Ah, Bollebygd! Himla bra ställe. Eller ja, jag såg ju i och för sig bara skolan. Men den var bra! Eller ja, det vet jag i och för sig ingenting alls om. Men så här: De hade en skolbibliotekarie som hette Olle som jag är rätt säker på att eleverna älskar (yej!), ungdomarna var roliga, stämningen i korridoren kändes bra, och det vegetariska alternativet i skolmatsalen var fantastiskt. Hörde ni? FANTASTISKT!
Jag skulle kunna göra en kartläggning snart, över de vegetariska alternativen i skolmatsaler runt om i landet. Den skulle sällan innehålla ordet "fantastiskt", kan jag avslöja. Rätt ofta beror det visserligen på att jag glömt att förvarna i god tid om att jag är vego, och får hålla till godo med att plocka från "salladsbuffén". (Säg hej till lunch bestående av rivna morötter! Och knäckebröd!) Då skyller jag mig mest själv. Men lite beror det också på att det här med att äta NÅGOT annat än kött/fisk NÅGONSIN anses vara heeeelt utflippat i många av landets skolmatsaler.
Förutom i Bollebygd! Där serveras det vegetariska alternativet sida vid sida med det köttiga alternativet, och alla får välja fritt vad de vill äta. Ingen behöver förvarna. Eller leta upp någon himla specialfolielåda i något undanskymt hörn. Eller ens stå ut med den annars obligatoriska "men GUD vad du är jobbig, kan du please äta som folk"-blicken. Och den var god, vegomaten! Dessutom! PRIS SKE LOV!
Två glada tummar upp till Bollebygd, således.
Nu ska jag bara lyckas ta mig hem utan problem också, så kan vi klassa den här dagen som rakt igenom lyckad sedan. Hittills har jag hunnit till Skövde. Där var det kallt.
Hepp!
onsdag, november 30, 2011
tisdag, november 29, 2011
Borås by night
Jaha, här sitter jag på ett hotellrum i Borås och äter sallad ur en plastbytta och leker med internet. Himla fint, det!
Imorgon ska jag prata böcker och skrivande med fem niondeklasser i Bollebygd. Jag har aldrig varit i Bollebygd, men jag har hört att det finns en skidbacke där. Det kan man inte säga om alla orter, det kan man verkligen inte. Orten där jag kommer ifrån hade till exempel inte en skidbacke. Eller, ja. Det fanns en backe som hette Prästabacken, och i den backen fanns det en lift, som sällan/aldrig var igång, men skidor? Please. Man (läs:jag) åkte ändå bara pulka där.
Plus också till Bollebygd för festligt namn! Inte riktigt lika festligt som Knalleland som jag passerade med tåget, men ändå. Festligt.
Jag gillar verkligen de här resorna som jag får göra runt om i landet nu för tiden. Det är lite så här: Sitta helt själv på tåg. Mmm... sitta helt själv. Sova helt själv på hotell. Mmm... sova helt själv. Prata böcker och skrivande med tonåringar. Mmm... böcker och skrivande och tonåringar. Komma hem. Mmm... komma hem. Slut!
Kan leva med det, verkligen.
(Förutom när jag, som förra gången, råkar ringa hem för att kolla läget i laget och laget har fastnat i en bilkö och jag hör hur båda barnen gallskriker i baksätet och den ena har blivit åksjuk och kräkts på sig själv och den andra är dödshungrig och Gustav sitter där fram och kör och kan inte göra något - då kan jag inte leva med det. Då gråter jag i panik i en timme över att vara på annan ort. Vad fan jag nu skulle kunna ha gjort åt situationen genom att vara hemma. Trollat bort bilar med mitt magiska trollspö? Kanske.)
Nä, men om man skulle ta och se vad som går på teve, då?
Imorgon ska jag prata böcker och skrivande med fem niondeklasser i Bollebygd. Jag har aldrig varit i Bollebygd, men jag har hört att det finns en skidbacke där. Det kan man inte säga om alla orter, det kan man verkligen inte. Orten där jag kommer ifrån hade till exempel inte en skidbacke. Eller, ja. Det fanns en backe som hette Prästabacken, och i den backen fanns det en lift, som sällan/aldrig var igång, men skidor? Please. Man (läs:jag) åkte ändå bara pulka där.
Plus också till Bollebygd för festligt namn! Inte riktigt lika festligt som Knalleland som jag passerade med tåget, men ändå. Festligt.
Jag gillar verkligen de här resorna som jag får göra runt om i landet nu för tiden. Det är lite så här: Sitta helt själv på tåg. Mmm... sitta helt själv. Sova helt själv på hotell. Mmm... sova helt själv. Prata böcker och skrivande med tonåringar. Mmm... böcker och skrivande och tonåringar. Komma hem. Mmm... komma hem. Slut!
Kan leva med det, verkligen.
(Förutom när jag, som förra gången, råkar ringa hem för att kolla läget i laget och laget har fastnat i en bilkö och jag hör hur båda barnen gallskriker i baksätet och den ena har blivit åksjuk och kräkts på sig själv och den andra är dödshungrig och Gustav sitter där fram och kör och kan inte göra något - då kan jag inte leva med det. Då gråter jag i panik i en timme över att vara på annan ort. Vad fan jag nu skulle kunna ha gjort åt situationen genom att vara hemma. Trollat bort bilar med mitt magiska trollspö? Kanske.)
Nä, men om man skulle ta och se vad som går på teve, då?
måndag, november 28, 2011
Titta! Ett omslag!
Idag gjordes jag uppmärksam på att min nästa ungdomsroman ligger och visar upp sig på Adlibris fast det är flera månader kvar tills den släpps. (Knappt fyra, närmare bestämt. Den släpps i mitten av mars). Spontan känsla på det: Iiiiiii!(Jag undrar om man vänjer sig? Hoppas inte.)
Det är Sara R Acedo som gjort omslaget, precis som på förra boken. När hon skickade skissen för några månader sedan dog jag nästan lite för att jag blev så lycklig. För, jamen, ser ni? DET ÄR JU SÅ SJUKT SNYGGT!!! Och det får jag säga utan att ens skrytskämmas det allra minsta, för så funkar det med omslag, ser ni. Himla skönt det.
Här kan ni klicka om ni vill läsa mer om vad boken handlar om.
tisdag, november 01, 2011
Gå en skrivarkurs?
Den 3-4 december håller jag och Johanna Lindbäck en skrivarkurs för dig som skriver och är sugen på att gå rolig helgkurs och grotta ner dig i skrivgrejer.
Läs allt om kursen här!
Man kan gå en eller två dagar, det är olika upplägg på de olika dagarna.
Vi har 10 platser.
Läs allt om kursen här!
Man kan gå en eller två dagar, det är olika upplägg på de olika dagarna.
Vi har 10 platser.
torsdag, oktober 27, 2011
Tyst med mig
FÄÄÄRDIG!
Tolv högstadieförfattarprat senare har jag ingen röst kvar. Men vem bryr sig? Med tanke på hur SABLA trött jag är på att lyssna på mitt eget malande är det rätt skönt att jag plötsligt håller tyst.
Nu ska jag åka tåg och spela wordfeud och sedan ska jag springa i slow motion i solnedgången mot den lyckliga återföreningen med resten av familjen.
Hörs!
Tolv högstadieförfattarprat senare har jag ingen röst kvar. Men vem bryr sig? Med tanke på hur SABLA trött jag är på att lyssna på mitt eget malande är det rätt skönt att jag plötsligt håller tyst.
Nu ska jag åka tåg och spela wordfeud och sedan ska jag springa i slow motion i solnedgången mot den lyckliga återföreningen med resten av familjen.
Hörs!
onsdag, oktober 26, 2011
Vad sa du, sa du? Inte alls skitrik? Konstigt.
Åtta av tolv skolklasser, check! Jag börjar veta på ett ungefär nu. Hur jag "kom på att jag ville bli författare" och "exakt hur skitrik jag blivit på att skriva böcker". Tänker för säkerhets skull upprepa infon fyra gånger till imorgon, så jag VERKLIGEN fattar. Repetition är nyckeln till all inlärning, etc, etc, etc. Snart kan jag allt om mig som ett rinnande vatten!
måndag, oktober 24, 2011
Ny skrivarblogg!
Hörni, visst har jag sagt att jag ska försöka skriva en ungdomsbok ihop med författaren Johanna Lindbäck nu? Det ska jag. Vi har träffats och planerat hela (nåja, stora delar av) handlingen och nu ska jag "bara" skriva första kapitlet, sedan är vi igång. MYCKET EXCITING!
Men förutom det!
Som en extra bonus i det projektet har vi också startat en blogg om skrivandet. Den bloggen hittar ni här. Klicka nu, så får ni veta: 1. Allt om arbetsnamnet på boken, 2. Allt om skrivarkursen (som vi också tänker anordna) och 3. Allt om höstens hetaste författaroutfit.
Se så! Klicketi klicketi.
Men förutom det!
Som en extra bonus i det projektet har vi också startat en blogg om skrivandet. Den bloggen hittar ni här. Klicka nu, så får ni veta: 1. Allt om arbetsnamnet på boken, 2. Allt om skrivarkursen (som vi också tänker anordna) och 3. Allt om höstens hetaste författaroutfit.
Se så! Klicketi klicketi.
måndag, oktober 10, 2011
Att prata om sin bok
Vad oväntat svårt det ändå är, det där med att prata om sin nyskrivna bok. Folk bara, helt snällt och intresserat: Vad handlar den om, din nästa ungdomsroman? Och man svarar något panikartat och stressat i stil med: Vad den handlar om, undrar du? Gud, alltså, svår fråga! Jag vet inte riktigt. Den handlar väl om... ja. Den handlar nog om... ja. Den handlar kanske om en ungdom? Typ. Och så händer det lite grejer också. Eller? Jag vet inte riktigt. Men annars då? Fint väder idag. Och bilen går bra, eller?
Har alldeles nyss haft hela vardagsrummet fyllt av filmmänniskor och kameror (eller okej, det var 3 st filmmänniskor och 1 st kamera då, om man ska vara noga) som filmat mig när jag suttit i en stol och berättat om Allt jag säger är sant som ska ges ut i vår. Pratet ska klippas ihop till en boktrailer sedan.
Rätt knivigt, faktiskt. Att veta så här precis när man skrivit färdigt och nästan ingen annan har läst och man inte lärt sig prata om boken ännu. Att välja ut vad man ska säga. Och säga det så det låter bra. Och liksom vara sin egen kick-ass-bra baksidestext, på beställning. Knivigt, fast kul.
Lägger eventuellt upp resultatet här sedan om jag inte dör av skäms.
Har alldeles nyss haft hela vardagsrummet fyllt av filmmänniskor och kameror (eller okej, det var 3 st filmmänniskor och 1 st kamera då, om man ska vara noga) som filmat mig när jag suttit i en stol och berättat om Allt jag säger är sant som ska ges ut i vår. Pratet ska klippas ihop till en boktrailer sedan.
Rätt knivigt, faktiskt. Att veta så här precis när man skrivit färdigt och nästan ingen annan har läst och man inte lärt sig prata om boken ännu. Att välja ut vad man ska säga. Och säga det så det låter bra. Och liksom vara sin egen kick-ass-bra baksidestext, på beställning. Knivigt, fast kul.
Lägger eventuellt upp resultatet här sedan om jag inte dör av skäms.
söndag, oktober 09, 2011
Det lutar just nu åt något slags mellanting
Ooooookej.
Imorgon kommer det folk med filmkamera hit och ska spela in en videosnutt där jag sitter och pratar belevat om min nya bok samtidigt som jag ser snygg ut.
Så himla svårt att veta hur man ska prioritera i det här läget.
Gå och lägga sig för att slippa se ut som ett trött as?
Stanna uppe för att komma på vad jag ska säga?
Imorgon kommer det folk med filmkamera hit och ska spela in en videosnutt där jag sitter och pratar belevat om min nya bok samtidigt som jag ser snygg ut.
Så himla svårt att veta hur man ska prioritera i det här läget.
Gå och lägga sig för att slippa se ut som ett trött as?
Stanna uppe för att komma på vad jag ska säga?
fredag, oktober 07, 2011
torsdag, oktober 06, 2011
Startskottet som var en champagnekork
Gammalt djungelordspråk: När man börjar ett nytt projekt med att korka upp champagne en helt vanlig onsdag, då vet man att resten av jobbet också har rätt stor rolighetspotential. Fattar ju alla. Visst?
Igår var jag hemma hos Johanna Lindbäck, som också skriver ungdomsböcker, och påbörjade planeringen av den bok som vi ska försöka börja skriva ihop nu, snart. Vi känner inte varandra så himla jättebra egentligen, och vi har aldrig skrivit skönlitterär text ihop med någon förut heller, men äsch. Man kan väl testa? Det kan ju inte mer än gå åt skogen.
Planeringen gick i alla fall mycket bra. Vi tyckte samma om allt. Himla smidigt, det!
Igår var jag hemma hos Johanna Lindbäck, som också skriver ungdomsböcker, och påbörjade planeringen av den bok som vi ska försöka börja skriva ihop nu, snart. Vi känner inte varandra så himla jättebra egentligen, och vi har aldrig skrivit skönlitterär text ihop med någon förut heller, men äsch. Man kan väl testa? Det kan ju inte mer än gå åt skogen.
Planeringen gick i alla fall mycket bra. Vi tyckte samma om allt. Himla smidigt, det!
onsdag, oktober 05, 2011
Låt redigeringen börja
Alright. Nu öppnar jag det tjocka kuvertet där manuset till min nästa ungdomsbok (Allt jag säger är sant) ligger och är fullklottrat med rödpenna i marginalerna. (Nä, okej. Fullklottrat med blyerts då om man ska vara petnoga. Men det är ändå lite rödpenna över känslan.) Nu ska jag gå igenom vad redaktören tycker och se om jag tycker samma, och sedan ska jag föra in alla ändringar (som jag inte vill protestera mot) i worddokumentet och skicka tillbaka för nästa vända.
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var det minsta lilla jobbigt att se hur ord har blivit överstrukna och omflyttade och markerade i texten i det här läget. Och jag skulle ljuga om jag sa att min första instinktiva reaktion på kommentaren "du måste rensa bland engelska ord och bloggspråk, det blir helt outhärdligt att läsa i längre löpande text" inte alls var: MEH! DU KAN VA OUTHÄRDLIG! GE MIG CHOKLAD!
Men mest tycker jag verkligen att det här är bra/kul.
Och att texten blir mycket bättre. Bra, det!
(Och förresten har jag fått se omslaget! Då dog jag lite. På ett bra sätt. SÅ HIMLA SNYGGT! Får nog inte visa ännu, så ni får föreställa er. Tänk: snyggt och coolt. Så är ni hemma på ett ungefär.)
Jag skulle ljuga om jag sa att det inte var det minsta lilla jobbigt att se hur ord har blivit överstrukna och omflyttade och markerade i texten i det här läget. Och jag skulle ljuga om jag sa att min första instinktiva reaktion på kommentaren "du måste rensa bland engelska ord och bloggspråk, det blir helt outhärdligt att läsa i längre löpande text" inte alls var: MEH! DU KAN VA OUTHÄRDLIG! GE MIG CHOKLAD!
Men mest tycker jag verkligen att det här är bra/kul.
Och att texten blir mycket bättre. Bra, det!
(Och förresten har jag fått se omslaget! Då dog jag lite. På ett bra sätt. SÅ HIMLA SNYGGT! Får nog inte visa ännu, så ni får föreställa er. Tänk: snyggt och coolt. Så är ni hemma på ett ungefär.)
tisdag, oktober 04, 2011
Och vinnarna är...
Fia Filur
Annika, Bokplantan
Emma K (du som gillade Else-Marie och småpapporna)
Motvalls
Malin Madestam
Grattis till er, ni vann i tävlingen! Om ni mejlar mig era postadresser på onekligenblogg@yahoo.se så kommer Bilderboksretro 50-tal på posten.
torsdag, september 29, 2011
Vinn en bok
Vill du vinna en Bilderboksretro 50-tal? Lämna en kommentar till det här inlägget och berätta kort om en bilderbok som du minns lite extra mycket. (Den behöver så klart inte vara från 50-talet.)
Senast söndag vill jag ha din kommentar. På måndag drar jag 5 vinnare som får boken på posten!
onsdag, september 28, 2011
Om bilderboksretron
Ni var några som undrade!
Bilderboksretro 50-tal finns ute nu.
Bilderboksretro 60-tal kommer i vinter.
Bilderboksretro 70-tal kommer i vår.
Och Bilderboksretro 80-tal kommer i sommar.
Inom ett år finns alltså alla fyra delarna!
tisdag, september 06, 2011
Bilderboksretro
Har varit på förlaget och lagt händerna på ett förhandsexemplar av Bilderboksretro 50-tal som jag varit med och gjort. Mycket roligt. Mycket fin. Släpps om några dagar!
måndag, september 05, 2011
Ett photoshoot. DET VAR JU ETT PHOTOSHOOT!
När jag tänker på det: Att bli fotograferad av riktig fotograf i fräck miljö - det är lite samma sak som att göra (göra? ta? vara med om? vara med i? ha?) ett PHOTOSHOOT va? Som alla snygga modelltjejer gör på teve? Visst?
Coolt ju.
Fotografen bara: Ge mig glad! Ge mig avslappnad! Ge mig sympatisk ungdomsboksförfattare med sol i ögonen i en tågtunnel!
Och jag bara: "Så här menar du?"
KLICK KLICK KLICK
COO-OO-OO-LT JU!
Jag + topmodeltjejerna = like this *gör det dära tecknet med fingrarna ni vet*.
Tyra Banks skulle farao ha varit stolt.
Coolt ju.
Fotografen bara: Ge mig glad! Ge mig avslappnad! Ge mig sympatisk ungdomsboksförfattare med sol i ögonen i en tågtunnel!
Och jag bara: "Så här menar du?"
KLICK KLICK KLICK
COO-OO-OO-LT JU!
Jag + topmodeltjejerna = like this *gör det dära tecknet med fingrarna ni vet*.
Tyra Banks skulle farao ha varit stolt.
Om att bli fotograferad
Hade dejt med en fotograf i morse som skulle ta nya pressbilder på mig inför nya boken. Inte varje dag man träffar en snubbe man aldrig sett förut som bara: "Hoppa in här i min bil, så kör vi till ett avlägset industriområde utanför stan. Där finns det en avstängd tågtunnel där vi kan hålla till..." och man bara: "BRA IDÉ!". Men det var kul! Har förvisso inte sett resultatet ännu. Är lite nervös att jag ska se ut som en trött och småtjock småbarnsmorsa som tappat hälften av sitt hår och förgäves försökt spackla över de mörka ringarna under ögonen med skitmycket smink på bilderna eftersom, well... det är ju så det är. Men annars så. Kul!
söndag, september 04, 2011
Lyssna!
Hör ni? Nej? Nämen, inte jag heller, för BÅDA BARNEN SOVER MIDDAG SAMTIDIGT!!! MIRACLES DO HAPPEN!!!
Mvh
intesåmyckettålamodkvarnu_80
Mvh
intesåmyckettålamodkvarnu_80
söndag, augusti 28, 2011
Manus ver 1.0 - check!
This just in: Jag tryckte nyss "nytt brev", "bifoga fil" och "skicka". Nu har första versionen av manuset på boken jag skrivit på det senaste året landat hos förlaget. SÅ *lägg till valfritt förstärkningsord* SKÖNT. Att ha skrivit "klart"! Och fått iväg! YEJ, ME! Nu börjar redigeringsarbetet, aka "den roliga delen". YEJ, ROLIGA DELEN! Och sedan, när den är över, ska boken tryckas och så. YEJ, TRYCKAS! Och i april 2012 är det tänkt att boken ska finnas i en bokhandel nära dig. YEJ, APRIL 2012!
"Allt jag säger är sant" ska den heta.
YEJ, ALLT JAG SÄGER ÄR S... okej, går och lägger mig nu.
(YEJ, GÅR OCH LÄGGER MIG! YEJ!)
Mvh
rättsånöjdnuva_80
"Allt jag säger är sant" ska den heta.
YEJ, ALLT JAG SÄGER ÄR S... okej, går och lägger mig nu.
(YEJ, GÅR OCH LÄGGER MIG! YEJ!)
Mvh
rättsånöjdnuva_80
måndag, augusti 08, 2011
Hur går det med boken?
Elin Awesome! sa: "Du! Måste fråga, för jag är väldigt nyfiken: hur går det med boken? Är den klar?"
Svar: Det går... bra, tycker jag! Den är nästan, nästan, nästan så klar att jag kan tänka mig att lämna in den första versionen till förlaget. Måste nog läsa igenom en gång till och ändra några grejer som jag kommit på de senaste dagarna, bara. Sedan får förläggaren läsa, och sedan börjar redigeringsarbetet med en massa omskrivningsvändor. WOHOO, skriva om! Ska (på riktigt) bli kul, tänker jag mig.
Svar: Det går... bra, tycker jag! Den är nästan, nästan, nästan så klar att jag kan tänka mig att lämna in den första versionen till förlaget. Måste nog läsa igenom en gång till och ändra några grejer som jag kommit på de senaste dagarna, bara. Sedan får förläggaren läsa, och sedan börjar redigeringsarbetet med en massa omskrivningsvändor. WOHOO, skriva om! Ska (på riktigt) bli kul, tänker jag mig.
måndag, juli 18, 2011
Teori vs praktik
I teorin sitter jag på övervåningen och skriver bok jättekoncentrerat nu, och Svante sover snällt bredvid. Syns det?
onsdag, juni 15, 2011
Johan, my love
Blev nyss så glad att det nästan kom tårar över det här, och bara, Å, Johan! Jag gillar dig också så himla, himla mycket! Jag vet inte om man får säga så om karaktärer man själv hittat på egentligen, men nu sa jag visst det ändå, för så är det, Johan = mycket fin person. Är stolt tupp.
söndag, maj 15, 2011
Om bokskrivande: Skrivtid och disciplin
Fråga: Har du ibland långa skrivuppehåll eller skriver du lite hela tiden?
Svar: Det beror mycket på hur resten av mitt arbetsliv ser ut. Just nu – när jag sedan några månader tillbaka jobbar heltid som författare/frilansjournalist skriver jag lite hela tiden. Men innan – när jag samtidigt hade ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet var det väldigt långa skrivuppehåll inblandat i processen. För att jag inte hade möjlighet att skriva jämt, helt enkelt.
Jag inbillar mig att rätt många som skriver böcker styrs av inspiration och lust. När andan faller på och lusten finns så skriver de mycket och länge och intensivt. (Typ långt in på nätterna. Som besatta. Och så har de yvigt hår. Och dricker vin. Och blickar ut över vidderna som de ser från fönstret). Sådan är absolut inte jag. Jag styrs mer av… vet inte. Tid och disciplin? Jag skriver när jag har tid, och då tvingar jag mig ner på skrivbordsstolen oavsett om inspirationen finns eller inte. Nu när jag har skrivandet som heltidsjobb betyder det skrivtid mellan 9-16 på vardagar när Rufus är på dagis. Jag skriver extremt sällan på nätter och kvällar och helger – då är jag ledig.
Över lag skulle jag nog vilja säga att det är väldigt lite romantik inblandat i det här med att skriva bok. För min del, alltså. Det är mer ”jag-vet-att-det-är-fint-väder-och-du-inte-har-någon-lust-och-att-du-kört-fast-och-hatar-ditt-manus-och-tycker-att-allt-suger-men-NU-SKRIVER-DU-ÄNDÅ-DIN-LOSER-annars-får-du-ingen-lunch-FÖR-DET-HÄR-ÄR-DITT-JOBB”-monologer med mig själv och ganska mycket suckar.
Uppblandat (så klart) med euforiska ögonblick och stunder av asrolighet som gör att det ändå blir värt det i slutändan.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Det beror mycket på hur resten av mitt arbetsliv ser ut. Just nu – när jag sedan några månader tillbaka jobbar heltid som författare/frilansjournalist skriver jag lite hela tiden. Men innan – när jag samtidigt hade ett heltidsjobb vid sidan av skrivandet var det väldigt långa skrivuppehåll inblandat i processen. För att jag inte hade möjlighet att skriva jämt, helt enkelt.
Jag inbillar mig att rätt många som skriver böcker styrs av inspiration och lust. När andan faller på och lusten finns så skriver de mycket och länge och intensivt. (Typ långt in på nätterna. Som besatta. Och så har de yvigt hår. Och dricker vin. Och blickar ut över vidderna som de ser från fönstret). Sådan är absolut inte jag. Jag styrs mer av… vet inte. Tid och disciplin? Jag skriver när jag har tid, och då tvingar jag mig ner på skrivbordsstolen oavsett om inspirationen finns eller inte. Nu när jag har skrivandet som heltidsjobb betyder det skrivtid mellan 9-16 på vardagar när Rufus är på dagis. Jag skriver extremt sällan på nätter och kvällar och helger – då är jag ledig.
Över lag skulle jag nog vilja säga att det är väldigt lite romantik inblandat i det här med att skriva bok. För min del, alltså. Det är mer ”jag-vet-att-det-är-fint-väder-och-du-inte-har-någon-lust-och-att-du-kört-fast-och-hatar-ditt-manus-och-tycker-att-allt-suger-men-NU-SKRIVER-DU-ÄNDÅ-DIN-LOSER-annars-får-du-ingen-lunch-FÖR-DET-HÄR-ÄR-DITT-JOBB”-monologer med mig själv och ganska mycket suckar.
Uppblandat (så klart) med euforiska ögonblick och stunder av asrolighet som gör att det ändå blir värt det i slutändan.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
onsdag, maj 11, 2011
Om bokskrivande: Titel och omslag
Fråga: Titeln (som jag vet att du tycker är viktig) – hur nöjd är du med den nu? Och omslaget – är det en stor deal för dig? Får man som författare bestämma själv över vad boken ska heta och hur den ser ut?
Svar: Mmm… titel och omslag. Verkligen en stor deal för mig, båda två! Kanske allra mest titeln, den kan jag tänka på i en evighet. I EVIGHET, I SAY! Och det är en väldigt rolig evighet, oftast. Komma på titel är en av mina favoritgrejer med att skriva bok. Just nu heter ungdomsboken som jag håller på att skriva ”Allt jag säger är sant”. Det är inte helt säkert att den kommer att göra det sedan, men kanske? Jag känner mig i alla fall nöjd med det namnet än så länge. Och om hur jag tänkte kring titeln på min förra bok kan ni läsa här. Jag är fortfarande väldigt glad att den heter som den gör, har inte ångrat mig eller tröttnat ett dugg.
När det gäller titeln brukar nog författaren oftast själv komma med ett förslag, och sedan säger förlaget antingen ”JA! Den titeln tar vi!” eller så säger förlaget ”NJA! Ska vi inte komma på något bättre?” och sedan diskuterar författaren och förlaget tills de (förhoppningsvis) kommit överens om vad boken ska heta. Titeln är ju liksom viktig på så sätt att den inte bara ska vara ”snygg” (som är det första jag tänker på). Den ska ju också vara ”beskrivande” och ”säljande” och ”sticka ut lagom mycket”. Och säkert en massa andra saker som förlaget kan bättre än jag. Därför är det många som ska tycka till om titeln. Författaren, förläggaren, säljavdelningen och marknadsavdelningen till exempel. Helst ska alla vara nöjda.
Med omslaget är det ännu fler kockar, för då är en formgivare inblandad också. När det vankades omslag till ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” fick jag först frågan om jag hade någon favoritformgivare som jag ville skulle göra omslaget. Då önskade jag att Sara Acedo, för jag tycker hon är fantastiskt bra. Och hon ville! Sedan var det en smidig process. Hon kom med förslag, och både förlaget och jag gjorde vågen. Jag är fortfarande helt SJUKT nöjd med hur omslaget ser ut, det är så fint så jag skulle vilja ha det inramat på väggen. Men det kan bli en ganska svår process, det där, om många tycker olika om omslaget. Författaren kanske gillar en grej, formgivaren en annan, och förlagsfolket en tredje. Jag får ofta frågan om man som författare får bestämma själv hur boken ska se ut, och nej, det får man inte. Men man får vara med och bestämma till viss del.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Mmm… titel och omslag. Verkligen en stor deal för mig, båda två! Kanske allra mest titeln, den kan jag tänka på i en evighet. I EVIGHET, I SAY! Och det är en väldigt rolig evighet, oftast. Komma på titel är en av mina favoritgrejer med att skriva bok. Just nu heter ungdomsboken som jag håller på att skriva ”Allt jag säger är sant”. Det är inte helt säkert att den kommer att göra det sedan, men kanske? Jag känner mig i alla fall nöjd med det namnet än så länge. Och om hur jag tänkte kring titeln på min förra bok kan ni läsa här. Jag är fortfarande väldigt glad att den heter som den gör, har inte ångrat mig eller tröttnat ett dugg.
När det gäller titeln brukar nog författaren oftast själv komma med ett förslag, och sedan säger förlaget antingen ”JA! Den titeln tar vi!” eller så säger förlaget ”NJA! Ska vi inte komma på något bättre?” och sedan diskuterar författaren och förlaget tills de (förhoppningsvis) kommit överens om vad boken ska heta. Titeln är ju liksom viktig på så sätt att den inte bara ska vara ”snygg” (som är det första jag tänker på). Den ska ju också vara ”beskrivande” och ”säljande” och ”sticka ut lagom mycket”. Och säkert en massa andra saker som förlaget kan bättre än jag. Därför är det många som ska tycka till om titeln. Författaren, förläggaren, säljavdelningen och marknadsavdelningen till exempel. Helst ska alla vara nöjda.
Med omslaget är det ännu fler kockar, för då är en formgivare inblandad också. När det vankades omslag till ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” fick jag först frågan om jag hade någon favoritformgivare som jag ville skulle göra omslaget. Då önskade jag att Sara Acedo, för jag tycker hon är fantastiskt bra. Och hon ville! Sedan var det en smidig process. Hon kom med förslag, och både förlaget och jag gjorde vågen. Jag är fortfarande helt SJUKT nöjd med hur omslaget ser ut, det är så fint så jag skulle vilja ha det inramat på väggen. Men det kan bli en ganska svår process, det där, om många tycker olika om omslaget. Författaren kanske gillar en grej, formgivaren en annan, och förlagsfolket en tredje. Jag får ofta frågan om man som författare får bestämma själv hur boken ska se ut, och nej, det får man inte. Men man får vara med och bestämma till viss del.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
tisdag, maj 10, 2011
Om bokskrivande: Musiken
Fråga: Jag undrar över det allra viktigaste, nämligen MUSIKEN. Har du också playlists till alla dina projekt? Antar att Säkert var nummer ett till förra boken, men till den du håller på med nu?
Svar: Nope, jag har ingen playlist och det hade jag inte förra gången heller. Inte förrän efteråt, när jag satte ihop en spellista till releasefesten med låtar som passade boken. Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver, det måste vara tyst. ASTRÅKIGT! Men när jag inte skriver lyssnar jag på musik och snor bra grejer/känslor/textrader/stämningar och stoppar in dem i böckerna. Jag fastnar lättast för sådant som sjungs på svenska. Till exempel: Säkert, Jakob Hellman, Veronica Maggio, Håkan Hellström. Förra gången lyssnade jag nästan ihjäl mig på Säkert, och snodde till och med ett låtcitat av henne som titel till boken. Det har jag inte gjort den här gången. Än.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Nope, jag har ingen playlist och det hade jag inte förra gången heller. Inte förrän efteråt, när jag satte ihop en spellista till releasefesten med låtar som passade boken. Jag kan inte lyssna på musik samtidigt som jag skriver, det måste vara tyst. ASTRÅKIGT! Men när jag inte skriver lyssnar jag på musik och snor bra grejer/känslor/textrader/stämningar och stoppar in dem i böckerna. Jag fastnar lättast för sådant som sjungs på svenska. Till exempel: Säkert, Jakob Hellman, Veronica Maggio, Håkan Hellström. Förra gången lyssnade jag nästan ihjäl mig på Säkert, och snodde till och med ett låtcitat av henne som titel till boken. Det har jag inte gjort den här gången. Än.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
måndag, maj 09, 2011
Om bokskrivande: Skrivställen
Fråga: Sitter du alltid hemma och skriver? Man har ju en romantisk bild av att sitta och skriva på café med regnet strilande utanför fönstret. Men det kanske inte funkar i praktiken? Man kanske måste vara hemma med post-its klistrade överallt för att få struktur och ordning på det man ska skriva?
Svar: Å, den romantiska bilden av att skriva bok på café! Den lever jag med ständigt. Men till 99% sitter jag hemma och skriver. Och det beror tyvärr inte på att jag har hela arbetsrummet fyllt av post-it-lappar och struktur (har en romantisk bild av post-it-lappsstrukturerande också), utan mer på att jag har svårt att koncentrera mig någon annanstans. Det måste vara tyst när jag skriver. Och jag måste vara ifred. Hatar att sitta och skriva bland folk eftersom någon (i teorin) skulle kunna slänga en blick på skärmen och tjuvläsa. Oklart varför det skulle vara så himla hemskt, texten ska ju förhoppningsvis ändå läsas sedan. Men så är det i alla fall. Jag sitter helst hemma själv vid mitt skrivbord, i soffan eller i sängen och skriver.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Å, den romantiska bilden av att skriva bok på café! Den lever jag med ständigt. Men till 99% sitter jag hemma och skriver. Och det beror tyvärr inte på att jag har hela arbetsrummet fyllt av post-it-lappar och struktur (har en romantisk bild av post-it-lappsstrukturerande också), utan mer på att jag har svårt att koncentrera mig någon annanstans. Det måste vara tyst när jag skriver. Och jag måste vara ifred. Hatar att sitta och skriva bland folk eftersom någon (i teorin) skulle kunna slänga en blick på skärmen och tjuvläsa. Oklart varför det skulle vara så himla hemskt, texten ska ju förhoppningsvis ändå läsas sedan. Men så är det i alla fall. Jag sitter helst hemma själv vid mitt skrivbord, i soffan eller i sängen och skriver.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
lördag, maj 07, 2011
Om bokskrivande: Redigeringen
Fråga: Hur känns det att skicka in första versionen till förläggaren? Brukar du få mycket förslag på ändringar, och hur känns det i så fall att bli ifrågasatt och kritiserad? Hur mycket brukar du få skriva om? Och gör du det under tiden, eller skriver du först slarvigt och sedan redigerar du i efterhand?
Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.
Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.
Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Det är så klart en ganska stor grej att skicka in manuset till förläggaren första gången. Då har jag skrivit och skrivit och skrivit i flera månaders tid, utan att någon annan fått läsa, och jag tycker det är nästan omöjligt att avgöra själv om texten är tillräckligt bra eller inte. På riktigt, alltså. Inte bara som jag säger. Jag VET verkligen inte om jag lyckats skriva något som kan bli en bok, eller om jag misslyckats. Call me clueless, men så är det. Så ja, det är nervöst. Men mest är det förtvivlat skönt, tycker jag.
Jag har väldigt stort förtroende för att folket på förlaget kan det de jobbar med, och är proffs på att bedöma texter och göra dem så bra det går. Jag tycker det är lyxigt att lämna mitt manus i deras händer och höra vad de har att säga. Jag tror att jag är åtminstone okej bra på att ta kritik från dem också. Det vill säga, först tänker jag MEH! NI HAR FEEEL! och blir förbannad och vill gråta en stund. Sedan kommer jag på att de inte alls har fel, och testar att göra så som de föreslagit. Då blir det nästan alltid bättre. Just nu ser jag sjukt mycket fram emot att någon annan ska blanda sig i mitt ensamhetsprojekt och styra upp det lite åt mig.
Jag skriver om väldigt mycket redan under tiden jag skriver den första versionen. Det är därför det kan ta en freaking dag att skriva ett stycke, antar jag. Sedan skriver jag om en hel del till i nästa vända, och i nästa vända och i nästa vända. Men jag har ju bara gått igenom det där med en skönlitterär bok hittills, så jag vet inte riktigt om jag skriver om ”mycket” eller ”lite” eller ”normalt”. Det här vet jag: Den slutliga versionen av ”Det är så logiskt… ”skiljer sig inte så väldigt mycket från första versionen när det gäller handlingen. Det är mest språket som är putsat, tror jag. Och onödiga saker som är strukna.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
fredag, maj 06, 2011
Om bokskrivande: Nya boken
Fråga: Hur går det med nya boken? Vad handlar den om? Och när kommer den ut?
Svar: Det går sakta framåt. Snart hoppas jag kunna lämna in en första ful och ofärdig version av manuset på boken till förlaget, och sedan hoppas jag att en skitsträng redaktör ska ta tag i det och styra upp och rätta med rödpenna och säga åt mig på skarpen vad som funkar och vad som inte funkar. Så att jag kan skriva om och skriva om och skriva om igen. Jag tycker det är mycket svårt (läs: omöjligt) att bedöma på egen hand om det jag skrivit är bra eller dåligt i det här läget. Ska bli hemskt fint med lite proffshjälp.
Men så här: Den handlar om Alicia, 16 år. Hon har prickig klänning, håret på svaj och väldigt höga tankar om sig själv. När boken börjar har hon precis insett att hon inte är gjord för att gå i skolan - hon är gjord för att uträtta stordåd. Resten av boken handlar om hösten som följer efter att hon hoppat av gymnasiet, skaffat sig ett jobb på ett café och insett att de där stordåden eventuellt inte kommer att ramla ner i huvudet på henne som hon hade tänkt sig. Och så handlar den mycket om en fin mormor, en äldre kille, några kriser och en bästa vän också.
Om allt går bra kommer den att ges ut någon gång under 2012. Kanske nästa vår?
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Det går sakta framåt. Snart hoppas jag kunna lämna in en första ful och ofärdig version av manuset på boken till förlaget, och sedan hoppas jag att en skitsträng redaktör ska ta tag i det och styra upp och rätta med rödpenna och säga åt mig på skarpen vad som funkar och vad som inte funkar. Så att jag kan skriva om och skriva om och skriva om igen. Jag tycker det är mycket svårt (läs: omöjligt) att bedöma på egen hand om det jag skrivit är bra eller dåligt i det här läget. Ska bli hemskt fint med lite proffshjälp.
Men så här: Den handlar om Alicia, 16 år. Hon har prickig klänning, håret på svaj och väldigt höga tankar om sig själv. När boken börjar har hon precis insett att hon inte är gjord för att gå i skolan - hon är gjord för att uträtta stordåd. Resten av boken handlar om hösten som följer efter att hon hoppat av gymnasiet, skaffat sig ett jobb på ett café och insett att de där stordåden eventuellt inte kommer att ramla ner i huvudet på henne som hon hade tänkt sig. Och så handlar den mycket om en fin mormor, en äldre kille, några kriser och en bästa vän också.
Om allt går bra kommer den att ges ut någon gång under 2012. Kanske nästa vår?
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
torsdag, maj 05, 2011
Om bokskrivande: Förlaget
Fråga: Vad har du för deal med förlaget, vem sätter tidsramarna? Är det du eller förlaget som gett dig en deadline? Hur gick det till när din första bok gavs ut? Och hur gör man när man vill skicka in ett bokmanus till ett förlag?
Svar: Min allra första bok var en intervjubok med och för mellanstadiebarn. Den heter ”Stora syndboken” och den skrev jag och en kompis ihop som examensarbete på journalisthögskolan. När den var klar kollade vi runt på olika barnboksförlags hemsidor, valde ut fem förlag som vi tyckte verkade bra, och skickade boken till alla fem samtidigt. Vi fick snabbt napp, och boken gavs ut av Natur & Kultur 2005.
Min första skönlitterära ungdomsbok kom till flera år senare för att jag fick ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg. Hon skrev ”Jag tror verkligen att du skulle kunna skriva fantastiska ungdomsböcker. Ska du inte försöka?” Efter att ha legat på golvet och kippat efter andan av smicker i ungefär ett halvår bestämde jag mig för att göra det. Försöka, alltså. Jag hade kontakt med förläggaren under hela tiden jag skrev, och när jag hade skrivit en tredjedel skickade jag den tredjedelen till henne. Då läste hon, gillade och gav mig ett kontrakt på boken. Jag brukar rodna när jag berättar det här, för det känns så OERHÖRT lyxigt och overkligt och skrytigt och jagvetinteallt, men så var det. Är fortfarande sjukligt smickrad.
Att ge ut en andra bok är så klart en annan sak (om inget gått snett med den första då, förstås), för då är ju kontakten med förlaget redan etablerad och man har en förläggare och allt sådant. Nu när jag skriver på min andra ungdomsbok har jag berättat för min förläggare att jag skriver, vad jag skriver, hur det går, hur jag tänker, och låtit henne läsa början. Jag har sagt att jag tänker vara färdig att lämna ifrån mig första versionen innan sommaren.
Hittills är det jag som satt upp spelreglerna, och gett mig själv deadlines, men så fort jag lämnat den första versionen av boken till förlaget tar de liksom över arbetsledarrollen. Det är (oftast) då man skriver kontrakt på boken och spikar ett utgivningsdatum. Sedan börjar redigeringen av manuset, och några vändor med omskrivningar. Och sedan följer jobb med omslaget, baksidestexten, marknadsföringen, tryckningen och allt sådant där efter hand. Allt det där lotsar förlaget en igenom, och styr upp. Mycket av det behöver man som författare inte ens vara så delaktig i om man inte vill, men jag är en sådan där som helst vill vara med på alla hörn hela tiden och tycka och komma med förslag. Då får jag det. Det är så klart inte säkert att jag får precis som jag vill hela tiden, men jag får i alla fall tycka. Och hittills har vi aldrig varit osams, förlaget och jag.
Om man har ett bokmanus och vill skicka in det till ett förlag men inte vet hur man gör så tycker jag att man ska börja med att kolla upp förlagens hemsidor. Där står instruktioner om vad de har för rutiner, adresser och hur de vill ha in manusen. Oftast vill de ha en utskriven bunt papper i ett kuvert på posten. Då skickar man det, tillsammans med ett kort brev om vem man är och vad man skrivit. Sedan väntar man och hoppas.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Min allra första bok var en intervjubok med och för mellanstadiebarn. Den heter ”Stora syndboken” och den skrev jag och en kompis ihop som examensarbete på journalisthögskolan. När den var klar kollade vi runt på olika barnboksförlags hemsidor, valde ut fem förlag som vi tyckte verkade bra, och skickade boken till alla fem samtidigt. Vi fick snabbt napp, och boken gavs ut av Natur & Kultur 2005.
Min första skönlitterära ungdomsbok kom till flera år senare för att jag fick ett mejl från en förläggare på Rabén & Sjögren som hade läst min blogg. Hon skrev ”Jag tror verkligen att du skulle kunna skriva fantastiska ungdomsböcker. Ska du inte försöka?” Efter att ha legat på golvet och kippat efter andan av smicker i ungefär ett halvår bestämde jag mig för att göra det. Försöka, alltså. Jag hade kontakt med förläggaren under hela tiden jag skrev, och när jag hade skrivit en tredjedel skickade jag den tredjedelen till henne. Då läste hon, gillade och gav mig ett kontrakt på boken. Jag brukar rodna när jag berättar det här, för det känns så OERHÖRT lyxigt och overkligt och skrytigt och jagvetinteallt, men så var det. Är fortfarande sjukligt smickrad.
Att ge ut en andra bok är så klart en annan sak (om inget gått snett med den första då, förstås), för då är ju kontakten med förlaget redan etablerad och man har en förläggare och allt sådant. Nu när jag skriver på min andra ungdomsbok har jag berättat för min förläggare att jag skriver, vad jag skriver, hur det går, hur jag tänker, och låtit henne läsa början. Jag har sagt att jag tänker vara färdig att lämna ifrån mig första versionen innan sommaren.
Hittills är det jag som satt upp spelreglerna, och gett mig själv deadlines, men så fort jag lämnat den första versionen av boken till förlaget tar de liksom över arbetsledarrollen. Det är (oftast) då man skriver kontrakt på boken och spikar ett utgivningsdatum. Sedan börjar redigeringen av manuset, och några vändor med omskrivningar. Och sedan följer jobb med omslaget, baksidestexten, marknadsföringen, tryckningen och allt sådant där efter hand. Allt det där lotsar förlaget en igenom, och styr upp. Mycket av det behöver man som författare inte ens vara så delaktig i om man inte vill, men jag är en sådan där som helst vill vara med på alla hörn hela tiden och tycka och komma med förslag. Då får jag det. Det är så klart inte säkert att jag får precis som jag vill hela tiden, men jag får i alla fall tycka. Och hittills har vi aldrig varit osams, förlaget och jag.
Om man har ett bokmanus och vill skicka in det till ett förlag men inte vet hur man gör så tycker jag att man ska börja med att kolla upp förlagens hemsidor. Där står instruktioner om vad de har för rutiner, adresser och hur de vill ha in manusen. Oftast vill de ha en utskriven bunt papper i ett kuvert på posten. Då skickar man det, tillsammans med ett kort brev om vem man är och vad man skrivit. Sedan väntar man och hoppas.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
onsdag, maj 04, 2011
Om bokskrivande: Ungdomsböcker
Fråga: Varför skriver du just ungdomsböcker?
Det enkla svaret: För att jag älskar ungdomsböcker. Och för att alla idéer jag fått hittills passat bäst in i den kategorin.
Det lite krångligare svaret orkar jag nästan inte dra här, det kan man älta i evighet. Men i krånglet ryms bland annat en utläggning om att jag tycker att hela stämplingen av böcker så som i ”den här passar för treåringar”, ”den här passar för tonåringar” och ”den här passar för vuxna” är skittråkig. Kan inte alla bara läsa allt som de tycker verkar bra? Hade varit fint, det.
I samma krångelsvar finns också en svamlig utläggning om skillnaden mellan de så kallade ungdomsböckerna och de så kallade vuxenböckerna som ganska mycket går ut på att jag inte tycker att det är så stor skillnad. Det orkar jag inte heller reda ut just nu. Men det tydligaste jag tycker är att ungdomsböcker tenderar att handla om ungdomar, och vuxenböcker tenderar att handla om vuxna. Jag gillar att skriva om ungdomar. Bland annat gillar jag det för att det är en sjukt intensiv tid, där mycket händer för första gången. Första gången man blir kär, första gången man blir full, första gången man blir sviken, första gången man what have you. Första gången = tacksamt och väldigt roligt att skriva om.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Det enkla svaret: För att jag älskar ungdomsböcker. Och för att alla idéer jag fått hittills passat bäst in i den kategorin.
Det lite krångligare svaret orkar jag nästan inte dra här, det kan man älta i evighet. Men i krånglet ryms bland annat en utläggning om att jag tycker att hela stämplingen av böcker så som i ”den här passar för treåringar”, ”den här passar för tonåringar” och ”den här passar för vuxna” är skittråkig. Kan inte alla bara läsa allt som de tycker verkar bra? Hade varit fint, det.
I samma krångelsvar finns också en svamlig utläggning om skillnaden mellan de så kallade ungdomsböckerna och de så kallade vuxenböckerna som ganska mycket går ut på att jag inte tycker att det är så stor skillnad. Det orkar jag inte heller reda ut just nu. Men det tydligaste jag tycker är att ungdomsböcker tenderar att handla om ungdomar, och vuxenböcker tenderar att handla om vuxna. Jag gillar att skriva om ungdomar. Bland annat gillar jag det för att det är en sjukt intensiv tid, där mycket händer för första gången. Första gången man blir kär, första gången man blir full, första gången man blir sviken, första gången man what have you. Första gången = tacksamt och väldigt roligt att skriva om.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
tisdag, maj 03, 2011
Om bokskrivande: Planeringen
Fråga: Hur mycket av handlingen i boken har du bestämt innan du börjar skriva? Växer den fram under tiden, eller har du allt planerat från början? Vet du hur det ska sluta?
Svar: Jag har bestämt i stora drag vad som ska hända i boken innan jag börjar skriva, och jag har listat några viktiga scener som jag vet ska vara med. Jag tror mig veta ungefär hur det ska sluta också. Allt det skriver jag ner i en planering, eller ett synopsis. Det är kanske två sidor långt, det där synopsiset. I det står det lite grann om vilka personerna är, och vad som händer i stora drag i boken, och en lista på ”viktiga scener”. Lite som en skitlång baksidestext som avslöjar alldeles för mycket om handlingen.
Jag gillar verkligen att skriva det där synopsiset. Det är ett bra sätt att få ett hum om ifall idén bakom boken håller, och vilka avsnitt som kommer bli knivigast att skriva. Är det svårt att beskriva boken i ett synopsis är det förmodligen skitsvårt att skriva den också. I alla fall för mig.
När jag väl börjat skriva sedan tittar jag sällan på det där synopsiset, och många saker ändras sedan under resans gång. Men det känns tryggt att ha planeringen i bakfickan som en säkerhet att falla tillbaka på om jag tappar bort tråden. Och för mig är det ett bra sätt att komma igång, att skriva den där sammanfattningen.
Och nej, det heter sannolikt inte ”synopsiset”. Men jag säger så i alla fall.
Och ja, om frågan egentligen är ”Kan man skriva en bok även om man inte vet från början vad som ska hända i den?” så tror jag att man kan det. Kanske inte just jag, men många andra.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Jag har bestämt i stora drag vad som ska hända i boken innan jag börjar skriva, och jag har listat några viktiga scener som jag vet ska vara med. Jag tror mig veta ungefär hur det ska sluta också. Allt det skriver jag ner i en planering, eller ett synopsis. Det är kanske två sidor långt, det där synopsiset. I det står det lite grann om vilka personerna är, och vad som händer i stora drag i boken, och en lista på ”viktiga scener”. Lite som en skitlång baksidestext som avslöjar alldeles för mycket om handlingen.
Jag gillar verkligen att skriva det där synopsiset. Det är ett bra sätt att få ett hum om ifall idén bakom boken håller, och vilka avsnitt som kommer bli knivigast att skriva. Är det svårt att beskriva boken i ett synopsis är det förmodligen skitsvårt att skriva den också. I alla fall för mig.
När jag väl börjat skriva sedan tittar jag sällan på det där synopsiset, och många saker ändras sedan under resans gång. Men det känns tryggt att ha planeringen i bakfickan som en säkerhet att falla tillbaka på om jag tappar bort tråden. Och för mig är det ett bra sätt att komma igång, att skriva den där sammanfattningen.
Och nej, det heter sannolikt inte ”synopsiset”. Men jag säger så i alla fall.
Och ja, om frågan egentligen är ”Kan man skriva en bok även om man inte vet från början vad som ska hända i den?” så tror jag att man kan det. Kanske inte just jag, men många andra.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Om bokskrivande: Tonårstiden
Fråga: Du skriver ju om tonåringar. Hur mycket har du fått grotta ner dig i din egen ungdomsperiod för att minnas alla de skakiga känslorna? Hur mycket är hämtat från din egen tonårstid?
Svar: Jag minns min egen tonårsperiod väldigt tydligt, så det har inte behövts någon nergrottning, direkt. Vill dessutom gärna tro att det inte är så himla stor skillnad på ungdomar och vuxna som många tycks anse. En person är ju en person, liksom. Först är den barn, sedan är den ung och sedan är den vuxen, men man blir väl inte någon HELT ANNAN på vägen? Eller? Jag ser det nog som att jag blivit mer sansad med åren, men den jag var när jag var sjutton är fortfarande på många sätt väldigt lik den jag är nu. Skala bort lite erfarenheter och vuxensans bara, så är världen fylld av sjuttonåringar. Så tänker jag. Plus: De skakiga känslorna är ju tacksamma på så vis att de just är skakiga, och därför ofta lämnar djupare spår i minnet än allt sansat man är med om.
Givetvis hämtar jag massor av inspiration från min egen ungdomstid när jag skriver. Min första ungdomsbok ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar sig i samma stad, på samma skola, och på samma platser som jag själv befann mig på när jag gick gymnasiet. Jag har varit överallt där Ester och Johan är i boken. Många av scenerna som finns med i boken har jag själv upplevt. Många av känslorna har jag själv känt. Så jepp, där har jag hämtat väldigt mycket från min egen tonårstid. Men långt ifrån allt, boken handlar verkligen inte om mig. Den handlar om Johan och Ester, och de är påhittade personer. Och så är det med boken jag skriver på nu också. Den ligger nära mig själv på många sätt (fast inte lika mycket som den förra, tror jag), men handlar verkligen inte om mig och min tonårstid.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Jag minns min egen tonårsperiod väldigt tydligt, så det har inte behövts någon nergrottning, direkt. Vill dessutom gärna tro att det inte är så himla stor skillnad på ungdomar och vuxna som många tycks anse. En person är ju en person, liksom. Först är den barn, sedan är den ung och sedan är den vuxen, men man blir väl inte någon HELT ANNAN på vägen? Eller? Jag ser det nog som att jag blivit mer sansad med åren, men den jag var när jag var sjutton är fortfarande på många sätt väldigt lik den jag är nu. Skala bort lite erfarenheter och vuxensans bara, så är världen fylld av sjuttonåringar. Så tänker jag. Plus: De skakiga känslorna är ju tacksamma på så vis att de just är skakiga, och därför ofta lämnar djupare spår i minnet än allt sansat man är med om.
Givetvis hämtar jag massor av inspiration från min egen ungdomstid när jag skriver. Min första ungdomsbok ”Det är så logiskt alla fattar utom du” utspelar sig i samma stad, på samma skola, och på samma platser som jag själv befann mig på när jag gick gymnasiet. Jag har varit överallt där Ester och Johan är i boken. Många av scenerna som finns med i boken har jag själv upplevt. Många av känslorna har jag själv känt. Så jepp, där har jag hämtat väldigt mycket från min egen tonårstid. Men långt ifrån allt, boken handlar verkligen inte om mig. Den handlar om Johan och Ester, och de är påhittade personer. Och så är det med boken jag skriver på nu också. Den ligger nära mig själv på många sätt (fast inte lika mycket som den förra, tror jag), men handlar verkligen inte om mig och min tonårstid.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
måndag, maj 02, 2011
Om bokskrivande: Karaktärerna
Fråga: Hur får du ihop dina karaktärer? Skriver du listor innan på hur de är, eller hur gör du? Och hur får karaktärerna liv?
Svar: Ja, jag skriver faktiskt nästan listor! Eller faktarutor, i alla fall. Fast allra först fantiserar jag och tänker och jämför med personer/karaktärer som redan finns och liksom snickrar ihop en fin person som jag vill skriva om. Det är sjukt roligt. Om man tar Johan i ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” till exempel. När jag snickrade ihop honom tänkte jag väldigt mycket på killen i filmen Juno, min lillebror, en av mina högstadiepolare och killen som jag var ihop med under gymnasiet. Johan är liksom en blandning av dem, tror jag. Plus att han är väldigt lik mig själv också, på många sätt. Så gör jag med alla karaktärer jag hittat på hittills. Pusslar ihop dem med utgångspunkt i några olika verkliga personer eller andra karaktärer jag gillat, samt (oundvikligen, tror jag) mig själv. OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom.
Sedan, innan jag börjar skriva på allvar, plitar jag ner en faktaruta med basic stuff om de viktigaste karaktärerna, med fakta om namn, ålder, familj, intressen, klädstil, var de bor etc. Och så skriver jag en beskrivning av dem och deras personlighetsdrag i ett synopsis. Så jag kan gå tillbaka och kolla om jag glömmer. Fast jag glömmer inte, karaktärerna blir rätt verkliga efter en stund. Som bästa kompisar. Eller ja, bästa kompisar och bästa kompisar, förresten. Klart att jag ibland blir jag väldigt trött på dem och vill göra slut med dem också (de är ju så självupptagna, skitungarna!), men ändå. Jag gillar dem verkligen egentligen.
Kuriosa: Tjejen jag skriver om nu tänker jag mig ser exakt ut som en av mina kompisar, så ibland när huvudpersonen i boken ska välja kläder och jag har slut på inspiration går jag in på min polares facebookkonto och kollar på hennes foton och bara: Jaha. Hon har på sig det här! Mycket praktiskt.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
Svar: Ja, jag skriver faktiskt nästan listor! Eller faktarutor, i alla fall. Fast allra först fantiserar jag och tänker och jämför med personer/karaktärer som redan finns och liksom snickrar ihop en fin person som jag vill skriva om. Det är sjukt roligt. Om man tar Johan i ”Det är så logiskt, alla fattar utom du” till exempel. När jag snickrade ihop honom tänkte jag väldigt mycket på killen i filmen Juno, min lillebror, en av mina högstadiepolare och killen som jag var ihop med under gymnasiet. Johan är liksom en blandning av dem, tror jag. Plus att han är väldigt lik mig själv också, på många sätt. Så gör jag med alla karaktärer jag hittat på hittills. Pusslar ihop dem med utgångspunkt i några olika verkliga personer eller andra karaktärer jag gillat, samt (oundvikligen, tror jag) mig själv. OBS! Viktigt det där med gillandet. Man vill ju inte skriva om någon man inte gillar, liksom.
Sedan, innan jag börjar skriva på allvar, plitar jag ner en faktaruta med basic stuff om de viktigaste karaktärerna, med fakta om namn, ålder, familj, intressen, klädstil, var de bor etc. Och så skriver jag en beskrivning av dem och deras personlighetsdrag i ett synopsis. Så jag kan gå tillbaka och kolla om jag glömmer. Fast jag glömmer inte, karaktärerna blir rätt verkliga efter en stund. Som bästa kompisar. Eller ja, bästa kompisar och bästa kompisar, förresten. Klart att jag ibland blir jag väldigt trött på dem och vill göra slut med dem också (de är ju så självupptagna, skitungarna!), men ändå. Jag gillar dem verkligen egentligen.
Kuriosa: Tjejen jag skriver om nu tänker jag mig ser exakt ut som en av mina kompisar, så ibland när huvudpersonen i boken ska välja kläder och jag har slut på inspiration går jag in på min polares facebookkonto och kollar på hennes foton och bara: Jaha. Hon har på sig det här! Mycket praktiskt.
Det här är ett försök att svara på alla frågorna från det här inlägget, och jag portionerar ut svaren på bloggen lite då och då.
söndag, maj 01, 2011
Svar om bokskrivande
Happy, happy, joy, joy, ni undrar ju massor av roliga grejer! Jag tror jag låter er fråga en stund till, klumpar ihop alla frågor som liknar varann, delar upp svaren och portionerar ut dem lite då och då, så ni inte dör av tristess under tiden. Start imorgon! Ska försöka att inte missa någon fråga.
Frågor om bokskrivande, någon?
Eftersom den här bloggen är inne i en fas där den bara fokuserar på saker som börjar på B (exempel: Bebisar, bakverk, bokjäveln) och jag känner mig trött på att blogga om de två förstnämnda men inte den sistnämnda tänkte jag: Undrar ni ingenting om mitt bokskrivande som jag kan få försöka svara på?
Det hade jag gillat.
Fråga i kommentarsfältet så lovar jag att svara.
Det hade jag gillat.
Fråga i kommentarsfältet så lovar jag att svara.
torsdag, april 28, 2011
Bebis eller bok
Andra saker jag gör, förutom sitter i soffan och känner efter om förlossningen börjat: Sitter i soffan och känner efter om inte boken jag skriver på kanske kan vara färdig för ivägskickning snart. Och det kanske den kan, faktiskt. Om man med "färdig för ivägskickning" menar att det finns ganska mycket text i ett dokument som jag eventuellt skulle kunna tänka mig att visa för åtminstone en annan person (läs: förläggaren) utan att dö direkt av skäms. Och det är ju precis det man menar, som vi alla vet.
Ska bara få till slutet och rätta till de 22 ställena i resten av manuset som jag upptäckte var urusla/bristfälliga igår när jag läste igenom. Känns som ett race värt att minnas, det här. Vad kommer först - bebis eller bok, bebis eller bok, bebis eller bok?
Man får se lite.
Ska bara få till slutet och rätta till de 22 ställena i resten av manuset som jag upptäckte var urusla/bristfälliga igår när jag läste igenom. Känns som ett race värt att minnas, det här. Vad kommer först - bebis eller bok, bebis eller bok, bebis eller bok?
Man får se lite.
tisdag, april 26, 2011
Söndagsbikten (på en tisdag)
Så här har skrivveckan varit:Den var över förväntan. Visserligen ser jag inget som helst slut på den här processen (vad hände med att jag skulle vara FÄRDIG med boken nu, va?), men jag skrev snabbt och mycket förra veckan. Det gjorde jag faktiskt. Fast det var kortvecka.
Så här många sidor har jag skrivit:
16 st.
Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++++ (duktig hemmajobbare).
Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!
söndag, april 17, 2011
Söndagsbikten
Så här har skrivveckan varit:Ganska fin. Jag skriver långsamt och stryker ungefär lika mycket som jag plitar ner, så snabbt går det inte. Men det går i alla fall.
Så här många sidor har jag skrivit:
8 st.
Så här betygsätter jag själv den insatsen:
++ (det är okej).
Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!
måndag, april 11, 2011
Söndagsbikten (på en måndag)
Så här har skrivveckan varit:Oups, jag glömde bikta mig. Igen. Två dagar i förra veckan hade jag tid att ägna åt ungdomsboken. Den första dagen slet jag mitt hår och hatade allt. Den andra dagen tyckte jag äntligen det var lite kul att skriva bok igen. LÄTTNADEN I DET!
Så här många sidor har jag skrivit:
7 st.
Så här betygsätter jag själv den insatsen:
+++ (det är långt ifrån 15 sidor, men det känns ändå som en vinst).
Söndagsbikten är en festlig happening som kommer att återkomma varje vecka på den här bloggen, från och med nu. Här kommer jag att avslöja jag exakt hur många sidor på ungdomsromanen jag lyckats skriva under veckan som gått, och ni kommer (jo, ni har lovat!) att reagera med skrik i kommentarsfältet. Pepp eller glåpord, you decide. Målet är att jag ska skriva minst 15 sidor i veckan. Läs mer här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)