Om bokskrivande: Skrivtid och disciplin

Fråga: Har du ibland långa skrivuppehåll eller skriver du lite hela tiden?

Svar: Det beror mycket på hur resten av mitt arbetsliv ser ut. Just nu – när jag sedan några månader tillbaka jobbar heltid som författare/frilansjournalist skriver jag lite hela tiden. Men innan – när jag samtidigt hade ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet var det väldigt långa skrivuppehåll inblandat i processen. För att jag inte hade möjlighet att skriva jämt, helt enkelt.

Jag inbillar mig att rätt många som skriver böcker styrs av inspiration och lust. När andan faller på och lusten finns så skriver de mycket och länge och intensivt. (Typ långt in på nätterna. Som besatta. Och så har de yvigt hår. Och dricker vin. Och blickar ut över vidderna som de ser från fönstret). Sådan är absolut inte jag. Jag styrs mer av… vet inte. Tid och disciplin? Jag skriver när jag har tid, och då tvingar jag mig ner på skrivbordsstolen oavsett om inspirationen finns eller inte. Nu när jag har skrivandet som heltidsjobb betyder det skrivtid mellan 9-16 på vardagar när Rufus är på dagis. Jag skriver extremt sällan på nätter och kvällar och helger – då är jag ledig.

Över lag skulle jag nog vilja säga att det är väldigt lite romantik inblandat i det här med att skriva bok. För min del, alltså. Det är mer ”jag-vet-att-det-är-fint-väder-och-du-inte-har-någon-lust-och-att-du-kört-fast-och-hatar-ditt-manus-och-tycker-att-allt-suger-men-NU-SKRIVER-DU-ÄNDÅ-DIN-LOSER-annars-får-du-ingen-lunch-FÖR-DET-HÄR-ÄR-DITT-JOBB”-monologer med mig själv och ganska mycket suckar.

Uppblandat (så klart) med euforiska ögonblick och stunder av asrolighet som gör att det ändå blir värt det i slutändan.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Titel och omslag

Fråga: Titeln (som jag vet att du tycker är viktig) – hur nöjd är du med den nu? Och omslaget – är det en stor deal för dig? Får man som författare bestämma själv över vad boken ska heta och hur den ser ut?

Svar: Mmm… titel och omslag. Verkligen en stor deal för mig, båda två! Kanske allra mest titeln, den kan jag tänka på i en evighet. I EVIGHET, I SAY! Och det är en väldigt rolig evighet, oftast. Komma på titel är en av mina favoritgrejer med att skriva bok. Just nu heter ungdomsboken som jag håller på att skriva ”Allt jag säger är sant”. Det är inte helt säkert att den kommer att göra det sedan, men kanske? Jag känner mig i alla fall nöjd med det namnet än så länge. Och om hur jag tänkte kring titeln på min förra bok kan ni läsa här. Jag är fortfarande väldigt glad att den heter som den gör, har inte ångrat mig eller tröttnat ett dugg.

När det gäller titeln brukar nog författaren oftast själv komma med ett förslag, och sedan säger förlaget antingen ”JA! Den titeln tar vi!” eller så säger förlaget ”NJA! Ska vi inte komma på något bättre?” och sedan diskuterar författaren och förlaget tills de (förhoppningsvis) kommit överens om vad boken ska heta. Titeln är ju liksom viktig på så sätt att den inte bara ska vara ”snygg” (som är det första jag tänker på). Den ska ju också vara ”beskrivande” och ”säljande” och ”sticka ut lagom mycket”. Och säkert en massa andra saker som förlaget kan bättre än jag. Därför är det många som ska tycka till om titeln. Författaren, förläggaren, säljavdelningen och marknadsavdelningen till exempel. Helst ska alla vara nöjda.

Med omslaget är det ännu fler kockar, för då är en formgivare inblandad också. När det vankades omslag till ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” fick jag först frågan om jag hade någon favoritformgivare som jag ville skulle göra omslaget. Då önskade jag att Sara Acedo, för jag tycker hon är fantastiskt bra. Och hon ville! Sedan var det en smidig process. Hon kom med förslag, och både förlaget och jag gjorde vågen. Jag är fortfarande helt SJUKT nöjd med hur omslaget ser ut, det är så fint så jag skulle vilja ha det inramat på väggen. Men det kan bli en ganska svår process, det där, om många tycker olika om omslaget. Författaren kanske gillar en grej, formgivaren en annan, och förlagsfolket en tredje. Jag får ofta frågan om man som författare får bestämma själv hur boken ska se ut, och nej, det får man inte. Men man får vara med och bestämma till viss del.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Musiken

Fråga: Jag undrar över det allra viktigaste, nämligen MUSIKEN. Har du också playlists till alla dina projekt? Antar att Säkert var nummer ett till förra boken, men till den du håller på med nu?

Svar: Nope, jag har ingen playlist och det hade jag inte förra gången heller. Inte förrän efteråt, när jag satte ihop en spellista till releasefesten med låtar som passade boken. Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver, det måste vara tyst. ASTRÅKIGT! Men när jag inte skriver lyssnar jag på musik och snor bra grejer/känslor/textrader/stämningar och stoppar in dem i böckerna. Jag fastnar lättast för sådant som sjungs på svenska. Till exempel: Säkert, Jakob Hellman, Veronica Maggio, Håkan Hellström. Förra gången lyssnade jag nästan ihjäl mig på Säkert, och snodde till och med ett låtcitat av henne som titel till boken. Det har jag inte gjort den här gången. Än.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Skrivställen

Fråga: Sitter du alltid hemma och skriver? Man har ju en romantisk bild av att sitta och skriva på café med regnet strilande utanför fönstret. Men det kanske inte funkar i praktiken? Man kanske måste vara hemma med post-its klistrade överallt för att få struktur och ordning på det man ska skriva?

Svar: Å, den romantiska bilden av att skriva bok på café! Den lever jag med ständigt. Men till 99% sitter jag hemma och skriver. Och det beror tyvärr inte på att jag har hela arbetsrummet fyllt av post-it-lappar och struktur (har en romantisk bild av post-it-lappsstrukturerande också), utan mer på att jag har svårt att koncentrera mig någon annanstans. Det måste vara tyst när jag skriver. Och jag måste vara ifred. Hatar att sitta och skriva bland folk eftersom någon (i teorin) skulle kunna slänga en blick på skärmen och tjuvläsa. Oklart varför det skulle vara så himla hemskt, texten ska ju förhoppningsvis ändå läsas sedan. Men så är det i alla fall. Jag sitter helst hemma själv vid mitt skrivbord, i soffan eller i sängen och skriver.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Redigeringen

Fråga: Hur känns det att skicka in första versionen till förläggaren? Brukar du få mycket förslag på ändringar, och hur känns det i så fall att bli ifrågasatt och kritiserad? Hur mycket brukar du få skriva om? Och gör du det under tiden, eller skriver du först slarvigt och sedan redigerar du i efterhand?

Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.

Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.

Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Nya boken

Fråga: Hur går det med nya boken? Vad handlar den om? Och när kommer den ut?

Svar: Det går sakta framåt. Snart hoppas jag kunna lämna in en första ful och ofärdig version av manuset på boken till förlaget, och sedan hoppas jag att en skitsträng redaktör ska ta tag i det och styra upp och rätta med rödpenna och säga åt mig på skarpen vad som funkar och vad som inte funkar. Så att jag kan skriva om och skriva om och skriva om igen. Jag tycker det är mycket svårt (läs: omöjligt) att bedöma på egen hand om det jag skrivit är bra eller dåligt i det här läget. Ska bli hemskt fint med lite proffshjälp.

Men så här: Den handlar om Alicia, 16 år. Hon har prickig klänning, håret på svaj och väldigt höga tankar om sig själv. När boken börjar har hon precis insett att hon inte är gjord för att gå i skolan - hon är gjord för att uträtta stordåd. Resten av boken handlar om hösten som följer efter att hon hoppat av gymnasiet, skaffat sig ett jobb på ett café och insett att de där stordåden eventuellt inte kommer att ramla ner i huvudet på henne som hon hade tänkt sig. Och så handlar den mycket om en fin mormor, en äldre kille, några kriser och en bästa vän också.

Om allt går bra kommer den att ges ut någon gång under 2012. Kanske nästa vår?

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Förlaget

Fråga: Vad har du för deal med förlaget, vem sätter tidsramarna? Är det du eller förlaget som gett dig en deadline? Hur gick det till när din första bok gavs ut? Och hur gör man när man vill skicka in ett bokmanus till ett förlag?

Svar: Min allra första bok var en intervjubok med och för mellanstadiebarn. Den heter ”Stora syndboken” och den skrev jag och en kompis ihop som examensarbete på journalisthögskolan. När den var klar kollade vi runt på olika barnboksförlags hemsidor, valde ut fem förlag som vi tyckte verkade bra, och skickade boken till alla fem samtidigt. Vi fick snabbt napp, och boken gavs ut av Natur & Kultur 2005.

Min första skönlitterära ungdomsbok kom till flera år senare för att jag fick ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg. Hon skrev ”Jag tror verkligen att du skulle kunna skriva fantastiska ungdomsböcker. Ska du inte försöka?” Efter att ha legat på golvet och kippat efter andan av smicker i ungefär ett halvår bestämde jag mig för att göra det. Försöka, alltså. Jag hade kontakt med förläggaren under hela tiden jag skrev, och när jag hade skrivit en tredjedel skickade jag den tredjedelen till henne. Då läste hon, gillade och gav mig ett kontrakt på boken. Jag brukar rodna när jag berättar det här, för det känns så OERHÖRT lyxigt och overkligt och skrytigt och jagvetinteallt, men så var det. Är fortfarande sjukligt smickrad.

Att ge ut en andra bok är så klart en annan sak (om inget gått snett med den första då, förstås), för då är ju kontakten med förlaget redan etablerad och man har en förläggare och allt sådant. Nu när jag skriver på min andra ungdomsbok har jag berättat för min förläggare att jag skriver, vad jag skriver, hur det går, hur jag tänker, och låtit henne läsa början. Jag har sagt att jag tänker vara färdig att lämna ifrån mig första versionen innan sommaren.

Hittills är det jag som satt upp spelreglerna, och gett mig själv deadlines, men så fort jag lämnat den första versionen av boken till förlaget tar de liksom över arbetsledarrollen. Det är (oftast) då man skriver kontrakt på boken och spikar ett utgivningsdatum. Sedan börjar redigeringen av manuset, och några vändor med omskrivningar. Och sedan följer jobb med omslaget, baksidestexten, marknadsföringen, tryckningen och allt sådant där efter hand. Allt det där lotsar förlaget en igenom, och styr upp. Mycket av det behöver man som författare inte ens vara så delaktig i om man inte vill, men jag är en sådan där som helst vill vara med på alla hörn hela tiden och tycka och komma med förslag. Då får jag det. Det är så klart inte säkert att jag får precis som jag vill hela tiden, men jag får i alla fall tycka. Och hittills har vi aldrig varit osams, förlaget och jag.

Om man har ett bokmanus och vill skicka in det till ett förlag men inte vet hur man gör så tycker jag att man ska börja med att kolla upp förlagens hemsidor. Där står instruktioner om vad de har för rutiner, adresser och hur de vill ha in manusen. Oftast vill de ha en utskriven bunt papper i ett kuvert på posten. Då skickar man det, tillsammans med ett kort brev om vem man är och vad man skrivit. Sedan väntar man och hoppas.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Ungdomsböcker

Fråga: Varför skriver du just ungdomsböcker?

Det enkla svaret: För att jag älskar ungdomsböcker. Och för att alla idéer jag fått hittills passat bäst in i den kategorin.

Det lite krångligare svaret orkar jag nästan inte dra här, det kan man älta i evighet. Men i krånglet ryms bland annat en utläggning om att jag tycker att hela stämplingen av böcker så som i ”den här passar för treåringar”, ”den här passar för tonåringar” och ”den här passar för vuxna” är skittråkig. Kan inte alla bara läsa allt som de tycker verkar bra? Hade varit fint, det.

I samma krångelsvar finns också en svamlig utläggning om skillnaden mellan de så kallade ungdomsböckerna och de så kallade vuxenböckerna som ganska mycket går ut på att jag inte tycker att det är så stor skillnad. Det orkar jag inte heller reda ut just nu. Men det tydligaste jag tycker är att ungdomsböcker tenderar att handla om ungdomar, och vuxenböcker tenderar att handla om vuxna. Jag gillar att skriva om ungdomar. Bland annat gillar jag det för att det är en sjukt intensiv tid, där mycket händer för första gången. Första gången man blir kär, första gången man blir full, första gången man blir sviken, första gången man what have you. Första gången = tacksamt och väldigt roligt att skriva om.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Planeringen

Fråga: Hur mycket av handlingen i boken har du bestämt innan du börjar skriva? Växer den fram under tiden, eller har du allt planerat från början? Vet du hur det ska sluta?

Svar: Jag har bestämt i stora drag vad som ska hända i boken innan jag börjar skriva, och jag har listat några viktiga scener som jag vet ska vara med. Jag tror mig veta ungefär hur det ska sluta också. Allt det skriver jag ner i en planering, eller ett synopsis. Det är kanske två sidor långt, det där synopsiset. I det står det lite grann om vilka personerna är, och vad som händer i stora drag i boken, och en lista på ”viktiga scener”. Lite som en skitlång baksidestext som avslöjar alldeles för mycket om handlingen.

Jag gillar verkligen att skriva det där synopsiset. Det är ett bra sätt att få ett hum om ifall idén bakom boken håller, och vilka avsnitt som kommer bli knivigast att skriva. Är det svårt att beskriva boken i ett synopsis är det förmodligen skitsvårt att skriva den också. I alla fall för mig.

När jag väl börjat skriva sedan tittar jag sällan på det där synopsiset, och många saker ändras sedan under resans gång. Men det känns tryggt att ha planeringen i bakfickan som en säkerhet att falla tillbaka på om jag tappar bort tråden. Och för mig är det ett bra sätt att komma igång, att skriva den där sammanfattningen.

Och nej, det heter sannolikt inte ”synopsiset”. Men jag säger så i alla fall.

Och ja, om frågan egentligen är ”Kan man skriva en bok även om man inte vet från början vad som ska hända i den?” så tror jag att man kan det. Kanske inte just jag, men många andra.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Tonårstiden

Fråga: Du skriver ju om tonåringar. Hur mycket har du fått grotta ner dig i din egen ungdomsperiod för att minnas alla de skakiga känslorna? Hur mycket är hämtat från din egen tonårstid?

Svar: Jag minns min egen tonårsperiod väldigt tydligt, så det har inte behövts någon nergrottning, direkt. Vill dessutom gärna tro att det inte är så himla stor skillnad på ungdomar och vuxna som många tycks anse. En person är ju en person, liksom. Först är den barn, sedan är den ung och sedan är den vuxen, men man blir väl inte någon HELT ANNAN på vägen? Eller? Jag ser det nog som att jag blivit mer sansad med åren, men den jag var när jag var sjutton är fortfarande på många sätt väldigt lik den jag är nu. Skala bort lite erfarenheter och vuxensans bara, så är världen fylld av sjuttonåringar. Så tänker jag. Plus: De skakiga känslorna är ju tacksamma på så vis att de just är skakiga, och därför ofta lämnar djupare spår i minnet än allt sansat man är med om.

Givetvis hämtar jag massor av inspiration från min egen ungdomstid när jag skriver. Min första ungdomsbok ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar sig i samma stad, på samma skola, och på samma platser som jag själv befann mig på när jag gick gymnasiet. Jag har varit överallt där Ester och Johan är i boken. Många av scenerna som finns med i boken har jag själv upplevt. Många av känslorna har jag själv känt. Så jepp, där har jag hämtat väldigt mycket från min egen tonårstid. Men långt ifrån allt, boken handlar verkligen inte om mig. Den handlar om Johan och Ester, och de är påhittade personer. Och så är det med boken jag skriver på nu också. Den ligger nära mig själv på många sätt (fast inte lika mycket som den förra, tror jag), men handlar verkligen inte om mig och min tonårstid.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Om bokskrivande: Karaktärerna

Fråga: Hur får du ihop dina karaktärer? Skriver du listor innan på hur de är, eller hur gör du? Och hur får karaktärerna liv?

Svar: Ja, jag skriver faktiskt nästan listor! Eller faktarutor, i alla fall. Fast allra först fantiserar jag och tänker och jämför med personer/karaktärer som redan finns och liksom snickrar ihop en fin person som jag vill skriva om. Det är sjukt roligt. Om man tar Johan i ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” till exempel. När jag snickrade ihop honom tänkte jag väldigt mycket på killen i filmen Juno, min lillebror, en av mina högstadiepolare och killen som jag var ihop med under gymnasiet. Johan är liksom en blandning av dem, tror jag. Plus att han är väldigt lik mig själv också, på många sätt. Så gör jag med alla karaktärer jag hittat på hittills. Pusslar ihop dem med utgångspunkt i några olika verkliga personer eller andra karaktärer jag gillat, samt (oundvikligen, tror jag) mig själv. OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom.

Sedan, innan jag börjar skriva på allvar, plitar jag ner en faktaruta med basic stuff om de viktigaste karaktärerna, med fakta om namn, ålder, familj, intressen, klädstil, var de bor etc. Och så skriver jag en beskrivning av dem och deras personlighetsdrag i ett synopsis. Så jag kan gå tillbaka och kolla om jag glömmer. Fast jag glömmer inte, karaktärerna blir rätt verkliga efter en stund. Som bästa kompisar. Eller ja, bästa kompisar och bästa kompisar, förresten. Klart att jag ibland blir jag väldigt trött på dem och vill göra slut med dem också (de är ju så självupptagna, skitungarna!), men ändå. Jag gillar dem verkligen egentligen.

Kuriosa: Tjejen jag skriver om nu tänker jag mig ser exakt ut som en av mina kompisar, så ibland när huvudpersonen i boken ska välja kläder och jag har slut på inspiration går jag in på min polares facebookkonto och kollar på hennes foton och bara: Jaha. Hon har på sig det här! Mycket praktiskt.

Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.

Svar om bokskrivande

Happy, happy, joy, joy, ni undrar ju massor av roliga grejer! Jag tror jag låter er fråga en stund till, klumpar ihop alla frågor som liknar varann, delar upp svaren och portionerar ut dem lite då och då, så ni inte dör av tristess under tiden. Start imorgon! Ska försöka att inte missa någon fråga.

Frågor om bokskrivande, någon?

Eftersom den här bloggen är inne i en fas där den bara fokuserar på saker som börjar på B (exempel: Bebisar, bakverk, bokjäveln) och jag känner mig trött på att blogga om de två förstnämnda men inte den sistnämnda tänkte jag: Undrar ni ingenting om mitt bokskrivande som jag kan få försöka svara på?

Det hade jag gillat.

Fråga i kommentarsfältet så lovar jag att svara.