Och här sitter jag och fånflinar

Alltså, jag var just med om det mest fantastiska telefonsamtal jag haft i kanske hela livet. Åtminstone i hela yrkeslivet. Och det kanske är för skrytigt att blogga om det, det kanske det är, men guess what? Det skiter jag fullständigt i, för jag blev så löjligt glad att jag väl eventuellt imploderar om jag inte får berätta för hela världen.

Det var en trettonåring som ringde. En jag aldrig har träffat eller pratat med som sökt upp mitt nummer på nätet. För att hon läst Det är så logiskt alla fattar utom du.

"Jag skakar nu. Jag skakar jättemycket. Men jag ville bara säga att jag aldrig, aldrig, aldrig läser böcker, jag hatar böcker. Och så fick jag den här av min syrra. Och så tvingade pappa mig att läsa. Och jag var skitarg först. Men sen liksom fastnade jag, och satt uppe på natten och läste en timme till och en timme till och en timme till. Och när den var slut bara slängde jag boken ifrån mig och låg och stirrade upp i taket och hade tusen känslor i mig. Jag ÄLSKAR din bok! Den är först lite som en flat line och sen går den upp och ner och upp och ner och upp och ner och man känner jättemycket hela tiden. Det är den enda boken jag har läst, nästan, i alla fall den enda jag har gillat. Jag var bara tvungen att ringa och säga det. Har du skrivit något mer?"

Jag började (naturligtvis) gråta.

Fast jag tror kanske inte hon märkte det.

Känner lite nu att jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer lyfta ett finger, my work here is done, har jag fått en enda människa på jorden att känna så här genom att skriva en bok så är jag mer än nöjd. Men känner också så här: Ska aldrig, aldrig, aldrig göra något annat än att skriva för ungdomar. Och allra mest känner jag: Ååååååååh, du skitcoola, modiga, fantastiska trettonåriga person, jag älskar att du vågade ringa!

Samtalet tog väl kanske tio minuter.

Men jag kommer leva på det tills jag blir gammal och skrynklig.