Bättre än knark

Jag har tagit två dagars paus från semestern den senaste veckan och låst in mig på det öde frilanskontoret och skrivit som en maniac på min och Johanna Lindbäcks gemensamma bok. Så sjukt kul! Det känns som ASLÄNGE sedan jag skrev på något (även om det egentligen bara var en dryg månad sedan), och jag är ringrostig och seg och har cirka tre timmars startsträcka varje dag med suck och stånk, men efter det! Så sinnessjukt kul.

Glömmer ibland (cirka mellan varje sällsynt gång det händer) att jag blir helt löjligt euforisk av att skriva bok de där dagarna då det känns som att det faktiskt går framåt och jag bara behöver tvinga mig själv lite, lite grann för att textmassan ska växa.

Lite som när man är ute och springer och helt plötsligt orkar en extra kilometer bara så där.

Inte för att det där med springet någonsin har hänt mig.

Men, men.

Ni fattar.