Sedär, en liten KBT-session helt gratis

Ska jag berätta en grej jag kommer få skamsköljningar av i hundra år framöver? Klart jag ska. Så här:

Det finns ett stycke i "Djupa Ro" som handlar om hur det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller jag menar, hur huvudpersonen tycker att det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller, ja, vem försöker jag lura? Hur jag tycker att det är.

Det står:

"Det finns saker med att komma tillbaka hem hit som jag inte var beredd på när bussen rullade in vid Näckrosen i förmiddags. Ingelstad är ett så litet ställe, så anspråkslöst. Det är egentligen helt bortkastat att anstränga sig för att verka som om man hänger med här, för det är ingen som bryr sig, ingen som ser någon skillnad. Ändå märkte jag till min förvåning att jag ansträngde mig som fan direkt när jag kom tillbaka. Jag valde t-shirt i en kvart innan jag skulle cykla hit, till exempel. Och det var inte bara för att jag skulle träffa Paula och Tove och grilla på Sikabacken, det var lika mycket för att jag skulle stanna och köpa tändvätska. För att jag skulle gå in i affären och vara tillbaka i byn, och bli granskad och förhoppningsvis godkänd. Jag träffade Louise Anderssons pojk i affären, vettu. Han har varit i Norge och rensat fisk, tydligen. Haft det bra, sa han. Han var tillbaka för begravningen, du vet, så tragiskt är det, så det är. Men annars var det väl bra. Såg ut som vanligt.
Jag vet inte hur mycket av det som är inbillning. Kanske alltihop. Men jag har en känsla av att jag måste bevisa något, och det är hela tiden en balansgång. Kolla på mig! Jag stack härifrån och nu är jag tillbaka. Jag ville se något annat och nu har jag gjort det, men det är lugnt! Det har knappt ens stigit mig åt huvudet. Det är livsfarligt att tro att man är någon här. Och samtidigt är det helt omöjligt att vara anonym. Så jag valde t-shirt i en kvart innan jag cyklade hit, och jag fattar inte varför jag egentligen bryr mig, men det gör jag."

Det här är något jag tänker på varje gång jag handlar i Ingelstad. Jepp, det är löjligt! Jepp, det är självcentrerat! Jepp, det är "varför skulle någon ens bry sig om att du gick in på Ica?"! Men säg det till mitt huvud. Det hör lite dåligt just nu.

Och idag har jag gått in på Ica i Ingelstad!

Med ett freaking filmteam i hasorna.

Flera gånger, fram och tillbaka genom skjutdörrarna, först in, sen ut, sen in, sen ut, och hela tiden var min uppgift att verka oberörd och "bara gå in och ut ur affären, helt normalt, som om du fortfarande bodde här", och hela tiden stod reportern med den stora filmkameran precis utanför och följde min minsta rörelse, och hela tiden stod de som faktiskt var och handlade helt normalt och bodde på orten helt på riktigt inne i affären och glodde på spektaklet, och bara "vad gör hon, vem är hon, vad håller hon på med?"

GUD.

Fattar att jag framstår som helt dum i huvudet här, och att detta problem inte är något problem, för det är naturligtvis kul att bli intervjuad om sin bok, det är det. Men åh ändå, de blandade känslorna inför att bli det INNE PÅ ÅNGEST-ICA HEMMA I INGELSTAD?!?

Uh.

Post bokmässa

Ett dygn efter bokmässehemkomsten känner jag mig fortfarande konstant åksjuk, med hjärtklappning och yrsel, vissen som en halvdöd krukväxt. Men jag är också så himla glad. Det var min roligaste bokmässa hittills, tror jag. Så himla många som ville säga hej! Så roligt att äntligen få prata om Djupa Ro! Och den sålde slut i montern!

Lille bok.

Imorgon ska jag upp vid halv fem för att åka tåg igen, och jag fattar inte riktigt hur det ska gå till, men det ska det väl.

Tack och puss till alla som lyssnade när jag babblade, köpte en bok, eller sa hej!

Jag blev jätteglad.

Lördag 19:12

Hej från hotellrummet och bokmässan, jag bloggar i självbevarelsedrift, lägger jag mig ner på sängen somnar jag, och somnar jag missar jag middagen jag ska på, och missar jag middagen jag ska på så händer väl kanske inget jag inte kan leva med, men jag försöker hålla mig vaken.

Jag är mycket, mycket trött.

Igårkväll inledde jag 97% av alla mina meningar med frasen: "Jag var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri idag och..."

(Här är en förresten en väldigt rolig krönika apropå JHK. Prick så.)

Ikväll vet i tusan vad jag ska ha för inledningsfras.

Kanske: "Öhhhhh..."?

Förmodligen "Öhhhhh..."

Googlar "djupa ro" sökverktyg "senaste dygnet"

Okej, så jag sydde en kjol igår för att jag blev så sur när jag skulle packa till bokmässan och inte hade "nån bra" svart kjol i hela garderoben. Nu är den nerpackad i väskan tillsammans med 1. Flera par skor, 2. Flera par strumpbyxor och 3. Flera par huvudvärkstabletter, 4. Flera par klänningar, samt lite annat jox. Jag har inte ens glömt min namnskylten! Det är annars en klassiker.

I övrigt ägnar jag livet åt att ha huvudvärk och dammsuga hela internet efter någon som hunnit läsa "Djupa Ro" och tycka något om den, och i så fall vad, och det borde jag kanske inte avslöja offentligt att jag sysslar med för det är ju inte så coolt, men skit i det nu, jag gör det i alla fall. Jag har hittat några stycken. Jag bär dem som den sista droppen vatten.

Det här är vad jag tänker kring författare som säger "jag läser inte recensioner" eller "det är inte viktigt för mig hur boken tas emot": AHAHAHAHA!!! Gulligt.

Imorgon går tåget mot Göteborg.

Vi hörs igen på andra sidan?

Mitt schema under Bokmässan 2015

Peoplez, snart är det bokmässa, WOOP! Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta. Jag är där från torsdag till söndag, och det här är mina offentliga punkter i programmet, om någon vill komma och lyssna, säga hej eller få en bok signerad:

TORSDAG 24/9

15.00 - 15.20
SvD Läs & Skriv

Nu lanserar SvD Läs och Skriv författarskola för skolungdomar. Redaktören Cecilia Burman samtalar med ungdomsförfattaren Lisa Bjärbo om hur författarskolan kan användas i klassrummet.

LÖRDAG 26/9

10.30 - 10. 50 Ung scen, A-hallen, A03:22

Läsfrämjande kräver tyvärr lite läsning också

Författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har tillsammans gjort hundratals författarbesök i skolorna. Hur gör man för att dessa faktiskt ska vara läsfrämjande och inte bara en 45 minuters paus från de vanliga lektionerna?

12.40 - 13.00 Biblioteks & berättarscenen, D-hallen, D02:01

Författarstafett

Ungdomsförfattarna Lisa Bjärbo, (Djupa Ro), Katarina von Bredow, (Släppa taget) Moa Eriksson Sandberg, (Paris, Lola & jag) och Salla Simukka, (Svart som ebenholts) intervjuar varandra.

14.00 - 14.30 Rabén & Sjögrens monter, B05:20

Signering

Kom och säg hej och få Djupa Ro (eller någon av mina andra böcker) signerad!

17.30 - 17.50 Ung Scen, A-hallen, A03:22

Författarstafett

Ungdomsförfattarna Lisa Bjärbo, (Djupa Ro), Katarina von Bredow, (Släppa taget) Moa Eriksson Sandberg, (Paris, Lola & jag) och Salla Simukka, (Svart som ebenholts) intervjuar varandra.

SÖNDAG 27/9

11.40-11.50 Rabén & Sjögrens monter, B05:20

Intervju om Djupa Ro

Min förläggare Cecilia Knutsson intervjuar mig om sorg, skuld, död, små samhällen och gamla kompisar (ja, och om Djupa Ro) på förlagets monterscen.

13.00 - 13.30 Rabén & Sjögrens monter, B05:20

Signering

Kom och säg hej och få Djupa Ro (eller någon av mina andra böcker) signerad!

14.00 - 14.45 K1, K00:10

Hur mörkt får det bli?
Brott, död, sorg, våld, depressioner och dystopiska framtidsscenarier. Hur nattsvart får det bli i ungdomslitteraturen? Samtiden är mörkare än på länge med dagliga nyhetsrapporter om klimathot, främlingsfientlighet, krig, ekonomiska kollapser och psykisk ohälsa bland unga. Hur påverkar det författarskapen för som skriver för unga och unga vuxna? Hur navigerar man i mörkret? Vad väljer man att skriva om? Och har man något ansvar som författare att förmedla något slags hopp till läsaren? Medverkande: Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer och Marta Söderberg. Moderator: Annica Carlsson Bergdahl, journalist och författare.

Och rent generellt gäller: Säg hej om du ser mig! Jag kommer säkert rodna och börja stamma och bete mig lite halvkonstigt, men det är bara för att jag är ganska blyg. Jag är också: Jättesnäll! Hoppas vi ses.

Författarskola i SvD

En rolig grej jag ägnat mig åt den senaste tiden är att skriva en författarskola i tio delar, som kommer att publiceras på Svenska Dagbladets sajt "Läs & Skriv" (som riktar sig till skolor, unga och lärare). Start idag! Första delen hittar ni här, och sen publiceras en ny del varje vecka i tio veckor framöver. De här tio delarna har författarskolan:

1. Att komma på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

Varje del innehåller en text kring ämnet, en lista med 5 snabba tips, och en skrivövning. Tanken är att Författarskolan ska kunna användas till exempel i skolan, men hey! Jag tycker fasen att den kan vara rätt användbar även utanför skolan, uppåt i åldrarna, för alla som skriver (eller kanske vill börja?). Den är inget facit för hur man gör, eftersom ett sådant facit inte existerar, men den innehåller många tips och knep, och jag hoppas man blir sugen på att skriva när man läser den.

Jag är sjuk i huvudet

Fick förresten gästa podden "Jag är sjuk i huvudet" (som handlar om psykisk ohälsa) häromdagen. Vi pratade om om identitet, roller, uppväxt och små samhällen. Och min bok! Det var roligt.

Om man vill lyssna klickar man förslagsvis här.

Tjuvtitt: Djupa Ro

Nu! Är den här släppt och finns (från och med onsdag) att köpa i bokhandlar och på nätet (eller via mig om man vill ha en hälsning i). I bokhandeln kommer ni att hitta den på hyllan som heter "15 +", eller "nästan vuxen" eller "unga vuxna", och som vanligt betyder det att man kan vara lite hur gammal man vill när man läser den, till exempel 18 eller 43 eller 72. Men kanske är femton och uppåt ändå en rätt bra riktlinje? Själv har jag hela tiden föreställt mig att min lillebror ska läsa den. Ibland har han varit 19 i huvudet när jag sett honom läsandes framför mig, och ibland har han varit precis lika gammal som han faktiskt är, trettiotre. Båda har funkat. Han grät. (När han läste på riktigt alltså, inte bara när han läste inne i mitt huvud.)

Så här står det om boken när man läser om den på förlaget:

"Jonathan är död."

Luddes röst bröts.

"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.

Jonathan är död.

Dom hittade honom igår.

Vi måste åka hem.

Det blir aldrig normalt.

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas en dag nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.

David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.

Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?

Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.

----------------------------------------

Är: Stolt, lipfärdig och rätt nervös nu. Jag hoppas så himla, himla mycket att åtminstone en eller två eller kanske tre av er ska tycka om den? Jag har slitit för att det ska bli så.

Soundtrack "Djupa Ro"

Eller ja, soundtrack och soundtrack, jag vet inte. Men den här låtlistan har jag lyssnat på om och om igen medan jag skrivit boken, och jag har inte tröttnat än. Varje skrivmorgon har jag använt den för att lite smidigt flytta mig in i bokvärlden, och så repeat, repeat, repeat på alla fan-jag-har-fastnat-promenader under det senaste året. En del av låtarna/låttexterna på listan finns gömda i boken som referenser som man kanske eller kanske inte snappar upp när man läser. Andra finns på listan för att de fått mig i rätt känsloläge för att kunna skriva bokfan. Några för att jag velat sno grejer ur dem och få in dem i handlingen. Och några för att de förflyttar mig själv bakåt i tiden och gör mig till typ tjugo igen.

Här finns listan på spotify!

Blev fruktansvärt exalterad häromdagen när jag fick svara på den här frågan i en intervju: "Har märkt att du tycker mycket om Annika Norlins Säkert-texter, tänker både på titeln Det är så logiskt alla fattar utom du, men också på avsnittet i Djupa Ro som anspelar på en Säkert-text. Inspireras du mycket av Annikas låttexter i dina böcker? Har du andra musiker och textförfattare som du inspireras av?"

Så jädra uppmärksamt läst! Älskar när folk fattar!

Svarade: JAAAA!!! Och en lång drapa till.

Men nu var det ju inte det jag skulle säga, utan det här: låtlistan. Jag tycker om den.

Det om detta.

Nineteen, clumsy and shy

Jag läste Lollo av Linna Johansson i förra veckan, och började (bland mycket annat) tänka på min universitetstid i Uppsala precis efter gymnasiet. I Lollo övertalas huvudpersonen att söka en litteraturvetenskapskurs av sin mamma.

"Jag hade 'talang' sa hon, den fanns fortfarande 'därinne'. Jag trodde inte på henne och så gick det inget vidare heller. Jag förstod inget av böckerna vi läste och avskydde de andra studenterna, en massa osminkade snorkiga tjejer i dufflar som kom från innerstan och dyrkade Virginia Woolf hela bunten."

Ja, och sen lyssnade jag på podden "Ett eget rum", med Bokhora-Marcus och ex-Bokhora-Helena när de diskuterade Lollo, och så tänkte jag ännu mer på det där. Helena berättar i podden att hon också läst litteraturvetenskap, och kände igen sig i den där beskrivningen i Lollo. Att det fanns ett duffelgäng från innerstan på universitetet, och att Helena inte heller kände att hon var en av dem, för hon hade en annan ingång till böckerna. Hon var en läsande person, men kom inte från en bakgrund där litteraturanalys kom med modersmjölken. Hennes ingång kom mer från populärkulturen, via musik och magasin hade hon hittat till Sylvia Plath och Oscar Wilde, och nu ville hon läsa böckerna och diskutera dem.

Själv var jag inte ens där. Jag hade inte ens hittat till Sylvia Plath och Oscar Wilde, jag tror inte jag visste vem Sylvia Plath var. Jag var den obildade nittonåringen från landet, som inte vågade säga ett knyst på seminarierna, och inte visste nåt om nån. Men jag ville så gärna, gärna bli en sån. Med duffel eller utan duffel, jag ville också ha hittat till Virginia Woolf och Sylvia Plath och Oscar Wilde, och jag ville gå med böckerna tryckta mot bröstet i universitetsmiljön och… gud. Varför ville jag det? Hur hade jag kommit på det?

Så jädra mycket beslut jag fattat i mitt liv enbart baserat på romantiserade drömmar som jag tror att jag snott från böcker och filmer? Först ville jag så gärna bli en hästtjej att jag tjatade mig till att få rida (trots att jag alltså var rädd för hästar). Sen ville jag så gärna bli litteraturvetenskapstjej (trots att jag alltså helst läste hästböcker för tolvåringar). Och hela den här författargrejen? I blame it all on Anne på Grönkulla.

(I love you Anne!!!)

Hur som. Får fortfarande, så här sexton år senare, i alla fall skamsköljningar när jag tänker på den där litteraturvetenskapen. Minns (ordagrant) bristfälliga analyser jag gjorde, och korkade saker jag sa när jag rodnande tvingades svara på någon fråga, uh, fy fan. Duffeltjejerna skrattar fortfarande (inne i mitt huvud). Och inte vet jag om jag direkt hittade till Virgina Woolf och Sylvia Plath och Oscar Wilde heller, jag menar, hur hittar man dem, hur gör man för att känna att man är värdig? Jag känner mig fortfarande mer bekväm med Anne.

Men jag fastnade i alla fall i Lollo, och läste utan avbrott för första gången på länge.

Tjuvtitt: Ivar träffar en Triceratops

Den fjärde (fristående) boken om Ivar och hans dinosaurier finns ute nu, och där träffar Ivar på en triceratops som är hungrig som ett litet as. Hon når nämligen inte upp till bladen på träden längre, och vet inte hur hon ska göra för att få tag i föda till sin familj. Luckily för henne, så vet Ivar. Han har nämligen spelat ett spel hemma, där man använder sig av en slangbella, och han kan lätt tänka sig att hjälpa till.

"Ivar träffar en triceratops" passar för barn mellan 3-6 år ungefär, och har bilder av Emma Göthner. Jag skulle vilja säga att den innehåller 10% fakta om dinosaurier, och 90% lekfullt äventyr där Ivar använder saker han lärt sig i sin vardag som förskolebarn till att hjälpa dinosaurierna i dinolandet med olika grejer.

Om ni vill köpa en bok direkt av mig (med hälsning i) kan ni klicka här!

Till slut

"Men vad ska du göra med den när den väl kommer då?"
"Göra?"
"Ja, vad är det du väntar så sjukt otåligt på?"

På den relevanta frågan jag fick igår har jag inget vettigt svar. Men det här vet jag: Jag illpep rakt ut när jag öppnade brevlådan och såg det bulliga kuvertet, och slet upp det med ett tålamod som hos en treåring.

Klappa på den? Läsa den? Låta den ligga framme på köksbordet så jag kan titta på den fyra tusen gånger och påminna mig om att den faktiskt är klar, att den finns, att jag inte bara hittat på den? Tänka snälla tankar om Sara Acedo som gjort omslaget så jädra fint?

Lilla bok, som vi slitit och lipat och suckat och svettats men liksom ändå gillat varandra det senaste året, åren. Vad skönt det är att du är klar.

(Släpps och kan köpas från och med 14 september!)

"Djupa Ro" är med trailer!

Och som trailermakare vill jag tacka: Min lillebror, för precis lagom taffligt gitarrklinkande. Saga (@samvetet på instagram), för lånet av snygga foton. Och alla er jag hittade i mitt egna fotoalbum, för att ni (förhoppningsvis) inte tänker stämma mig nu när ni blir youtubekändisar.

EXCITE!

Klicka, så får ni förhoppningsvis en hyfsat bra känsla för boken.

Själva "Djupa Ro"  släpps den 14 september.