snappade upp.

Men en sak redan nu: Många pratade (så klart) om vad Astrid Lindgrens böcker betytt för dem. Någon nämnde tröst. Någon nämnde igenkänningen i sorgen och längtan som fanns i böckerna. Någon nämnde att läsning av Astrid Lindgren innebar en konstant övning i att känna starka känslor. Nästan alla nämnde den renande gråten i allmänhet, och i Bröderna Lejonhjärta i synnerhet. Och det pratades mycket om hur bra hon var på att täcka in hela livet, alla slags barn, ur alla samhällsklasser, och alltid, alltid behålla barnperspektivet på det hon skrev.

Men ingen nämnde lek.

Är inte det underligt?

För mig är Astrid Lindgren allt det där som alla andra sa, men allra främst tror jag faktiskt att jag förknippar henne med lek. Och då menar jag inte bara att hon rent konkret har lärt mig rätt många av lekarna jag lekte när jag var liten: Inte-nudda-golv lekte jag, snodd direkt från Pippi. Sicken Blås från Emil. Sakletarrundan som Pippi går på - den har jag testat. Målat ögon på ett vedträ och lekt att det är en docka som Pyttan i "Prinsessan som inte kunde leka" har jag också gjort. Och någonstans där i den där sagosamlingen tror jag också att de använder spetsnäsdukar och pressar bär i, och låtsas att de gör ost, för det har jag också gjort, och jag kan inte fatta vad jag skulle ha fått det ifrån om det inte var från Astrid Lindgren. Jag har tyvärr inte testat att sova på nån himla höskulle, men jag har sannerligen velat.

Men jag har ju också lekt och dagdrömt mig in i själva berättelserna? Jag har varit Britta i Barnen i Bullerbyn. Jag har suttit bakom mormors jasminbuske och låtsats att den var Salikons Rosor och att jag var med i Allra Käraste Syster. Jag har lekt att jag ridit på Grim och Fjalar, lekt att jag varit en Tengilsoldat som stoppat mina småsyskon och krävt lösen: All makt åt Tengil, vår befriare. Jag har svept filtar om mig och lekt att de är osynlighetsmantlar, som i Mio min Mio, och knutit rep runt midjan och låtsats att repet varit Ronjas skinnrem.

Jag har använt Astrid Lindgrens världar som fond till mina lekar since 80-talet och jag gör det fortfarande så fort jag ska leka. (Sadly vill mina barn nästan aldrig pressa hallon genom näsdukar, eller måla ögon på vedträn, men jag kämpar på.) (Häromdagen klädde jag ut Svante till Nils Karlsson Pyssling och gjorde en chokladboll stor som Nisses köttbulle.)  Och när jag läste Bröderna Lejonhjärta för mina söner i somras och de plötsligt också började leka Tengilsoldater och också stoppade mig och krävde lösen: All makt åt Tengil, vår befriare? Jag ville höja en näve i luften och skrika ÄNTLIGEN, äntligen har vi samma referensramar!!!

Jag har naturligtvis lekt lekar direktinspirerade från andra litterära världar också (ja, jag tittar på er Lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla och Kulla Gulla), men de är ju bara non stopen på toppen av lektårtan. Astrid Lindgren är bottnarna och vaniljkrämen och hallonsylten och grädden.

Jag har inte tänkt på det förrän idag, men så är det.

Inuti huvudet är jag kul

Det är så härligt nu, för kokboken ("Mega vego") är lämnad till tryck (släpps i december), och jag har äntligen, äntligen sinnesnärvaro nog att skriva på ungdomsboken som jag lovat ska bli klar till jul, typ. Tänker på den hela tiden. Kastar allt annat åt sidan. HAR SÅ JÄDRA ROLIGT.

Jag har börjat vika en halvtimme varje fredag åt att planera kommande arbetsvecka, och skriva upp i en kalender exakt vad jag ska jobba med de olika dagarna. Så den här veckan står det till exempel så här:

Måndag –> 9.00 Mejla X och X och X och boka intervjuer till podd. Spela in en prata till podd. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Tisdag –> 9.00 Fixa citat till Vi Läser, svara på mejl. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Onsdag –> 10.00 Leta litteratur och planera projekt bilderbokskurs. 10.00 –> 11.30 Handledning projekt bilderbokskurs. 11.30 –> 15.00 Fixa grafik och nyhetsbrev till podd. 23.00 –> 00.30 Lägg ut podd och fixa sajt.

Torsdag –> 9.00 Poddjox och mejl. 9.00 –> 16.00 Skriv bok.

Fredag 8.30 –> 14.00 Skriv bok. 14.00 –> 15.00 Kolla igenom det sista på bokföringen. 15.00 –> 16.00 Övrig admin, och planera nästa vecka.

Detta är en revolution för mig. Innan har jag jobbat efter metoden "jobba undan allt annat först innan du öppnar word" och det är en metod som jag inte vill rekommendera någon att använda sig av, för den suger. Nu är det mycket lättare att tänka när någon mejlar om något att "jahopp, det där tar jag imorgon på mejltiden, för nu skriver jag bok, KÄFTEN!"

ÅH, LILLA BOK!

"Inuti huvudet är jag kul" ska den heta.

Igår lät jag en kille i boken flytta in i min verkliga systers hus i Ingelstad och fnissade i en kvart åt att han beskrev det som leverpastejfärgat (funny because it's true).

Roar i alla fall mig själv. Och min syster. Two down.

Oktober är den rikaste månaden

Slutet av oktober innebär royaltyredovisning för författare. För mig är det årets mest spännande kuvert som dimper ner i brevlådan. (Förutom möjligen om jag sökt stipendie och väntar på besked, för det är också en sån där post som jag går och väntar på.) Jag börjar hålla utkik i brevlådan typ den 20 oktober, och jag hinner alltid bli otålig, för kuvertet kommer typ inte förrän sista, och jag borde ha lärt mig det vid det här laget, men det har jag inte, jag kommer bara ihåg: Oktober.

I royaltyredovisningen får man äntligen se siffror. Hur många ex av ens bok har sålts under förra året? Och till vilket pris (rea eller inte rea)? Och så får man veta summan som kommer betalas ut till en, årets sammanlagda royalty. Varje år öppnar jag det där kuvertet med lika delar skräck som förväntan. Ett litet hum har jag ju - jag vet om någon av mina böcker har sålt skitmycket och behövt tryckas om, till exempel, och då kan man ju vänta sig fetare royaltyutbetalningar. Men utöver det är det faktiskt oerhört svårt att veta vad den där summan ska hamna på. 10 000? 50 000? 200 000? Det låter idiotiskt, men jag vet inte det innan jag öppnar kuvertet.

Jag får en sådan här rapport om året. Och ja - jag kan mejla min förläggare under resten av året och fråga om försäljningssiffror på en enskild bok om jag vill, det är inte hemligt, men om jag inte aktivt gör det så... vet jag ingenting förrän i oktober. Och jag mejlar inte om det mer än ytterst sällan, för jag känner mig jobbig när jag gör det.

Jag intervjuade en brittisk författare för någon vecka sen, till podden, MG Leonard heter hon. Hon har skrivit en trilogi för 9-12-åringar, som blivit en stor succé och översatts till 40 språk och sålt skitmycket i England. ("Kryp" heter första delen, och läs den för all del, den är bra!) Hon var otroligt irriterad på allt med pengar i bokvärlden. Att royaltyn släpar efter så sjukt långt i tid, att man inte vet, att det tar så lång tid innan man får betalt, till exempel. Hon berättade att att hon lånat pengar av typ varenda släkting för att ha råd att betala hyran och mat under tiden hon skrev del två och del tre i den där serien, och att hon fortfarande inte visste om hon skulle vara svinrik i nästa månad (när hon äntligen fick sin royalty för försäljningen av bok ett) eller vad den där summan pengar skulle hamna på. Och meanwhile gratulerade hela hennes omgivning henne till megasuccé med alla sålda böcker och hon bara: "Well, jag sitter här i mina noppiga mjukisbyxor och äter knäckebröd och betalar hyran med lånade pengar. Men tack! Tror jag?"

Jag har haft tre år nu när det där royaltykuvertet har gjort mig lättad och glad (på grund av kokböcker, mostly), men det är verkligen ingen självklarhet. Jag vågar aldrig utgå från att det ska bli så något mer år. Varje januari sitter jag hos min redovisningskonsult och går igenom pärmarna från året innan och får frågan "hur tror du att det blir det här året då?", och varje år är mitt svar "jag vet verkligen inte".

Helt avslappnat är det inte, direkt.

Låter jag gnällig kring det här? Är livrädd för att låta gnällig kring det här. Är världens mest privilegierade person, jobbar med det jag älskar, mina böcker säljer ändå ganska bra, bla bla. Gnällig och skrytig, det är fan en tunn linje att balansera på.

Tacksam över att det funkar just nu och frustrerad.

Ja, ja.

Bladen brinner #20 – "Osexiga seminarier"

Det här finns ute nu, avsnitt 20 av Bladen brinner! Det innehåller: Intervju med Frances Hardinge (författare till "Lögnernas träd", som är för vana läsare från 12 år ungefär), diskussion om bokmässan som arena för en sju helvetes massa diskussioner om barn/kultur/demokrati, och besök i ateljén hos Maria Nilsson Thore, som berättar hur hon gör sina bilderböcker. Vet att jag tjatar, men FINNS det något roligare än att få komma till folks kreativa skrivbord och höra dem prata om idéer, val, skisser, färger, vägen från idé till bok? I think not.

Lyssna överallt där poddar finns, eller här:

Åtta akter och en post it-vägg

Okej, så den där dramaturgikursen jag gick i torsdags made me do this. Det är ju sen gammalt att jag gått omkring och drömt om att vara en post it-författare sedan jag var tre äpplen hög, men aldrig lyckats bli någon. Hur fan ska jag veta vad som ska hända i mitten på boken redan nu? Vad ska jag ens skriva på lapparna? Är det inte bättre att jag börjar skriva själva boken? Det verkar roligare att skriva boken? Har jag tänkt.

Men nu råkade jag gå den här kursen samtidigt som jag kommit ungefär halvvägs i mitt manus (ungdomsboken om hon som flyttar till landet och är blyg och åker buss), och kanske är det i det här skedet jag ska göra mina post it-väggar. Tyckte det var så mycket som föll på plats under den där dagen.

Det var Alex Haridi (författare till ungdomsböcker, men kanske ännu mer manusförfattare för film och tv) som höll i kursen, och han gick igenom sin (och typ hela Hollywoods och stora delar av resten av världens) favoritmodell för dramaturgi. (Det finns alltså fler.) Den har åtta akter.

Och extremt förenklat kan dessa åtta akter se ut så här:

Akt 1: Anslag (Vad är det för sorts historia, ton och stämning?), Presentation (Vem, vad, när, var?) Störning (ett orosmoln på himlen).

Akt 2: Fördjupning av störning, bygg upp för första vändpunkten. Sluta med första vändpunkten! (Här ska den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras. Kommer huvudpersonen att lyckas med XX?)

Akt 3: Huvudpersonen kalibrerar sin tillvaro i den nya världen som har öppnat sig efter första vändpunkten. Konflikterna börjar trappas upp.

Akt 4: Konfliktupptrappningen fortsätter, och akten slutar med mittpunkten av berättelsen. Mittpunkten är en stor vändpunkt, som komplicerar livet avsevärt för huvudpersonen. Ibland kan man använda mittpunkten som "the point of no return" - efter det här kan huvudpersonen inte backa, nu är hen så illa jävla tvungen att fortsätta sin vandring eller whatever det nu är. Och ofta förhåller sig den här mittpunkten som en motsats till slutet. Skriver man till exempel en kärlekshistoria som ska sluta lyckligt så är mittpunkten den plats i berättelsen där kärleksparet är som allra längst ifrån varandra.

Akt 5: B-plottarnas akt. Här går A-historien ofta ner lite på sparlåga, och lämnar plats för till exempel... polisens kärlekshistoria i valfri deckare. Detta är för att publiken behöver hämta andan lite efter mittpunkten. Akt 5 slutar med något som väcker A-historien till liv igen.

Akt 6: Huvudhistorian är tillbaka i fokus, och nu är alla enkla lösningar avklarade. Konfliktupptrappning! Hela akten bygger upp för andra vändpunkten, och den andra vändpunkten? Den kan man se som all time low om man vill. Här har allt gått åt helvete, huvudpersonen har förlorat allt och deppar ihop.

Akt 7: Här gräver sig huvudpersonen upp ur sitt hål, och gör sig redo att möta sina demoner/det verkliga hotet.

Akt 8. Klimax! Slutstrid! Avtoning. Uppfyller huvudpersonen sin vilja/sitt behov? Hur ser huvudpersonen på världen efter allt som hänt? The end.

Min post it-vägg har numera helt lydigt alltså fyra stora ark papper, och varje papper är indelat i två delar. Åtta akter. Jag har valt olika färg på post it-lapparna för de olika trådarna jag har i min berättelse, och helt sonika tänkt att varje akt ska vara ungefär lika lång. 35 sidor text (dubbelt radavstånd) per akt, har jag haft som mått. (Det blir rätt långt för att vara ungdomsbok. Kanske kommer min förläggare strypa mig.)

Jag har börjat med att markera ut var de stora vändpunkterna ska vara (sidan 70! Sidan 140! Sidan 210!) och sedan portionerat ut scener och trådar och härligheter efter hand. Jag är inte klar än. Framförallt är det tydligt att jag har lyckor att fylla i akt 4, 5, 6 och 7 och det förvånar mig inte ett dugg, för mitten av böcker är min akilleshäl. Har alltid början och slutet väldigt klart för mig när jag börjar skriva och däremellan är det... "and then som stuff happens". Och det vet vi ju alla hur det brukar gå att skriva det stuffet: Vansinnessegt, eftersom jag bara famlar mig fram.

("Post it-vägg", förresten. Det är ingen vägg, jag har tejpat upp pappersarken på en stor skiva, och flyttar runt den. Nu står den i köket, där jag jobbar idag, på grund av: GENI.)

Det här är så himla roligt? Saknar nu bara: Någon att bolla allt detta med, till exempel Alex Haridi på direktlänk. Det bästa hade varit om det hade kunnat vara lite mer som i ett writers room för manusförfattare, att man är flera personer som är med och "mappar upp" berättelsen och diskuterar fram var alla post it-lappar ska sitta, för det är fasen inte självklart?

Jag har deadline på den här boken innan jul.

Ni hittar mig omkringsläpandes på denna post it-vägg dag och natt fram tills dess.

Bladen brinner #19 – "Vanlig vardag"

Har glömt ju! Det här avsnittet av podden finns och är värt att lyssna på! Det innehåller bland annat en intervju med Gunilla Bergström (Alfons!) där hon efter jättemånga minuters intervju säger "Det där är första gången du ställer en vettig fråga!" till mig, heheheeee, och en annan intervju med Johan Rundberg som skriver böcker för 10-åringar-ish, och är skitbra på att få till exempelvis dialog så bra så man fnissar sig igenom hans böcker, trots att de kanske (som i senaste fallet) är en spökhistoria.

På kurs

Den här hösten! Jag och min chef, det vill säga jag, vill gärna kalla den "vidareutbildningens höst", och i linje med det ska jag ägna dagen åt kurs. Dramaturgi - heldag. Can't wait. 

Den andra kursen jag går, "Bilderboken och omvärlden" är mastig(are, får man anta, trots att dagens kurs inte ens börjat). Dels för att den är i Göteborg, och jag åker dit några dagar i stöten med jämna mellanrum, och resande är mastigt, per definition. Men också för att den ju sträcker över en hel termin och ställer krav på att det ska hända saker mellan tillfällena. Plus att den är avancerad? Jag får anstränga mig som fan. 

I love it. 

Vi pratar mycket om kritik av bilderböcker, och om vad som skiljer "genuint bilderboksberättande" från... text med illustrationer, vad som hänt med bilderboken genom historien, vad som händer med den just nu, hur diskussionen kring bilderböcker skulle kunna vidgas och lyftas ett snäpp.

Hittills har kursen fått mig att tvivla på cirka allt jag hittills gjort i yrkeslivet. Samt bli sjukt fokuserad på att göra nya saker, bättre.

Det är trist de gånger jag sitter på tåget hem och lutar huvudet mot fönstret helt slut och tänker saker i stil med "varför finns ens text, varför håller jag på, vad bidrar den med, jag messar Emma nu och säger att vår bok kan vara textlös?". Men det vägs upp av de gånger jag plitar idéer i marginalen på kursanteckningarna och kommer på hundra uppslag till podden, till böcker jag vill göra, saker jag måste messa Johanna och tio tusen andra kurser jag måste gå.

Varma hälsningar från plats 135

Sån högtidsdag idag, pga UTLÅNINGSSTATISTIKEN FRÅN BIBLIOTEKEN ÄR HÄR! Vet ingen lista jag läser noggrannare. Varje år publiceras en lista med 200 namn på de författare vars böcker lånats ut allra mest på bibliotek runt om i landet under föregående år. Etta på den listan är varje år Martin Widmark och Helena Willis, som skrivit Lassemajaböckerna, och sen följer en ändlös sträcka namn på andra som skriver för barn, och sen kommer typ Nora Roberts och sen är det bara barnboksförfattare igen, och sen kommer Jan Guillou, och sen håller det på så. Vuxenboksförfattare ain't got nothing att komma med på denna lista.

På topp 50 finns det en (1!) person som skriver enbart för vuxna.

TOPP TIO
1. Martin Widmark
2. Helena Willis
3. Helena Bross
4. Astrid Lindgren
5. Margareta Nordqvist
6. Gunilla Bergström
7. Sven Nordqvist
8. Lin Hallberg
9. Anders Jacobsson
10. Sören Olsson

Sen jag började skriva böcker har det varit mitt livsmål att ta mig in på den där 200-listan. Förra året skrek jag rakt ut när statistiken kom, och jag hade kravlat mig in på plats 195. I år skrek jag rakt ut för att jag avancerat till plats 135. Det är ju fasen inte klokt?!?

Älskar allt med bibliotek.

Post bokmässan

Det finns ett särskilt ord för att beskriva sinnestillståndet jag hamnar i efter fyra dagar på bokmässan, och det ordet är: SKÖR. Igår när jag kom hem började gråta för att min ena son hade skaffat en minecrafthäst med diamondutrustning åt mig i sin minecraftvärld medan jag var borta.

Han: ???
Jag: *yyyyyyyl*

Så vacker kärleksgåva, visa mig ett höstlöv och jag ska tårögt tala med dig om naturens inneboende skönhet.

Känner mig även: Mätt. Matt? Mätt.

Mätt på författare som pratar om sig själv och sin bok/sin grej (och detta inkluderar alltså även mig själv, kanske faktiskt alldeles särskilt mig själv), mätt på skapa läslust, mätt på lösovilliga killar, mätt på läsfrämjande åtgärder, mätt på böcker över lag, fan vad många det finns, behövs det någonsin mer skrivas en enda bok till i hela världen?

Ser fram emot att denna känsla ska gå över.

Det gör den snart.

Inne på mässan var det mycket mindre folk än vanligt, speciellt på lördagen. Det var inte ens kö till toaletterna. "Jag har okynneskissat hela dagen!" sa till exempel en förläggare. Utanför mässan demonstrerade nazister. Det var så jädra mycket poliser. Så otroligt många motdemonstranter.

*yyyyyyyyl*

Jag vet inte.

Innan allt drog igång skrev Patrik Lundberg så här i en krönika i Aftonbladet, apropå att åka till mässan eller inte, efter hela debatten kring Nya Tider:

"Varje år åker tiotusentals bibliotekarier och lärare till Göteborg. En tredjedel av alla besökare jobbar i skola eller på bibliotek. De åker inte för att dricka rödvin. Inte för att få Leif GW Perssons autograf. Absolut inte för att mingla med extremister. De åker dit för att fortbilda sig.
– – –
Demokrati och antirasism är tuffa kamper. Dels manifesteras de på barrikaderna, inför öppen ridå. Framför allt skapas och upprätthålls de av människor i vardagen: Bibliotekarier och lärare. De som möter barn- och ungdomar på daglig basis. De som varje dag jobbar för demokrati och antirasism. De är det offentligas första grindvakt mot extremism och utanförskap."

Vi orkar väl? Visst orkar vi?

Jag tycker mässan kändes energilös i år.

Bladen brinner #18 – Stridsfrågor

Detta har hänt: Jag och Johanna har haft bokcirkel med Sveriges Kulturminister. Inga konstigheter. Vi läste allihop bilderboken "Här är vi" av Åsa Lind och Ingrid Godon, och sen travade Johanna och jag upp till Kulturdepartementet för att diskutera den med Alice Bah Kuhnke. Vad ser hon i boken? Hur är hon som högläsande förälder? Vad tänker hon göra för att förhindra att läsning och böcker inte blir något bara en liten exklusiv skara människor håller på med i framtiden? Och hur (f-n) hinner hon läsa som minister?

Dessutom har vi pratat om kvinnors kroppar, tjejers sexualitet och obekväm läsning med Klara Krantz, som är aktuell med ungdomsromanen "Under odjurspälsen". (BOKTIPS! Så satans bra.)

Här kan man lyssna:


Eller överallt där poddar finns, så klart.

Berätta mer om "mappa upp" please, tystna aldrig.

Hej från en som fått prata (okej, lyssna) om Grey's Anatomys pilotavsnitt i tre timmar på en workshop om att skriva teveserier, DÖR VÄL SNART HÄR AV ASROLIGHET?!? Hade kunnat stanna i ett år. Så otroligt fascinerad av kurvor och dramaturgiska linjer och plottar eller vad det nu heter, när nån säger saker som "mappa upp avsnittet" och tipsar om att använda post its börjar jag typ dregla.

Måste läsa dramaturgikurs.

Eller manuskurs?

Nån vacker dag.

Hur som helst: Har varit på en halvdags träff för det nya förlaget Tiden, som är en satsning från Rabén & Sjögren och Norstedts. De ska göra serier, skrivna direkt för ljud. (Ljudböcker uppdelat i avsnitt, typ som en teveserie.) Förutom teveseriesnacket (med Johanna Ginstmark) var Daniel Åberg där och pratade om sin (ljud)bokserie Virus (som är skriven för Storytel).

Så bra dag!!!

Blev extremt sugen på att 1. Ingå i ett "writers room" nån gång och vara fler som skriver på samma manus, och 2. Se om Grey's Anatomy, samt 3. Se (om) resten av världens alla teveserier.

Det var väl kanske inte primärt det som var syftet med dagen från förlagets håll, men, men, ja, ja.

Hade hur som helst kul.

Smakportioner vi minns

Jag kom hem med en hög loppistallrikar häromdagen och fick reaktionen: "Jaha, är det en sån era nu igen, där vi har en av varje tallrik?" Det är det. I nästa vecka fotar jag och Sara en hög med nya recept till "Mega vego", som ska bli en tjock, härlig bok där alla recept från Mera vego finns med, alla recept från Ännu mera vego finns med, och så de här nya + några nya texter.

Innan jul är det tänkt att den ska släppas. Även som app!

Och de här fotodagarna, fy helvete så roligt! Har längtat tillbaka den där fotostudion länge nu. Ulle (som fotar) och Katy (som gör formen) och Stefan (som är redaktör) måste helt ärligt vara tre av Sveriges roligaste personer att jobba med, OCH DET ÄR SÅ KUL ATT FÅ DUKA FINT HELA DAGARNA, OCH PIFFA MED NÅGON LITEN SPILLD ÖRT!!!

Hej från mätt provsmakare som hugger in på dagens andra rätt nu, 09.02.

Vårbok 2018

Har jag sagt att jag släpper en bilderbok ihop med Emma AdBåge i vår? Det har jag väl, gissningsvis, för jag är så glad över detta projekt att jag tänker på det hela ti'n. Emma håller på med bilderna nu.

Extra kul med denna bok är att den (mer än mina tidigare bilderböcker) liksom växer fram under tiden Emma målar, att den fortfarande känns som en process (även för mig, som inte målar alls). Med mina tidigare bilderböcker har det mer varit att jag har skrivit en text, den har blivit "klar", och sen har bilderna blivit till som nästa steg. När illustratören har slitit med bilderna har liksom mitt jobb redan varit (typ) färdigt. Nu jobbar vi mer ihop, eller samtidigt, eller... äh. Det här låter bara, bara flummigt?

Men det skickas i alla fall multipla mejl/mess om dagen mellan oss med tankar och skisser och idéer och frågor.

Jag är fortfarande själv väldigt nyfiken på vad exakt det ska landa i för slags bok.

Den började som en sms-växling och små kommentarer på instagram och slutar jag vet inte exakt var, men det är 100% kul, och våra hövven trivs ihop när vi tänker.

Det kan gå, jag är inte rädd

Jag mejlade min ungdomsboksförläggare när jag kom hem från Gotland och rapporterade att "sedan sist du läste har jag börjat om på sidan ett två gånger, och har färre antal sidor klara nu än vad jag trodde att jag hade då." Jag hade i ett svagt ögonblick nämligen (nästan) lovat henne ett första utkast på boken efter sommaren, och kände... eh.

"Efter sommaren är ett så brett begrepp", försökte jag. "Kan det betyda jul?" Och lo and behold, men det kunde det tydligen?!? Nu siktar vi på: Att boken ska bli klar och släppas enligt plan i juni.

(Ni: I JUNI?!? Det är så jävla länge dit, hur kan det ens kännas stressigt? Jag: I JUNI?!? Det är typ imorgon.)

Vad som är så sjukt härligt med att ha ett förlag och ha gjort det här några gånger nu är till exempel: Känslan av att man är flera om en bok, det är inte bara, bara, bara jag. De vill verkligen också helst att boken ska bli klar och så bra som möjligt. Bölade nästan när mejlkonversationen slutade med det här:

"Jag är med dig! Och sen kommer det en redaktör som är med dig. Det här blir bra!"

Det är mitt bästa, när bokjävlarna går in i lagarbetesfasen.

Första sträckan där innan, som man (oftast) måste kravla sig fram genom ensam, är förtvivlat mycket tråkigare och svårare och fylld av självhat och tvivel och hybris i en enda utmattande röra.

Nå smiler livet

Johanna och jag har varit på Gotland i en vecka och skrivit. Eller ja, jag har skrivit. Johanna har mer planerat. Utifrån sett har det varit så här: Hon har legat i hängmattan och hojtat "Nå smiler livet!" en gång i kvarten och kommit på olika grejer om sina nya karaktärer. Då och då har hon kommit in och kokat lite te eller hämtat nån anteckningsbok eller satt sig en stund i fåtöljen bredvid mig och rapporterat. "Nu har jag tänkt..."
Kan tie tusen grejer om denna bok nu utan att ha läst ett enda ord.

Själv har jag börjat om på sidan ett av ungdomsboken jag håller på med. Det är tredje gången jag gör det. Note to self: Var lite mer som Johanna nästa gång, och tänk innan?!?

Hur som helst: Gotland får +++++.

Så förebannat fint.

I huvudet har vi tänkt ut varsin låtsasvärld där vi lever här jämt. I mitt ingår: kalkstenshus, horisont, vindpinad frisyr, kläder med färgfläckar på för att jag plötsligt blivit bra på att måla och sånt, och att jag förmodligen håller på med keramik? Johanna ska ha nåt himla deltidsjobb. Ev tatuering. Kanske hund?

I vanliga världen: Sjukt härligt (och bra för bok) att få skriva i en vecka utan att bli avbruten och behöva tänka på något annat. Är otroligt nöjd med att vi kommit på att vi kan göra så här, att det funkar, att vi jobbar så bra bredvid varann, att det är så kul, att vi får så mycket gjort.

Vad är det som är bra med den? Varför sticker den ut?

Slut på semestern, tut tut, jag läser höstböcker. Kulturrådet ger ut en skrift som heter "New Swedish books" två gånger per år, där ett urval av svensk bokutgivning presenteras för utländska förläggare. Jag gör det urvalet när det gäller barn- och ungdomsböcker i höst, och således... läser jag. Och sen skriver jag om de jag gillat bäst och försöker få fram varför.

Lyxigt.

Svårt.

Trots att jag har utbildat mig och jobbat med det här (att läsa och skriva om barn och ungdomsböcker) på olika sätt i hela mitt yrkesliv, så tycker jag det är förvånansvärt svårt att formulera ett vettigt svar på frågan: Vad gör just den här boken bra?

Jag läser fortfarande så väldigt känslomässigt.

"Den var bra, för jag lipade så det kom snor."

Får anstränga mig som fan för att ta mig vidare från det stadiet.

I höst har jag anmält mig till en universitetskurs som heter "Bilderboken och omvärlden", som jag ska gå på distans.

Syftet med kursen är att öka förståelsen för bilderboken och för skönlitterärt bilderboksberättande. Studenten tränas i att identifiera det som är specifikt med bilderboken som medium – samspelet mellan text, bild, bok och läsare i olika åldrar. Ett särskilt fokus ligger på att identifiera hur val av gestaltning påverkar berättelsen. 

Studenten tränas även i bild- och textanalys och bilderbokstolkning. Kursen problematiserar kring vem den specifika läsaren för bilderboken är, tar upp vad det innebär att rikta sig till barn i text och bild samt behandlar barnets kognitiva och psykologiska utveckling. 

Kursen vänder sig till yrkesverksamma förmedlare av bilderböcker, som vill fördjupa fördjupa sin förståelse för skönlitterära bilderböcker. Till exempel bibliotekarier, pedagoger, kritiker, bokhandelsmedhjälpare förlagsredaktörer och journalister.

Ska bli: Extremt kul. Hoppas bli: Bättre på att prata om bild.

Rapport från en i skuggan

Jahopp.

Var jag inte sentimental och lite sorgsen över att sluta vardagsblogga innan jag publicerade det där inlägget, så blev jag det åtminstone av alla skitfina kommentarer som trillade in efteråt. Vad märkligt det är, ändå? Det är många som följt min vardag i åratal.

På de över tio åren jag bloggat kan jag räkna antalet arga/sura/elaka kommentarer jag fått på ena handen, tror jag. Mängden tips och pepp och svar på frågor och utbytande av tankar, däremot... Antalet är större än rymden?

Vill säga det här igen: TACK!

Vill också berätta detta oerhörda: HAR KÖPT EN LÄSPLATTA!

Det var f-n på tiden, jag läser ohyggliga mängder manus i pdf-form innan böckerna blivit tryckta, har gjort i tio års tid, av olika jobbanledningar. Förr i tiden fick jag dem utskrivna, och släpade högar med papper i väskan hela tiden. Och sen satt jag utomhus, till exempel på torpet och läste lösblad, och la en tung sten på högen med lästa papper, så den inte skulle blåsa iväg. Det händer nästan aldrig längre, nu läser jag direkt på skärm.

Det är ett extremt lyft att kunna läsa på läsplatta, skulle jag vilja säga. Jag behöver inte 1. Släpa med mig datorn, och 2. Öppna datorn (och se mejl och jobb) eller 3. Alltid sitta inne och läsa, för att det är omöjligt att se vad som står på skärmen annars. KAN SITTA UTE!  I BADEN-BADEN! Och det finns inget internet eller tjafs på plattan, så jag får ha den i fred, och blir inte (så) distraherad. Föredrar fortfarande tio dagar av tio att läsa färdig bok, i tryckt form, på papper, men när man nu ändå har 69 (!!!) böcker att läsa inför hösten och 67 av dem är i pdf, så.

Löjligt nöjd.

Hej då, vardagsbloggen!

Det här är en tanke jag gått omkring och umgåtts med i omgångar de senaste tre åren, som vuxit sig starkare med tiden: Jag vill inte blogga om min vardag längre, det räcker nu. Jag har gjort det i över tio år. Jag känner mig klar.

Det är inte mer dramatiskt än så. Men jag behöver dra en tydlig linje för mig själv.

Så.

Ikväll har jag suttit och klickat mig igenom hela mitt bloggarkiv och dolt sex tusen (!!!) inlägg om barn, bråk i hallen, makaroner på golvet, jämställdhet i vardagen, torp, hus, möss under diskbänken, saker jag tänkt, foton jag tagit, teveserier jag sett, tvätt jag vikt och tvätt jag inte vikt.

Kvar för allmän åskådan finns nu bara alla drygt fem hundra (!!!) inlägg som på något sätt handlar om böcker och skrivande och allt däremellan. Och jag kommer att fortsätta skriva här, men bara om sådant som rör mitt jobb.

Jag blir väl sentimental över det här om en kvart, eller så, I guess?

Tills dess denna mycket starka känsla: GUD SÅ SKÖNT.

Tio års tack till varenda en av er som läst mitt vardagstjafs, för varenda kommentar ni lämnat och varenda mejl ni skickat. Jag har älskat det, bloggandet, er, bollandet, utbytet, internetvänskaperna, allt!

Och jag hoppas att de av er som vill hänger kvar här, eller att vi ses på andra ställen (Instagram! Verkligheten! Vem vet?) även i framtiden.

Fram till midsommar

Åh, juni, hej på dig, jag har längtat. Nu är kickstarterkampanjen för Bladen brinner avslutad (tio miljarders TACK till alla som bidragit - helt otroligt mäktigt med sån uppslutning!) och podden har sänt sitt sista avsnitt för säsongen, skolbesöken är (nästan) slut, och ändå är det några veckor kvar tills vi tar sommarlov i det här hushållet. Det betyder: Skrivtid.

ÅH, HERREGUD, VAD HÄRLIGT!!!

I början av maj skrev jag upp alla månadens dagar i min anteckningsbok, och strök alla arbetsdagar som försvann till annat än skriv. Det blev 5 dagar kvar när jag var klar. Det kändes snålt redan från början. Och ändå: Av de 5 planerade skrivdagarna har 4 sedan ätits upp av andra akuta grejer, eller jobb som tagit längre tid än jag trott. 1 dag har jag skrivit bok. En dag?

"Hur hittar du balansen mellan andra jobb och skrivjobb?"

Se där, en fråga jag fick idag.

"Det gör jag inte."

Se där, ett svar.

Men kanske i juni?

Bladen brinner #17 - "Det bränner till"

Jag skrev om timmarna när jag fick hänga i Sara Lundbergs ateljé i våras när jag kom hem från intervjun.

"Det här har jag insett är mitt viktigaste livselixir: Att sitta rätt upp och ner på nån himla stol och prata med någon i flera timmar om 1. Människors psyken och känslor, 2. Konstnärliga arbetsprocesser 3. Kvinnors (och mäns) roll i samhället och historien, och 4. Populärkultur och böcker som handlar om punkt 1-3. Jag vill alltid prata om detta, nästan bara om detta, gärna alla punkterna ihop, hela tiden, jag får aldrig nog. En av mina vanligaste dagdrömmar är att jag har candle light dinners med olika skarpa kvinnor som jag beundrar, och så sitter vi mitt emot varann och bara pratar och pratar och pratar, på exakt samma våglängd, med exakt samma humor, med exakt 2 glas vin i kroppen, med exakt lika rosiga kinder."

Nu finns podden där det ihopklippta resultatet av detta här går att lyssna på! Det är vårens sista avsnitt av Bladen brinner, och det innehåller (förutom Sara) också en intervju med Jenny Jägerfeld och en diskussion om Elin Nilssons novellsamling "Anrop från inre rymden". Plus boktips! Så klart.

Lyssna här, eller där poddar finns.

Två dagar kvar på kickstarterkampanjen

Sista rycket nu i kickstarterkampanjen för Bladen brinner. Två dagar kvar! På torsdag vid midnatt stänger insamlingen. Här klickar du för att komma till kickstartersidan:
http://bit.ly/kickstarterbladenbrinner , och vill du får du väldigt gärna hjälpa till att dela samma länk också.

När man stödjer oss får man (förutom tacksamhet och chansen att lyssna på podden även i fortsättningen) olika belöningar beroende på vilken nivå man väljer. Till exempel en tygpåse! Eller en fest (med författarpanel på scenen och quiz och roligheter)! Eller ett bokpaket (där du väljer ålder på läsaren och vi väljer tre asbra favoritböcker vi läst under poddens första år)!

Ett bibliotek vi älskar lite extra har till exempel gått in och stöttat med 400 kronor för alla anställda, och skickar dem allihop till Stockholm på festen, mot kravet att de lyssnar på podden i höst, som fortbildning. Va? Så sjukt roligt.

Älskar våra engagerade lyssnare.

Att efterlysa en illustratör på sociala medier - så blev det

I början av våren var jag på möte hos förlaget och pratade om manuset jag hade skrivit, en kapitelbok för läsare som är kanske 6,7,8 år. "Vem ska illustrera, då, tycker du?" sa förläggaren. "Åh, jag veeeet inte", svarade jag. Och så sneglade vi båda två simultant mot bokhyllan med kapitelböcker. Vilka brukar illustrera sådana här böcker? Vem ska vi fråga?

Att efterlysa en illustratör i sociala medier var ett förslag jag slängde ur mig för att försöka frångå det där sneglandet, och tvinga oss att tänka på ett annat sätt än vanligt. Plus (och det här var en väldigt starkt bidragande orsak): Det verkade ju väldigt kul? Som ett experiment?

Här är efterlysningen som gick ut. Jag delade det där blogginlägget på Facebook och Instagram och Twitter den 3 mars, och tänkte att "det vore fint om folk tipsade vidare". Och det... gjorde folk. Många, många hundra gånger. Den 4 mars och 5 mars och 6 mars och resten av mars ägnade jag många, många timmar på att svara på mejl och kommentarer och facebookmeddelanden och instagrammeddelanden som rörde efterlysningen. Sen började arbetsproverna trilla in.

Totalt anmälde 436 personer sitt intresse för att teckna boken under den knappa månad som efterlysningen låg ute. Bland alla som mejlat valde jag och förläggaren till slut ut 6 stycken som (mot arvode) fick göra en provskiss av Viggo och hans familj. Vi träffade några av dem och hade möte. Och sen valde vi den som vi tror passar just den här boken allra bäst.

Sån ynnest!

Jag har dokumenterat delar av processen och visat (ett urval, som velat bli uppvisade) illustratörer på bloggen under tiden. Här kan man till exempel se prov på några av alla som skickade in: 5 x illustratörer (del 1), 5 x illustratörer (del 2), 5 x illustratörer (del 3) och 5 x illustratörer (del 4).  Här kan man se några av provskisserna från: Jennie Blomqvist, Veronica Ljunglöf, Emelie Gårdeler och Marcus Gunnar Pettersson.

Och här kan man se inlägget om vem vi till sist valde: Johanna Magoria.

(Plats för liten lycklig suck.)

Allt det här har varit: Väldigt, väldigt roligt. Och tagit väldigt, väldigt många timmar i anspråk.

Värt?

OH YES!!!

Vi har fått upp ögonen för en hel hög med illustratörer vi inte hade koll på sedan innan genom att göra så här, och hittat Johanna mitt i den högen. Och jag är så sjukt glad för att vi gjort det! Har så väldigt bra magkänsla nu – det ska bli skitkul att göra böcker ihop med henne.

Illustratören vi valde: Johanna Magoria

Trollet i Bockarna Bruse i Johannas version.

Innan vi gjorde den här illustratörsefterlysningen visste jag inte vem Johanna Magoria var. (Fast nu så här i efterhand har vi luskat ut att vi nog faktiskt sågs första gången när jag var kanske 18, och Johanna hängde en del i Ingelstad AV ALLA J-A STÄLLEN för att hon var ihop med en kille som i min familj går under namnet Glassbils-Rikard.)  Men i alla fall. Hon mejlade, och jag klickade på länkarna hon skickade med, och... ja. Det är ju rätt svårt att inte bli impad? Här kan ni glo på hennes sajt.



Och om man följer Johanna på Instagram (@johannamagoria) kan man få se en sån här skiss...

"Fredrika och räven"

... bli till ett sånt här porträtt, med inspiration från ett gammalt släktfoto. Den (och massa annat fint) kan man köpa i Johannas webbshop. Såvida man inte råkar bo eller vara i Köpenhamn, förstås? För då kan man gå raka vägen in i den lilla butiken som Johanna och hennes designpolare har och köpa grejer där också. GunGun heter butiken. (Hemlig plan: Ha alla framtida bokmöten i eller runt denna butik.)

Ibland tycker jag man märker bara av att skicka tre, fyra, fem mejl mellan varann att "jo, men ja, men jo, vi har ju väldigt, väldigt lätt att kommunicera, kan vi möjligen bli bästisar?" Så tycker jag det har känts med Johanna hela vägen genom den här illustratörsefterlysningen. Och förra veckan när vi hade setts på förlaget? Jag gick därifrån helt studsig.

Det här är Johannas version av Viggo. Ungefär så här kommer han se ut i böckerna sen. Jag tycker att jag i denna skiss ser exakt den känslighet och mjukhet och eftertänksamhet och fnissighet som jag utan att veta det själv tydligen letade efter.




Och jag är så himla, himla glad över att vi ska göra böcker ihop nu. Jag tror att det här kommer bli: extremt kul och väldigt bra.

Den första boken om Viggo släpps om ett drygt år! Nu ska Johanna börja teckna. EXCITE!!!

Provskissare: Marcus Gunnar Pettersson

Bild från "Bosses rymdäventyr" som är skriven av Petrus Dahlin och tecknad av Marcus Gunnar Pettersson.

Marcus Gunnar Pettersson är redan etablerad som barnboksillustratör, och en gång har han sagt till mig att han har massor med inspirationskällor, men bland annat Sven Nordqvist (Pettson och Findus, you know) och Quentin Blake (som till exempel tecknat många av Roald Dahls böcker). Sen han sa det tycker jag att jag ser det ganska tydligt när jag tittar på hans bilder. Här hittar ni hans sajt så ni kan glo!

Bild från "Ylvania - Ljusbäraren", som är skriven av Ylva Hällen och tecknad av Marcus Gunnar Pettersson.

Kolla, så snygg lösning med näckrosorna! Mm... näckrosblad. Så fina. Det vita näckroshavet här blev den vita ytan som texten låg på i boken sen. Här har Marcus Gunnar en tictailshop där ni kan köpa bilder!

Och om ni inte redan följer Marcus Gunnar på instagram (@marcusgunnar ) så måste ni börja göra det nu. Mitt bästa är när han publicerar filmer på hur en bild växer fram. Har till exempel glott med öppen mun på den här ovanför minst nio gånger, och sett hur han tecknar ett gunnebostängsel. Alltså! Så mycket detaljer, och noggrannhet, orkar inte ens TÄNKA på antalet timmar en av hans bilder tar att göra.

Det här är Marcus Gunnars version av Viggo.

Och av Viggo och familjen. Trängseln i soffhörnet! (Varför sitter man så? Uppträngda i en hög i ett hörn med tre meter soffa kvar åt ingen på andra sidan?) Barfotafötterna! Tummarna kring ipaden!

Det är en rätt stor sorg, faktiskt, att en bok vanligtvis inte har mer än en illustratör. Lyllos alla i världen som får jobba ihop med den här genipersonen!

Jenter

Okej, så det här har jag pratat om med en författarkompis ikväll (igen, pratar om detta ofta märker jag): Hur skriver man om stora kroppar i en bok utan att det blir knas? Går det? Till exempel tänker jag att det ju vore härligt om det fanns fler berättelser där personer kunde vara tjocka utan att det var den centrala handlingen i boken, att den tjocka kroppen bara passerade rätt obemärkt förbi, som en kropp bara. Men om den tjocka kroppen ska passera obemärkt förbi - varför skriver man ens ut att den är tjock då? (Detta kan man lösa om boken har bilder, tänker jag, för då ser man ju kropparna. Men om det bara är text? Hur talar man om för läsaren att en person är tjock, och ändå låter hens kropp vara okommenterad? Tricky.) Also: Hur skriver man om utseendehets (som jag tänker är ett stort problem, relevant att ta upp, inte minst om man skriver om tonåringar) utan att själv späda på samma hets?

Sen pratade vi lite om Skam och konstaterade det här som tusen personer redan konstaterat, men: Hur kan en serie som är så jädra genomtänkt i sina karaktärsskildringar, och normbrytande på så många plan, låta den tjocka tjejen bara vara... en tjock tjej som äter i typ varenda scen, har knäppa mössor och typ ingen personlighet?

Zzz...

Fick lära mig det här (LYSSNA NU JOHANNA!): Det finns en föregångare till Skam för yngre barn. Jenter heter den, och det är samma manusförfattare, och samma upplägg med en huvudkaraktär per säsong. Huvudpersonerna går i sexan och sjuan. Och där, i andra säsongen? Där är huvudkaraktären... inte tjock, men i alla fall inte alls pinnsmal och hon har en personlighet och hon har en storyline som inte går ut på att hon har en kropp som är större än kompisarnas. (Den är att hon vill hångla med skitmånga killar.) Helt löjligt att man ska behöva bli så lycklig över nåt så simpelt. Finns på SVT Play här!

Provskissare: Emelie Gårdeler

Den här bilden kan man köpa som miniprint på www.imiform.se

Gnugga ögonen, they're in for at treat. När Emelie Gårdelers mejl damp ner i illustratörsefterlysningen gnydde jag lite rakt ut. Så här var känslan på ett ungefär: Jag vill dyka ner i allt hon gör och bara vara där. Så vansinnessnygga grejer.

Kolla runt lite både i hennes shop (och köp gnuggtatueringar, anteckningsböcker, kuddfodral, brickor, glasunderlägg, posters!) och på hennes hemsida så får ni se själva. På instagram hittar ni Emelie som @mli_gardeler

Det här mönstret kan man få på kuddar eller anteckningsböcker. 

Det här mönstret. Ja, jädrar. Klart som fasen att hon hamnade i provskissningshögen!

Här ser ni Emelies version av Viggo, lillebrorsan och pappan. Nu blev inte den vi valde till slut, men åh! Jag kommer att återkomma till Emelies bilder igen och igen, för jag tycker så väldigt mycket om dem.

Tack för att jag fick visa, Emelie! Och för all tid du lagt på Viggo.

Provskissare: Veronica Ljunglöf

Det var den här lilla killen med handen i vädret som fick oss att lägga Veronica Ljunglöf i provskissningshögen när vi gick igenom alla bilderna i illustratörsefterlysningen. Eller hur älskvärd? Och det här är en illustratör jag tycker att ni ska följa, till exempel på Instagram, för det verkar vara hennes främsta hängställe. Där heter hon @litevera !

Åh, herregud, vad jag älskar att se folk skissa och hålla på, och se bilder växa fram.




Det här är Veronicas version av Viggo (och Viggos lillebrorsa och pappa). Alltså, förstår ni vilken lyx det har varit att få se sin karaktär i olika skepnader så här? Det lilla örat!!! Och den finurliga blicken!!!

Detta är typ jag när jag inte kan välja ALLA som illustratör?

Klicketi klick med er, in på litevera.se och glo. Och tack snälla Veronica för att jag fick visa dina bilder, och för att du ville provskissa!

Provskissare: Jennie Blomkvist

"Moonfish" kan man köpa i webshopen hos Kollijox!

För mig är Jennie Blomkvist mer känd som @kollijox , så det tog en stund innan jag kopplade när hon mejlade och sa att hon gärna skulle vilja försöka teckna Viggo i illustratörsefterlysningen jag gjorde. Men sen, när jag väl fattat? Då såg jag ut ungefär som en hjärtögonemoji hela jag. Jag tycker Jennie gör så väldigt fina saker. Banditgirl, till exempel. Känner ni igen henne?

Jennie var en av de sex som fick provskissa Viggo. Jag tycker så mycket om hennes fräkniga version av honom, TITTA BARA! Den här är från Jennies instagramkonto @kollijox

HEJA KOLLIJOX! Så känner jag, starkt och innerligt. (Här hittar ni hennes blogg också om ni är nyfikna.) Så himla glad att jag fick chansen att se (och visa) den här versionen av Viggo, även om vi nu inte kommer att göra den här boken ihop.

5 x illustratörer (del 4)

På't igen! Jag frågade ju några av alla som skickade in bilder till illustratörsefterlysningen om jag fick visa upp dem på bloggen. Känns så sjukt snålt att sitta på alla dessa bilder själv! Här är de sista fem. (De första inläggen hittar ni här och här och här.) Sen ska ni faktiskt få smakprov från några av dem som fick provskissa själva Viggo också... men först:

Den här har Ida Holmedal gjort! Hon gör allt möjligt fint - mönster, prints, kalendrar, illustrationer för olika tidningar, och bilderboksprojekt. Den här bilden är från ett bilderboksprojekt som heter ”Resan”. Idas sajt hittar du här, på instagram heter hon @ida_holmedal, och här är hennes webbshop. Fastnade speciellt för den här på sajten, kolla!

Åh, den här! Det är en regnrocksgubbe known from Instagram, åtminstone för mig. Jag har följt Lisa Carlstedts vardag länge, som @krutrutlisa. Så pass härlig internetkompis! Hon har ett eget konto för allt hon målar och tecknar som heter @krutrutkonst. Det är privat, men fråga om du får följa, för det får du! Och det vill du!

Kolla palettbladen! Mm... palettblad. Den här har Josefin Norlin gjort. Hennes sajt hittar du här. Och här finns en webbshop där man OMG! kan köpa den här pelargonen?!? Jag tänker att vi kanske delar ett intresse för växter. Josefin hittar ni på instagram som @josefin_norlin och hon tecknar inte bara krukväxter så klart, det är bara jag som fastnar för dem, kolla det här också!

Den här har Maya Jönsson gjort. Åh, hon gör så mycket fint! Klicka er in på hemsidan och glo. Kolla den här till exempel? På instagram hittar ni Maya som @mayajoensson.


Och det här lilla gullot! Älskar den här frisyren! Den här står Emma Ganslandt bakom. Henne måste ni genast börja följa på Instagram, för hon är väldigt aktiv där, jag tycker det är kul. Klicketi klick: @emmaganslandt_illustrator Eller hur mycket fint? Här finns hon på Illustratörscentrum också.

Bladen brinner #16 – "Gå i viking"

Över 300 personer har stöttat Bladen brinners kickstarterkampanj nu, och det första målet (säkra höstsäsongen) är uppnått för länge sedan. Det är så sjukt kul! Poddar är ju nåt man lyssnar på gratis, det är ju det man är van vid. (Skithärligt ju, det enorma utbudet, fritt för alla!) Och även om man (nu pratar jag om mig som poddlyssnare) kanske fattar att det oftast ligger mycket jobb och kostnader bakom varje minuts ljud man lyssnar på så... är ändå känslan att det inte ska kosta något att lyssna. Är således: Positivt överraskad och väldigt glad över att så många som lyssnar kan tänka sig att betala för att vi ska finnas kvar! Guds tur, för vi kan inte jobba gratis och stå för kostnaderna själva, men vill verkligen, verkligen fortsätta göra programmet. Här hittar ni kampanjen!

Och så finns det ett nytt avsnitt ute också, där vi intervjuar författaren Elisabeth Östnäs (som skrivit "Sagan om Turid - en skitbra ungdomsfantasy/historisk trilogi om en vikingatjej) och Mats Kempe (som sitter i juryn för ALMA-priset.) Så fnissigt att juryn till exempel inte visste om Barbro Lindgren skulle bli glad eller arg när de ringde upp henne för att säga att hon fått priset? Och så diskuterar vi tjocka tjejkroppar i böcker - varför är de så jädra ovanliga? Podden kan man lyssna på överallt där poddar finns, eller här:

5 x illustratörer (del 3)

Kolla här då! Det här är tredje inlägget (av fyra) med 5 illustratörer som jag gärna vill visa er efter illustratörsefterlysningen jag gjorde till min bok. (De två första inläggen hittar du här och här.) Jag har frågat några av alla som skickade in om jag får visa, så kolla nu, okej? Okej.

Den här skissen skickade Ida Abrahamsson till mig efter att ha läst det pyttelilla utdraget av min text om Viggo. Jag pep rakt ut när mejlet damp ner, för det finns så mycket i den här bilden jag tycker om. Ida är framförallt keramiker och bor i Göteborg. Här kan ni titta på hennes sajt! Och så finns hon på insta också och där heter hon @idaerika_studio


Och den här är gjord av Lina Sandquist! Hon har illustrerat en del böcker redan, till exempel "Varför finns jag" med text av Karin Salmson. Ni hittar Lina på insta, här: @linasandquist eller på hennes sajt, här.

Johanna Rehn bor i Malmö, och har också gjort flera böcker, till exempel "Moa möter skolan". Hennes sajt hittar ni här, och hennes insta hittar ni på @johanna_rehn! Nyss var Johanna med i TV-programmet "Sverige", och det inslaget kan man se här.

Och den här har Jonas Brunner gjort. Han är brevbärare! Så här skrev han i sitt mejl: "Tyvärr har jag ännu ingen enastående portfolio att visa upp eftersom jag ganska nyligen tagit upp teckning som hobby." Jag ba: BRA UPPTAGEN HOBBY!!! Så sjukt fint. Jonas kan ni följa på instagram här: @howweroll78

Och så den här versionen av Viggo, den har Sara Eriksson gjort. Kanske känner ni till henne under namnet Dunderbullen? Här kan ni se hennes helt sjukt imponerande portfolio, med mönster och grafik och what not. Och här hittar ni hennes insta: @dunderbullenbilder !