tisdag, september 29, 2015

Sedär, en liten KBT-session helt gratis

Ska jag berätta en grej jag kommer få skamsköljningar av i hundra år framöver? Klart jag ska. Så här:

Det finns ett stycke i "Djupa Ro" som handlar om hur det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller jag menar, hur huvudpersonen tycker att det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller, ja, vem försöker jag lura? Hur jag tycker att det är.

Det står:
"Det finns saker med att komma tillbaka hem hit som jag inte var beredd på när bussen rullade in vid Näckrosen i förmiddags. Ingelstad är ett så litet ställe, så anspråkslöst. Det är egentligen helt bortkastat att anstränga sig för att verka som om man hänger med här, för det är ingen som bryr sig, ingen som ser någon skillnad. Ändå märkte jag till min förvåning att jag ansträngde mig som fan direkt när jag kom tillbaka. Jag valde t-shirt i en kvart innan jag skulle cykla hit, till exempel. Och det var inte bara för att jag skulle träffa Paula och Tove och grilla på Sikabacken, det var lika mycket för att jag skulle stanna och köpa tändvätska. För att jag skulle gå in i affären och vara tillbaka i byn, och bli granskad och förhoppningsvis godkänd. Jag träffade Louise Anderssons pojk i affären, vettu. Han har varit i Norge och rensat fisk, tydligen. Haft det bra, sa han. Han var tillbaka för begravningen, du vet, så tragiskt är det, så det är. Men annars var det väl bra. Såg ut som vanligt.
Jag vet inte hur mycket av det som är inbillning. Kanske alltihop. Men jag har en känsla av att jag måste bevisa något, och det är hela tiden en balansgång. Kolla på mig! Jag stack härifrån och nu är jag tillbaka. Jag ville se något annat och nu har jag gjort det, men det är lugnt! Det har knappt ens stigit mig åt huvudet. Det är livsfarligt att tro att man är någon här. Och samtidigt är det helt omöjligt att vara anonym. Så jag valde t-shirt i en kvart innan jag cyklade hit, och jag fattar inte varför jag egentligen bryr mig, men det gör jag."
Det här är något jag tänker på varje gång jag handlar i Ingelstad. Jepp, det är löjligt! Jepp, det är självcentrerat! Jepp, det är "varför skulle någon ens bry sig om att du gick in på Ica?"! Men säg det till mitt huvud. Det hör lite dåligt just nu.

Och idag har jag gått in på Ica i Ingelstad!

Med ett freaking filmteam i hasorna.

Flera gånger, fram och tillbaka genom skjutdörrarna, först in, sen ut, sen in, sen ut, och hela tiden var min uppgift att verka oberörd och "bara gå in och ut ur affären, helt normalt, som om du fortfarande bodde här", och hela tiden stod reportern med den stora filmkameran precis utanför och följde min minsta rörelse, och hela tiden stod de som faktiskt var och handlade helt normalt och bodde på orten helt på riktigt inne i affären och glodde på spektaklet, och bara "vad gör hon, vem är hon, vad håller hon med?"

GUD.

Fattar att jag framstår som helt dum i huvudet här, och att detta problem inte är något problem, för det är naturligtvis kul att bli intervjuad om sin bok, det är det. Men åh ändå, de blandade känslorna inför att bli det INNE PÅ ÅNGEST-ICA HEMMA I INGELSTAD?!?

Uh.

10 kommentarer:

  1. Jag sträckläste Djua ro, tycker du blir bättre för varje bok du ger ut. Kan erkänna att jag har lite samma känsla när jag går in på mitt förortskonsum, trots att jag flyttade därifrån för snart 15 år sen... Ser framemot ditt besök i Växjö i november!

    SvaraRadera
  2. Känner igen det där som fan! Alltså, inte att gå runt med ett filmteam på ica't där jag växte upp, det kommer nog aldrig att ske, men att jag bryr mig så mycket mer om hur jag ser ut och så...

    Inte i lilla byn där jag verkligen växte upp, för där bor bara 500 pers och det finns inte ens en affär, men när jag ska in till Falun som var "sta'n". Då jädrar ska det sminkas sig och matchas kläder och vara snygg som bara den, men när jag ska in till Göteborg som är "sta'n" nu så bara "äh, smink, kläder, vem bryr sig? ingen känner mig här ändå!" Himla konstigt fenomen det där.

    SvaraRadera
  3. hahaha!

    åh, älskade att läsa "xxx, så det är". Så avslutar mina smålandssläktingar också sina meningar och det är ju så obegripligt? Men roligt!

    Längtar efter att läsa resten av Djupa Ro.

    SvaraRadera
  4. Tack snälla Stina, vad glad jag blev nu!

    Och Pernilla: Phew, tack. Inte bara jag, alltså? Känns ändå tröstande.

    Johanna: Haha! Så glad att du gillar "xxx, så det är"! Fick slåss för att ha det kvar, på grund av svårläst och obegripligt :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh men det är ju så det ÄR, så det är. :) Fantastiskt fint att du behöll det!

      Radera
  5. Haha, underbart! Känner igen känslan och vete sjutton hur normal jag skulle lyckas se ut jag dessutom blev filmad ;)

    SvaraRadera
  6. Åh vad jag känner igen mig i det du skriver -uppväxt i samma håla som Titti Persson :), och det är ju verkligen så där det är, o alla som tycker o tänker o alla som har koll på allt o det krävs verkligen inte mkt för att avvika från normen.
    Tack för att du (ni) skriver om det här..

    SvaraRadera
  7. Haha, jag reagerade också glatt på "så det är" som de även säger här i Ljungby. Samt får krypningar av tanken att gå in på ICA hemma i Hedemora, fast jag knappt känner igen folk där längre.

    SvaraRadera
  8. Jag sommarjobbade på vårt Konsum. Samhälle på 1000 invånare. Och min farfar var frisör, morfar hade lanthandel. Vet preeeeeecis.

    SvaraRadera
  9. Anonym21:18

    Mina föräldrar (bor i Växjötrakten) säger också "så det är" i var och varannan mening, mycket glad att du behöll det i boken (som jag längtar efter att läsa!)
    PS. Min mamma jobbar i affären hemma, förstår känslan precis.

    SvaraRadera