Våld i ungdomsböcker

Så här lät det när vi spelade in podcast på podcastscenen under bokmässan i lördags! Jag pratar till exempel ungefär tre gånger så snabbt som vanligt pga publik. Jaha, ja.

Temat i avsnittet är "våld", och vi har läst Svensk synd, av Martin Jern. Är det skadligt för unga att läsa våldsamma böcker? Varför "gillar" jag att läsa om tortyr? Blir det mer eller mindre läskigt med skildringar av krossade knäskålar om man läser skildringen i text, eller lyssnar på den i en ljudbok? Och vad tipsar bibliotekarien Paula Högström om när det kommer in femtonåringar och önskar sig en slagsmålsberättelse?

Här kan man lyssna! Eller på iTunes.

Post bokmässan

Okej, så till mig själv inför nästa år:

- Tunna jackan räcker. "Utomhus" är ändå ingenting man märker speciellt mycket av under bokmässan.

- Stressa inte upp dig pga brist på paraply. "Utomhus" är ändå ingenting man märker spec... ah, det sa jag kanske?

- De svarta skorna är bra, MEN du får skoskav av dem efter två dagar.

- Ta med fler strumpbyxor.

- Ta med fler kontanter.

- Ta med mer energi.

Det var väl det. Det har varit kul!

Mina bästa grejer med Bokmässan 2014 var: 1. Att jag nuddade vid Liv Strömquist, 2. Att "Mera Vego" var superpoppis och sålde slut i Ordfronts monter, 3. Att jag fick prata om (OBS! "om", inte "med" pga herreguuuud, nån måtta) Annika Norlin i säkert 20 minuter med min nya Annika-kompis Patrik Lundberg, 4. Allt flams med folk jag gillar. Skrattade iofs så jag tappade en lins vid ett tillfälle men DET VAR DET VÄRT. 5. Att Carol Rifka Brunt verkade så göllig 6. Att jag köpte en väggkalender med Nanna Johanssons skönhetstips och det stod saker som "mosa en avokado och jämför dig med den" i den.

Nu är jag trött och fast på ett tåg som gått sönder i Herrljunga.

Det är sådär.

Men annars så!

Ganska glad, faktiskt.

Okej, bokmässan, BRING IT!

Varje år, strax innan tåget går mot bokmässan i Göteborg: "Åh, gud, hur kallt kommer det vara? Tunna jackan? Tjocka jackan? FREAKING REGNSTÄLL? Hur gjorde jag förra året? Fan. Kommer inte ihåg. Frös jag? Borde i alla fall äga ett paraply!!! Och skor. SKOR!!! Som är snygga till både klänning och jeans och som jag INTE får skoskav av efter två timmar. Till nästa år måste jag lära mig det här. Måste. Lära. Mig. Det. Här."

Aja.

Nu är jag i alla fall på väg.

Med skor! Och jacka! Och läppstift!

Allt ordnar sig.

Halvvägs!

Har gjort det här för första gången idag: Ringt polisen och fått prata med en skittrevlig kvinna som var kriminalvårdsinspektör och dödsfallshandläggare och ställt en miljard frågor om hittepådödsfallet i ungdomsboken jag håller på att skriva. Vad gör polisen om det påträffas en död kropp? Vilka kommer dit?  Spärrar man av? Håller man förhör? Vad händer med kroppen? Är det rimligt att XX och YY? Är det ett troligt scenario att yada, yada, yada? Tycker du det låter osannolikt att bla, bla, bla?

Deckarförfattare gör väl kanske sånt här hela tiden, men för mig? Så jädra spännande.

Jag vet inte om jag kommer skriva in så värst mycket av det jag fick veta i boken (det är ingen deckare, dödsfallet är bara en grej av många), men det spelade hemskt stor roll för sinnesfriden hos mig att en verklig polis som jobbar med verkliga dödsfall har "godkänt" själva grundstoryn, eftersom jag ogärna vill hitta på sånt som inte faktiskt skulle kunna hända i verkligheten.

Passerade dessutom ungefär hälften i manuset idag, tror jag.

WOOP! WOOP!

Hade jag haft en chef hade jag fått en biocheck för väl utfört arbete på skrivbordet idag.

Bokmässan 2014 - ses vi där?

Det här blogginlägget, fyllt av gifs som pedagogiskt illustrerar den känslomässiga berg-och-dalbana det innebär att vara på bokmässan i Göteborg, skrattade jag helt orimligt mycket åt. Exakt så är det. Exakt.

I år ska jag mest förlusta mig, lyssna på seminarier, klämma på böcker, gå på mingel och middagar, spela in lite podintervjuer och ha kul. Men tre andra saker ska jag hinna med också:

Fredag klockan 15 -16 står jag och Sara Ask i Ordfronts monter (B08:01) och signerar Mera Vego och ser glada ut! Alla som köper boken på mässan får en apsnygg turkos tygkasse som det står "Mera vego åt folket" på.

Lördag 13.00 - 13.30 sänder vår podcast Allt vi säger är sant live från Digitala Torget (kod: Sc12442). Då ska vi prata om våld i ungdomslitteraturen i allmänhet, om Martin Jerns bok Svensk synd i synnerhet. Kom gärna dit och var publik!

Lördag 14.10 - 14.30 pratar jag och litteraturkritikern Lina Kalmteg på scenen "Molnet" i G-hallen (kod: Sc13774) kring rubriken Hur ökar vi läsandet hos högstadieelever?

Det var det! Resten av tiden? Som på gifsen, giffsarna, giffarna, WHATEVER.

Himla roligt ska det bli.

Titta, en boktrailer!

Ni vet när man klickar igång något klipp på youtube och tvingas se någon himla reklamfilm innan klippet börjar och tycker det är ganska irriterande? I morse gjorde vi det, fast typ tvärtom. Vi skrek i falsett av upphetsning när reklamklippet satte igång och glömde helt bort att fokusera på själva huvudklippet.

"DE ÄJ IVAJ, MAMMA!!! DE ÄJ DIN BOK!"

Och det var det ju faktiskt.

Den förra boktrailern, för "Ivar träffar en Stegosaurus" har blivit nominerad till branschtidningen "Svenk Bokhandel"s pris för årets bästa bokvideo i barn/ungkategorin också. Om ni vill rösta på den vore det kul! Klicka här, scrolla ner, och lägg din röst. Priset delas ut på bokmässan nu om några dagar.

Hemmakontoret featuring kollega

Idag har hemmakontoret haft besök av en livs levande skrivkompis!!! Så exotiskt!!! Det var Johannas idé. Hon meddelade häromdagen att hon hade sett sitt eget kök flera tusen gånger, men aldrig testat att skriva bok i mitt. Så idag har hon suttit vid mitt köksbord och hållit käften och skrivit på sin bok, och jag har flyttat runt lite bland olika stolar i huset och hållit käften och skrivit på min. Och så har vi tagit pauser för lunch och fika och frågor om imperfekt (okej, jag har frågat, Johanna har svarat) lite då och då, och sen har vi jobbat vidare.

Oerhört trevligt.

Och förvånansvärt bra för arbetsmoralen, faktiskt.

Man hade ju annars kunnat tänka sig att det skulle bli blaj-blaj av hela arbetsdagen, och att vi skulle fika bort varenda skrivtimme. Men nu blev det istället tvärtom. Det visade sig nämligen att jag inte med att såsa och fastna i nån himla formulering och råka kolla instagram istället var tionde sekund när jag samtidigt hörde smattret från någon annans tangenter bredvid.

Blir en spännande tid för Johanna nu, när hon ska börja arbetspendla till Gnesta varje dag och sitta i mitt kök och jobba! Mycket mer pendeltåg än hon vanligtvis är van vid, men det får det vara värt.

Tycker jag, i alla fall.

Som inte behöver flytta på mig.

Podcasten - live från bokmässan

Festlig grej: DET ÄR SNART BOKMÄSSA I GÖTEBORG! Jag ska dit så klart, och göra lite grejer (signera Vegokokböcker i Ordfronts monter på fredagen, och prata om ungdomars läsning för SvDs räkning på lördagen, bland annat.) Och så ska vi sända podcast också! Lördagen den 27 september klockan 13.00 spelar "Allt vi säger är sant" in ett podavsnitt live. Det är på Digitala Torget, Podcastscenen (kod: Sc12442), och man får OERHÖRT gärna komma dit och vara publik och lyssna på inspelningen.

Då kommer vi att prata om våld i ungdomslitteraturen i allmänhet, och om Martin Jerns bok "Svensk synd" i synnerhet. Med oss på scenen har vi bibliotekarien och bokbloggaren "Prickiga Paula" Högström. Hur mycket våld pallar läsaren? Var går gränsen? Har det någonsin hänt Paula att en biblobesökare lämnat tillbaka en bok halvläst för att den varit för våldsam? Och vad tipsar hon låntagare som är extra sugna på brutalitet om för böcker?

Om du är på mässan, och har tid över - kom och lyssna! Det blir roligt.

Live från soffhörnan

Hej bloggen!

Sedan sist har jag hunnit vara i Oslo. (Jag hann ha hemskt kul på lanseringen av NUBB, och delta i ett panelprat om nordisk ungdomslitteratur, men jag hann inte gå till Vigelandsparken. Bra och dåligt.) Jag har också hunnit vara i Linköping och delta på mässan Linköping Vego, och föreläsa om vegetarisk mat, "Mera vego", barns ätande och kombinationen däremellan tillsammans med Sara. Det var väldigt roligt! Är så sjukt impad av min kompanjon, hon kan prick ALLT om proteiner och järn och B12 och omega 3 och sånt som jag inte kan ett endaste dugg om, OCH hon är den lugnaste jag vet när det kommer till barn som inte uppför sig vid matbordet eller äter sin mat. Hon ba: "Jag vet, det är himla tråkigt. Men det går över sen! Om hundra år. Bara ta ett djupt andetag och fortsätt försöka. Och ät en pralin eller två också."

(Denna avslappnade inställning är väl kanske inte att rekommendera om barnen är sjuka, inte växer, eller har något annat särskilt behov när det gäller kosten, kan jag tänka mig. Men om man till exempel har barn som, likt mina, mirakulöst nog verkar växa som de ska fast de ibland bara vill äta en snabbmakaron och lite ketchup till middag? Då säger Sara att man kan vara så där lugn. "Det ordnar sig", säger hon. "Och det blir bara tråkigt om du tjatar, och till slut blir middagen förknippad med något negativt. Försök ha tålamod bara, och fortsätt servera den mat du vill att barnen ska äta. Så brukar det lossna till slut." Hur skönt? JÄTTESKÖNT.)

Annat jag gjort: städat huset, klippt gräset, varit med Rufus på hans livs andra fotbollsträning, badat badkar, läst två böcker och tänkt orimligt mycket på att jag vill måla vårt vardagsrum grönt.

Nu dricker jag te som är nåt så förbannat beskt att jag inte förstååååår varför jag ens sörplar i mig det.

Hej då!

Norge! Äntligen!

Imorgon bitti åker jag till Oslo. Det blir min första gång i Norge. Är inte det sjukt? Svar: Jo.

Men hur som helst.

Jag (och fyra andra författare från Sverige, Norge och Danmark) ska vara med på lanseringen av NUBB, som är en Nordisk sajt om ungdomslitteratur. Så här skriver de själva:

NUBB er ei uavhengig nettside som vil arbeide med formidling av ungdomslitteratur på tvers av landegrensene i Norden. Vi vil lage et nettverk for nordiske bloggere som skriver om ungdomsbøker. NUBB er et nettverk for bloggere som blogger om ungdomslitteratur på nordiske språk. 

Målet med NUBB er å:
* spre informasjon om nordisk ungdomslitteratur
* spre informasjon om nordiske bloggere som skriver om ungdomslitteratur
* skape et nettverk for nordiske bloggere, som skriver om ungdomslittertur, slik at de kan komme i kontakt med hverandre

Det ska bli väldigt kul! Har läst böcker av alla de andra fyra författarna (Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg från Sverige, Harald Rosenlöw Eeg från Norge och Sanne Munk Jensen från Danmark) och varit fruktansvärt imponerad, så känner mig 1. Sjukt stolt över att få vara med i detta gäng, och 2. Sjukt nöjd över att jag ska få säga hej till dem.

Plus också: KUL JU ATT FÅ ÅKA TILL OSLO!!!

Ska till exempel få säga hej till min norska redaktör, som jobbade med "Allt jag säger är sant" när den släpptes i Norge. Och sen har jag ungefär fem minuter (nä, okej, liiiite till) över för att upptäcka stan. Vad ska jag göra då, tycker ni?

Podden lever!

Vi var så malliga inför den här sommaren, för vi hade spelat in podavsnitt som skulle räcka att pyttsa ut under heeeeela långa sommarmånaderna. HIGH FIVE! Ja, och sen slarvade jag bort alla ljudfilerna, och så blev det jättetråkig stämning.

Men nu! Nu är vi på banan igen. Det nya avsnittet handlar om författardrömmar, Amanda Svensson, folkhögskolor, skrivarljus, Asta Kask, dikter, avundsjuka och dagdrömmen om att ha en vindslägenhet i London där man sitter och skriver sina fantastiska böcker. Vid åtminstone två tillfällen vid inspelningen skrattade jag så det kom tårar.

Alla måste lyssna!

Vi bjuder också på våra bästa skrivtips för alla som drömmer om att skriva en bok.

Här hittar ni avsnittet!

Väger upp. Eller ja, väger ner?

I onsdags skålade vi för Mera Vego på Aspuddens bokhandel. (Stockholms trevligaste bokhandel, jag svär! Möjligen med konkurrens från Bokslukaren.) Det var trångt och svettigt och jätteroligt, och varenda snitt, varenda bok och varenda vinglas tog slut. Idag är jag hemma i smutsigt hår och fula kläder och tar hand om en krupphostande Svante.

Det ger och det tar, livet.

Mera vego och peppen

I morse satt det en medelålders man (Magnus Utvik, that is) som älskar "en god stek" och har barn som mest bara vill äta ketchup och pratade i tre minuter i Gomorron Sverige om hur mycket han gillar min och Saras vegetariska kokbok. (Här kan man se! Pratet om vår bok börjar 12.30 in i klippet.)

Det känns oerhört på så många sätt.

De här tre veckorna som "Mera vego" har funnits i världen har varit så overkliga så jag måste nypa mig i armen lite mest hela tiden. Har jag berättat hur svårt det var att få ett förlag att nappa på idén, då i begynnelsen? Det var väldigt svårt, faktiskt. "För smalt ämne." "Det kommer bli för svårt att nå ut med en sådan här bok." "Barnfamiljer vill inte äta vegetariskt." När Ordfront (som knappt gett ut någon kokbok och därför först inte ens kändes som ett alternativ) nappade hade vi nästan gett upp och gick omkring och sa saker i stil med jaaaaa, ja, det är väl för smalt då. Folk vill väl bara äta bacon, som vanligt.

Little did we know.

Idag beställde förlaget tilltryck, för första upplagan på boken är nästan slut. Och hela min telefon svämmar över av folk som köpt boken, lagat rätterna (!!!), publicerar bilder på sina middagar och ropar heja, heja, heja i varenda kommentarsfält jag ser. Det är surrealistiskt, och fruktansvärt roligt. Jag är skitglad! Lite, lite tårögd av tacksamhet för att ni är så entusiastiska och inte håller inne med det! Och på något sätt liksom... stolt och blödig å alla grönsakers vägnar, som om de vore mina barn?

Tänk att det finns fler som också gillar gröna grejer ibland!

*snyft*

Vad vacker världen är ändå!

Imorgon firar vi boken på Aspuddens bokhandel (18-21, öppet för alla som vill kika förbi).

Tjena, vad vi ska skåla och göra high five då, jag och Sara.

Med vänlig hälsning,

Överlycklig

Tjuvtitt: Ivar träffar en tyrannosaurus

Idag släpps min och Emma Göthners andra (fristående) bilderbok om dinofantasten Ivar, och den här gången träffar han på en livs levande tyrannosaurus. Det är ganska läskigt, för Ivar vet en massa saker om tyrannosaurusar. Att de har skitvassa tänder, till exempel. Och att de äter andra dinosaurier till middag. Frågan är bara... hur är det med barn? Äter tyrannosaurusar barn?

Nå.

Det visar sig snart att SPOILERVARNING!! just den här tyrannosaurusen inte är så hungrig just nu. Mest leksugen, faktiskt. Det är liksom aldrig någon som vågar stanna och leka med henne, alla bara kutar sitt snabbaste så fort hon visar sig. Men kanske, kanske kan Ivar vara undantaget som bekräftar regeln? Vill han leka? Och vad leker man i så fall med en skitstor dinosaurie, när man själv är liten som en myra?

Ivar träffar en tyrannosaurus finns att köpa i bokhandlar och på nätet, och passar barn mellan 3-6 år ungefär. Och vill ni köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så går det också bra. Då klickar ni här och läser om hur det går till.

Hoppas ni gillar!

Dagens tips!

Om man är en sådan som prenumererar på DN så möttes man av den här annonsen i Kulturdelen i morse. Från och med idag (och fram till 8 september) kan alla prenumeranter ladda ner min och Johannas bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" helt gratis som e-bok.

En himla bra deal, skulle jag vilja säga.

Boken passar från... femton år och uppåt, kanske? (Studier visar att den funkar på 25-åringar och 35-åringar och 55-åringar också).  Den innehåller saker som: parisdrömmar, dejter, gymnasieskolor, förskolelämningar, varannan vecka-ångest, hångel, studenten, saker man skrattar av och Kent (the band).

Man klickar sig in på dn.se/ebok om man blir sugen.

Sökes: Låtar av vegetarianer

Och i avdelningen "låt oss överarbeta temat en smula, why don't we" undrar jag: Vad kan ni för artister/band som är vegetarianer? Eller veganer? Vi ska fira vegokokbok i nästa vecka och jag kan inte släppa tanken på att göra en låtlista full av artister som är vegetarianer. Kan ni några? Som spelar tillräckligt lugn och sansad musik för att det ska gå att spela den i bakgrunden på en mingeltillställning utan att det liksom... tar över för mycket?

Svar till: festfixarn

P.S

Amen, alltså, "Farväl Falkenberg"? Du käre värld, vad bra den är. Sådan exakt tonträff. Eller vad man nu kallar det.

Hade glömt.

Böcker om kompisgäng på små orter

Boken jag håller på att skriva på nu är en ungdomsbok (tror jag), huvudpersonerna är 20 år. Den utspelar sig i den lilla tätorten där jag växte upp. Ingelstad, 2 mil söder om Växjö. Där finns det 1700 invånare, en affär, en badplats, två pizzerior, några frisörer och ett övergångsställe. Boken handlar om ett kompisgäng, som återförenas där en sommarvecka. De ska gå på en begravning.

Och det var allt jag hade att säga om det för tillfället.

Men jag undrar om ni har bok eller filmtips? Jag plöjer allt som handlar om 1. Små orter , helst i kombination med 2. Kompisgäng, och allra, allra helst i kombination med 3. Unga vuxna.

Ska se om "Farväl, Falkenberg" nu, tänkte jag. Och i veckan läste jag Christoffer Carlssons "Den enögda kaninen" (Så väldigt bra!). Innan dess läste jag "Röda vita rosen", av Mariette Glodeck, efter tips från någon här på bloggen, minns inte vem nu, förlåt. (Också bra!) Borde jag läsa om "Den hemliga historien"? Se "Sista natten med gänget"? Eller vad?

Kommer ni på något får ni hemskt gärna tipsa.

Greetings from Lund

Jag (och Johanna) är i Lund nu, och håller skrivkurs på stadsbibblan i tre dagar, för unga personer mellan 14-20 år. Det är lite smått fantastiskt, av lite alla möjliga olika anledningar. Till exempel: Kursen är fullbokad, sedan länge. Verkligen inte varje gång det händer när man kommer till en bibbla. (Läs: Har aldrig någonsin hänt förr.) Det stod folk uppskrivna på reservlista. Som förhoppningsfullt kom till bibblan i morse, men fick vända i dörren. Och nu sitter det 20 tjejer och killar i det lilla rummet och skriver på dagarna. På sitt sommarlov.

Lund, alltså!

Ett förtjusande ställe.

Det har jag då alltid sagt.

Tack!

Åh, hörni, det är så roligt att ni är så entusiastiska och hejiga och glada över vegokokboken! Det trillar in mejl med beställningar av signerade exemplar på löpande band, och igår seglade boken upp på Bokus topplista över gårdagens mest sålda böcker PÅ HELA HIMLA BOKUS, AV ALLA HIMLA BÖCKER SOM FINNS DÄR, och ni bara: visar glada tummar upp i varenda socialt forum jag tittar in på.

Jag blir så väldigt glad och stolt och tårögd!

Ville bara säga det.

Tjuvtitt: Mera vego - mat för hela familjen

Igår landade min och Saras färdiga kokbok i brevlådan här hemma, och nu har jag ägnat det senaste dygnet åt att ömsom ha lust att gråta av lättnad, och ömsom ha lust att springa omkring med båda armarna i luften och dela ut high fives på löpande band. Den är klar! Den är klar! Jag vet inte varför det känns så otroligt, men det gör det. Herregud, vad länge vi sysslat med den här.

Men snygg blev den! Och stolt är jag.

Mera vego - mat för hela familjen är en kokbok för alla som vill ha ny vegoinspiration i köket. Den passar både den som redan är vego (och är trött på sina gamla vanliga recept), och den som inte alls är vegetarian (men vill börja laga lite mer vegetariskt, och inte vet riktigt hur eller vad). Eller för den arma krake som är förälder till ett barn som plötsligt deklarerat att hen blivit vegetarian, för den delen.

Vi har haft hela familjen i åtanke när vi gjort recepten, och i den bästa av världar passar därför rätterna både små barn, stora barn och vuxna. Recepten är indelade efter hur lång tid matlagningen får ta - och här finns både kaossnabba recept, vanliga vardagsrätter, festliga helgmåltider, mellanmål, efterrätter och småplock.

Grunden i recepten är lakto-ovo-vegetarisk, och det betyder att en hel del av rätterna innehåller mjölkprodukter och ägg. De recept som är veganska (alltså helt fria från alla slags animaliska produkter) eller lätta att vegananpassa har vi märkt med en stämpel. Den stämpeln sitter mer än hälften av recepten. Det finns inget "låtsaskött" som quorn eller sojabitar eller fejkbacon i något av recepten.

Och så får man lite tips och trix mellan varven också! Till exempel kring hur man (eventuellt) får barn att smaka på ny mat, hur man bäst marinerar tofu, hur man fixar tuggmotstånd i en vegetarisk burgare, eller varför det asiatiska ströbrödet panko typ är matlagarens bästa vän.

Det är jag, och barndietisten Sara Ask, som står för texterna och recepten, Ulrika Pousette som tagit bilderna, och Katy Kimbell som gjort formen. Boken är släppt nu, och går att köpa lite överallt (definitivt hos nätbokhandlarna i alla fall). Och vill man köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så får man gärna det! Då klickar man här.

Hoppas, hoppas ni kommer gilla den! Eller maten i den. Eller helst både och.

Fridens liljor!

Läger jag gillar

Alltså, förlåt om jag tjatar nu, men det här skrivlägret? Vilken grej det är! 

Jag har aldrig förut testat att göra så här, att isolera mig någonstans helt själv utan att ha något annat på schemat än att skriva på en och samma bok, flera dagar i rad. I vanliga fall är det en massa andra grejer som också ska hinnas med, menar jag. Lämna på förskola, hämta på förskola, skicka mejl, läsa grejer, fixa fakturor, boka tågbiljetter, prata med min familj, fungera som en normal person på kvällarna, jamen, ni fattar. Det blir sällan mer än tre timmars skrivande utan avbrott. Och det blir nästan aldrig ens det.

De här dagarna har jag skrivit från nio på morgonen till elva på kvällarna. Jag har ju pausat, så klart. Ätit goda grejer och så. Sprungit lite. Fajtats med några fladdermöss. Men jag har inte tänkt på nästan något annat än denna berättelse, dessa personer, denna text, varje vaken timme. Och dra mig baklänges på en liten tallkotte, vilken skillnad det gör.

Jag skulle uppskattningsvis säga att det är ungefär tio tusen gånger lättare och roligare att skriva en bok på det här viset än på det upphackade viset. Det är visserligen inte så sabla lätt att få till ’det här viset’ i vardagen med barn och familj och yada, yada, men se på fan, det gick ju att få till fyra dygn det här året, det kanske kan gå att få till fyra dygn nästa år också?

Fan inte klokt förvisso att det skulle ta mig ett helt liv att komma på tanken att jag kanske skulle gilla ett skrivläger. Hissen går tydligen inte ända upp på den här slöa hästen i besticklådan. Men, men.

34 är väl en bra ålder för självinsikt det också.

5 x Dinokalas

Det började inte regna (förrän Dinokalaset var slut)! PRIS SKE LOV! Och jag är medveten om att det ser ut på bilderna som om Emma och jag fick fira vår bokrelease helt på egen hand, men helt ärligt - det kom skitmånga folk. Jag har bara inte frågat dem ifall de vill vara med på bild i bloggen, så ni får hålla till godo med Emma och mig. Och ballongerna! Herregud, ballongerna. Vi la halva festbudgeten på tre enorma heliumballonger. Värt.

Tack alla som kom förbi! Det var så kul.

Det tyckte Ivar och alla hans dinosaurier också.

(Jo, jag vet det, för jag har hittat på'na, så jag bestämmer.)

Skål och heja!

Dinokalas imorgon!

Äh, fuck it, vädret visar visserligen mulet och säkert också ett och annat regnstänk om vi har otur, men vi kör ändå.

Imorgon blir det Dinokalas!

Om ni tänkt komma förbi så sikta på den stora gräsmattan nedanför alla djuren, och förbi plaskdammen. Håll utkik efter stora röda ballonger så hittar ni oss! Vi börjar klockan 14.00, och skålar och läser högt ur boken strax därefter.

Det kommer att finnas kakor och frukt och saft och bubbel, men du måste själv ta med dig en filt att sitta på och mer mat om du är hungrigare än bara kaksugen. Och ja! Vill du köpa en bok så tar du med kontanter också.

Hoppas vi ses!

4 x onsdag

Säg mig, hur många gånger är det rimligt att man uppdaterar väderprognosen på yr.no per dag? På lördag ska jag och Emma fira vår nya bilderbok med att ha releasepicknick och högläsning i Aspuddsparken i Stockholm. Utomhus, ni vet. Utan tak. Igår kväll och i morse visade prognosen 9 grader varmt och ösregn. Vid lunch idag hade den ändrat sig till 14 grader och solglimtar. Jag har gjort två saker idag: 1. Bakat en miljard kakor just in cases dinokalaset faktiskt går att genomföra, samt 2. Tryckt på uppdateraknappen när det gäller vädret.

Som det ser ut nu så kör vi på.

Ösregnar det så skjuter vi upp till en annan helg senare i sommar.

Ni vet att ni är välkomna, va?

Eddies återkomst

Alltså, lyckan när man kommer till förlaget för ett möte om ett bilderboksmanus man skrivit, och tror att man bara ska prata lite, kanske bolla lite idéer, dricka kaffe och sånt, och så halar illustratören (som heter Jesus Verona) upp en bunt tidiga skisser ur väskan. SKISSER! Det finns ta mig tusan ingenting jag älskar så som skisser. Jag tror att det handlar om att "illustratör" eller "konstnär" är bland de finaste yrken jag kan tänka mig. Jag är så sjukt imponerad av (läs: avundsjuk på) folk som kan rita. Blotta åsynen av en sån där konstnärsmapp där det kan tänkas ligga skisser gör mig helt knäsvag. Och färgkladd! Penslar! Tuber med färg! Ateljéer! Åhhh, be still my beating heart, vi har pratat om det här förut, va?

Det är kul att Instagram är så poppis nu, för om man följer illustratörer där får man ofta se skisser.

Man gillar det ganska mycket.

"Man".

Men i alla fall! Det lilla gulliga barnet på skissen ovan är Eddie, från "Eddie och julen" och "Eddie får en lillebror". Det kommer en tredje bok om honom efter vintern, och den handlar om att försöka sluta med napp. Kanske kommer den att heta "Eddie och napparna - en kärlekshistoria", för det är det den handlar om. Att älska sina nappar så evinnerligt mycket att man vill ha dem med sig jämt, jämt. Fast alla vuxna runt omkring tycker att man är för stor för napp. Och borde sluta.

Den kommer bli fin, tror jag.

Speciellt tror jag det nu, efter att ha sett skisserna.

Mmm... skisser.

Och på tal om den där boken

Tips, förresten! Jag och Emma Göthner gästbloggar hos Rabén & Sjögren den här veckan, om hur vi gjorde "Ivar träffar en Stegosaurus" och varför. Här kan man läsa!

Tjuvtitt: Ivar träffar en Stegosaurus

Dinolandet är en låda där Ivars alla leksaksdinosaurier bor. Han har hur många som helst, och han kan namnen på dem allihop. "Vad heter den här?" frågar pappa och håller upp ett plastdjur i luften. "Diplodocus" svarar Ivar utan att blinka. "Den här då?" frågar pappa. "Triceratops." Ivar tycker inte ens att det är svårt. För han har övat i sitt Dinoland i säkert tusen timmar.

Men en kväll, när Ivar inte vill sova, händer det något märkligt. Plötsligt hörs det konstiga ljud från Dinolandet. Det krafsar och piper! Och innan Ivar riktigt hunnit fatta hur det gått till så står han mitt i djungeln, liten som en myra, bland alla de gigantiska dinosaurierna. Och det verkar ta mig tusan som att de lever. På riktigt!

Ivar träffar en Stegosaurus har bilder av Emma Göthner, och passar för barn mellan 3 och 6 år på ett ungefär. Och det finns liiiiite, liiiiite fakta i den också, för alla faktatokiga dinosaurieexperter. Men mest är det ett förhoppningsvis rätt spännande äventyr i dinomiljö.

Den går att köpa nu, på nätbokhandlar och i bokhandlar. Och vill du köpa den direkt av mig och få en hälsning i så går det så klart fint! Då klickar du här och läser om hur du ska gå till väga.

Åh, hoppas ni kommer gilla!

Kolla, en boktrailer!

Åhå! Här kan man klicka och se en boktrailer för min nya bilderbok, "Ivar träffar en Stegosaurus". Har väl sagt det hundra gånger innan, men jag är så förtjust i denna Ivar, så som Emma Göthner illustrerat honom. Hans slängiga ben och barfotafötter och utåtstående öron. GULLIG!

På måndag släpps boken. Då kan man köpa den på alla möjliga vanliga ställen (nätbokhandlar och vanliga bokhandlar), eller via mig om man vill ha en hälsning eller autograf i. (Klicka här för info om hur det går till.)

Nytt avsnitt av podcasten

Den här gången om syskon (åh! Mitt BÄSTA ämne!) och boken "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt (åh! Min typ BÄSTA bok!). Vi pratar om typiska storasystrar, Marit Bergman, Game of Thrones, tvillingar och har intervjuat författaren Christin Ljungqvist, som skriver om syskon nästan jämt.

In och lyssna mer er! Ni klickar här.

Eller letar på iTunes.

Dinokalas!

Sug på den här, då! Lördagen den 28 juni, klockan 14.00, firar jag och Emma Göthner vår första gemensamma bilderbok "Ivar träffar en Stegosaurus" med releasepicknick i Aspuddsparken i Stockholm.

Vi tänker duka upp med kakor och ballonger, och ha högläsning ur boken. Ta med en picknickfilt, lite mat om du känner på dig att du kommer vara hungrig, och titta förbi? Och ta gärna med dig ett barn eller sju!

Det blir inte speciellt storslaget eller spektakulärt eller så, men det blir trevligt.

Och när du tröttnat på oss kan du kolla på gulliga grisar eller plaska i plaskdammen eller köpa glass i Aspuddsparken.

Deal?

Skrivkurs i Lund

TIPS! I sommar håller jag och Johanna Lindbäck en tre dagar lång och härlig skrivkurs för unga på Lunds stadsbibliotek. Det är den 12-14 augusti (mellan tio och fyra på dagarna), man måste vara mellan 14-20 år, och kursen är helt gratis.

Det blir inte läskigt (vi kommer inte stå med pekpinnar och tvinga er att läsa dikter inför de andra kursdeltagarna), bara roligt. Ni kommer få öva på att hitta på karaktärer, skriva dialoger, skapa spänning, få tips på hur man kan göra om man kör fast, och prata böcker och skrivande i tre dagar med folk som gillar ungefär samma grejer som ni.

Jamen, ni hör ju. Det kommer bli fantastiskt.

Om ni vill anmäla er klickar ni er in på bibliotekets hemsida här, och läser om hur ni ska gå till väga.

Hoppas vi ses!

Att skicka till tryck

Två av mina bokbebisar (Mera vego och Ivar träffar en Tyrannosaurus) som släpps i augusti båda två ska skickas till tryck vilken dag som helst nu. Det är lika delar skönt som skitläskigt det där med "skicka till tryck". Så definitivt.

Första, andra, tredje och fjärde bearbetningen (eller vad det nu är, det är lite olika från gång till gång hur många vändor manuset valsar runt mellan förlaget och mig)  är så lugna och behagliga i jämförelse med den sista. Lite mer "äh, det är lugnt, det är ju flera korrvändor kvar, det gör inget om jag inte hittat exakt alla kommatecken som sitter på fel plats, ooodelaaadi!" *skicka in*

Nu, sista vändan, är det mycket värre. Mer "Shit, skärp mig, det är nu det gäller, NU ELLER ALDRIG, allt måste bli rätt nu, ALLT!!!" *får panik* Samtidigt som man ärligt talat är nåt så vansinnigt trött på manushelvetet vid det här laget. Jag menar, man har ju redan läst igenom det sex tusen gånger eller så? DET ÄR JU INTE JÄTTESPÄNNANDE, DIREKT. Att göra det igen, fast noggrannare än någonsin.

En av de vanligaste frågorna jag får på högstadiet är den här: "Du säger att det tar minst ett år för dig att skriva en bok. Orkar du läsa igenom din text sen då, innan du lämnar in den?"

Spontant svar på den frågan: gapande fiskmun –> HAHAHA! –> "Nähä, du skojar inte?" –> lång utläggning om redigeringsarbete och korrläsning och vikten av att "läsa igenom innan man lämnar in" under ackompanjemang av rummets alla lärarhuvuden som entusiastiskt nickar upp och ner och säger saker i stil med "Hör ni nu allihop vad hon säger? Det är jätteviktigt att läsa igenom innan man lämnar in! Tänk på det."

Nåja.

Det kommer kännas skönt i nästa vecka när böckerna väl är ivägskickade.

Och ännu skönare i slutet av sommaren när de dyker upp och är klara.

Såvida man inte hittar en massa korrfel som man missat, dårå.

Men det gör man ju inte, för man har ju skärpt sig vid sista genomläsningen, MAN HAR JU HITTAT ALLT OCH RÄTTAT TILL DET MEDAN TID FANNS.

*får panik*

osv, etc, mvh.

Sajt för läsning på högstadiet

Ett tips, förresten! Förra veckan lanserade Svenska Dagbladet en undersajt som heter "Läs & Skriv" som riktar sig till högstadielärare, högstadieelever och annat löst patrask (läs: föräldrar) i högstadieelevers närhet. Syftet är att "bidra till att öka läs- och skrivförståelsen i den svenska skolan och därigenom stärka ungdomars självkänsla och makt över sin vardag".

På sajten är tanken att man ska hitta massor av boktips och verktyg att använda i undervisningen på högstadiet.

Och jag har skrivit boktipsen! Det finns åtminstone tjugo tips där inne redan, och det kommer fyllas på varje vecka. Spännande böcker, roliga böcker, lättlästa böcker, sorgliga böcker och... ja. Skitbra böcker (tycker jag då, åtminstone) för högstadieåldern.

Här hittar man Läs & Skriv.

Hoppas tipsen kan komma till nytta!

Och här sitter jag och fånflinar

Alltså, jag var just med om det mest fantastiska telefonsamtal jag haft i kanske hela livet. Åtminstone i hela yrkeslivet. Och det kanske är för skrytigt att blogga om det, det kanske det är, men guess what? Det skiter jag fullständigt i, för jag blev så löjligt glad att jag väl eventuellt imploderar om jag inte får berätta för hela världen.

Det var en trettonåring som ringde. En jag aldrig har träffat eller pratat med som sökt upp mitt nummer på nätet. För att hon läst Det är så logiskt alla fattar utom du.

"Jag skakar nu. Jag skakar jättemycket. Men jag ville bara säga att jag aldrig, aldrig, aldrig läser böcker, jag hatar böcker. Och så fick jag den här av min syrra. Och så tvingade pappa mig att läsa. Och jag var skitarg först. Men sen liksom fastnade jag, och satt uppe på natten och läste en timme till och en timme till och en timme till. Och när den var slut bara slängde jag boken ifrån mig och låg och stirrade upp i taket och hade tusen känslor i mig. Jag ÄLSKAR din bok! Den är först lite som en flat line och sen går den upp och ner och upp och ner och upp och ner och man känner jättemycket hela tiden. Det är den enda boken jag har läst, nästan, i alla fall den enda jag har gillat. Jag var bara tvungen att ringa och säga det. Har du skrivit något mer?"

Jag började (naturligtvis) gråta.

Fast jag tror kanske inte hon märkte det.

Känner lite nu att jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer lyfta ett finger, my work here is done, har jag fått en enda människa på jorden att känna så här genom att skriva en bok så är jag mer än nöjd. Men känner också så här: Ska aldrig, aldrig, aldrig göra något annat än att skriva för ungdomar. Och allra mest känner jag: Ååååååååh, du skitcoola, modiga, fantastiska trettonåriga person, jag älskar att du vågade ringa!

Samtalet tog väl kanske tio minuter.

Men jag kommer leva på det tills jag blir gammal och skrynklig.

Nytt avsnitt av podcasten

La just upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör tillsammans med Per (och Karin! Men hon hörs inte, otacksamt nog). Temat den här gången är "idyllfobi" och vi pratar om böcker som är fyllda av svåra ämnen: mobbning, död, depressioner, självskadebeteende, frånvarande vuxna och övergrepp. Vad är det som lockar med eländesböckerna?

Vi har läst "14" av Alexandra-Therese Keining, och gästas av Jenny Larsson Schantz, 17 år.

Här lyssnar man!

Kossor och böcker

Nej, jag kanske inte trodde att jag någonsin skulle stå på en lokal sörmländsk bokmässa i Stjärnhov och visa upp mina böcker i samband med årets kosläpp. Det kanske jag inte trodde. Men idag har jag hur som helst gjort just det i sex timmar, och det gick ju fint.

Upptäckte till exempel att jag skrivit ett helt bord böcker vid det här laget? Hur f-n gick det ens till?

(Äh, förresten, fånigt. Jag vet exakt hur det gick till: Jag la ner stora delar av de senaste åtta åren på det. Men det kändes ändå mäktigt att se alla de elva titlarna samlade. Jag lägger alldeles för sällan upp dem bredvid varandra i små högar på ett bord!)

Missade kossorna, däremot.

Men ryktet säger att de var glada.

En vanlig dag på jobbet

Jag fick en fråga i ett mejl från en bloggläsare (OBS! True story! Och det är inte jag själv som är "bloggläsaren" ens!) som undrade hur en vanlig dag på jobbet ser ut för mig som har eget företag och skriver böcker och åker på författarbesök och anlitas som lektör och sånt. "Kör du 8 - 16 och en halvtimmes lunch? Eller hur är en normal dag?"

Man kan ju tycka att det är en lätt fråga att svara på. Men det är det inte, för det finns för många olika slags "vanliga dagar" i mitt lilla hopkok till yrkesliv för att det här inte ska bli en uppsats. Till exempel:

Vanlig dag 1: Jag går upp i ottan och forslar mig själv medelst pendeltåg, vanligt tåg eller bil till en skola någonstans i landet. Där håller jag fyra lektioner för fyra olika högstadieklasser, och äter lunch i skolans matsal. Sedan forslar jag mig själv hem igen, och kommer hem jättesent. (Om jag ens kommer hem. Ibland sover jag på hotell också.) Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 2: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9.00, och går sedan hem igen och sätter mig framför datorn. Där jobbar jag med allt utom att skriva böcker. Till exempel: lektörsläser manus, skriver en bokrecension, skickar fakturor, svarar på mejl, bokar tågbiljetter, förbereder podcastinspelningar eller läser böcker som måste läsas. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 3: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och tar sedan pendeltåget in till Stockholm. På pendeltåget läser jag böcker som behöver läsas. I Stockholm går jag på något möte, och träffar någon jag behöver träffa, till exempel min redaktör, min förläggare, min revisor eller så. Sedan äter jag lunch med någon kompis, och tar pendeln hem igen och hämtar barnen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 4: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och går sedan hem igen och sätter mig vid datorn. Där jobbar jag med att skriva (eller skriva om och redigera) någon av de böcker jag jobbar med för tillfället. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Sedan är månaden slut, och jag skakar som vanligt förbluffat/frustrerat på huvudet åt hur lite tid denna "författare på heltid" ägnar åt att faktiskt skriva böcker. Eller nä, "heltid" är förresten inte sant. Jag jobbar 80%. (På grund av barn och livspussel och möjlighet. En av oss har gjort det sedan vi fick barn, och det är min tur nu.)

Ovanstående hopkok gör (just nu) att jag 1. Klarar mig ekonomiskt 2. Aldrig blir uttråkad på jobbet 3. Älskar de allra flesta arbetsdagar 4. Sällan är så jättestressad 5. Är solbränd på sommarhalvåret, samt 6. Ibland (fast rätt sällan numera) har panik över det egna ansvaret, otryggheten och ensamheten.

Jag önskar då och då att jag hade råd att tacka nej till en del föreläsningsuppdrag till förmån för mer skrivtid. Men jag skulle (idag i alla fall) inte vilja byta mot något annat jobb eller någon annan anställningsform. Jag älskar mitt lilla hopkok till yrkesliv!

Och det var det.

Men jag tycker ni ska läsa Johannas inlägg om pengapaniken och att få ihop det som frilansare också.

Översättningar, mediebevakning, recensioner och annat härligt

Jag var på en så sjukt rolig grej igår kväll, den där minibokmässan jag tipsade om på Goethe Institut, om förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Det är ju ett väldigt smalt ämne, kan man tycka. Exakt det som var så fantastiskt. I fem timmar var det fokus på ett och samma inrutade område, och fyra seminarier som grottade ner sig från olika håll. Det var två förläggare där (en tysk och en svensk), två litteraturkritiker (en tysk och en svensk), två översättare (en som översätter från tyska och en som översätter till tyska), och två författare (en tysk och en Pija Lindenbaum). Jag höll i två av samtalen. Så jädra kul! Skulle kunnat prata om samma grej i fem timmar till ungefär. Här är några grejer vi diskuterade:

- Varför översätter tyskarna så många svenska böcker, men svenskarna så få tyska böcker? Vad är det med svensk barnlitteratur som tyskarna gillar? Vad är det vi missar när vi bara helt självgott sitter och slår oss för bröstet och tycker att det räcker (okej, hårdvinklar nu) med svenska böcker?
- Hur GÖR man ens för att översätta en bok? Hur fri får översättaren vara? En skitintressant aspekt som kom upp var att översättarna upplevde att det var olika "regler" kring översättning av vuxenböcker och översättning av barnböcker. När det gäller vuxenböcker är det aldrig någon diskussion med förlagen kring att vara "fri" som översättare, då är översättarens uppgift att bara ("bara") översätta orden som står. När det gäller barnböcker är det (tydligen) inte alltid samma grej. Då kan översättaren också få i uppdrag att stryka några sidor. Ändra lite i något stycke. Eller anpassa boken efter det nya landets värderingar, kanske. HERREGUD! Hade kunnat prata om det där i en vecka.
- Hur ser det ut med mediebevakningen av barn & ungdomslitteratur i de båda länderna? (Svar: Dåligt.)
- Vilka ämnen är för kontroversiella för Tyskland för att en förläggare ska våga ge ut en barnbok om dem? För kontroversiella för Sverige? Och vilka illustrationsstilar funkar/funkar inte i respektive land? Varför vågar inte Tyskland ge ut Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort"?

Fattar om det här kanske låter liiiiite insnöat, för det var det ju, och också: gud vad roligt! Är helt uppspelt fortfarande. Extra bonus för mig, dessutom: den ena översättaren (Maike Dörries) har översatt min bok "Allt jag säger är sant" till tyska, så vi kunde prata insnöat om den också. 

Åh! Jag älskar insnöat.

Slut på lyckligt nördinlägg.

Hej på er!

Å-å-å-åka pendeltåg!

Det här vädret? Det är ta mig tusan helt overkligt trevligt. Idag har den här hemmajobbaren suttit i linne i två timmar på uteplatsen och jobbat innan det blev för varmt. För varmt?!? Imorgon tänkte jag kompensera genom att använda mig av SL och åka pendeltåg och buss i sammanlagt 4 timmar och 32 minuter, och däremellan hålla fyra lektioner för sjuor i Sigtuna. Kommer väl vara ute i vädret en halv sekund eller så.

Rätt åt mig.