”Hej!”
Hon glider ner bredvid Johan vid bordet och vänder på boken framför honom för att se vilken han valt. ”Vilken tog du?”
Han vänder irriterad tillbaka boken utan att möta hennes blick.
”Den allvarsamma leken”, mumlar han och återgår till läsningen.
Jo tack, allvarsam verkar den absolut vara om man ska döma av hans uppsyn. Hon stirrar på hans koncentrerade nacke en stund utan resultat. Vad tjurar han för? Livet som är så fint! Ester lutar sig tillbaka på stolen och tittar ut genom fönstret bakom Johan. Kan inte låta bli att le när hon ser cykelstället och skymtar sin röda cykel som hon hatade så innerligt för en halvtimme sedan, men känner sig så väldigt tacksam mot så här i efterhand. Det finns väl ingen som helst anledning att tjura en så fantastisk morgon som den här. Solen lyser ju till och med!
Hon slår upp boken bara för syns skull. Chansen att hon ska kunna koncentrera sig på läsning just nu är så liten att den knappt är mätbar. Det finns så mycket annat hon behöver ägna sin energi åt. Adams hand mot hennes cykelstyre, till exempel. Bilden är tillräckligt fantastisk för att hon skulle vilja rama in den och hänga upp den på väggen bakom sängen. Allting han sa på vägen till skolan, fem hundra gånger om och om igen i hennes huvud. Ljudet när han skrattade åt något hon svarade. Helgplanerna han lyckades göra upp för henne utan att hon ens behövde lyfta ett finger. ”Vi repar på söndagarna. Kom förbi i helgen och lyssna om du vill.” Och så hans hand som hälsning i luften när cykeln slutligen var parkerad, gitarren bortlyft och han framme vid sitt skåp. ”Gitarren tackar för skjutsen. Vi ses!” Så gärna så. Verkligen, alltså: Så jättegärna så. Hon skulle till och med kunna tänka sig att sticka hål på sitt eget cykeldäck varenda morgon om det krävdes. Några stick med en sylvass nål bara, det fixar hon. Inga problem.
”Hallå?” Ester petar Johan regelbundet med sin penna i hans rygg. ””Vill du inte veta varför jag är så sen?”
Till slut sliter ögonen från sin bok och blänger på henne i stället. En förbättring i alla fall.
”Det vet jag ju”, viskar han irriterat. ”Du fick punktering.”
”Men vill du inte veta vem som såg alltihop och som hjälpte mig leda hit cykeln sedan då?” Johan reagerar inte, men hon fortsätter ändå.
”Det gjorde Adam, förstår du Johan. Det gjorde Adam.”
”Jaha.”
Ester spärrar upp ögonen mot honom.
”Jaha?!?” säger hon skeptiskt. ”Är det allt du har att säga om det?”
”Men sluta någon gång då”, fräser Johan. ”Jag läser faktiskt.”
Han vänder huvudet mot boken igen, ignorerar hennes himlande blickar.
”Förresten fattar jag inte hur man kan behöva hjälp med att leda en cykel.”
Nej, men skit i det då. Skit i att din bästa kompis sitter här och ler bredvid dig som en lycklig idiot, att det känns som om de berömda fjärilarna i magen tappat besinningen för länge sedan och att blodet i ådrorna blivit kolsyrat dagen till ära.
Skit gärna i det, Johan.
Jävla mupp.
I tio inlägg den närmsta månaden kommer jag att publicera tjuvläsning ur min ungdomsbok Det är så logiskt, alla fattar utom du här på bloggen. Det här är nionde inlägget. Du hittar resten genom att klicka på rubriken "Läs alla inlägg om boken" i högerspalten under bilden på boken. Handlingen i boken beskrivs ur två perspektiv, vartannat kapitel är Esters, vartannat är Johans. Boken släpps i slutet av april.
Annan ganska festlig grej med den här dagen: Sveriges första ”e-bok +” släpps. Det är debutanten Sara Ohlssons (för övrigt väldigt fantastiska) nya ungdomsroman ”Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag” som blivit e-bok med extra allt. 
