Vi läser korrektur på ungdomsromanen "Fula tjejer" som ska gå till tryck om... har glömt, men snart. Det är jag, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson som skriver ihop, och det här är första boken i en serie om tre. Nu är vi på stadiet flytta kommatecken och stryka småord, och ändå är det (minst) en vända kvar efter den här. Igår läste jag koncentrerat i sju timmar. Fan vet om jag kommer orka läsa lika noggrannt nästa gång, men det kommer jag väl, på rent pannben. Det känns liksom onödigt att slarva med det sista, sista när man jobbat med något i nästan två år.
(Fick kolla kalendern nu, för det kändes så evighetslänge när jag skrev det där om två år. Hittar den första anteckningen om att "träffa Sara och Johanna, Scandic Malmen" i september 2018. Så okej, inte riktigt två år. Men nästan.)
Minns att jag mejlade Johanna och Sara med ämnesraden "Läget i laget" i januari 2019 och förklarade att jag på det privata planet höll på att separera och mådde asdåligt och sov som en kratta och inte förmådde få ur mig något kreativt, och att jag ville förvarna om att jag inte visste hur det skulle gå, att skriva bok nu.
(Gud, den där sömnlösheten. Så vidrig.)
(Det känns som tio år sen och igår.)
(Ja, ja.)
Det gick till slut, tydligen.
Kapitel för kapitel.
Jag tycker att det har varit skönt (utöver tio tusen andra saker som det också har varit) att ha det här projektet. Att skriva ihop. Att skriva något som är kul och rätt argt och drivigt. Att få ha de där mötena inskrivna i kalendern. Att det har stått "träffa Sara & Johanna, Bröd & Salt". Att jag har vetat att det helt säkert betyder att jag kommer att skratta så det kommer tårar varenda gång.
När Fula tjejer är skickad till tryck ska vi fortsätta med Jobbiga tjejer, och sen ska vi fortsätta med Svaga tjejer och det här betyder bland mycket annat att det kommer stå "träffa Sara och Johanna, Continental" i min kalender med jämna mellanrum i minst två år till.
Sånt är liksom verkligen inte kattskit.
▼
torsdag, maj 28, 2020
tisdag, maj 26, 2020
Kära jobbdagbok (49)
Jag hatar faktiskt inte videomöten. Det är förvånande. Jag trodde pre pandemi att jag hatade facetime och videomöten ännu mer än vad jag hatade telefonsamtal och telefonmöten, men det gör jag ju inte alls det. Jag tycker det är rätt mysigt. Det är väl klart att det ofta är trevligare att ses i verkliga liiivet och låta mötet glida över i en á la carte, men...
(Okej, detta med à la carte har bara hänt mig exakt en gång. Men det är ett för bra uttryck för att inte slösas med.)
Det är liksom väldigt tryggt att få sitta i sitt eget kök och ha möten via skärm också, har jag upptäckt. Mindre nervöst. Kortare startsträcka till att våga göra min röst hörd. Och det är lite mysigt att se hur folk har det hemma? Alla jag videomötar med säger att de är "väldigt färdiga med videomöten nu", men jag tror inte jag är så väldigt färdig. Jag tror jag tänker ta med mig videomötet in i tiden post pandemi också. Kanske att jag rent av kommer börja facetimea med mina närmaste på regelbunden basis också? Ingen hade blivit mer förvånad än jag, men det kanske kommer hända.
(Men kan vi prata lite om det här med att man... eh, ser sig själv hela tiden under ett videomöte? Det gör man inte på vanliga möten. Jag vet inte om jag är ovanligt självcentrerad eller fåfäng eller obekväm framför en kamera, men jag har det i alla fall väldigt kämpigt med att inte ägna orimligt mycket av mötestiden till att försöka hitta min snyggvinkel eller rätta till håret eller... jamen, hela tiden bara förhålla mig till mitt utseende. Ett videomöte är som en enda lång utdragen selfiesession?)
Numera tar det mig 55 minuter att ha ett "snabbt" möte (8 minuters fix av mig själv framför spegeln, 2 minuters teknikfix, 45 minuter möte) istället för till exempel 280 minuter, som det brukade ta nyss (30 minuters dusch/fix framför spegeln, 10 minuters promenad till pendeln, 4 minuters väntan på pendeln, 68 minuters pendeltågsresa, 10 minuters gångväg till möte, 10 minuter väntan för att jag var för tidig, 45 minuters möte, 10 minuters gångväg från möte, 15 minuters väntan på pendeltåget, 68 minuters pendeltågsresa, 10 minuters promenad hem). Det är ändå en skillnad på nästan fyra timmar.
Idag har jag haft videomöte i tre timmar med Svenska barnboksakademin. Det var liksom görbart! Och rätt så mysigt! Och det kändes som en stor succé att mina halvnakna barn lyckades med konststycket att 1. hålla sig utanför bild under hela mötet och 2. hålla sig från att börja vråla efter mackor.
Jag hatar faktiskt inte videomöten.
måndag, maj 25, 2020
Kära jobbdagbok (48)
Det är jul i boken jag borde skriva på idag. Snö och pepparkakor och adventsljusstakar. Det enda jag vill är att stänga datorn med en smäll och gå ut och plantera om mina dahlior, och gulla med mina luktärtor. Jag ger min trädgård max två dagar till, sen är den ett hav av fullt utslagen syrén och äppelblom. Det känns som ett hån att ens vistas inomhus, men ok. Glögg och lussekatter. Kämpa, Bjärbo.
Jag har verkligen rätt stora svårigheter med att komma igång kreativt nu. Sträckan mellan ”okej, nu gick barnen till skolan” till ”okej, nu öppnade jag romandokumentet och började skriva” blir bara längre och längre för varje vecka som går, tycks det mig. Det är långt ifrån säkert att jag hinner ta mig fram innan dagen är över. Det finns jättemycket annat som jag (hittar på att jag) måste ta tag i istället.
Nyss spontanskrev jag en krönika till barnboksakademin. Nu bloggar jag. Sen måste jag skicka ett brev och betala några räkningar och skriva ut några dokument och svara på tre mejl också. Plus duscha. Och sen kommer ju barnen hem igen? Nån behöver säkert en macka.
Mot slutet av dagen blir resultatet ibland en fysisk stress, inte alls olik ångest. Det händer att jag tvingar igång mig då, med kryp i hela kroppen, och skriver ett kapitel som jag slaktar dagen efter. Det händer lika ofta att jag stänger igen datorn med en smäll, och går ut och planterar om mina dahlior och gullar med mina luktärtor.
Idag kommer det att bli det senare.
Jag har verkligen rätt stora svårigheter med att komma igång kreativt nu. Sträckan mellan ”okej, nu gick barnen till skolan” till ”okej, nu öppnade jag romandokumentet och började skriva” blir bara längre och längre för varje vecka som går, tycks det mig. Det är långt ifrån säkert att jag hinner ta mig fram innan dagen är över. Det finns jättemycket annat som jag (hittar på att jag) måste ta tag i istället.
Nyss spontanskrev jag en krönika till barnboksakademin. Nu bloggar jag. Sen måste jag skicka ett brev och betala några räkningar och skriva ut några dokument och svara på tre mejl också. Plus duscha. Och sen kommer ju barnen hem igen? Nån behöver säkert en macka.
Mot slutet av dagen blir resultatet ibland en fysisk stress, inte alls olik ångest. Det händer att jag tvingar igång mig då, med kryp i hela kroppen, och skriver ett kapitel som jag slaktar dagen efter. Det händer lika ofta att jag stänger igen datorn med en smäll, och går ut och planterar om mina dahlior och gullar med mina luktärtor.
Idag kommer det att bli det senare.
onsdag, maj 20, 2020
Kära jobbdagbok (47)
Det var ett år sen jag skrev här.
Då längtade jag efter flera arbetsdagar hemma utan några möten, pendeltåg, föreläsningar.
Nu råder pandemi, och jag har typ växt fast i mitt hem.
Jag har släpat ner kontorsstolen från övervåningen, och nu står den som en liten installation i köket. Utanför kontorstid vilar brödrosten på stolssitsen, men när frukosten är avklarad åker rosten ner på golvet, och kontorsstolen rullar fram till bordet, och sen sitter jag där och… ja. Glor på skärm? Redigerar böcker som snart ska skickas till tryck. Försöker skriva nya.
Det springer möss under spisen i köket. Jag har fångat fjorton stycken de senaste veckorna. När jag får för mycket ångest över att de låter där under flyttar jag in datorn till soffan. Där hörs de bara svagt.
Jag är rätt dålig på att hantera att allt bara flyter omkring i ett kanske, har det visat sig. Kanske blir föreläsningarna jag har inbokade i höst av. Kanske behöver jag vika det och det datumet för den och den grejen. Kanske blir det någon form av medverkan vid någon form av bokmässa. Kanske kommer pengarna på mitt bankkonto att räcka tills det här vänder. Om det vänder?
Jag strutsar rätt mycket.
Det är som att jag suddat ut juni, juli, augusti, september oktober ur mitt medvetande för att de inte längre går att förhålla sig till och planera.
En vecka i taget.
Den här veckan är det redigering.
Då längtade jag efter flera arbetsdagar hemma utan några möten, pendeltåg, föreläsningar.
Nu råder pandemi, och jag har typ växt fast i mitt hem.
Jag har släpat ner kontorsstolen från övervåningen, och nu står den som en liten installation i köket. Utanför kontorstid vilar brödrosten på stolssitsen, men när frukosten är avklarad åker rosten ner på golvet, och kontorsstolen rullar fram till bordet, och sen sitter jag där och… ja. Glor på skärm? Redigerar böcker som snart ska skickas till tryck. Försöker skriva nya.
Det springer möss under spisen i köket. Jag har fångat fjorton stycken de senaste veckorna. När jag får för mycket ångest över att de låter där under flyttar jag in datorn till soffan. Där hörs de bara svagt.
Jag är rätt dålig på att hantera att allt bara flyter omkring i ett kanske, har det visat sig. Kanske blir föreläsningarna jag har inbokade i höst av. Kanske behöver jag vika det och det datumet för den och den grejen. Kanske blir det någon form av medverkan vid någon form av bokmässa. Kanske kommer pengarna på mitt bankkonto att räcka tills det här vänder. Om det vänder?
Jag strutsar rätt mycket.
Det är som att jag suddat ut juni, juli, augusti, september oktober ur mitt medvetande för att de inte längre går att förhålla sig till och planera.
En vecka i taget.
Den här veckan är det redigering.