måndag, maj 28, 2018

Kära jobbdagbok (17)

Johanna har varit här idag, vi har haft skrivdag. Plötsligt efter typ fem års skrivande bredvid varann med jämna mellanrum hade hon börjat med pomodoro och var skitsträng. "25 minuter, jag ställer klockan!" Sen skrev vi i 25 minuter (frånkopplade från internet och telefoner), tills hennes alarm ringde, och då fick vi kort paus, och sen ny pomodoro, no mercy, och så höll det på.

Det var effektivt. Kanske måste fortsätta med detta på skrivdagar?

Är annars helt otroligt givmild när det kommer till att ge mig själv paus var tredje sekund i skrivet, det är så motigt att ta sig in i en text och komma igång, jag förstår inte hur det kan vara så jädra svårt var eviga skrivdag i första utkastet av något, men det är det. Är den här: Skriver en mening –> suckar skithögt –> kollar instagram –> suddar mening –> kollar instagram –> suckar –> skriver ny mening –> hoppas på att få ett mejl som jag "måste" svara på "direkt"–> hämtar nåt ätbart i köket–> suckar –> stoppar nåt ätbart i munnen –> repeterar. Det tar tretton tusen år att få ihop en sida.

Johannas och mitt värsta är en skitgammal artikel som vi återkommer till orimligt ofta. Där är det en författare som beskriver hur hon gick från att skriva futtiga 2000 ord om dagen till att skriva 10 000 ord om dagen. Jag har bloggat om den här artikeln innan. Det var två år sen. Jag är fortfarande upprörd, uppenbarligen? Uppenbarligen.

I alla fall har de där förbannade 10 000 orden blivit ett internskämt nu. Idag frågade jag Johanna ungefär hur lång en sån bok hon höll på att skriva på nu brukar vara, och hon svarade 30 000 ord. "Tre dagars jobb, alltså" konstaterade jag kallt, och Johanna (som började på boken typ i förrgår bara): "Japp, klar efter den här pomodoron". Sen räknade jag, och konstaterade att boken jag skriver på (låt oss kalla den Viggo 2) bara kommer ta 1,5 arbetsdag att få färdig. Skrattade så högt och länge åt detta att det kom tårar.

Aaaa, och sen gick vi på promenad i Gnesta också, och jag visade Johanna min nya kontorslokal. (Vi måste prata mer om den någon dag.) Nu ska hon övertala alla sina Bagarmossenskrivkompisar att åka på utbyte till Gnesta, och träffa alla mina Gnestaskrivkompisar*, och vice versa. Vänort Gnesta/Bagis.

Rolig dag, detta.

*Sadly finns dessa skrivkompisar mest i min fantasi. Men det finns stor potential i Gnesta på barnboksområdet! Tror vi är 5 eller 6 stycken som skriver/illustrerar som bor här, och förr eller senare lyckas jag väl tvinga alla att hyra kontor på samma ställe som jag och göra lokalen till en liten härlig barnbokshub? Never give up.

4 kommentarer:

  1. Håller på att söka EU-fonds-pengar i detta nu för vårt blivande vänortsutbyte! Det korsar ju faktiskt kommungränser, så ...
    Resor: cirka 65 kr / person med SL-biljetter.
    Och så vidare.

    SvaraRadera
  2. Pomodorometoden har förändrat mitt liv! Min vän Maria, som också är författare, och jag sitter i olika delar av Finland och kör pomodoros samtidigt för att hjälpa varandra på traven (men vi är lite för lata för 25 minuter så vi har förkortat en pomodoro till 20 minuter och sen är jag också jättejättegenerös och ger mig hemskt långa pauser, eh). Men även om jag har ändrat hela pomodorokonceptet (ibland kör jag på 10 minuter också, bara för att nu få NÅNTING gjort) har det hjälpt mig massor med självdisciplinen!

    Och den där artikeln om 10000 ord per dag läste jag också och den spökar fortfarande i mitt bakhuvud. För att trösta mig själv brukar jag tänka att författaren i fråga antagligen satt och copypastade in ordet BLÄ i ungefär 8000 ord. (Den första bok jag skrev var strax under 8000 ord. Den borde alltså inte ha tagit ens en dag att skriva. Fast på riktigt tog det 3,5 år.)

    SvaraRadera
  3. Älskar pomodoro! Funkar även för andra vanliga kontorsarbetsuppgifter.

    SvaraRadera
  4. Hahaha, Malin, 8000 BLÄ. Det skulle jag också klara, kanske. Låter ju skitbra med pomodorokompis på distans!

    Colombialiv: Ja! Tänk om det funkar på prick allt? Typ städ och tråk hemma också? Hoppas!

    SvaraRadera