Sedär, en liten KBT-session helt gratis

Ska jag berätta en grej jag kommer få skamsköljningar av i hundra år framöver? Klart jag ska. Så här:

Det finns ett stycke i "Djupa Ro" som handlar om hur det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller jag menar, hur huvudpersonen tycker att det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller, ja, vem försöker jag lura? Hur jag tycker att det är.

Det står:

"Det finns saker med att komma tillbaka hem hit som jag inte var beredd på när bussen rullade in vid Näckrosen i förmiddags. Ingelstad är ett så litet ställe, så anspråkslöst. Det är egentligen helt bortkastat att anstränga sig för att verka som om man hänger med här, för det är ingen som bryr sig, ingen som ser någon skillnad. Ändå märkte jag till min förvåning att jag ansträngde mig som fan direkt när jag kom tillbaka. Jag valde t-shirt i en kvart innan jag skulle cykla hit, till exempel. Och det var inte bara för att jag skulle träffa Paula och Tove och grilla på Sikabacken, det var lika mycket för att jag skulle stanna och köpa tändvätska. För att jag skulle gå in i affären och vara tillbaka i byn, och bli granskad och förhoppningsvis godkänd. Jag träffade Louise Anderssons pojk i affären, vettu. Han har varit i Norge och rensat fisk, tydligen. Haft det bra, sa han. Han var tillbaka för begravningen, du vet, så tragiskt är det, så det är. Men annars var det väl bra. Såg ut som vanligt.
Jag vet inte hur mycket av det som är inbillning. Kanske alltihop. Men jag har en känsla av att jag måste bevisa något, och det är hela tiden en balansgång. Kolla på mig! Jag stack härifrån och nu är jag tillbaka. Jag ville se något annat och nu har jag gjort det, men det är lugnt! Det har knappt ens stigit mig åt huvudet. Det är livsfarligt att tro att man är någon här. Och samtidigt är det helt omöjligt att vara anonym. Så jag valde t-shirt i en kvart innan jag cyklade hit, och jag fattar inte varför jag egentligen bryr mig, men det gör jag."

Det här är något jag tänker på varje gång jag handlar i Ingelstad. Jepp, det är löjligt! Jepp, det är självcentrerat! Jepp, det är "varför skulle någon ens bry sig om att du gick in på Ica?"! Men säg det till mitt huvud. Det hör lite dåligt just nu.

Och idag har jag gått in på Ica i Ingelstad!

Med ett freaking filmteam i hasorna.

Flera gånger, fram och tillbaka genom skjutdörrarna, först in, sen ut, sen in, sen ut, och hela tiden var min uppgift att verka oberörd och "bara gå in och ut ur affären, helt normalt, som om du fortfarande bodde här", och hela tiden stod reportern med den stora filmkameran precis utanför och följde min minsta rörelse, och hela tiden stod de som faktiskt var och handlade helt normalt och bodde på orten helt på riktigt inne i affären och glodde på spektaklet, och bara "vad gör hon, vem är hon, vad håller hon på med?"

GUD.

Fattar att jag framstår som helt dum i huvudet här, och att detta problem inte är något problem, för det är naturligtvis kul att bli intervjuad om sin bok, det är det. Men åh ändå, de blandade känslorna inför att bli det INNE PÅ ÅNGEST-ICA HEMMA I INGELSTAD?!?

Uh.