Slutet av oktober innebär royaltyredovisning för författare. För mig är det årets mest spännande kuvert som dimper ner i brevlådan. (Förutom möjligen om jag sökt stipendie och väntar på besked, för det är också en sån där post som jag går och väntar på.) Jag börjar hålla utkik i brevlådan typ den 20 oktober, och jag hinner alltid bli otålig, för kuvertet kommer typ inte förrän sista, och jag borde ha lärt mig det vid det här laget, men det har jag inte, jag kommer bara ihåg: Oktober.
I royaltyredovisningen får man äntligen se siffror. Hur många ex av ens bok har sålts under förra året? Och till vilket pris (rea eller inte rea)? Och så får man veta summan som kommer betalas ut till en, årets sammanlagda royalty. Varje år öppnar jag det där kuvertet med lika delar skräck som förväntan. Ett litet hum har jag ju - jag vet om någon av mina böcker har sålt skitmycket och behövt tryckas om, till exempel, och då kan man ju vänta sig fetare royaltyutbetalningar. Men utöver det är det faktiskt oerhört svårt att veta vad den där summan ska hamna på. 10 000? 50 000? 200 000? Det låter idiotiskt, men jag vet inte det innan jag öppnar kuvertet.
Jag får en sådan här rapport om året. Och ja - jag kan mejla min förläggare under resten av året och fråga om försäljningssiffror på en enskild bok om jag vill, det är inte hemligt, men om jag inte aktivt gör det så... vet jag ingenting förrän i oktober. Och jag mejlar inte om det mer än ytterst sällan, för jag känner mig jobbig när jag gör det.
Jag intervjuade en brittisk författare för någon vecka sen, till podden, MG Leonard heter hon. Hon har skrivit en trilogi för 9-12-åringar, som blivit en stor succé och översatts till 40 språk och sålt skitmycket i England. ("Kryp" heter första delen, och läs den för all del, den är bra!) Hon var otroligt irriterad på allt med pengar i bokvärlden. Att royaltyn släpar efter så sjukt långt i tid, att man inte vet, att det tar så lång tid innan man får betalt, till exempel. Hon berättade att att hon lånat pengar av typ varenda släkting för att ha råd att betala hyran och mat under tiden hon skrev del två och del tre i den där serien, och att hon fortfarande inte visste om hon skulle vara svinrik i nästa månad (när hon äntligen fick sin royalty för försäljningen av bok ett) eller vad den där summan pengar skulle hamna på. Och meanwhile gratulerade hela hennes omgivning henne till megasuccé med alla sålda böcker och hon bara: "Well, jag sitter här i mina noppiga mjukisbyxor och äter knäckebröd och betalar hyran med lånade pengar. Men tack! Tror jag?"
Jag har haft tre år nu när det där royaltykuvertet har gjort mig lättad och glad (på grund av kokböcker, mostly), men det är verkligen ingen självklarhet. Jag vågar aldrig utgå från att det ska bli så något mer år. Varje januari sitter jag hos min redovisningskonsult och går igenom pärmarna från året innan och får frågan "hur tror du att det blir det här året då?", och varje år är mitt svar "jag vet verkligen inte".
Helt avslappnat är det inte, direkt.
Låter jag gnällig kring det här? Är livrädd för att låta gnällig kring det här. Är världens mest privilegierade person, jobbar med det jag älskar, mina böcker säljer ändå ganska bra, bla bla. Gnällig och skrytig, det är fan en tunn linje att balansera på.
Tacksam över att det funkar just nu och frustrerad.
Ja, ja.
Nej du är inte gnällig! Ekonomiskt osäkerhet är tärande även om det är en bra period eller att en alltid får ihop det. En av sakerna jag älskar med mitt jobb (bibliotekarie) är att jag får fast lön varje månad och att det är jättesvårt att avskeda mig. Det är som en skatt i mitt liv, en glimrande liten pärla av trygghet. Och jag tänker att du har kanske ett roligare jobb och du får förverkliga dig själv osv osv men du måste också va säljbar på ett annat sätt än vad jag måste och det tänker jag är en stor press på dig?
SvaraRaderaJag tror att alla de osäkra anställningarna vi har idag i grunden ändrar samhället. Klart att alla kanske inte kan ha en fast månadsinkomst men jag tror att det är dåligt att de med osäkra anställningar ökat så mkt. Men det är ju en lite större diskussion...
absolut inte gnällig! intressant inlägg som jag relaterar till trots att jag inte lever på att skriva böcker utan annan typ av egenföretagare
SvaraRaderaNäe, inte gnälligt! Vilken ovisshet, jag skulle få spunk, ingenjör och fastanställd medd regelbunden månadslön som jag är/har!
SvaraRaderaLåter likt forskarvärlden inom humaniora/samhällsvetenskap där externa anslag finansierar mångas anställningar. Man lägger då asmycket tid på att tänka ut bra forskning, blir på köpet också väldigt taggad på sin idé (krävs nästan oxå för att ansökan ska bli tillräckligt bra), och sen beviljas 8 % av alla de där ansökningarna. Och blir man beviljad så har man en tjänst i 3-4 år så efter 2 år måste man komma på en nya smart idé för att behålla sitt jobb när anslaget är slut. Å så där håller det på. Och samtidigt är man så tacksam för att man får göra det man gillar. Men jag kan inte låta bli att undra om inte många branscher skulle bli mer produktiva och folk skulle må ganska mycket bättre om villkoren var lite säkrare. Så jag tycker inte alls det är gnälligt utan helt rimligt- litteratur (och forskning) och mycket annat gör vårt samhälle så mycket så det är väl rimligt om folk som ägnar sig åt att skapa detta inte går under på köpet.
SvaraRadera/en som kände igen sig
Ja, det är helst sjukt. Det är också konstigt att jag, som jobbar på förlag (inte ditt), får okej månadslön på regelbunden basis, medan författarna jag jobbar för får (per arbetad timme) en struntsumma en gång om året. Det är omöjligt att komma till rätta med också. Vi KAN inte sälja dubbelt så mycket böcker, eller ge författaren dubbelt så mycket pengar. Alla delar behövs. Men jag ställer mig ofta frågan hur mycket det är värt att ha sitt namn på en bok och att få skriva som del av sitt jobb. Jag imponeras av att folk orkar!
SvaraRaderaIda: Jo, det finns ju verkligen plus och ganska många minus med de osäkra anställningarna... Månadslön låter underbart.
SvaraRaderaAnonyma forskarpersonen: UH! Det där låter ännu värre, nästan.
SvaraRaderaDet är ju lätt att få för sig att böcker och sånt mest bara är... onödig underhållning, ibland är det ju som att jag själv inte ens kan fatta att jag FÅR BETALT för att hålla på med nåt så KUL, men samtidigt är det ju... inte sant. Litteratur (och forskning) behövs ju. Tycker också det vore helt rimligt med lite bättre villkor. Det stänger ju ute så många som inte har råd, annars. Vilka berättelser får vi? Vem får vi dem ifrån? (Svar: En liten klick rätt privilegierade människor som har råd att satsa trots allt.)
Lisa: Mhm. Jag fattar ju lockelsen i egenutgivningen på så vis, att man som författare vill åt större del av pengarna som boken drar in själv, och försöker på egen hand. Men samtidigt: Då får man ju också... klara sig själv. HU!!! Älskar förlag!!! Tycker det är fullständigt rimligt att förlagsmänniskor har okej månadslön på regelbunden basis. Men skulle gärna ha tryggare ekonomisk tillvaro själv också.
SvaraRadera