Han hade självklart tänkt på det, en massa gånger. Någon dag skulle han och Kajsa träffa nya. Det var ju det att separera betydde. Man flyttade isär, man gick vidare. Men varje gång han snuddat vid det hade det känts så abstrakt. Han hade inte fattat hur han skulle göra. Orka börja. Hur skulle det hända? Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle gå ut på krogen och så var det en tjej som såg till att det hände. Bjöd in sig själv på te. Te!
Shit, hon kunde ju inte vara kvar? Inte fortfarande? Om man blir väckt nästan mitt i natten av en person som säger att han måste kuta till sin dotter och att man ska smälla igen dörren efter sig, inte stannar man väl kvar halva dagen då?
”Vad är klockan?” Han vred på sig för att försöka hitta en på väggen eller micron eller någonstans, men det fanns ingen. Både micron och köksklockan var kvar i hans kök.
Kajsa såg på sin mobil som låg på köksbordet.
”11.39. Hurså, ska du göra nåt?”
”Nej.”
”Nehej?” Hon såg på honom och han visste precis vart det var på väg då. Den där tonen och minen. Inget artigt gäst-ande och varsågod-ande längre.
”Alltså, gå om du vill”, sa hon mycket riktigt. ”Du får. Du behöver inte sitta här. Det är ju inte din helg och det var jättesnällt att du kunde komma och stanna så länge. We are very, very grateful.”
”Amen, sluta. Jag ’sitter inte här’. Jag undrade bara vad klockan var i största allmänhet, inget annat.”
Hon himlade med ögonen. Han tvingade sig att inte fnysa åt det eller reagera. Försökte styra bort dem från det här spåret med ett till ”det var jättegott” om maten. Precis som en gäst skulle ha sagt. Fast en värdinna skulle inte ha ignorerat det uttalandet. Och en värdinna skulle inte sen ha slagit händerna för ansiktet och viskat ”fan”. Eller: ”Allt det här, jag fattar inte hur vi ska ... Och jag är så himla, himla trött. Och jag kan inte ens tänka på hur ...”
”Jag vet.” Han sträckte ut handen och rörde vid hennes. ”Det är okej.”
”Nej, det är det inte.” Hon skakade på huvudet och en snyftning trängde fram. ”Det är fan inte okej. Det skulle inte bli så här.”
Nej. Inte för att han visste om hon menade de två i största allmänhet, eller ett gnällbråk första gången de sågs som officiellt isärflyttade och separerade, eller det faktum att hennes före detta kille redan legat med en annan tjej, men svaret på alla sakerna var ett rungande nej. Det skulle absolut inte bli så här. Det skulle inte kännas så här, något av det. Det skulle kännas bra. Livet, världen, tillvaron. Allt skulle vara bra.
Borde ha varit.
----------------
Vi måste sluta ses på det här sättet är min och Johanna Lindbäcks gemensamma roman, som släpps imorgon. Den riktar sig till läsare som är över 15 år, och är skriven ur två perspektiv. Vartannat kapitel är 18-åriga Hannas. Vartannat är 24-åriga Jens. Det är är det sista av sex tjuvläsnings-utdrag ur boken som jag publicerar här på bloggen. Och blir du sugen på att läsa mer? Då springer du och köper boken, för nu finns den!
Spännande! Kan man kanske lägga vantarna på ett signerat exemplar på Bokmässan? Och du, tack för baddräktstipset i början av sommaren - jag badade minsann i havet igår iklädda denna tjusiga baddräkt!
SvaraRaderaDet kan man absolut! Vi tänkte till exempel hänga i Gilla böckers monter lite då och då för att säga hej och signera böcker och så där. Kolla här!
SvaraRaderahttp://slutases.blogspot.se/2013/09/bokmasseprogram.html
Hiitade den i Strömstad! Precis samma dag! Fast när jag jobbar så kan jag ju inte läsa - det blir i eftermiddag.
SvaraRaderaHurra! (Du kan ju få skicka autografer i brev *fnitter*
Malou