Okej, så den där dramaturgikursen jag gick i torsdags made me do this. Det är ju sen gammalt att jag gått omkring och drömt om att vara en post it-författare sedan jag var tre äpplen hög, men aldrig lyckats bli någon. Hur fan ska jag veta vad som ska hända i mitten på boken redan
nu? Vad ska jag ens
skriva på lapparna? Är det inte bättre att jag börjar skriva själva
boken? Det verkar roligare att skriva boken? Har jag tänkt.
Men nu råkade jag gå den här kursen samtidigt som jag kommit ungefär halvvägs i mitt manus (ungdomsboken om hon som flyttar till landet och är blyg och åker buss), och kanske är det i det här skedet jag ska göra mina post it-väggar. Tyckte det var så
mycket som föll på plats under den där dagen.
Det var Alex Haridi (författare till ungdomsböcker, men kanske ännu mer manusförfattare för film och tv) som höll i kursen, och han gick igenom sin (och typ hela Hollywoods och stora delar av resten av världens) favoritmodell för dramaturgi. (Det finns alltså fler.) Den har åtta akter.
Och extremt förenklat kan dessa åtta akter se ut så här:
Akt 1: Anslag (Vad är det för sorts historia, ton och stämning?),
Presentation (Vem, vad, när, var?)
Störning (ett orosmoln på himlen).
Akt 2: Fördjupning av störning, bygg upp för första vändpunkten. Sluta med
första vändpunkten! (Här ska den övergripande dramatiska frågan utkristalliseras. Kommer huvudpersonen att lyckas med XX?)
Akt 3: Huvudpersonen kalibrerar sin tillvaro i
den nya världen som har öppnat sig efter första vändpunkten.
Konflikterna börjar trappas upp.
Akt 4: Konfliktupptrappningen fortsätter, och akten slutar med mittpunkten av berättelsen.
Mittpunkten är en stor vändpunkt, som komplicerar livet avsevärt för huvudpersonen. Ibland kan man använda mittpunkten som "the point of no return" - efter det här kan huvudpersonen inte backa, nu är hen så illa jävla tvungen att fortsätta sin vandring eller whatever det nu är. Och ofta förhåller sig den här mittpunkten som en motsats till slutet. Skriver man till exempel en kärlekshistoria som ska sluta lyckligt så är mittpunkten den plats i berättelsen där kärleksparet är som allra längst ifrån varandra.
Akt 5: B-plottarnas akt. Här går A-historien ofta ner lite på sparlåga, och lämnar plats för till exempel... polisens kärlekshistoria i valfri deckare. Detta är för att publiken behöver hämta andan lite efter mittpunkten. Akt 5 slutar med något som väcker A-historien till liv igen.
Akt 6: Huvudhistorian är tillbaka i fokus, och nu är alla enkla lösningar avklarade.
Konfliktupptrappning! Hela akten bygger upp för
andra vändpunkten, och den andra vändpunkten? Den kan man se som all time low om man vill. Här har allt gått åt helvete, huvudpersonen har förlorat allt och deppar ihop.
Akt 7: Här gräver sig huvudpersonen upp ur sitt hål, och gör sig redo att möta sina demoner/det verkliga hotet.
Akt 8.
Klimax! Slutstrid!
Avtoning. Uppfyller huvudpersonen sin vilja/sitt behov? Hur ser huvudpersonen på världen efter allt som hänt? The end.
Min post it-vägg har numera helt lydigt alltså fyra stora ark papper, och varje papper är indelat i två delar. Åtta akter. Jag har valt olika färg på post it-lapparna för de olika trådarna jag har i min berättelse, och helt sonika tänkt att varje akt ska vara ungefär lika lång. 35 sidor text (dubbelt radavstånd) per akt, har jag haft som mått. (Det blir rätt långt för att vara ungdomsbok. Kanske kommer min förläggare strypa mig.)
Jag har börjat med att markera ut var de stora vändpunkterna ska vara (sidan 70! Sidan 140! Sidan 210!) och sedan portionerat ut scener och trådar och härligheter efter hand. Jag är inte klar än. Framförallt är det tydligt att jag har lyckor att fylla i akt 4, 5, 6 och 7 och det förvånar mig inte ett dugg, för mitten av böcker är min akilleshäl. Har alltid början och slutet väldigt klart för mig när jag börjar skriva och däremellan är det... "and then som stuff happens". Och det vet vi ju alla hur det brukar gå att skriva det stuffet: Vansinnessegt, eftersom jag bara famlar mig fram.
("Post it-vägg", förresten. Det är ingen vägg, jag har tejpat upp pappersarken på en stor skiva, och flyttar runt den. Nu står den i köket, där jag jobbar idag, på grund av: GENI.)
Det här är så himla roligt? Saknar nu bara: Någon att bolla allt detta med, till exempel Alex Haridi på direktlänk. Det bästa hade varit om det hade kunnat vara lite mer som i ett writers room för manusförfattare, att man är flera personer som är med och "mappar upp" berättelsen och diskuterar fram var alla post it-lappar ska sitta, för det är fasen inte självklart?
Jag har deadline på den här boken innan jul.
Ni hittar mig omkringsläpandes på denna post it-vägg dag och natt fram tills dess.
