Skrivkurs i Lund

TIPS! I sommar håller jag och Johanna Lindbäck en tre dagar lång och härlig skrivkurs för unga på Lunds stadsbibliotek. Det är den 12-14 augusti (mellan tio och fyra på dagarna), man måste vara mellan 14-20 år, och kursen är helt gratis.

Det blir inte läskigt (vi kommer inte stå med pekpinnar och tvinga er att läsa dikter inför de andra kursdeltagarna), bara roligt. Ni kommer få öva på att hitta på karaktärer, skriva dialoger, skapa spänning, få tips på hur man kan göra om man kör fast, och prata böcker och skrivande i tre dagar med folk som gillar ungefär samma grejer som ni.

Jamen, ni hör ju. Det kommer bli fantastiskt.

Om ni vill anmäla er klickar ni er in på bibliotekets hemsida här, och läser om hur ni ska gå till väga.

Hoppas vi ses!

Att skicka till tryck

Två av mina bokbebisar (Mera vego och Ivar träffar en Tyrannosaurus) som släpps i augusti båda två ska skickas till tryck vilken dag som helst nu. Det är lika delar skönt som skitläskigt det där med "skicka till tryck". Så definitivt.

Första, andra, tredje och fjärde bearbetningen (eller vad det nu är, det är lite olika från gång till gång hur många vändor manuset valsar runt mellan förlaget och mig)  är så lugna och behagliga i jämförelse med den sista. Lite mer "äh, det är lugnt, det är ju flera korrvändor kvar, det gör inget om jag inte hittat exakt alla kommatecken som sitter på fel plats, ooodelaaadi!" *skicka in*

Nu, sista vändan, är det mycket värre. Mer "Shit, skärp mig, det är nu det gäller, NU ELLER ALDRIG, allt måste bli rätt nu, ALLT!!!" *får panik* Samtidigt som man ärligt talat är nåt så vansinnigt trött på manushelvetet vid det här laget. Jag menar, man har ju redan läst igenom det sex tusen gånger eller så? DET ÄR JU INTE JÄTTESPÄNNANDE, DIREKT. Att göra det igen, fast noggrannare än någonsin.

En av de vanligaste frågorna jag får på högstadiet är den här: "Du säger att det tar minst ett år för dig att skriva en bok. Orkar du läsa igenom din text sen då, innan du lämnar in den?"

Spontant svar på den frågan: gapande fiskmun –> HAHAHA! –> "Nähä, du skojar inte?" –> lång utläggning om redigeringsarbete och korrläsning och vikten av att "läsa igenom innan man lämnar in" under ackompanjemang av rummets alla lärarhuvuden som entusiastiskt nickar upp och ner och säger saker i stil med "Hör ni nu allihop vad hon säger? Det är jätteviktigt att läsa igenom innan man lämnar in! Tänk på det."

Nåja.

Det kommer kännas skönt i nästa vecka när böckerna väl är ivägskickade.

Och ännu skönare i slutet av sommaren när de dyker upp och är klara.

Såvida man inte hittar en massa korrfel som man missat, dårå.

Men det gör man ju inte, för man har ju skärpt sig vid sista genomläsningen, MAN HAR JU HITTAT ALLT OCH RÄTTAT TILL DET MEDAN TID FANNS.

*får panik*

osv, etc, mvh.

Sajt för läsning på högstadiet

Ett tips, förresten! Förra veckan lanserade Svenska Dagbladet en undersajt som heter "Läs & Skriv" som riktar sig till högstadielärare, högstadieelever och annat löst patrask (läs: föräldrar) i högstadieelevers närhet. Syftet är att "bidra till att öka läs- och skrivförståelsen i den svenska skolan och därigenom stärka ungdomars självkänsla och makt över sin vardag".

På sajten är tanken att man ska hitta massor av boktips och verktyg att använda i undervisningen på högstadiet.

Och jag har skrivit boktipsen! Det finns åtminstone tjugo tips där inne redan, och det kommer fyllas på varje vecka. Spännande böcker, roliga böcker, lättlästa böcker, sorgliga böcker och... ja. Skitbra böcker (tycker jag då, åtminstone) för högstadieåldern.

Här hittar man Läs & Skriv.

Hoppas tipsen kan komma till nytta!

Och här sitter jag och fånflinar

Alltså, jag var just med om det mest fantastiska telefonsamtal jag haft i kanske hela livet. Åtminstone i hela yrkeslivet. Och det kanske är för skrytigt att blogga om det, det kanske det är, men guess what? Det skiter jag fullständigt i, för jag blev så löjligt glad att jag väl eventuellt imploderar om jag inte får berätta för hela världen.

Det var en trettonåring som ringde. En jag aldrig har träffat eller pratat med som sökt upp mitt nummer på nätet. För att hon läst Det är så logiskt alla fattar utom du.

"Jag skakar nu. Jag skakar jättemycket. Men jag ville bara säga att jag aldrig, aldrig, aldrig läser böcker, jag hatar böcker. Och så fick jag den här av min syrra. Och så tvingade pappa mig att läsa. Och jag var skitarg först. Men sen liksom fastnade jag, och satt uppe på natten och läste en timme till och en timme till och en timme till. Och när den var slut bara slängde jag boken ifrån mig och låg och stirrade upp i taket och hade tusen känslor i mig. Jag ÄLSKAR din bok! Den är först lite som en flat line och sen går den upp och ner och upp och ner och upp och ner och man känner jättemycket hela tiden. Det är den enda boken jag har läst, nästan, i alla fall den enda jag har gillat. Jag var bara tvungen att ringa och säga det. Har du skrivit något mer?"

Jag började (naturligtvis) gråta.

Fast jag tror kanske inte hon märkte det.

Känner lite nu att jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer lyfta ett finger, my work here is done, har jag fått en enda människa på jorden att känna så här genom att skriva en bok så är jag mer än nöjd. Men känner också så här: Ska aldrig, aldrig, aldrig göra något annat än att skriva för ungdomar. Och allra mest känner jag: Ååååååååh, du skitcoola, modiga, fantastiska trettonåriga person, jag älskar att du vågade ringa!

Samtalet tog väl kanske tio minuter.

Men jag kommer leva på det tills jag blir gammal och skrynklig.

Nytt avsnitt av podcasten

La just upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör tillsammans med Per (och Karin! Men hon hörs inte, otacksamt nog). Temat den här gången är "idyllfobi" och vi pratar om böcker som är fyllda av svåra ämnen: mobbning, död, depressioner, självskadebeteende, frånvarande vuxna och övergrepp. Vad är det som lockar med eländesböckerna?

Vi har läst "14" av Alexandra-Therese Keining, och gästas av Jenny Larsson Schantz, 17 år.

Här lyssnar man!

Kossor och böcker

Nej, jag kanske inte trodde att jag någonsin skulle stå på en lokal sörmländsk bokmässa i Stjärnhov och visa upp mina böcker i samband med årets kosläpp. Det kanske jag inte trodde. Men idag har jag hur som helst gjort just det i sex timmar, och det gick ju fint.

Upptäckte till exempel att jag skrivit ett helt bord böcker vid det här laget? Hur f-n gick det ens till?

(Äh, förresten, fånigt. Jag vet exakt hur det gick till: Jag la ner stora delar av de senaste åtta åren på det. Men det kändes ändå mäktigt att se alla de elva titlarna samlade. Jag lägger alldeles för sällan upp dem bredvid varandra i små högar på ett bord!)

Missade kossorna, däremot.

Men ryktet säger att de var glada.