Varannan vatten

Okej, nedan följer lite bokprat, låtsas att ni är intresserade? Jag har tänkt ut en hel ungdomsroman på sistone, gjort en plan, hittat på fyra huvudpersoner, gjort research, skrivit anteckningar, och provskrivit första kapitlet. Och sen har jag bestämt mig för att det nog inte går. Inte just nu i alla fall. För jag orkar inte? Ämnet är så allvarligt och läskigt, och jag vetifan om jag pallar att umgås med tanken på en styckmördad fjortonåring i ett år framöver. Mitt huvud behöver liksom inte påfyllning av tankar på vad som kan hända med barn, och hur det påverkar människor i deras omgivning. Inte den här veckan i alla fall. Mitt huvud behöver påfyllning av: första förälskelsens pirr och panik, mjukglass och vårsol och delade hörlurar på en buss.

Ja, så nu lyssnar jag på Håkan Hellströms "Valborg" helt orimligt många gånger om dagen och tänker ut en ny bok istället. Kanske skriver jag den istället.

(Tänk om det är så - att jag styr mitt egna mående med det jag skriver. Att jag blir ledsen av att skriva ledsamma saker, och fluffig av att skriva fluff.)

(Coolt.)

(Also: Hur mår ni, deckarförfattare of the world?)

Dagens boktips

Jag läste en så bra bok idag, så efteråt var jag tvungen att göra följande: 1. Gråta. Inte för att boken var sorglig, utan för att jag blev så jädra känslosam av den, vet inte om jag var glad för att jag inte var nitton längre, eller om jag var ledsen, men jag tror kanske mest ledsen, det var rätt härligt att vara nitton. 2. Sms-trakassera Johanna som jag visste hade läst samma. 3. Sms-trakassera personen som jag trodde hade jobbat med boken på förlaget. 4. Mejl-trakassera personen som verkligen hade jobbat med boken på förlaget. Observera här att de två sistnämnda personerna råkar vara personer jag känner, som jobbade med min senaste bok också, jag brukar inte alltid sms-trakassera förlagsmänniskor så fort jag läser en bok. (Johanna däremot, har jag för vana att sms-trakassera på regelbunden basis.)

Boken var: "M varken mer eller mindre" av Petra Backström. Det var väldigt, väldigt, väldigt länge sedan (vi pratar om flera år här) jag läste en svensk bok för unga vuxna som jag gillade så mycket som jag gillar den här. Den är så exakt och skarp och rolig och smart och redan på första sidan står det: "Han försökte strypa sig själv när han var tio. Inte för att han led av ångestattacker eller dödslängtan - vilken tioåring gör det? Men han var väl lite dum i huvudet som liten helt enkelt." Ja, och efter det var jag naturligtvis kär i den. Boken, alltså.

Är i och för sig fruktansvärt sur för att jag inte skrivit den själv, men förutom den lilla krisen: hjärtögonemoji. Läs den?

Live från mitt huvud

Kom på häromdagen att det vore kul att göra en serie små korta filmsnuttar, "veckans vegovideo", med olika teman för de olika avsnitten, och tips och trix och kanske ett recept i varje, och har sedan dess inte kunnat tänka på något annat alls. (Jo, tog en kvarts paus och kollade på det här klippet med Adele för att Johanna tvingade mig. Det som hände då var det här: OMG, BLEV SÅ JÄVLA KÄR I HELA VÄRLDEN, I ALLA FALL I ADELE OCH DEN DÄR SNUBBEN BREDVID HENNE I BILEN, JAMES SOMETHING, ÅH?!? Älskar alla som sjunger i bil. Till exempel jag sjunger väldigt ofta i bil, och jag är rätt gullig? Min bästa bilsjungarlåt är "Hero" av Family of the year. Jag har kommit på en egen andra-stämma till refrängen. Den är så SJUKT snygg, alltså, det är synd och skam att ingen annan någonsin kommer få höra den?!?) (Sen tog jag en timmes paus till och lyssnade på ett avsnitt av podden Invisibilia och det var det ju värt, så himla intressant. Jag lyssnade på avsnittet om tankar. Det hette "the secret history of thoughts". TIPS!) Det tar sjukt lång tid (för mig) att göra ett fyra minuters videoklipp. Flera dagar, faktiskt. Men det är också sjukt roligt, så jag fortsätter väl tänka på det en stund till.

Hej hej!

Årets första jobbdag

Och om den vill jag säga: Vilken klassiker, ändå. Första halvan av dagen har jag städat kontoret och försökt lokalisera mitt skrivbord under allt junk som samlats där under jullovet. Vet inte hur det sker, men den lilla kattvinden aka mitt kontor har liksom en tendens att förvandlas till tillhåll för allehanda kartonger, väskor, tvättkorgar, what have you, så fort jag tittar bort i en halv sekund? Tittar jag bort ett helt jullov går det knappt att ta sig in. Men aja. Andra halvan av dagen har jag sammanställt alla verifikationer till förra årets bokföring prydligt i en pärm som jag ska trava iväg till min redovisningskonsult med imorgon. Har även: tittat i min kalender och bestämt att jag inte ska boka in fler skolbesök under våren än de jag redan bokat in. Samt tömt mejlkorgen. Åh herre jesus i himlen, vad jag älskar tomma mejlkorgar!!! (Älskar i och för sig även mejl, men inte när de hopar sig och ligger och är obesvarade dåliga samveten.)

MITT ARBETSLIV ÄR ETT TOMT BLAD! MED DOFT AV AJAX! OCH JAG HAR NYA PENNOR!

Älskar livet.

Nu ska jag gå ner på nedervåningen och socialisera med barn och barnvakter. De är nyklippta. Inte barnvakterna, kanske, men barnen. En har till och med svinfräck neonorange färg i sitt stubb! Tack för det, Gnesta Klippet.

Aspudden på lördag

Är så dåååålig på att komma ihåg att tipsa om sånt här lite mer än en halv sekund innan det är dags, men nu jädrar! Flera dagars framförhållning!

På lördag, 19/12 signerar jag och Sara Ask "Ännu mera vego" i Aspuddens bokhandel (Hägerstensvägen 130). Mellan klockan 12-13 är vi där! Och eftersom Aspuddens bokhandel är known to man as den trevligaste bokhandeln i hela stan, så kan jag verkligen rekommendera en utflykt dit. Oavsett om man vill ha en autograf av mig och Sara eller inte. En bok eller tio är en jättebra julklapp! Till alla! I alla bekantskapskretser!

Det var jag värd

Den här ödmjuka personen har (LIKE A BOSS!) fått stipendium från författarfonden idag, och inkasserat 70 000 kronor utan att passera gå. Är så väldigt, väldigt glad för det här!

"Författarfonden har till huvudsaklig uppgift att fördela den statliga biblioteksersättningen. Ersättningen fördelas dels i form av individuella ersättningar (statistiskt beräknade eller s.k särskilda författar- och översättarpenningar), dels i form av olika typer av bidrag och stipendier till upphovsmän till litterära verk: författare, översättare, tecknare och fotografer."

Visste ni det, att varje gång ni lånar en bok på biblioteket, avsätts 1 krona och 52 öre till den så kallade biblioteksersättningen? Staten pungar ut med dessa pengar för att allmänheten ska ha tillgång till litteratur och kunna låna böcker på biblioteken gratis, samtidigt som författaren som slitit i sitt anletes svett för att skriva boken ändå ska få lite ersättning för mödan. Lite mer än hälften av dessa 1,52 kronor går till författaren. Resten går in i en stipendiepott, som man som upphovsman kan söka pengar ur två gånger om året.

Och, eh...

Det är verkligen inte säkert att just ens egna stipendieansökan blir beviljad.

(Hälsar en som ansökt en ziljard gånger.)

MEN DET KAN UPPENBARLIGEN HÄNDA?!? WOOP! WOOP!

Är så tacksam och glad och stolt nu, va.

Vad skriver du på just nu?

INGET, ABSOLUT INGET.

Och det är okej.

(Yes, this is Lisa talking to Lisa.)

Det här har jag gjort de senaste två dagarna på jobbet: Översatt klart en bilderbokstext om två syskon som flyr från krig (från engelska). Varit på möte med min bilderboksförläggare och Emma som illustrerar alla dinosaurieböcker, och kollat på Emmas nya skisser till den femte boken om Ivar. Varit på Ordfront och signerat och skickat ut en massa kokböcker till journalister och så. Lagat mat till en journalist och en fotograf som var på besök i 2,5 timme och ska skriva ett reportage om kokboken. Hämtat ut paket på posten med 50 kokböcker i. Skrivit hälsningar i alla böckerna. Packat dem i femtio paket. Skickat ut dem till alla som beställt böcker via mig. Svarat på mejl. Förberett ett litet tal jag ska hålla på en prisutdelning för en massa mellanstadieelever som skrivit noveller imorgon. Stämt av frågor med en person som ska intervjua mig i en morgonsoffa (inte på tv, men väl inför 300 personer i publik) på fredag. Och strax, ikväll: Pratat om och signerat kokböcker i Adlibris butik på Regeringsgatan. (Gamla Bokskotten! Kom gärna dit! Klockan 19!)

Ändå är min känsla att jag "inte jobbar". Att jag bara "glider omkring". Att någon snart kommer att komma på mig och dra mig inför rätta och bara "SHOW ME THE PÅBÖRJADE NYA BOK DIN LATA LILLA..."

Kämpa, Lisa!

Eller jag menar: Slappna aaaav, gumman, ta en kaka till.

I resten av livet har jag väl mest ställt in en radio i köket och börjat lyssna på P1 när jag lagar mat. Men det räcker ju å andra sidan rätt långt.

Tjuvtitt: Ännu mera vego

Den är här nu! Uppföljaren till Mera vego heter (of course) Ännu mera vego, och det är jag och Sara Ask som gjort recept och skrivit texter, Ulrika Pousette som tagit alla bilder, och Katy Kimbell som gjort formen.

Jag skulle vilja påstå att det här är en kokbok för alla som vill ha ny vegoinspiration i köket. Den passar både den som redan är vego (och är trött på sina gamla vanliga recept), och den som inte alls är vegetarian (men vill börja laga lite mer vegetariskt, och inte vet riktigt hur eller vad). Eller för den arma krake som är förälder till ett barn som plötsligt deklarerat att hen blivit vegetarian, för den delen.

Vi har haft hela familjen i åtanke när vi gjort recepten, och i den bästa av världar passar därför rätterna både små barn, stora barn och vuxna. Recepten är indelade efter hur lång tid matlagningen får ta - och här finns både kaossnabba recept, vanliga vardagsrätter, festliga helgmåltider, och mat för speciella tillfällen (TILL EXEMPEL JUL, som ju känns hyfsat aktuellt, no?)

Grunden i recepten är lakto-ovo-vegetarisk, och det betyder att en hel del av rätterna innehåller mjölkprodukter och ägg. De recept som är veganska (alltså helt fria från alla slags animaliska produkter) eller lätta att vegananpassa har vi märkt med en stämpel. Den stämpeln sitter på mer än hälften av recepten. Det finns inget "låtsaskött" som quorn eller sojabitar eller fejkbacon i något av recepten.

Och så får man lite tips och trix mellan varven också! Till exempel kring var man hitta järn i vegovärlden, hur man familjeoptimerar sin måltid, hur man blandar egen tacokrydda, när olika grönsaker är i säsong, och hur man lättast får ut de röda kärnorna ur ett granatäpple. Och så får man lära sig göra palak paneer! Mm... palak paneer.

Från och med nu går den att köpa i bokhandlar och på nätet! (Eller via mig om man vill ha en signatur i. Då klickar man här.) Jag håller alla tummar jag har för att ni ska tycka om den.

"Nu kan ni ta upp era tärningar"

Hej från ett hotellrum i Oskarshamn, här sitter jag och fostrar en ny generation läsare av mina ungdomsböcker. Eller, ja, jo, nåväl, typ. Det är i alla fall fjärde året i rad jag är här en hel vecka, och träffar kommunens åttondeklasser. Det är alltid skitbra. Blir jämt så glad av att se jobbet de lägger ner på läsning i skolorna här, helt envetet jädra slit, utan paus, alltid en gemensam bok på gång i klasserna. Det funkar så väldigt, väldigt bra. SLUTA ALDRIG, OSKARSHAMN! Ni är ta mig farao ett föredöme för hela lärarkåren.

Själv håller jag i skrivverkstäder.

Det är kul.

Vi leker med tärningar.

Igår var det en elev som slog sig fram till att hens påhittade karaktär just nu befann sig i Kristdala med en kondom i fickan. Hen ba: "Vad fan ska han med den till, i Kristdala? Tror han att han kommer få användning av en kondom där? Stackarn. Han kommer bli så besviken."

Det var väldigt roligt.

Kanske speciellt för alla som kände till Kristdala (hela klassen), men också för oss andra (okej, mig).

Hej hej.

Författarskola i 10 delar

Under hösten har Svenska Dagbladet publicerat en författarskola i tio delar som jag gjort, riktad till högstadiet/gymnasiet. Men den funkar fasen skitbra på vuxna också, tipsen är ju ungefär de samma oavsett hur gammal den aspirerande författaren är, tycker jag. Kanske kan någon här ha nytta av dem? (Lärare? Sno övningarna! De är roliga.)

Här är alla tio delar! Inklusive skrivövningar!

1. Hitta på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

Ute på andra sidan

Jag gjorde det! Jag gjorde det!

Liten lista över folk som kom och lyssnade när jag pratade på scen hemma i Ingelstad igår:

- Min mellanstadielärare
- Min barndomsfavoritbibliotekarie
- Min pappa
- Min syster
- Min barndomsbästis som jag inte sett sen vi var nitton
- Lite spridda föräldrar till mina kompisar
- Min förskolefröken
- Några polare till mamma och pappa
- En före detta pojkväns mamma

... och kanske sjuttio personer till.

Jag var livrädd. LIVRÄDD, säger jag! Men det kastades inte en enda rutten tomat, folk var bara snälla och urgulliga och glada och ville ha en bok med signatur i sen, och jag vet inte, jag är fortfarande helt tårögd av detta, så cool grej ändå? Där stod jag inför mina barndomspersoner och babblade om mina barndomsdrömmar om att en dag få skriva en bok. Med en freaking bok i handen som jag gjort? Åh, ändå.

Föreläsningar vi minns

Käre hjärtanes, håll en tumme för mig imorgon? Jag ska prata om "Djupa ro" på biblioteket hemma i Ingelstad, och det skrämmer mig i det närmaste till döds. I vanliga fall när jag står inför någon slags publik är publiken okänd. Då är det lugnt. Jag har liksom vant mig vid att babbla på inför okända, jag tar ett djupt andetag då, och är Författaren, och det går oftast okej, jag har övat. Men i Ingelstad? Där kan jag väl för farao inte komma dragandes och vara någon himla Författare heller, där är jag ju "Bosse Bjärbos dotter" eller "Petters syrra" eller "Anna på Dalängs kompis" och DEN PERSONEN PRATAR INTE INFÖR PUBLIK, åh, herregud.

Min gamla förskolefröken kommer dit.

Detta vet jag, för hon har skrivit ett handskrivet brev till hela familjen och skickat det hem till mamma och pappa, och uttryckt sin pepp inför denna tilldragelse.

Minst åttio andra personer kommer också dit.

Detta vet jag, för biblioteket har fått boka den gamla biosalongen för att få plats "nu när det är så stort intresse".

SVÄLJ.

Sitter och bläddrar frenetiskt i boken för att hitta något stycke som passar att läsa högt. Inte de styckena där huvudpersonerna kallar Ingelstad för "jävla håla" eller "anspråkslöst litet ställe" eller "rövhål" eller "klaustrofobiskt och instängt" kanske? Nä... nä.

Men kanske detta?

"Det är konstigt med platsen man växt upp på. Att den aldrig kommer att lämna en. Man fattar inte det när man är liten och tultar omkring på plastmattan i ett grådaskigt kök och drar ut kökslåda efter kökslåda, men stället där man växer upp sitter fast i en sen. Det grådaskiga köket kan renoveras, huset kan byggas om, man kan flytta, samhället kan ändras. Men det spelar ingen roll. Det kommer finnas kvar i dig ändå. Och det kommer att ha format dig som människa, oavsett vad du tycker om det. 

I Ingelstad finns det en lekpark som ligger strax bakom Toves hus, och av någon anledning stannar jag med cykeln där nu. Vi brukade klättra omkring på bergsknallen som låg i ena hörnet av parken. Glasberget, kallades den. Det är verkligen ingen märkvärdig kulle, men då vilade det något mäktigt över den. Som om den var något slags skatt, att hela berget var värdefullt. Jag vet inte vad den typen av bergart heter, kvarts eller gnejs eller sandsten. Jag minns inte, men berget var vitt som om det var gjort av glas eller stelnat glitter och jag minns att jag kände mig rik. Vi hade ett helt berg av ädelsten. Vi hade inte en enda rulltrappa, bara ett övergångsställe och en mataffär, men när kriget kom skulle vi som bodde i Ingelstad i alla fall ha ett helt berg av diamant. You can’t fuck with that. 

Jag vet inte varför jag tänker på det nu, jag trodde inte ens att jag kom ihåg det, men kanske är det just det som är grejen. Jag kommer alltid att komma ihåg. Jag kan aldrig ta mig härifrån helt. Jag kan flytta till Norge och rensa fisk, åka på roadtrip i USA och skaffa mig nya ställen att kalla hemma, men det här samhället kommer ändå alltid att vara stället där jag växte upp. Där vi växte upp. Och varje gång jag tittar på Ludde eller Tove eller Paula så kommer jag inte bara att se dem, jag kommer att se allt det här också. 

Och ändå räcker det tydligen inte."

Åh, Ingelstad, jag hatälskar dig så himla mycket, vi ses imorgon?

SVÄLJ.

Bubbla schmubbla

”Man skriver ju om saker som har hänt i livet, men också om sådant som har odlats i en lite i hemlighet. Man bär lite av ett museum av känslor, händelser, insikter och tankar inom sig. Det är det museet jag går omkring i när jag skriver.”

Johanna la upp det här citatet på sin blogg häromdagen, och nu lägger jag upp samma, för jag har tänkt på det sen dess. Det är Ola Nilsson, författare, som sagt det i en intervju i SvD. 

MUSEUM! Sånt himla mys! Själv har jag alltid tänkt på det som en bubbla. Ni vet en sån med låtsassnö i, som man skakar på för att snön ska falla över den lilla... eh snögubben därinne. En sån. Jag är snögubben, och bubblan är tillståndet jag ibland tycker att jag hamnar i när jag skriver. Rätt mysigt, på sina sätt. Men rätt klaustrofobiskt också? Inne i den där bubblan hörs den riktiga världen bara dovt på avstånd, för väggarna är av tjockt glas, och där inne står jag, fastskruvad i marken, och låter det... eh, snöa känslor, händelser, insikter och tankar över mig. Om man skriver en bok om sorg och depression, till exempel? Då kan man säga att det snöar sorg och depression. 

"Kul."

Ett museum känns mycket... luftigare, på något vis. Högt i tak. Stora salar, med montrar. "Kolla, där ligger sorg", kan man till exempel tänka när man spankulerar omkring därinne. "Så ser den ut." Eller: "Se där! Här har vi en depression. Om jag går runt och kollar från andra hållet får jag se hur den ser ut från baksidan. Intressant!" Sen går man bara vidare, och kanske tar man en kaffe, och kanske köper man en snygg anteckningsbok i shopen, och sen går man hem.

Ska så byta min bubbla mot ett museum från och med nu.

Mycket bättre ju.

*SWOSH*

Om jag fick en penny för varje gång jag lusläst texterna i den här de senaste dygnen... och ändå har jag väl säkert missat någon himla vårlök* någonstans. MINA NERVER! Men nu är vi klara. Vi är det.  Vi är faktiskt det! Och. Boken. Är. Skickad. Till. Tryck. (Jag vill tacka livet.)

*salladslök, vi menar salladslök, jag svär

KONFETTI ÖVER HEMMAKONTORET!

Skrivkurs i Huskvarna

Är det någon här inne som bor i Huskvarna eller close by? Lördagen den 14 november kommer jag till biblioteket där och håller en heldags skrivkurs för alla över 13 år. (Skitkul om det blir BÅDE unga och vuxna som kommer!) Det kommer bli roligt och fyllt av: Tips! Trix! Jätteroliga skrivövningar! Inget läskigt! Vi kommer prata om hur man hittar på en karaktär, hur man skriver dialog, hur man skapar spänning i sin text. ETC! Och det är gratis.

Här läser man mer, och anmäler sig. Det finns några platser kvar just nu, men skynda fynda.

Djupa Ro och responsen

När Djupa Ro släpptes för en månad sen var jag extremt nervös, och extremt exalterad över att den fanns i verkliga världen så att någon annan än jag själv och mina närstående faktiskt skulle kunna läsa den. Nu har jag lugnat mig (pytte)lite. Det brukar vara så. Det är som att det krävs åtminstone några läsarreaktioner innan jag kan coola ner och se lite mer sakligt på bokuslingen, känna mig ganska trygg med att jo, ja, den blev ju ungefär som jag ville, jag gjorde mitt bästa. Alla som läser den kommer inte tycka om den, för alla gillar inte samma saker. Så ska det ju vara. Men andra kommer kanske faktiskt att älska den. Det verkar verkligen som om det faktiskt finns folk som älskar den?!? Det gör mig så jädra glad.

Här är de recensioner jag hittat hittills:

Aftonbladet
Norrbottenskuriren
Old adult reads young adult
Booklovin
Bokhora
Sincerely Johanna
Boklådan
Prologen
Enligt O
Prickiga Paula
Booze'n'books
Dolas bokblogg
Sofies bokblogg
Ge oss boken!
Carolina läser
Bokhyllan blo.gg
Bokbaciller
Bookbirds
Sagan om sagorna
Bokstaden
Collaget
Västmanländskans bokblogg
Gagas bokblogg
My lifestyle by Elvira
Boktycke
Mörbylånga bibliotek
Barnbokslandet
Working on a dream

Och varje gång boken dyker upp i en tweet eller ett instagramfoto eller en kommentar någonstans tar mina inälvor ett litet nervöst/glatt skutt. Att folk läser min bok nu! EXCITE!!!

*sväljer nervöst*

Åh herregud, är det något som gör mig stressad så är det att läsa korr på kokbok och försöka hitta alla eventuella felaktigheter i recepten, så det inte råkar stå typ "ta en liter salt" istället för "ta lite salt" på nåt ställe. Hittills har jag hittat att vi glatt tipsar kokboksläsaren om att slänga i "56 stänger" vårlök i en wok, till exempel. Tror eventuellt att det blir godare om vi ändrar till "5-6 stänger" som vi menar istället? Är också stolt över kaprissmöret där vi glömt nämna själva kaprisen i både ingredienslista och tillagningsanvisningar. KÄMPA, KOKBOKSGRUPPEN!

Snart går Ännu mera vego till tryck. (Inshallah.) Förhoppningsvis utan felaktigheter alls.

Hej från biktbåset

Jag är inne i en så seg jobbperiod nu, jag gör ingenting. (Och med "period" menar jag "några veckor". Och med "ingenting" menar jag "mindre än vanligt".) Jag är vanligtvis rätt produktiv skulle jag vilja säga, snabb och så, ni vet, mitt företagsnamn är Flitiga Lisa. Jag tror aldrig jag missat en deadline. Och när jag skriver här på bloggen att "Nu finns den här boken!" och visar upp en ny bok, då har jag redan nästa bok på gång, och säkert nästa därefter också, och det är ju inga konstigheter, för bokvärlden har så sjukt långa arbetsprocesser, det är så för många jag känner som skriver böcker. Men nu? Åh, jag orkar inte. Jag hittar mig själv framför datorn, och det enda jag känner när jag ser wordikonen är: UH. Och så slösurfar jag bort en timme till och har knappt ens dåligt samvete för att jag gör det.

Det är lite läskigt att ingen märker det?

Jag skulle kunna sova bort ett år av mitt arbetsliv utan att någon ens visste om det.

(Förutom de som berördes direkt ekonomiskt, då, men det säger ju sig självt.)

Nu tror jag inte att jag kommer göra det, det är lugnt, jag vaknar väl snart och orkar tänka igen, hoppas jag.

Men det är onekligen lite ensamt att vara egenföretagare emellanåt.

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på

Diskussionen under det här inlägget på Bokhora är ju något intressant på spåren: Syns barn- och ungdomsboksförfattare så sällan i media för att de är ointressanta och skriver ointressanta böcker? Eller är det möjligen så att frågorna som ställs i de få fall barn- och ungdomsboksförfattare blir intervjuade är lite, lite trötta? Och att texterna (och därmed bilden av barn- och ungdomsboksförfattare) blir därefter?

Oh, well..

I kommentarerna listar Johanna tre frågor hon är ganska säker på att Jonas Hassen Khemiri inte fått svara på en enda gång under den här hösten (och då har han ändå varit med i prick alla medier). Det är frågor som en barn- och ungdomsboksförfattare får svara på i nästan varenda intervju. Och jag kan fler! Här är hela toppen på isberget av listan!

10 frågor en författare som skriver för vuxna aldrig behöver svara på:
1. Jag har inte hunnit läsa din bok, vad handlar den om?
2. Vad är egentligen en vuxenbok?
3. Hur kommer det sig att du skriver just vuxenböcker?
4. Får man verkligen skriva om tunga saker, som döden och sorg, i en bok för vuxna?
5. Har du som författare något ansvar för läsaren, jag menar, vad händer om Torsten, 55 år, mår dåligt av att läsa om mordet du skildrar i din bok? Är det något du tänker på när du skriver?
6. Vad tycker du om vuxnas läsning? Har du några tips på hur man ska få fler vuxna att läsa böcker?
7. Vad tycker du om dagens vuxenböcker, rent generellt?
8. Hur kan du, som är 54 år, skriva om en huvudperson som är 41 år?
9. Vad vill du säga till dagens vuxna?
10. Hur ser dina planer för framtiden ut, ska du skriva en riktig bok snart?

Bubblare: Vad tycker du om XX, som ju är en extremt känd författare som ju faktiskt också skriver vuxenböcker men som i övrigt inte har något att göra med dina böcker alls?

På det bästa seminariet jag var på under bokmässan fick Jonas Hassen Khemiri frågor om Gud. Om minnen, om ordens makt, om kärlek, om politik, om bostadsmarknaden i Stockholm, om att bli pappa, och om att se sin mormor bli dement, om livet, döden, tomrummen när någon försvinner, och hur en del människor nästan blir tydligare för oss efter de dött, för att vi själva fyller de där tomrummen med ord och minnen, om terapi.

Tror fan att det var intressant?

Jag grät.

Jag hade inte gjort det om han han hade fått svara på fråga 1-10, det hade jag verkligen inte.

Sedär, en liten KBT-session helt gratis

Ska jag berätta en grej jag kommer få skamsköljningar av i hundra år framöver? Klart jag ska. Så här:

Det finns ett stycke i "Djupa Ro" som handlar om hur det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller jag menar, hur huvudpersonen tycker att det är att gå in på Ica i sin lilla hemort. Eller, ja, vem försöker jag lura? Hur jag tycker att det är.

Det står:

"Det finns saker med att komma tillbaka hem hit som jag inte var beredd på när bussen rullade in vid Näckrosen i förmiddags. Ingelstad är ett så litet ställe, så anspråkslöst. Det är egentligen helt bortkastat att anstränga sig för att verka som om man hänger med här, för det är ingen som bryr sig, ingen som ser någon skillnad. Ändå märkte jag till min förvåning att jag ansträngde mig som fan direkt när jag kom tillbaka. Jag valde t-shirt i en kvart innan jag skulle cykla hit, till exempel. Och det var inte bara för att jag skulle träffa Paula och Tove och grilla på Sikabacken, det var lika mycket för att jag skulle stanna och köpa tändvätska. För att jag skulle gå in i affären och vara tillbaka i byn, och bli granskad och förhoppningsvis godkänd. Jag träffade Louise Anderssons pojk i affären, vettu. Han har varit i Norge och rensat fisk, tydligen. Haft det bra, sa han. Han var tillbaka för begravningen, du vet, så tragiskt är det, så det är. Men annars var det väl bra. Såg ut som vanligt.
Jag vet inte hur mycket av det som är inbillning. Kanske alltihop. Men jag har en känsla av att jag måste bevisa något, och det är hela tiden en balansgång. Kolla på mig! Jag stack härifrån och nu är jag tillbaka. Jag ville se något annat och nu har jag gjort det, men det är lugnt! Det har knappt ens stigit mig åt huvudet. Det är livsfarligt att tro att man är någon här. Och samtidigt är det helt omöjligt att vara anonym. Så jag valde t-shirt i en kvart innan jag cyklade hit, och jag fattar inte varför jag egentligen bryr mig, men det gör jag."

Det här är något jag tänker på varje gång jag handlar i Ingelstad. Jepp, det är löjligt! Jepp, det är självcentrerat! Jepp, det är "varför skulle någon ens bry sig om att du gick in på Ica?"! Men säg det till mitt huvud. Det hör lite dåligt just nu.

Och idag har jag gått in på Ica i Ingelstad!

Med ett freaking filmteam i hasorna.

Flera gånger, fram och tillbaka genom skjutdörrarna, först in, sen ut, sen in, sen ut, och hela tiden var min uppgift att verka oberörd och "bara gå in och ut ur affären, helt normalt, som om du fortfarande bodde här", och hela tiden stod reportern med den stora filmkameran precis utanför och följde min minsta rörelse, och hela tiden stod de som faktiskt var och handlade helt normalt och bodde på orten helt på riktigt inne i affären och glodde på spektaklet, och bara "vad gör hon, vem är hon, vad håller hon på med?"

GUD.

Fattar att jag framstår som helt dum i huvudet här, och att detta problem inte är något problem, för det är naturligtvis kul att bli intervjuad om sin bok, det är det. Men åh ändå, de blandade känslorna inför att bli det INNE PÅ ÅNGEST-ICA HEMMA I INGELSTAD?!?

Uh.

Post bokmässa

Ett dygn efter bokmässehemkomsten känner jag mig fortfarande konstant åksjuk, med hjärtklappning och yrsel, vissen som en halvdöd krukväxt. Men jag är också så himla glad. Det var min roligaste bokmässa hittills, tror jag. Så himla många som ville säga hej! Så roligt att äntligen få prata om Djupa Ro! Och den sålde slut i montern!

Lille bok.

Imorgon ska jag upp vid halv fem för att åka tåg igen, och jag fattar inte riktigt hur det ska gå till, men det ska det väl.

Tack och puss till alla som lyssnade när jag babblade, köpte en bok, eller sa hej!

Jag blev jätteglad.

Lördag 19:12

Hej från hotellrummet och bokmässan, jag bloggar i självbevarelsedrift, lägger jag mig ner på sängen somnar jag, och somnar jag missar jag middagen jag ska på, och missar jag middagen jag ska på så händer väl kanske inget jag inte kan leva med, men jag försöker hålla mig vaken.

Jag är mycket, mycket trött.

Igårkväll inledde jag 97% av alla mina meningar med frasen: "Jag var och lyssnade på Jonas Hassen Khemiri idag och..."

(Här är en förresten en väldigt rolig krönika apropå JHK. Prick så.)

Ikväll vet i tusan vad jag ska ha för inledningsfras.

Kanske: "Öhhhhh..."?

Förmodligen "Öhhhhh..."

Googlar "djupa ro" sökverktyg "senaste dygnet"

Okej, så jag sydde en kjol igår för att jag blev så sur när jag skulle packa till bokmässan och inte hade "nån bra" svart kjol i hela garderoben. Nu är den nerpackad i väskan tillsammans med 1. Flera par skor, 2. Flera par strumpbyxor och 3. Flera par huvudvärkstabletter, 4. Flera par klänningar, samt lite annat jox. Jag har inte ens glömt min namnskylten! Det är annars en klassiker.

I övrigt ägnar jag livet åt att ha huvudvärk och dammsuga hela internet efter någon som hunnit läsa "Djupa Ro" och tycka något om den, och i så fall vad, och det borde jag kanske inte avslöja offentligt att jag sysslar med för det är ju inte så coolt, men skit i det nu, jag gör det i alla fall. Jag har hittat några stycken. Jag bär dem som den sista droppen vatten.

Det här är vad jag tänker kring författare som säger "jag läser inte recensioner" eller "det är inte viktigt för mig hur boken tas emot": AHAHAHAHA!!! Gulligt.

Imorgon går tåget mot Göteborg.

Vi hörs igen på andra sidan?

Mitt schema under Bokmässan 2015

Peoplez, snart är det bokmässa, WOOP! Jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot detta. Jag är där från torsdag till söndag, och det här är mina offentliga punkter i programmet, om någon vill komma och lyssna, säga hej eller få en bok signerad:

TORSDAG 24/9

15.00 - 15.20
SvD Läs & Skriv

Nu lanserar SvD Läs och Skriv författarskola för skolungdomar. Redaktören Cecilia Burman samtalar med ungdomsförfattaren Lisa Bjärbo om hur författarskolan kan användas i klassrummet.

LÖRDAG 26/9

10.30 - 10. 50 Ung scen, A-hallen, A03:22

Läsfrämjande kräver tyvärr lite läsning också

Författarna Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo har tillsammans gjort hundratals författarbesök i skolorna. Hur gör man för att dessa faktiskt ska vara läsfrämjande och inte bara en 45 minuters paus från de vanliga lektionerna?

12.40 - 13.00 Biblioteks & berättarscenen, D-hallen, D02:01

Författarstafett

Ungdomsförfattarna Lisa Bjärbo, (Djupa Ro), Katarina von Bredow, (Släppa taget) Moa Eriksson Sandberg, (Paris, Lola & jag) och Salla Simukka, (Svart som ebenholts) intervjuar varandra.

14.00 - 14.30 Rabén & Sjögrens monter, B05:20

Signering

Kom och säg hej och få Djupa Ro (eller någon av mina andra böcker) signerad!

17.30 - 17.50 Ung Scen, A-hallen, A03:22

Författarstafett

Ungdomsförfattarna Lisa Bjärbo, (Djupa Ro), Katarina von Bredow, (Släppa taget) Moa Eriksson Sandberg, (Paris, Lola & jag) och Salla Simukka, (Svart som ebenholts) intervjuar varandra.

SÖNDAG 27/9

11.40-11.50 Rabén & Sjögrens monter, B05:20

Intervju om Djupa Ro

Min förläggare Cecilia Knutsson intervjuar mig om sorg, skuld, död, små samhällen och gamla kompisar (ja, och om Djupa Ro) på förlagets monterscen.

13.00 - 13.30 Rabén & Sjögrens monter, B05:20

Signering

Kom och säg hej och få Djupa Ro (eller någon av mina andra böcker) signerad!

14.00 - 14.45 K1, K00:10

Hur mörkt får det bli?
Brott, död, sorg, våld, depressioner och dystopiska framtidsscenarier. Hur nattsvart får det bli i ungdomslitteraturen? Samtiden är mörkare än på länge med dagliga nyhetsrapporter om klimathot, främlingsfientlighet, krig, ekonomiska kollapser och psykisk ohälsa bland unga. Hur påverkar det författarskapen för som skriver för unga och unga vuxna? Hur navigerar man i mörkret? Vad väljer man att skriva om? Och har man något ansvar som författare att förmedla något slags hopp till läsaren? Medverkande: Lisa Bjärbo, Salla Simukka, Jessica Schiefauer och Marta Söderberg. Moderator: Annica Carlsson Bergdahl, journalist och författare.

Och rent generellt gäller: Säg hej om du ser mig! Jag kommer säkert rodna och börja stamma och bete mig lite halvkonstigt, men det är bara för att jag är ganska blyg. Jag är också: Jättesnäll! Hoppas vi ses.

Författarskola i SvD

En rolig grej jag ägnat mig åt den senaste tiden är att skriva en författarskola i tio delar, som kommer att publiceras på Svenska Dagbladets sajt "Läs & Skriv" (som riktar sig till skolor, unga och lärare). Start idag! Första delen hittar ni här, och sen publiceras en ny del varje vecka i tio veckor framöver. De här tio delarna har författarskolan:

1. Att komma på
2. Karaktärer
3. Miljö
4. Skapa spänning
5. Välja form
6. Början
7. Dialog
8. Köra fast
9. Slutet
10. Redigera

Varje del innehåller en text kring ämnet, en lista med 5 snabba tips, och en skrivövning. Tanken är att Författarskolan ska kunna användas till exempel i skolan, men hey! Jag tycker fasen att den kan vara rätt användbar även utanför skolan, uppåt i åldrarna, för alla som skriver (eller kanske vill börja?). Den är inget facit för hur man gör, eftersom ett sådant facit inte existerar, men den innehåller många tips och knep, och jag hoppas man blir sugen på att skriva när man läser den.

Jag är sjuk i huvudet

Fick förresten gästa podden "Jag är sjuk i huvudet" (som handlar om psykisk ohälsa) häromdagen. Vi pratade om om identitet, roller, uppväxt och små samhällen. Och min bok! Det var roligt.

Om man vill lyssna klickar man förslagsvis här.

Tjuvtitt: Djupa Ro

Nu! Är den här släppt och finns (från och med onsdag) att köpa i bokhandlar och på nätet (eller via mig om man vill ha en hälsning i). I bokhandeln kommer ni att hitta den på hyllan som heter "15 +", eller "nästan vuxen" eller "unga vuxna", och som vanligt betyder det att man kan vara lite hur gammal man vill när man läser den, till exempel 18 eller 43 eller 72. Men kanske är femton och uppåt ändå en rätt bra riktlinje? Själv har jag hela tiden föreställt mig att min lillebror ska läsa den. Ibland har han varit 19 i huvudet när jag sett honom läsandes framför mig, och ibland har han varit precis lika gammal som han faktiskt är, trettiotre. Båda har funkat. Han grät. (När han läste på riktigt alltså, inte bara när han läste inne i mitt huvud.)

Så här står det om boken när man läser om den på förlaget:

"Jonathan är död."

Luddes röst bröts.

"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.

Jonathan är död.

Dom hittade honom igår.

Vi måste åka hem.

Det blir aldrig normalt.

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas en dag nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.

David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.

Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?

Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.

----------------------------------------

Är: Stolt, lipfärdig och rätt nervös nu. Jag hoppas så himla, himla mycket att åtminstone en eller två eller kanske tre av er ska tycka om den? Jag har slitit för att det ska bli så.

Soundtrack "Djupa Ro"

Eller ja, soundtrack och soundtrack, jag vet inte. Men den här låtlistan har jag lyssnat på om och om igen medan jag skrivit boken, och jag har inte tröttnat än. Varje skrivmorgon har jag använt den för att lite smidigt flytta mig in i bokvärlden, och så repeat, repeat, repeat på alla fan-jag-har-fastnat-promenader under det senaste året. En del av låtarna/låttexterna på listan finns gömda i boken som referenser som man kanske eller kanske inte snappar upp när man läser. Andra finns på listan för att de fått mig i rätt känsloläge för att kunna skriva bokfan. Några för att jag velat sno grejer ur dem och få in dem i handlingen. Och några för att de förflyttar mig själv bakåt i tiden och gör mig till typ tjugo igen.

Här finns listan på spotify!

Blev fruktansvärt exalterad häromdagen när jag fick svara på den här frågan i en intervju: "Har märkt att du tycker mycket om Annika Norlins Säkert-texter, tänker både på titeln Det är så logiskt alla fattar utom du, men också på avsnittet i Djupa Ro som anspelar på en Säkert-text. Inspireras du mycket av Annikas låttexter i dina böcker? Har du andra musiker och textförfattare som du inspireras av?"

Så jädra uppmärksamt läst! Älskar när folk fattar!

Svarade: JAAAA!!! Och en lång drapa till.

Men nu var det ju inte det jag skulle säga, utan det här: låtlistan. Jag tycker om den.

Det om detta.

Nineteen, clumsy and shy

Jag läste Lollo av Linna Johansson i förra veckan, och började (bland mycket annat) tänka på min universitetstid i Uppsala precis efter gymnasiet. I Lollo övertalas huvudpersonen att söka en litteraturvetenskapskurs av sin mamma.

"Jag hade 'talang' sa hon, den fanns fortfarande 'därinne'. Jag trodde inte på henne och så gick det inget vidare heller. Jag förstod inget av böckerna vi läste och avskydde de andra studenterna, en massa osminkade snorkiga tjejer i dufflar som kom från innerstan och dyrkade Virginia Woolf hela bunten."

Ja, och sen lyssnade jag på podden "Ett eget rum", med Bokhora-Marcus och ex-Bokhora-Helena när de diskuterade Lollo, och så tänkte jag ännu mer på det där. Helena berättar i podden att hon också läst litteraturvetenskap, och kände igen sig i den där beskrivningen i Lollo. Att det fanns ett duffelgäng från innerstan på universitetet, och att Helena inte heller kände att hon var en av dem, för hon hade en annan ingång till böckerna. Hon var en läsande person, men kom inte från en bakgrund där litteraturanalys kom med modersmjölken. Hennes ingång kom mer från populärkulturen, via musik och magasin hade hon hittat till Sylvia Plath och Oscar Wilde, och nu ville hon läsa böckerna och diskutera dem.

Själv var jag inte ens där. Jag hade inte ens hittat till Sylvia Plath och Oscar Wilde, jag tror inte jag visste vem Sylvia Plath var. Jag var den obildade nittonåringen från landet, som inte vågade säga ett knyst på seminarierna, och inte visste nåt om nån. Men jag ville så gärna, gärna bli en sån. Med duffel eller utan duffel, jag ville också ha hittat till Virginia Woolf och Sylvia Plath och Oscar Wilde, och jag ville gå med böckerna tryckta mot bröstet i universitetsmiljön och… gud. Varför ville jag det? Hur hade jag kommit på det?

Så jädra mycket beslut jag fattat i mitt liv enbart baserat på romantiserade drömmar som jag tror att jag snott från böcker och filmer? Först ville jag så gärna bli en hästtjej att jag tjatade mig till att få rida (trots att jag alltså var rädd för hästar). Sen ville jag så gärna bli litteraturvetenskapstjej (trots att jag alltså helst läste hästböcker för tolvåringar). Och hela den här författargrejen? I blame it all on Anne på Grönkulla.

(I love you Anne!!!)

Hur som. Får fortfarande, så här sexton år senare, i alla fall skamsköljningar när jag tänker på den där litteraturvetenskapen. Minns (ordagrant) bristfälliga analyser jag gjorde, och korkade saker jag sa när jag rodnande tvingades svara på någon fråga, uh, fy fan. Duffeltjejerna skrattar fortfarande (inne i mitt huvud). Och inte vet jag om jag direkt hittade till Virgina Woolf och Sylvia Plath och Oscar Wilde heller, jag menar, hur hittar man dem, hur gör man för att känna att man är värdig? Jag känner mig fortfarande mer bekväm med Anne.

Men jag fastnade i alla fall i Lollo, och läste utan avbrott för första gången på länge.

Tjuvtitt: Ivar träffar en Triceratops

Den fjärde (fristående) boken om Ivar och hans dinosaurier finns ute nu, och där träffar Ivar på en triceratops som är hungrig som ett litet as. Hon når nämligen inte upp till bladen på träden längre, och vet inte hur hon ska göra för att få tag i föda till sin familj. Luckily för henne, så vet Ivar. Han har nämligen spelat ett spel hemma, där man använder sig av en slangbella, och han kan lätt tänka sig att hjälpa till.

"Ivar träffar en triceratops" passar för barn mellan 3-6 år ungefär, och har bilder av Emma Göthner. Jag skulle vilja säga att den innehåller 10% fakta om dinosaurier, och 90% lekfullt äventyr där Ivar använder saker han lärt sig i sin vardag som förskolebarn till att hjälpa dinosaurierna i dinolandet med olika grejer.

Om ni vill köpa en bok direkt av mig (med hälsning i) kan ni klicka här!

Till slut

"Men vad ska du göra med den när den väl kommer då?"
"Göra?"
"Ja, vad är det du väntar så sjukt otåligt på?"

På den relevanta frågan jag fick igår har jag inget vettigt svar. Men det här vet jag: Jag illpep rakt ut när jag öppnade brevlådan och såg det bulliga kuvertet, och slet upp det med ett tålamod som hos en treåring.

Klappa på den? Läsa den? Låta den ligga framme på köksbordet så jag kan titta på den fyra tusen gånger och påminna mig om att den faktiskt är klar, att den finns, att jag inte bara hittat på den? Tänka snälla tankar om Sara Acedo som gjort omslaget så jädra fint?

Lilla bok, som vi slitit och lipat och suckat och svettats men liksom ändå gillat varandra det senaste året, åren. Vad skönt det är att du är klar.

(Släpps och kan köpas från och med 14 september!)

"Djupa Ro" är med trailer!

Och som trailermakare vill jag tacka: Min lillebror, för precis lagom taffligt gitarrklinkande. Saga (@samvetet på instagram), för lånet av snygga foton. Och alla er jag hittade i mitt egna fotoalbum, för att ni (förhoppningsvis) inte tänker stämma mig nu när ni blir youtubekändisar.

EXCITE!

Klicka, så får ni förhoppningsvis en hyfsat bra känsla för boken.

Själva "Djupa Ro"  släpps den 14 september.

Att vänta på en bok

Jag var på Rabén & Sjögren igår och firade releasen av den här lågstadieantologin som är fylld av korta berättelser för barn i lågstadieåldern. (Nu även med lärarhandledning! Som strax kommer att finnas att laddas ner gratis från Rabéns hemsida för alla som vill jobba med texterna i skolan.) Skämtade mycket om att jag skulle låta bli att ta tåget hem efter galejet, och helt sonika tälta utanför förlaget tills min bok för unga vuxna kommer från tryck, så jag kan få lägga vantarna på den direkt.

"Skämtade."

Alltså, jag gör det snart? Vet inte vad det är med denna bok, eller vad det är med mig, men aldrig någonsin förr har väl någon yrkesverksam författare varit ocoolare än jag är inför detta boksläpp. "Djupa Ro" blir min tjugonde bok (om man räknar alla böcker jag medverkat i, även antologier). I inget tidigare fall har jag varit mer nervös eller uppspelt inför att folk ska läsa.

Dör väl snart om den inte kommer från tryck.

(Också: TJUGO BÖCKER?!? Fick kontrollräkna sju gånger. TJUGO?!? Varför har jag inte jubileumsfest? Dygnet runt, hela året? Jag borde.)

Nätet i bakgrunden

Jag träffade en kompis från förr idag, och vi fikade i fyra timmar. Jag har inte sett honom på många år, så vi fick börja i den här änden: "Hur många barn har du nu igen?", men under hela första delen av mitt liv, och fram till gymnasiet, var han en av de allra närmsta. Nu är vi trettiofem, och hundra saker har hänt. Och ändå är det på rätt många sätt samma?

Jag tycker det är en av de intressantaste sakerna som finns. Vad stället man växer upp på gör med en, vad personerna man växer upp med betyder, och hur mycket det/de stannar kvar hos en sen, fast man kanske inte ens vill, eller fast man kanske inte ens fattar det i sitt vardagliga liv. (Yeah, yeah, uppenbarligen tycker jag det är intressant. Har just skrivit en hel bok om det.) Och sen ses man när man är trettiofem och vet egentligen ingenting om den andres vardag men ändå bara: Ah, men hej, vi cyklade hem åt samma håll i alla år, jag känner ju dig. Och så kan man hoppa över alla hundra år av trevande småprat och säga riktiga grejer direkt istället.

Man hinner för farao prata om skitmycket viktigt på fyra timmar då!

Och nä, det är inte alls säkert att man har så mycket gemensamt längre. Man kanske inte ens skulle gillat varann om man träffats för första gången nu. Men jag tycker så himla mycket om att bli påmind om att jag inte hittat på de där människorna. Att de fortfarande finns. Det lilla gäng som åkte till Lefkas, körde omkull på mopeder med, drack folköl, tältade, åkte skolbuss, badade på Sikabacken och tjafsade om vem som hade pluggat minst till proven, de finns fortfarande. Ibland kan jag prata med någon av dem i fyra timmar.

Inuti huvudet på mig är de som ett litet tryggt nät någonstans i bakgrunden.

Herregud, vad jag hoppas att mina barn hittar ett bra sånt nät när de blir äldre.

Och den delade dropboxmappen

(Foto: Ulrika Pousette)

Vi skriver alla texterna till "Ännu mera vego" nu, jag och Sara. Vår arbetsfördelning är ungefär så här: Sara skriver ner receptet, vad som är i rätten vi kommit på, och instruktionerna för hur man ska genomföra tillagningen. Sedan lägger hon receptet i vår delade dropboxmapp. Jag öppnar det, skriver ingress och fluffar till språket så tonen blir som vi vill ha den. Och så markerar jag de stycken där jag tycker Sara tippar över och blir för nördig som dietist och skriver "stryk?" i kanten och lägger tillbaka receptet i mappen. Och så vandrar varje recept så där mellan oss några varv. Ibland gör vi omvänt också. Då skriver jag först, och sedan går Sara igenom och kollar om jag har ljugit när det gäller näringslära och markerar stycken där jag fluffat för mycket, och lägger till sådant som jag missat. Imorgon ska vi vara så färdiga att vi kan skriva ut hela högen med recept i varsin bunt, har vi tänkt. Och sen ska vi ägna varje matlagningstillfälle under resten av sommaren åt att provlaga alla rätter fram och tillbaka och kors och tvärs och gång på gång och se så alla mått stämmer och instruktionerna är tydliga.

TJOFADERITTAN, LAMBO!

Min familj borde lovprisa marken jag går på lite oftare än de gör, tycker jag. Eller åtminstone sluta envisas med att påpeka att den vällagade mat jag så omsorgsfullt ställer på bordet varje dag ser ut som bajs. För det är ju verkligen inte ens sant.

Podden är död! Länge leve podden.

Idag går ungdomsbokspodden "Allt vi säger är sant" i graven, och det allra sista avsnittet (som handlar om avslut) är precis publicerat här. Där pratar vi om slut på böcker, spoilers och avslutningsmeningar vi minns. Och om varför vi lägger ner.

Fasen, vad roligt det har varit! Och vad mycket bra böcker vi läst!

Avsnitten kommer att ligga kvar i minst ett år till och här kommer en puss över hela internet till alla som hejat, lyssnat, medverkat och engagerat sig. Vi gillar er.

Tjuvtitt: Ivar träffar en Diplodocus

I den tredje (fristående) bilderboken om Ivar och hans dinosaurier träffar Ivar på en långhals. Doris har tappat bort sin flock i ett vulkanutbrott, och behöver hjälp av Ivar för att hitta dem igen. Tur för Doris att Ivar är värsta letningsproffset! "Ivar träffar en Diplodocus" passar läsare mellan 3-6 år på ett ungefär, och har bilder av Emma Göthner.

Här kan ni läsa mer! Och boken finns att köpa i bokhandel och på nätet, eller direkt av mig.

Nytt avsnitt av podcasten

Dikter, Thåström, låttexter och kärlek. I nya avsnittet av "Allt vi säger är sant" pratar vi om poesi med poeten Mårten Melin, och har läst "Och natten viskade Annabel Lee" av Bruno K Öijer.

Här kan man lyssna!

Nio fotodagar senare

Hallå, internet, hur är lääääget?

Jag har kravlat mig upp ur det lilla jobbhål jag ramlade ner i under veckan och sitter och stirrar apatiskt framför mig med en kopp kaffe i handen och försöker bestämma mig för om vi ska gå utanför dörren idag eller inte. Jag tror kanske inte.

"Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu. Jag är en urvriden liten trasa.

Det är så lite som går att förbereda när man ska fotografera mat. Det går inte att laga rätterna lite lugnt hemma när man har en halvtimme över, dänga ner dem i en matlåda och ta dem med till fotografen, för då ser maten trist ut på bild. Man måste skriva milslånga inköpslistor, handla alla ingredienser, tänka igenom och packa allt man behöver (ner till minsta lilla mjölkorn och kryddpåse och brödbit eller ört som ska ligga i bakgrunden), släpa allt till fotostudion, och ställa sig i fotografens kök och laga rätt efter rätt efter rätt enligt tidsschemat man gjort upp på fotodagen. Och exakt när man lagat en rätt färdig ska den läggas upp perfekt på tallriken man valt ut och kastas ut under kameran i miljön man byggt upp med snyggt pynt och fotograferas när den är helt nylagad och fin. Och när man gjort det? In i köket igen. Repetera. Helst utan att misslyckas med ett enda moment, eftersom det är rätt fult med vidbrända plättar och trasiga pajer och halvledsen sallad på bild. Allt man lagar måste se så snyggt ut som det någonsin går.

Det finns en hel del stressmoment i det.

Jag är verkligen inget proffs på att laga mat.

Ibland steker jag skitfula plättar. En gång slog det eldslågor från kastrullen när jag skulle fritera grejer. Jag är ganska slarvig, tycker det är tråkigt att skriva inköpslistor, och vill helst vara själv i ett tyst kök (utan fläktljud) för att inte bli irriterad när jag ska idka matlagning.

Ja, du käre värld.

Har jag sagt att "Ännu mera vego" är färdigfotograferad nu? Och att jag är en urvriden liten trasa?

Har också tänkt mycket på det här: Det är trevligt att sitta still. Och att äta mat som någon annan har lagat.

Bara för dig på lågstadiet

Den här boken för folk mellan sex och nio år ungefär har precis släppts. Den innehåller tolv berättelser, och det är bland annat jag, Emma Adbåge, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Siri Spont som skrivit texterna. Mitt bidrag heter "Den ska nog få heta Starlight" och handlar om att önska sig en egen hund så jädra mycket att man är beredd att tapetsera hela huset med post it-lappar där man skrivit JAG VILL HA EN HUND. Det är Jonna Björnstjerna som gjort de urfina illustrationerna. Är himla stolt och glad över att få vara med här! Sjukt rolig ålder att skriva för.

Bara för dig på lågstadiet finns att få tag på i bokhandlar och på nätet nu, och här kan man läsa mer.