Tjuvtitt: Ivar träffar en tyrannosaurus

Idag släpps min och Emma Göthners andra (fristående) bilderbok om dinofantasten Ivar, och den här gången träffar han på en livs levande tyrannosaurus. Det är ganska läskigt, för Ivar vet en massa saker om tyrannosaurusar. Att de har skitvassa tänder, till exempel. Och att de äter andra dinosaurier till middag. Frågan är bara... hur är det med barn? Äter tyrannosaurusar barn?

Nå.

Det visar sig snart att SPOILERVARNING!! just den här tyrannosaurusen inte är så hungrig just nu. Mest leksugen, faktiskt. Det är liksom aldrig någon som vågar stanna och leka med henne, alla bara kutar sitt snabbaste så fort hon visar sig. Men kanske, kanske kan Ivar vara undantaget som bekräftar regeln? Vill han leka? Och vad leker man i så fall med en skitstor dinosaurie, när man själv är liten som en myra?

Ivar träffar en tyrannosaurus finns att köpa i bokhandlar och på nätet, och passar barn mellan 3-6 år ungefär. Och vill ni köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så går det också bra. Då klickar ni här och läser om hur det går till.

Hoppas ni gillar!

Dagens tips!

Om man är en sådan som prenumererar på DN så möttes man av den här annonsen i Kulturdelen i morse. Från och med idag (och fram till 8 september) kan alla prenumeranter ladda ner min och Johannas bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" helt gratis som e-bok.

En himla bra deal, skulle jag vilja säga.

Boken passar från... femton år och uppåt, kanske? (Studier visar att den funkar på 25-åringar och 35-åringar och 55-åringar också).  Den innehåller saker som: parisdrömmar, dejter, gymnasieskolor, förskolelämningar, varannan vecka-ångest, hångel, studenten, saker man skrattar av och Kent (the band).

Man klickar sig in på dn.se/ebok om man blir sugen.

Sökes: Låtar av vegetarianer

Och i avdelningen "låt oss överarbeta temat en smula, why don't we" undrar jag: Vad kan ni för artister/band som är vegetarianer? Eller veganer? Vi ska fira vegokokbok i nästa vecka och jag kan inte släppa tanken på att göra en låtlista full av artister som är vegetarianer. Kan ni några? Som spelar tillräckligt lugn och sansad musik för att det ska gå att spela den i bakgrunden på en mingeltillställning utan att det liksom... tar över för mycket?

Svar till: festfixarn

P.S

Amen, alltså, "Farväl Falkenberg"? Du käre värld, vad bra den är. Sådan exakt tonträff. Eller vad man nu kallar det.

Hade glömt.

Böcker om kompisgäng på små orter

Boken jag håller på att skriva på nu är en ungdomsbok (tror jag), huvudpersonerna är 20 år. Den utspelar sig i den lilla tätorten där jag växte upp. Ingelstad, 2 mil söder om Växjö. Där finns det 1700 invånare, en affär, en badplats, två pizzerior, några frisörer och ett övergångsställe. Boken handlar om ett kompisgäng, som återförenas där en sommarvecka. De ska gå på en begravning.

Och det var allt jag hade att säga om det för tillfället.

Men jag undrar om ni har bok eller filmtips? Jag plöjer allt som handlar om 1. Små orter , helst i kombination med 2. Kompisgäng, och allra, allra helst i kombination med 3. Unga vuxna.

Ska se om "Farväl, Falkenberg" nu, tänkte jag. Och i veckan läste jag Christoffer Carlssons "Den enögda kaninen" (Så väldigt bra!). Innan dess läste jag "Röda vita rosen", av Mariette Glodeck, efter tips från någon här på bloggen, minns inte vem nu, förlåt. (Också bra!) Borde jag läsa om "Den hemliga historien"? Se "Sista natten med gänget"? Eller vad?

Kommer ni på något får ni hemskt gärna tipsa.

Greetings from Lund

Jag (och Johanna) är i Lund nu, och håller skrivkurs på stadsbibblan i tre dagar, för unga personer mellan 14-20 år. Det är lite smått fantastiskt, av lite alla möjliga olika anledningar. Till exempel: Kursen är fullbokad, sedan länge. Verkligen inte varje gång det händer när man kommer till en bibbla. (Läs: Har aldrig någonsin hänt förr.) Det stod folk uppskrivna på reservlista. Som förhoppningsfullt kom till bibblan i morse, men fick vända i dörren. Och nu sitter det 20 tjejer och killar i det lilla rummet och skriver på dagarna. På sitt sommarlov.

Lund, alltså!

Ett förtjusande ställe.

Det har jag då alltid sagt.

Tack!

Åh, hörni, det är så roligt att ni är så entusiastiska och hejiga och glada över vegokokboken! Det trillar in mejl med beställningar av signerade exemplar på löpande band, och igår seglade boken upp på Bokus topplista över gårdagens mest sålda böcker PÅ HELA HIMLA BOKUS, AV ALLA HIMLA BÖCKER SOM FINNS DÄR, och ni bara: visar glada tummar upp i varenda socialt forum jag tittar in på.

Jag blir så väldigt glad och stolt och tårögd!

Ville bara säga det.

Tjuvtitt: Mera vego - mat för hela familjen

Igår landade min och Saras färdiga kokbok i brevlådan här hemma, och nu har jag ägnat det senaste dygnet åt att ömsom ha lust att gråta av lättnad, och ömsom ha lust att springa omkring med båda armarna i luften och dela ut high fives på löpande band. Den är klar! Den är klar! Jag vet inte varför det känns så otroligt, men det gör det. Herregud, vad länge vi sysslat med den här.

Men snygg blev den! Och stolt är jag.

Mera vego - mat för hela familjen är en kokbok för alla som vill ha ny vegoinspiration i köket. Den passar både den som redan är vego (och är trött på sina gamla vanliga recept), och den som inte alls är vegetarian (men vill börja laga lite mer vegetariskt, och inte vet riktigt hur eller vad). Eller för den arma krake som är förälder till ett barn som plötsligt deklarerat att hen blivit vegetarian, för den delen.

Vi har haft hela familjen i åtanke när vi gjort recepten, och i den bästa av världar passar därför rätterna både små barn, stora barn och vuxna. Recepten är indelade efter hur lång tid matlagningen får ta - och här finns både kaossnabba recept, vanliga vardagsrätter, festliga helgmåltider, mellanmål, efterrätter och småplock.

Grunden i recepten är lakto-ovo-vegetarisk, och det betyder att en hel del av rätterna innehåller mjölkprodukter och ägg. De recept som är veganska (alltså helt fria från alla slags animaliska produkter) eller lätta att vegananpassa har vi märkt med en stämpel. Den stämpeln sitter mer än hälften av recepten. Det finns inget "låtsaskött" som quorn eller sojabitar eller fejkbacon i något av recepten.

Och så får man lite tips och trix mellan varven också! Till exempel kring hur man (eventuellt) får barn att smaka på ny mat, hur man bäst marinerar tofu, hur man fixar tuggmotstånd i en vegetarisk burgare, eller varför det asiatiska ströbrödet panko typ är matlagarens bästa vän.

Det är jag, och barndietisten Sara Ask, som står för texterna och recepten, Ulrika Pousette som tagit bilderna, och Katy Kimbell som gjort formen. Boken är släppt nu, och går att köpa lite överallt (definitivt hos nätbokhandlarna i alla fall). Och vill man köpa en bok direkt av mig, med en hälsning i, så får man gärna det! Då klickar man här.

Hoppas, hoppas ni kommer gilla den! Eller maten i den. Eller helst både och.

Fridens liljor!

Läger jag gillar

Alltså, förlåt om jag tjatar nu, men det här skrivlägret? Vilken grej det är! 

Jag har aldrig förut testat att göra så här, att isolera mig någonstans helt själv utan att ha något annat på schemat än att skriva på en och samma bok, flera dagar i rad. I vanliga fall är det en massa andra grejer som också ska hinnas med, menar jag. Lämna på förskola, hämta på förskola, skicka mejl, läsa grejer, fixa fakturor, boka tågbiljetter, prata med min familj, fungera som en normal person på kvällarna, jamen, ni fattar. Det blir sällan mer än tre timmars skrivande utan avbrott. Och det blir nästan aldrig ens det.

De här dagarna har jag skrivit från nio på morgonen till elva på kvällarna. Jag har ju pausat, så klart. Ätit goda grejer och så. Sprungit lite. Fajtats med några fladdermöss. Men jag har inte tänkt på nästan något annat än denna berättelse, dessa personer, denna text, varje vaken timme. Och dra mig baklänges på en liten tallkotte, vilken skillnad det gör.

Jag skulle uppskattningsvis säga att det är ungefär tio tusen gånger lättare och roligare att skriva en bok på det här viset än på det upphackade viset. Det är visserligen inte så sabla lätt att få till ’det här viset’ i vardagen med barn och familj och yada, yada, men se på fan, det gick ju att få till fyra dygn det här året, det kanske kan gå att få till fyra dygn nästa år också?

Fan inte klokt förvisso att det skulle ta mig ett helt liv att komma på tanken att jag kanske skulle gilla ett skrivläger. Hissen går tydligen inte ända upp på den här slöa hästen i besticklådan. Men, men.

34 är väl en bra ålder för självinsikt det också.

5 x Dinokalas

Det började inte regna (förrän Dinokalaset var slut)! PRIS SKE LOV! Och jag är medveten om att det ser ut på bilderna som om Emma och jag fick fira vår bokrelease helt på egen hand, men helt ärligt - det kom skitmånga folk. Jag har bara inte frågat dem ifall de vill vara med på bild i bloggen, så ni får hålla till godo med Emma och mig. Och ballongerna! Herregud, ballongerna. Vi la halva festbudgeten på tre enorma heliumballonger. Värt.

Tack alla som kom förbi! Det var så kul.

Det tyckte Ivar och alla hans dinosaurier också.

(Jo, jag vet det, för jag har hittat på'na, så jag bestämmer.)

Skål och heja!

Dinokalas imorgon!

Äh, fuck it, vädret visar visserligen mulet och säkert också ett och annat regnstänk om vi har otur, men vi kör ändå.

Imorgon blir det Dinokalas!

Om ni tänkt komma förbi så sikta på den stora gräsmattan nedanför alla djuren, och förbi plaskdammen. Håll utkik efter stora röda ballonger så hittar ni oss! Vi börjar klockan 14.00, och skålar och läser högt ur boken strax därefter.

Det kommer att finnas kakor och frukt och saft och bubbel, men du måste själv ta med dig en filt att sitta på och mer mat om du är hungrigare än bara kaksugen. Och ja! Vill du köpa en bok så tar du med kontanter också.

Hoppas vi ses!

4 x onsdag

Säg mig, hur många gånger är det rimligt att man uppdaterar väderprognosen på yr.no per dag? På lördag ska jag och Emma fira vår nya bilderbok med att ha releasepicknick och högläsning i Aspuddsparken i Stockholm. Utomhus, ni vet. Utan tak. Igår kväll och i morse visade prognosen 9 grader varmt och ösregn. Vid lunch idag hade den ändrat sig till 14 grader och solglimtar. Jag har gjort två saker idag: 1. Bakat en miljard kakor just in cases dinokalaset faktiskt går att genomföra, samt 2. Tryckt på uppdateraknappen när det gäller vädret.

Som det ser ut nu så kör vi på.

Ösregnar det så skjuter vi upp till en annan helg senare i sommar.

Ni vet att ni är välkomna, va?

Eddies återkomst

Alltså, lyckan när man kommer till förlaget för ett möte om ett bilderboksmanus man skrivit, och tror att man bara ska prata lite, kanske bolla lite idéer, dricka kaffe och sånt, och så halar illustratören (som heter Jesus Verona) upp en bunt tidiga skisser ur väskan. SKISSER! Det finns ta mig tusan ingenting jag älskar så som skisser. Jag tror att det handlar om att "illustratör" eller "konstnär" är bland de finaste yrken jag kan tänka mig. Jag är så sjukt imponerad av (läs: avundsjuk på) folk som kan rita. Blotta åsynen av en sån där konstnärsmapp där det kan tänkas ligga skisser gör mig helt knäsvag. Och färgkladd! Penslar! Tuber med färg! Ateljéer! Åhhh, be still my beating heart, vi har pratat om det här förut, va?

Det är kul att Instagram är så poppis nu, för om man följer illustratörer där får man ofta se skisser.

Man gillar det ganska mycket.

"Man".

Men i alla fall! Det lilla gulliga barnet på skissen ovan är Eddie, från "Eddie och julen" och "Eddie får en lillebror". Det kommer en tredje bok om honom efter vintern, och den handlar om att försöka sluta med napp. Kanske kommer den att heta "Eddie och napparna - en kärlekshistoria", för det är det den handlar om. Att älska sina nappar så evinnerligt mycket att man vill ha dem med sig jämt, jämt. Fast alla vuxna runt omkring tycker att man är för stor för napp. Och borde sluta.

Den kommer bli fin, tror jag.

Speciellt tror jag det nu, efter att ha sett skisserna.

Mmm... skisser.

Och på tal om den där boken

Tips, förresten! Jag och Emma Göthner gästbloggar hos Rabén & Sjögren den här veckan, om hur vi gjorde "Ivar träffar en Stegosaurus" och varför. Här kan man läsa!

Tjuvtitt: Ivar träffar en Stegosaurus

Dinolandet är en låda där Ivars alla leksaksdinosaurier bor. Han har hur många som helst, och han kan namnen på dem allihop. "Vad heter den här?" frågar pappa och håller upp ett plastdjur i luften. "Diplodocus" svarar Ivar utan att blinka. "Den här då?" frågar pappa. "Triceratops." Ivar tycker inte ens att det är svårt. För han har övat i sitt Dinoland i säkert tusen timmar.

Men en kväll, när Ivar inte vill sova, händer det något märkligt. Plötsligt hörs det konstiga ljud från Dinolandet. Det krafsar och piper! Och innan Ivar riktigt hunnit fatta hur det gått till så står han mitt i djungeln, liten som en myra, bland alla de gigantiska dinosaurierna. Och det verkar ta mig tusan som att de lever. På riktigt!

Ivar träffar en Stegosaurus har bilder av Emma Göthner, och passar för barn mellan 3 och 6 år på ett ungefär. Och det finns liiiiite, liiiiite fakta i den också, för alla faktatokiga dinosaurieexperter. Men mest är det ett förhoppningsvis rätt spännande äventyr i dinomiljö.

Den går att köpa nu, på nätbokhandlar och i bokhandlar. Och vill du köpa den direkt av mig och få en hälsning i så går det så klart fint! Då klickar du här och läser om hur du ska gå till väga.

Åh, hoppas ni kommer gilla!

Kolla, en boktrailer!

Åhå! Här kan man klicka och se en boktrailer för min nya bilderbok, "Ivar träffar en Stegosaurus". Har väl sagt det hundra gånger innan, men jag är så förtjust i denna Ivar, så som Emma Göthner illustrerat honom. Hans slängiga ben och barfotafötter och utåtstående öron. GULLIG!

På måndag släpps boken. Då kan man köpa den på alla möjliga vanliga ställen (nätbokhandlar och vanliga bokhandlar), eller via mig om man vill ha en hälsning eller autograf i. (Klicka här för info om hur det går till.)

Nytt avsnitt av podcasten

Den här gången om syskon (åh! Mitt BÄSTA ämne!) och boken "Låt vargarna komma" av Carol Rifka Brunt (åh! Min typ BÄSTA bok!). Vi pratar om typiska storasystrar, Marit Bergman, Game of Thrones, tvillingar och har intervjuat författaren Christin Ljungqvist, som skriver om syskon nästan jämt.

In och lyssna mer er! Ni klickar här.

Eller letar på iTunes.

Dinokalas!

Sug på den här, då! Lördagen den 28 juni, klockan 14.00, firar jag och Emma Göthner vår första gemensamma bilderbok "Ivar träffar en Stegosaurus" med releasepicknick i Aspuddsparken i Stockholm.

Vi tänker duka upp med kakor och ballonger, och ha högläsning ur boken. Ta med en picknickfilt, lite mat om du känner på dig att du kommer vara hungrig, och titta förbi? Och ta gärna med dig ett barn eller sju!

Det blir inte speciellt storslaget eller spektakulärt eller så, men det blir trevligt.

Och när du tröttnat på oss kan du kolla på gulliga grisar eller plaska i plaskdammen eller köpa glass i Aspuddsparken.

Deal?

Skrivkurs i Lund

TIPS! I sommar håller jag och Johanna Lindbäck en tre dagar lång och härlig skrivkurs för unga på Lunds stadsbibliotek. Det är den 12-14 augusti (mellan tio och fyra på dagarna), man måste vara mellan 14-20 år, och kursen är helt gratis.

Det blir inte läskigt (vi kommer inte stå med pekpinnar och tvinga er att läsa dikter inför de andra kursdeltagarna), bara roligt. Ni kommer få öva på att hitta på karaktärer, skriva dialoger, skapa spänning, få tips på hur man kan göra om man kör fast, och prata böcker och skrivande i tre dagar med folk som gillar ungefär samma grejer som ni.

Jamen, ni hör ju. Det kommer bli fantastiskt.

Om ni vill anmäla er klickar ni er in på bibliotekets hemsida här, och läser om hur ni ska gå till väga.

Hoppas vi ses!

Att skicka till tryck

Två av mina bokbebisar (Mera vego och Ivar träffar en Tyrannosaurus) som släpps i augusti båda två ska skickas till tryck vilken dag som helst nu. Det är lika delar skönt som skitläskigt det där med "skicka till tryck". Så definitivt.

Första, andra, tredje och fjärde bearbetningen (eller vad det nu är, det är lite olika från gång till gång hur många vändor manuset valsar runt mellan förlaget och mig)  är så lugna och behagliga i jämförelse med den sista. Lite mer "äh, det är lugnt, det är ju flera korrvändor kvar, det gör inget om jag inte hittat exakt alla kommatecken som sitter på fel plats, ooodelaaadi!" *skicka in*

Nu, sista vändan, är det mycket värre. Mer "Shit, skärp mig, det är nu det gäller, NU ELLER ALDRIG, allt måste bli rätt nu, ALLT!!!" *får panik* Samtidigt som man ärligt talat är nåt så vansinnigt trött på manushelvetet vid det här laget. Jag menar, man har ju redan läst igenom det sex tusen gånger eller så? DET ÄR JU INTE JÄTTESPÄNNANDE, DIREKT. Att göra det igen, fast noggrannare än någonsin.

En av de vanligaste frågorna jag får på högstadiet är den här: "Du säger att det tar minst ett år för dig att skriva en bok. Orkar du läsa igenom din text sen då, innan du lämnar in den?"

Spontant svar på den frågan: gapande fiskmun –> HAHAHA! –> "Nähä, du skojar inte?" –> lång utläggning om redigeringsarbete och korrläsning och vikten av att "läsa igenom innan man lämnar in" under ackompanjemang av rummets alla lärarhuvuden som entusiastiskt nickar upp och ner och säger saker i stil med "Hör ni nu allihop vad hon säger? Det är jätteviktigt att läsa igenom innan man lämnar in! Tänk på det."

Nåja.

Det kommer kännas skönt i nästa vecka när böckerna väl är ivägskickade.

Och ännu skönare i slutet av sommaren när de dyker upp och är klara.

Såvida man inte hittar en massa korrfel som man missat, dårå.

Men det gör man ju inte, för man har ju skärpt sig vid sista genomläsningen, MAN HAR JU HITTAT ALLT OCH RÄTTAT TILL DET MEDAN TID FANNS.

*får panik*

osv, etc, mvh.

Sajt för läsning på högstadiet

Ett tips, förresten! Förra veckan lanserade Svenska Dagbladet en undersajt som heter "Läs & Skriv" som riktar sig till högstadielärare, högstadieelever och annat löst patrask (läs: föräldrar) i högstadieelevers närhet. Syftet är att "bidra till att öka läs- och skrivförståelsen i den svenska skolan och därigenom stärka ungdomars självkänsla och makt över sin vardag".

På sajten är tanken att man ska hitta massor av boktips och verktyg att använda i undervisningen på högstadiet.

Och jag har skrivit boktipsen! Det finns åtminstone tjugo tips där inne redan, och det kommer fyllas på varje vecka. Spännande böcker, roliga böcker, lättlästa böcker, sorgliga böcker och... ja. Skitbra böcker (tycker jag då, åtminstone) för högstadieåldern.

Här hittar man Läs & Skriv.

Hoppas tipsen kan komma till nytta!

Och här sitter jag och fånflinar

Alltså, jag var just med om det mest fantastiska telefonsamtal jag haft i kanske hela livet. Åtminstone i hela yrkeslivet. Och det kanske är för skrytigt att blogga om det, det kanske det är, men guess what? Det skiter jag fullständigt i, för jag blev så löjligt glad att jag väl eventuellt imploderar om jag inte får berätta för hela världen.

Det var en trettonåring som ringde. En jag aldrig har träffat eller pratat med som sökt upp mitt nummer på nätet. För att hon läst Det är så logiskt alla fattar utom du.

"Jag skakar nu. Jag skakar jättemycket. Men jag ville bara säga att jag aldrig, aldrig, aldrig läser böcker, jag hatar böcker. Och så fick jag den här av min syrra. Och så tvingade pappa mig att läsa. Och jag var skitarg först. Men sen liksom fastnade jag, och satt uppe på natten och läste en timme till och en timme till och en timme till. Och när den var slut bara slängde jag boken ifrån mig och låg och stirrade upp i taket och hade tusen känslor i mig. Jag ÄLSKAR din bok! Den är först lite som en flat line och sen går den upp och ner och upp och ner och upp och ner och man känner jättemycket hela tiden. Det är den enda boken jag har läst, nästan, i alla fall den enda jag har gillat. Jag var bara tvungen att ringa och säga det. Har du skrivit något mer?"

Jag började (naturligtvis) gråta.

Fast jag tror kanske inte hon märkte det.

Känner lite nu att jag skulle kunna lägga mig ner och aldrig mer lyfta ett finger, my work here is done, har jag fått en enda människa på jorden att känna så här genom att skriva en bok så är jag mer än nöjd. Men känner också så här: Ska aldrig, aldrig, aldrig göra något annat än att skriva för ungdomar. Och allra mest känner jag: Ååååååååh, du skitcoola, modiga, fantastiska trettonåriga person, jag älskar att du vågade ringa!

Samtalet tog väl kanske tio minuter.

Men jag kommer leva på det tills jag blir gammal och skrynklig.

Nytt avsnitt av podcasten

La just upp ett nytt avsnitt av ungdomsbokspodden jag gör tillsammans med Per (och Karin! Men hon hörs inte, otacksamt nog). Temat den här gången är "idyllfobi" och vi pratar om böcker som är fyllda av svåra ämnen: mobbning, död, depressioner, självskadebeteende, frånvarande vuxna och övergrepp. Vad är det som lockar med eländesböckerna?

Vi har läst "14" av Alexandra-Therese Keining, och gästas av Jenny Larsson Schantz, 17 år.

Här lyssnar man!

Kossor och böcker

Nej, jag kanske inte trodde att jag någonsin skulle stå på en lokal sörmländsk bokmässa i Stjärnhov och visa upp mina böcker i samband med årets kosläpp. Det kanske jag inte trodde. Men idag har jag hur som helst gjort just det i sex timmar, och det gick ju fint.

Upptäckte till exempel att jag skrivit ett helt bord böcker vid det här laget? Hur f-n gick det ens till?

(Äh, förresten, fånigt. Jag vet exakt hur det gick till: Jag la ner stora delar av de senaste åtta åren på det. Men det kändes ändå mäktigt att se alla de elva titlarna samlade. Jag lägger alldeles för sällan upp dem bredvid varandra i små högar på ett bord!)

Missade kossorna, däremot.

Men ryktet säger att de var glada.

En vanlig dag på jobbet

Jag fick en fråga i ett mejl från en bloggläsare (OBS! True story! Och det är inte jag själv som är "bloggläsaren" ens!) som undrade hur en vanlig dag på jobbet ser ut för mig som har eget företag och skriver böcker och åker på författarbesök och anlitas som lektör och sånt. "Kör du 8 - 16 och en halvtimmes lunch? Eller hur är en normal dag?"

Man kan ju tycka att det är en lätt fråga att svara på. Men det är det inte, för det finns för många olika slags "vanliga dagar" i mitt lilla hopkok till yrkesliv för att det här inte ska bli en uppsats. Till exempel:

Vanlig dag 1: Jag går upp i ottan och forslar mig själv medelst pendeltåg, vanligt tåg eller bil till en skola någonstans i landet. Där håller jag fyra lektioner för fyra olika högstadieklasser, och äter lunch i skolans matsal. Sedan forslar jag mig själv hem igen, och kommer hem jättesent. (Om jag ens kommer hem. Ibland sover jag på hotell också.) Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 2: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9.00, och går sedan hem igen och sätter mig framför datorn. Där jobbar jag med allt utom att skriva böcker. Till exempel: lektörsläser manus, skriver en bokrecension, skickar fakturor, svarar på mejl, bokar tågbiljetter, förbereder podcastinspelningar eller läser böcker som måste läsas. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 3: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och tar sedan pendeltåget in till Stockholm. På pendeltåget läser jag böcker som behöver läsas. I Stockholm går jag på något möte, och träffar någon jag behöver träffa, till exempel min redaktör, min förläggare, min revisor eller så. Sedan äter jag lunch med någon kompis, och tar pendeln hem igen och hämtar barnen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Vanlig dag 4: Jag lämnar barnen på förskolan klockan 9:00, och går sedan hem igen och sätter mig vid datorn. Där jobbar jag med att skriva (eller skriva om och redigera) någon av de böcker jag jobbar med för tillfället. Jag tar paus för lunch i solen på uteplatsen så länge som jag tycker att jag är värd, och hämtar barnen på förskolan igen klockan 16.00. Den här typen av vanlig dag inträffar kanske fem gånger i månaden.

Sedan är månaden slut, och jag skakar som vanligt förbluffat/frustrerat på huvudet åt hur lite tid denna "författare på heltid" ägnar åt att faktiskt skriva böcker. Eller nä, "heltid" är förresten inte sant. Jag jobbar 80%. (På grund av barn och livspussel och möjlighet. En av oss har gjort det sedan vi fick barn, och det är min tur nu.)

Ovanstående hopkok gör (just nu) att jag 1. Klarar mig ekonomiskt 2. Aldrig blir uttråkad på jobbet 3. Älskar de allra flesta arbetsdagar 4. Sällan är så jättestressad 5. Är solbränd på sommarhalvåret, samt 6. Ibland (fast rätt sällan numera) har panik över det egna ansvaret, otryggheten och ensamheten.

Jag önskar då och då att jag hade råd att tacka nej till en del föreläsningsuppdrag till förmån för mer skrivtid. Men jag skulle (idag i alla fall) inte vilja byta mot något annat jobb eller någon annan anställningsform. Jag älskar mitt lilla hopkok till yrkesliv!

Och det var det.

Men jag tycker ni ska läsa Johannas inlägg om pengapaniken och att få ihop det som frilansare också.

Översättningar, mediebevakning, recensioner och annat härligt

Jag var på en så sjukt rolig grej igår kväll, den där minibokmässan jag tipsade om på Goethe Institut, om förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Det är ju ett väldigt smalt ämne, kan man tycka. Exakt det som var så fantastiskt. I fem timmar var det fokus på ett och samma inrutade område, och fyra seminarier som grottade ner sig från olika håll. Det var två förläggare där (en tysk och en svensk), två litteraturkritiker (en tysk och en svensk), två översättare (en som översätter från tyska och en som översätter till tyska), och två författare (en tysk och en Pija Lindenbaum). Jag höll i två av samtalen. Så jädra kul! Skulle kunnat prata om samma grej i fem timmar till ungefär. Här är några grejer vi diskuterade:

- Varför översätter tyskarna så många svenska böcker, men svenskarna så få tyska böcker? Vad är det med svensk barnlitteratur som tyskarna gillar? Vad är det vi missar när vi bara helt självgott sitter och slår oss för bröstet och tycker att det räcker (okej, hårdvinklar nu) med svenska böcker?
- Hur GÖR man ens för att översätta en bok? Hur fri får översättaren vara? En skitintressant aspekt som kom upp var att översättarna upplevde att det var olika "regler" kring översättning av vuxenböcker och översättning av barnböcker. När det gäller vuxenböcker är det aldrig någon diskussion med förlagen kring att vara "fri" som översättare, då är översättarens uppgift att bara ("bara") översätta orden som står. När det gäller barnböcker är det (tydligen) inte alltid samma grej. Då kan översättaren också få i uppdrag att stryka några sidor. Ändra lite i något stycke. Eller anpassa boken efter det nya landets värderingar, kanske. HERREGUD! Hade kunnat prata om det där i en vecka.
- Hur ser det ut med mediebevakningen av barn & ungdomslitteratur i de båda länderna? (Svar: Dåligt.)
- Vilka ämnen är för kontroversiella för Tyskland för att en förläggare ska våga ge ut en barnbok om dem? För kontroversiella för Sverige? Och vilka illustrationsstilar funkar/funkar inte i respektive land? Varför vågar inte Tyskland ge ut Pija Lindenbaums "När Åkes mamma glömde bort"?

Fattar om det här kanske låter liiiiite insnöat, för det var det ju, och också: gud vad roligt! Är helt uppspelt fortfarande. Extra bonus för mig, dessutom: den ena översättaren (Maike Dörries) har översatt min bok "Allt jag säger är sant" till tyska, så vi kunde prata insnöat om den också. 

Åh! Jag älskar insnöat.

Slut på lyckligt nördinlägg.

Hej på er!

Å-å-å-åka pendeltåg!

Det här vädret? Det är ta mig tusan helt overkligt trevligt. Idag har den här hemmajobbaren suttit i linne i två timmar på uteplatsen och jobbat innan det blev för varmt. För varmt?!? Imorgon tänkte jag kompensera genom att använda mig av SL och åka pendeltåg och buss i sammanlagt 4 timmar och 32 minuter, och däremellan hålla fyra lektioner för sjuor i Sigtuna. Kommer väl vara ute i vädret en halv sekund eller så.

Rätt åt mig.

Lilla jobb, I love you

Jag bloggar förtvivlat dåligt, men jag gör andra grejer istället. Till exempel har jag varit och lämnat in manus på en pysselbok på bokförlaget idag. Ni vet en sån där med klistermärken (!!!) i, och labyrinter och finn fem fel och para ihop och färglägg och sånt. (Ivar och hans dinosaurier ska bli med pyssel framåt augusti.)

Det har varit stressigt, för jag har haft tre stora grejer som alla behövde göras "så fort som möjligt", och barnen har varit sjuka och tiden har inte räckt, så jag har jobbat på nätterna och gnällt en del. Men så satt jag där idag. Och diskuterade labyrinter och klistermärken (!!!) och vilken gullig dinosauriebild som skulle illustrera vad.

Och då bara: HERREGUD!!!

Tänk om jag hade vetat det när jag var fem år? Att jag bland annat skulle jobba med att hitta på pysselböcker när jag blev stor? (OBS! MED KLISTERÄRKEN!!!) Jag hade inte kunnat hantera informationen ens. Eller för den delen, om jag vetat när jag var nitton och bara: Menåååå, jag vill jobba med det här, sitta uppe på nätterna och typ skriva grejer och pyssla, himla synd att det inte går, himla synd att man måste ha ett Riktigt Jobb.

Jag är så himla glad över att allt det här.

Det gick ju?

High five, inre femåring! High five, inre nittonåring!

You rule.

Nytt avsnitt av podcasten

Och den här gången handlar det om övernaturliga grejer, voodoo, häxor och krossade knäskålar. Vi har läst "Skuggan" och "Samlingen" av Petrus Dahlin och Lars Johansson. Och så kliver vi in bakom kulisserna och pratar med förläggaren till den största svenska (övernaturliga) ungdomsbokssuccén någonsin. Hur var jobbet med böckerna? Vad var svårast? Varför gick det egentligen så himla bra? Förläggaren heter Marie Augustsson, och böckerna i serien "Cirkeln", "Eld" och "Nyckeln".

Klicka här för att lyssna!

Kort avbrott från semesterbubblan...

... för detta utrop: Herregud, så himla roligt att årets ALMA-pris gick till Barbro Lindgren! Det var hon då sannerligen värd. För Loranga, för Benny, för Sagan om den lilla farbrorn, för Vilda bebin, för Max, för Jättehemligt, för allt, allt! Blev himla glad nu.

Tips!

För alla som är intresserade av barn & ungdomslitteratur, och närmare bestämt svensk och tysk sådan, så har jag ett (gratis) evenemangstips här: Den 24 april klockan 17.00 och några timmar framåt på kvällen ordnar Goethe-institutet i Stockholm en minibokmässa med fokus på förhållandet mellan tysk och svensk barn & ungdomslitteratur. Jag ska vara med och moderera två av seminarierna, ett mellan två översättare, och ett mellan två litteraturkritiker. Och också: Pija Lindenbaum ska vara med på ett hörn!

I mina prat ska vi till exempel diskutera hur det funkar att översätta svenska till tyska (och tvärtom). Finns det kulturella skillnader som gör att man måste anpassa böckerna? (Tycker tyska läsare att det är konstigt att det fikas så himla mycket i svenska böcker, till exempel?) Och så ska vi prata om synen på litteratur i de olika länderna, vilken status ungdomslitteraturen har, vilka trender det finns, och vilka slags böcker som brukar få bra recensioner. Jag tror att det kommer att bli intressant.

Här kan du läsa mer, och anmäla dig.

Lund, I love you

Åh, Lund, vad härlig du är, din lilla rackare! Jag är oerhört svag för 1. Skåne, 2. Kullersten, 3. Fina hus (i rödtegel). Så man kan säga att Lund had me at hello för hundra år sen när jag var där för första gången, och det är samma lika fortfarande. Plus att klasserna på skolorna jag besökt (Svaleboskolan och Fäladsgården) har varit +++++ i författarbesöksstatistiken. Och att jag pallrade mig med tåg vidare till Malmö och hälsade på en av mina favoritpersoner här i livet som jag inte sett på fyra år (!!!). Han är kock. Det är väldigt gott att hälsa på en kock vid middagstid. TIPZ! Nu är jag på tåget hem, och det visade sig dessvärre att jag inte kunde skriva bok den här sträckan heller, så jag lyssnar på era låttips och pinnar grejer på pinterest istället. Allt är helt okej just nu.

En låtlista. Någon?

Okej, så jag sitter på ett tåg på väg mot Lund och försöker skriva bok, och det vet vi ju alla hur det brukar gå –> pissdåligt. Är helt värdelös på att skriva bok någon annanstans än på min inövade skrivplats. Eller åtminstone i ensamhet.

Så... jag gör en låtlista istället. Vill ni hjälpa till?

Jag tänker mig att det ska bli en lista med 20-30 låtar som jag kan lyssna sönder under skrivandet (eller ja, när jag kört fast i skrivandet och lyssnar på musik istället). Jag har höga krav. Det måste vara låtar som jag 1. Gillar, och 2. Tycker passar ihop med boken.

Så om jag säger att jag gillar att lyssna på: Säkert! Veronica Maggio, Belle and Sebastian, Håkan Hellström, Lily Allen, Ed Harcourt och såna.

Och att boken ska bli typ så här: Liten ort, kompisgäng, 20-årsliv, sommar, död, gråt, tandagnisslan, kärlek och hemligheter.

Vad vill ni tipsa om för låtar då?

Att vända sig till ett bokförlag med sitt manus för första gången

Det händer då och då att jag får frågor på mejlen om hur man gör när man har skrivit ett bokmanus och vill skicka det till ett förlag. Har jag några tips? Och det har jag faktiskt! Så nu kommer en snabbgenomgång (nåja) här ifall det finns fler intresserade.

1. Skriv färdigt ditt manus. Inget förlag (som jag känner till) vill ha halva böcker i sin brevlåda. Du måste ha hela berättelsen klar innan du kan skicka in, och du ska helst ha korrläst den och jobbat igenom den några fler gånger än vad du tycker känns rimligt.

2. Researcha vilka förlag som kan tänkas vara intresserade av just ditt manus. Vad har du skrivit för typ av bok? Vilka förlag i Sverige ger ut den typen av böcker? Gå till biblioteket eller bokhandeln och glo runt, och skriv ner namnet på de förlag som verkar ge ut den typ av bok du skrivit, och koncentrera dig sedan på dem. Det är liksom ingen vits att skicka ett bilderboksmanus till ett förlag som inte ger ut bilderböcker, eller en deckare till ett förlag som bara ger ut poesi.

3. Kolla förlagens hemsidor. Ta din lista med förlag du kan tänkas vända dig till, och googla dig fram till deras hemsidor. Där står det oftast hur de vill ha in manus. De flesta vill fortfarande ha manusen utskrivna och inskickade med vanlig post. Andra vill ha ditt manus på mejl. Kolla upp det, och lyd snällt alla anvisningar du hittar. Och skicka inte in originalbilder om du illustrerat, tänk om de kommer bort? Vad jobbigt det vore.

4. Skriv ett följebrev som du skickar med ditt manus, och lägg inte ner en livstid på att formulera det. En halv A4-räcker, och följebrevet ska kort presentera dig och ditt manus. Det finns spaltmeter med tips och tricks på internet om följebrev, och historier om folks extraordinära exempel. Och säkert funkar det att extraordinära sig ibland. Men jag tycker generellt att man kan strunta rätt mycket i det där, för det är ändå inte följebrevet det står och faller på, det är ditt manus som är det viktiga. Men några korta grejer jag tänkt på: Var inte för personlig! Du behöver inte berätta att du har tre katter och en son som gillar majskrokar eller att dina barnbarn älskar din berättelse. Och du behöver inte skicka med en bild på dig själv heller.

5. Posta eller mejla iväg ditt manus. Du kan skicka till flera förlag samtidigt om du vill. Det kanske är rimligt att välja ut några stycken i en första vända? Förslagsvis de förlag du allra helst vill ska ge ut din bok. Drick sedan lite bubbel och klappa dig själv på ryggen. Herregud, vad bra du är! Oavsett resultat så är det faktiskt skitcoolt av dig att ha skrivit färdigt ett helt bokmanus.

6. Ha tålamod. Det tar ofta lång tid innan man får respons (Flera månader! Ett halvår!) och jag tror man ska vara försiktig med att ringa och tjata eller mejla och fråga efter omdöme i onödan. Det händer så klart att manus kommer bort eller glöms, men i de allra flesta fall handlar det bara om att vänta och hoppas och vänta och hoppas och vänta och hoppas. Gör det.

7. Tackla beskeden like a boss. Det är svårt att bli antagen av ett bokförlag. Varje år kommer det in massor av (ibland flera tusen) manus till förlagen, och endast ett fåtal av dem blir antagna. I de allra flesta fall blir man refuserad, och får ett "Tack för visat intresse. Vi kan tyvärr inte ge ut ditt manus" som svar efter de där månadernas väntan. Det är naturligtvis pisstråkigt. (Och då surar du en stund, och sedan skickar du manuset till ett annat förlag.) Men ibland händer det att förlagen tvekat lite. Då kanske du får ett svar i stil med: "Tack för ditt manus! Vi har läst det med stort intresse, men kan tyvärr inte ge ut det som det ser ut idag. Vi tror att du skulle vinna på att skriva om berättelsen och fokusera mer på XX istället för YY." Det här är superbra nyheter! Det betyder att förlaget verkligen sett potential i ditt manus, och tagit sig tid att läsa det noga och till och med komma med ändringsförslag. Nu jublar du en stund, och sedan sätter du dig ner och skriver om ditt manus. Ordentligt! (Efter förlagets tips. Om du känner att det kan ligga ett korn av sanning bakom tipsen, alltså. Och det kan det oftast.) Och när du gjort det så skickar du in det till samma förlag igen, och håller tummarna för att de ska gilla det bättre den här gången. Ja, och så händer det ju också att ett manus blir antaget. Då får du ett mejl eller telefonsamtal från en förläggare som säger: "Vi har läst ditt manus, och gillar det verkligen. Är det fortfarande ledigt, eller har något annat förlag nappat?" Då jublar du verkligen. KONFETTI OCH FANFARER! Snart har du gett ut en bok. High five!

Textuttryck vi minns

Gustav gjorde följande spaning häromdagen: Folk rycker helt orimligt ofta på axlarna i skönlitterära böcker. I verkligheten? Not so much. Eller jag vet inte, rycker ni på axlarna i ert verkliga liv? Är det inte mer något man skriver/säger att någon gör än något man faktiskt gör?

Jag tror att jag rycker på axlarna ibland, men inte lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag tror heller inte att jag "tar ett djupt andetag" eller "rynkar ihop ögonbrynen" lika ofta som mina romankaraktärer gör.

Jag "läppjar" ej heller på dryck, eller "mumsar" i mig mat, men det gör inte mina romankaraktärer heller, herregud, NÅN MÅTTA! Det är ju ändå jag som bestämmer över dem.

Kan ni inte säga vilka textuttryck ni stör er på? Det tycker jag vore roligt.

Helt pirrigt! Känns det.

Jag har börjat skriva på en ny bok den här veckan. En sån där lång, svår, hittepåbok. Det är lite som att vara nyförälskad, jag kan inte tänka på något annat. (Förutom obviously bagels.) Det är en berättelse som jag gått omkring och vridit och vänt på i huvudet i skitmånga år, men av någon anledning har den liksom inte blivit mer än bara snack förut. Jag vet inte vad det är med den. Den är ovanligt svår.

Men hur som helst.

Det uppenbarade sig plötsligt en vecka i min kalender där jag hade noll (0!) möten inbokade, noll (0!) skolbesök att göra, noll (0!) kokböcker att skriva klart, noll (0!) sjuka barn och inga direkt akuta andra jobbgrejer att ta tag i heller. Så då fick det vara dags, vare sig det kändes svårt eller ej.

Hittills har jag bytt berättarperspektiv två gånger, tempus en gång och struktur tre gånger. Men nu! Nu kanske jag faktiskt är igång på riktigt. Jag är helt svettig och fysiskt utmattad (alltså, på riktigt, jag fattar inte varför själv, men jag blir helt slut som artist av att pressa fram skönlitterär text) när arbetsdagen är slut, men HERRE MIN GET vad roligt det är!

Jag hoppas denna känsla håller i sig för evigt.

(HA! Kul skämt. "Den här känslan" kommer att dö på sidan 35, det vet vi ju alla emedan det är så det funkar, men schhhh! vi pratar inte om det nu, okej? Okej.)

Är du ung? Gillar du böcker?

Då så! I år ska vår podcast Allt vi säger är sant bygga upp en ungdomsredaktion, som består av ett gäng människor mellan 14-19 år, som gillar att läsa. Den som är med i ungdomsredaktionen kommer bland annat att få vara gäst i podcasten, och blogga om böcker på vår sajt.

Sugen?

Läs mer här!

Kokboken är dö... inlämnad! Länge leve kokboken!

Det tog en extra vecka, men nu är worddokumentet som jag och Sara så kärleksfullt de senaste dagarna refererat till som "monstret" ivägskickat till förlaget. Så sabla SKÖNT att jag gick raka vägen och firade med att köpa mig en Dr Westerlunds-pellis. (Kallar vi pelargoner för pellisar i vår lilla växtklubb? Jag tror kanske vi gör det.)

Nu ska manuset redigeras, säkert skrivas om några vändor, formges, korrekturläsas, och yada, yada, yada innan den skickas till tryck och slutligen finns att köpa i augusti, så det är ju låååång väg kvar att vandra. Men ändå. Det är värt ett litet fir när man blir klar med första vändan, det tycker jag verkligen.

Nytt avsnitt av podcasten

Om John Green! Bara! Mmm... lyxen. Den här gången har vi hjälp av fyra fantastiska John Green-fans som diskuterar sin favoritförfattare. Vad är bra med honom? Skulle man kunna leva med sig själv om man hade ett citat från hans böcker målat på väggen? Och hur många gånger är det rimligt att se trailern till filmatiseringen av The fault in our stars, egentligen?

In och lyssna!

Klicketiklick.

Alles was ich sage, ist wahr

Idag fick jag den här rackaren i min hand, och det betyder att "Allt jag säger är sant" numera finns även i Tyskland, på tyska. Så himla festligt! Svenska, danska, norska och tyska, hon börjar bli världsvan, Alicia. Det är väldigt, väldigt roligt. Jag hoppas (eh, ja, naturligtvis) hon tar Tyskland med storm.